Jag har precis börjat i en ganska avancerad, blandad kör och såg det som en stor triumf att jag klarade av inträdesprovet. Det känns redan så jobbigt och stressigt att jag var helt slutkörd och ville lägga mig och dö i går efter repet. Efter ANDRA REPETITIONEN. Inte mer än så.

Alla är snälla, men de verkar redan vara ett så sammansvetsat gäng, så det känns som om jag bara kommer och tränger mig på.
Jag är inte van att sjunga i blandad kör, så det är ovant att hänga med i notsystemet, och körledaren är dålig, han ger inga ordentliga instruktioner. Sedan tycker jag att uppsjungningarna inte fungerar alls, folk droppar in lite när som helst och attityden är typ "jaja, man sjunger upp så mycket man hinner". I flickkören jag var med i som tonåring hade vi en obligatorisk stund (säkert en halvtimme) med uppmjukning, uppsjungningar på höjden och djupet, tungvrickare, samt ibland någon sånglek (vi brukade dansa en gammal judisk dans, t.ex.) innan vi körde igång.

Under första repetitionen med nya kören, fick jag frågan om jag ville sjunga i X-kyrkan på söndag. Jovisst, sade jag, om det är sånger jag kan? Körgubben sade hela tiden bara, "ja men det får du veta nästa gång!"
Dags för rep två. Första timmarna går bra.
I halvlek skall det fikas och "sällskapas", vilket mest bara känns jobbigt. Efter fikapausen får jag panik. Körgubben säger något jag uppfattar som "Sjung Lacrymosa!" varpå jag tänker "vaf-n, Lacrymosa är ju en del av ett Rekviem...?" innan jag förstår att han har sagt Lucky Old Sun. Hela kören brister ut i skönsång. Utom jag. Lucky Old Sun är nämligen ett stycke från deras förra uppträdande.

Så jag bara sitter där och känner mig urdum och får en känsla av "den här sjunger vi för att Kahlokatt skall känna att hon inte är med i gänget!"
Sedan säger körgubben "ja, den här skall vi sjunga på söndag!"
Jag sitter som ett frågetecken. Va!? Jag kan ju inte den där!
Han fortsätter med att berätta att de även skall sjunga Let Thy Merciful Ears O Lord och någon j-a Irländsk Hymn. Va!? Varför frågade de ens om jag ville vara med!? Jag kan ju inte ett enda av de där styckena! Skall jag sitta och plugga in sopranstämman på tre stycken ENSAM, utan att höra hur de andra styckena går, på mindre än en vecka!?
"Jamen, du kan stå i bakgrunden och humma lite!" föreslår nåt stolpskott.
"Stå där och förstöra för er andra, aldrig i livet," svarar jag.
Dessutom äger jag INGA PROPRA KÖRKLÄDER. Jag har inga långa svarta kjolar el. dyl. Jag går nästan jämt i jeans och t-shirt. Och eftersom jag är erbarmligt stor och ful, HATAR jag att gå och prova kläder.
Ursinnig och totalt förstörd av ångest och självförakt sätter jag mig på - fel buss. Lyckligtvis inte långt hemifrån, men tillräckligt för att jag är totalt kortsluten i hjärnan och så fylld av självhat att jag håller på att förgås.
Jag skickar flera SMS till mamma och beklagar min situation, men får inget svar.
I dag skriver jag och frågade om hon glömt bort mig, varför svarar hon inte?
Två sekunder senare får jag ett SMS som inleds med: "Jo, det skall jag berätta för dig! Du skriver ju bara och beklagar dig!!! En massa tjafs och oväsentligheter, vad skall jag göra åt det, vem tror du inte har varit ny i en kör, skall de anpassa sig efter dig? Jag hörde att mobilen plingade fem gånger, jag trodde det hade hänt något hemskt innan jag hittade mobilen, jag trodde att pappa hade fått hjärtinfarkt och så är det bara du som skriver en massa gnäll och tjafs!!! Fattar du hur det känns för mig!!! Tänker du på sådant någon gång!!!!"
Varpå jag bröt ihop fullständigt.

För tillfället känns det som om jag vill förpuppas, gå in i dvala och glömma min blotta existens, glömma hur vämjelig, elak, fel och ful och värdelös jag är. Jag hatar mig själv så mycket att jag äcklas av att skriva om mig själv i jag-form. Jag hatar min kropp, min personlighet, mitt namn...bara att höra min egen röst fyller mig med äckel och förakt.

Katten, du fixar det här. Att du missar första konserten efter så kort tid i kören är inte konstigt, men du är antagen till kören och kommer att göra det bästa av situationen.

Skriv av dig här så får du stöttning, troligen inte bara av mig och så ror vi dig tillsammans i hamn så att du om några månader kommer att vara trygg i kören.

Ja, du må være glad. Da er det "ingen" som kan ramme deg.

Tack skall ni ha.

Skrev ett inlägg som försvann i cyberspace. Det kanske var någon mening med det. Ville skicka lite styrka till dig och skriva något om att det verkarde rörigt och ostrukturerat på träningen i kören. Då blir det lätt för mycket för oss med NPF. Hoppas det blir mer ordning framöver och att det var en engångsföreteelse. Och så skulle jag vilja sparka din mamma i baken och säga till henne att mamma är man hela livet och vem ska man vända sig till när man mår dåligt om inte sin mamma? Kram på dig katten!

Känns det bättre nu, KahloKatt? *ger försiktig cyberklapp*

Jag förstår inte varför du badar i självförakt för saker du absolut inte kan rå på. Varifrån kommer dessa skyhöga krav på dej själv?

Önskar jag kunde hjälpa.

Jag har sjungit i fyra olika körer - och den körledare du beskriver verkar väldigt nonchalant. Du ska inte ta åt dig. Av de fyra körer jag sjöng i fanns det bara en som jag gillade - och större delen av den kören inklusive jag - slutade när det kom en ny körledare som kan beskrivas väldigt likt den i din kör. Att någon ska nyinkommen i en kör ska förväntas kunna sjunga en söndagsmässa på en vecka är befängt att begära. Och vad din mamma gäller så borde hon ge dig mer stöd.

Ta hand om dig och klandra inte dig själv.

Ta det lugnt. Lite tanklöshet och missriktad välvilja bara. Man orkar inte alltid ta hänsyn tillräckligt till nykomlingar. Hoppa första konserten - eller gå och lyssna på den, fortsätt hänga på så kommer nog det mesta att lösa sig. Du vet att du sjunger tillräckligt bra. Att dessutom snappa upp stämmorna snabbt är en träningssak. Och sopranstämman är ju alltid överst i varje klamrat notsystem i en blandad kör och brukar vara lättast att hitta, såvida det inte är delad sopranstämma och man sjunger andrasopran, då blir det nummer två.

Instämmer med övriga.

Trodde faktiskt att kören skulle ha litet högre standard än vad du beskriver, men desto större chans att klara av den efter den ofrånkomliga och helt normala inkörnings-(förlåt)-perioden.

Med ett par detaljer utbytta så kunde det varit en perfekt beskrivning på min nollningsvecka på universitetet. Klockren beskrivning av alla människor runt omkring en och hur hopplöst svårt att passa in medan alla verkar kunna precis vad det handlar om.

Lycka till i fortsättningen i alla fall, hoppas det löser sig för dig!

Mamma sms-ade i går kväll och bad om förlåtelse, så vi är iaf vänner nu.
Men jag bävar för nästa måndags rep.

Jag är egentligen mezzosoperan, men rätt flexibel, så nu sjunger jag förstasopran (eftersom de behövde fler) och vet att jag alltid har översta stämman, men jag vill ju även ha koll på var de andra stämmorna befinner sig i notsystemet, så att jag kommer in på rätt ställe och så. Vi övar på en skitsvår koral som heter Lullaby my sweet little baby eller nåt sånt, med taktbyte och allt möjligt krångel. Den känns oöverstiglig.

Jag vet inte varför jag har så höga krav på mig själv. Det är inte krav hemifrån iaf.

Tack för alla snälla ord. Ni är värda tusen cyberkramar.

Ingen kan begära av dig att du ska lära dig helt nya sånger på så kort tid.

Det är ingen som förväntar sig det av dig.
Du kom in i kören för att du är bra på att sjunga så du har ingenting att skämmas för.
Det kommer fler koncerter, det är inte konstigt om du hoppar över den här när du är så ny kören.-

Jag är också född med låg självkänsla, liksom min son. Tror det kommer med funktionshindren vi har. Ibland ser man inte hela bilden och fastnar i det som är dåligt. Men sedan när man lugnat ner sig går det bättre igen. Skönt att du är sams med mamma. Man får bli förbannad när folk är oförstående och är personen något att ha finns den kvar ändå sedan! Känner igen det från min och min egen mammas relation. Älskar henne, men blir galen på henne ibland!

Ja, det var då sista repetitionen med DEN kören!
Första "halvlek" gick allt bra. Det kändes roligt, jag tyckte att jag lärde mig allt fort - och så gjorde jag det absolut förbjudna, nämligen drabbades av hybris. Jag tog i för kung och fosterland och tänkte "ååhh, kan ingen höra hur vackert just jag sjunger och berömma mig! Kan inte jag få sjunga solo, som jag vet att andra här har fått göra!"
Straffet för min fräckhet lät inte vänta på sig. Kvinnan till höger om mig vände sig till mig och sade: "Kan du sjunga lägre?" Sedan fick hon och de andra sopranerna mig att BACKA en bit, så att de skulle komma närmare varandra och kunna HÖRA varann bättre!
Hon hade lika gärna kunnat ge mig en rungande örfil. Jag blev så ledsen att jag fullkomligt stelnade, frös till is. Jag började skaka, rodna, pulsen bara rusade i kroppen. Jag hade ingen aning om hur jag skulle reagera! Medan alla andra gick och tog te och macka, satt jag bara helt stelfrusen och kramade min notpärm.
Till slut frågade någon om jag inte skulle ha fika, varpå jag på darrande ben lyckades kämpa mig iväg till fikabordet. Men jag hade totalt mist förmågan att le och samspela. Jag var alldeles omskakad och självhatet bara brann i kroppen.
Några kvinnor försökte prata med mig, men tog naturligtvis upp ämnet "vad jobbar DUUU med då?", varpå jag slingrade mig allt jag orkade för att slippa erkänna att jag har Daglig Verksamhet. Ville dö!

Resten av körövningen satt jag och visksjöng svagt. Då var det förstås ingen som klagade.
Körsalen var absolut iskall och folk blev tröttare och tröttare för varje stycke. Pianisten spelade fel, folk tog fel toner och prästskrället som leder kören låter oss aldrig få höra melodin eller stämmorna först, nej, pang på rödbetan, följ noterna!
Vi övade på ett musikalstycke som heter All the things you are, som inte alls är lätt. Altar och sopraner slet och slet och slet (och jag visksjöng). Jag kände mig svimfärdig, hatade kören och kämpade för att hålla tårarna borta.

Då blev prästskrället plötsligt bindgalen. Han skrek och svor (jo!) så att det slog gnistor om honom, tjöt något om att "skall det vara så in i helvete svårt att sjunga rent!"
"Beppe [fingerat namn], vi FRYSER och är STELA och klockan är FEM I HALV TIO!" protesterade en kvinna i altstämman.
"INGA DÅLIGA URSÄKTER!" dundrade prällen. De hade en kort men arg dispyt. Jag var skrämd som en hare och hade vid det här laget börjat skaka i hela kroppen.
Fler och fler lade sig i:
"Lägg ned nu, Beppe."
"Vi orkar inte mer."
"Vi fryser, vi vill sluta nu."
Till slut lät han oss gå.
Folk måste ha sett att jag var likblek av skräck, för en man kom fram och sade: "Beppe blir sådär ibland, men han är egentligen en underbar människa..." (Jo, tjena ).
"Hur är det?" frågade en mezzosopran.
"Jag blev, eh, skrämd," förklarade jag. "Han ger ju ingen konstruktiv kritik, han står ju bara och svär!"
"Men du skall väl inte sluta?" fick jag höra då.
"Jag vet ärligt talat inte..." svarade jag, fast jag tänkte "i helvete jag skall!"

Jag slutade inte darra förrän långt senare och nu har jag spänningshuvudvärk.

Vilket jävla NEDERLAG! Jag känner bara att det är en gudomlig vedergällning för att få ned mig på jorden och inse att jag inte skall skryta så in i helvete, utan inse min totala onödighet på jorden.

Jag vill inte ens skriva att jag är nere på "rock bottom", för jag hör bara en röst som hångarvar i mitt huvud: "You ain't seen nothing yet, you fat, worthless freak, you ain't seen nothing yet..."

När jag gick och köpte en flaska Loka i en "invandrarbutik" på stan, fick jag för mig att butiksägaren tänkte: "Härligt, här kommer ett riktigt jävla brakfetto! Nu får jag säkert sälja massor!"

Ååh, kahlokatt. Jag vet inte om jag kan säga/skriva något som får dig att må bättre, men det är inte dig det är fel på. Du har för höga krav på dig själv och idioter finns överallt. Kanske finns det någon annan kör du kan gå med i? Ta hand om dig.

Här är en till med ett enormt självförakt just nu...
Känner mig så j-a misslyckad och dödsdömd.
Får inte tag på kontaktpersonen på hab som sa hon skulle hjälpa mig. (Tror hon aldrig ens tänkte göra det..) Så nu går jag till AF igen slänger fram mina papper (till allas beskådning också eftersom det är inför alla besökare) och kräver hjälp!!
Annars avslutar jag detta livet.

Katten, eftersom du uppenbarligen är bra på att sjunga och jag nog INTE är det, kanske vi kan spexa lite på Stora Torget?

Du sjunger bra och jag sjunger dåligt och så har vi på oss tomteluvor den 1a advent och sjunger julsånger med en hatt framför oss? Vad sägs? Jag äääääääälskar O Helga Natt, vi kanske får upp till tio kr för den sången, det är jag säker på.

Jesters Tear skrev:Ååh, kahlokatt. Jag vet inte om jag kan säga/skriva något som får dig att må bättre, men det är inte dig det är fel på. Du har för höga krav på dig själv och idioter finns överallt. Kanske finns det någon annan kör du kan gå med i? Ta hand om dig.

Håller med. Men vill bestämt tillägga, att om du ska gå med i någon annan kör, se till att ta referenser och se till att det blir en trevligare kör – inte en musikaliskt mindre intressant.

För enligt vad du själv berättar tycks både ledare och studieteknik i den här kören lämna en del övrigt att önska. Och slarvet med uppsjungning är ju dessutom respektlöst mot medlemmarna, äventyrar deras röster på litet sikt! Det färgar rimligen i någon mån också av sig på stämningen och hur medlemmarna är mot varandra. Vilket kanske ger en dålig miljö för en känslig människa, och det fanns där före dig och kan inte vara ditt fel.

I en sådan miljö ökar också sannolikheten för att fler nybörjare har "gjort bort sig" före en själv. Och den sannolikheten är redan stor. Är man ny så är man nervös. För det allra mesta. Och med olika strategier, alltefter läggning och tidigare erfarenheter, för att hantera och/eller dölja det.

Alternativt kan man ta det som sådant man får ta. För det är det. Körledare tar inte alltid ansvar för uppsjungning, instudering, att vårda stämningen i kören eller att lotsa in eller åtminstone ge förhållningsorder till nykomlingar. Föreningar och sammanslutningar överhuvudtaget kan ofta vara rätt tafatta i sådana (motsvarande) saker.

Då får man väga det onda mot det goda. Är det värt det? Är det här gnisslet och plågorna i början värt att uthärda för att se om det blir bättre på det här stället? Finns det någon bättre stans där man kan gå med i stället?

Och observera att inget av det där är ens eget fel. Inte ens ens egen känslighet, om man är känslig. För är man det så är man. Och jobbar man med det så kan man fortfarande bara göra det i den takt man kan.

En sak jag tycker du kan gå med i i vilket fall som helst är ju det vesle vesslekor (nåja, vessla heter tydligen snømus på norska) som skisserades ovan. Om du törs (vet inte om jag skulle ).

Håller förstås med Zombies välskrivna inlägg ovan + tidigare skribenter i tråden.

• Finns ingen anledning att ta det personligt när problemet uppenbarligen inte ligger hos dig.

• Inte heller att tro att de gör saker bara för att just du ska känna dig mobbad. Ibland kommer man bara i kläm utan att det är vare sig ens eget eller någon annans fel. De är uppenbart bara tanklösa och miljön kanske helt enkelt inte är den rätta. Vi "orkidéer" behöver ofta en extra vänlig och omtänksam miljö för att kunna blomma och inte komma till skada.

• Jag tycker du är sjukt modig som ens kommer på tanken att våga sjunga i kör eller ö h t göra något i grupp. Skulle inte jag våga. Det skulle skita sig direkt. (Klarade knappt ett par timmars djembe-kurs utan att göra bort mig, och på kvällskursen jag gick för några år sedan kom jag direkt på kant med både läraren och de övriga eleverna.)

• Du är inte ful (jag har ett jättegulligt kort på dig, från när vi sågs i somras).

Nu känns det ÄNNU värre, för i dag var jag så fast besluten att skita i kören att jag lyckades känna någon sorts lättnad mitt i eländet - men jag öppnade precis ett mejl där prästskrället kom med någon sorts ursäkt, men samtidigt skrev larviga saker i stil med "du som är så musikalisk, hör nog vilka problem vi har. Men vi skall fixa en pedagog och ta itu med dessa problem..." (fetstilen är min).
Prällen lovade också att jag skall få en "fadder" som kan ta hand om mig lite extra. Smörade också om att "du är en verklig diamant" och annat trams.

Nu vet jag ärligt talat inte hur jag skall göra längre. En del av mig tokskakar och vill springa och gömma mig under en filt - en annan del vill bara sjunga och sjunga och sjunga. Men jag orkar inte stå och vara livrädd hela tiden. De andra har "bara" noterna att koncentrera sig på, men för mig känns det som om de hade slängt in mig i en opera där alla andra kan sina roller och jag måste improvisera.

Jag börjar känna mig mer och mer som om jag ÄR Fantomen på Operan - någon som bara vill bli förstådd och älskad och få uttrycka sig i musiken, men alla ser bara en massa fel, sådant som är trasigt, inte det som är helt. Till slut blir man ju trasig rakt igenom, bitter och arg.

Du är högkänslig i allra högsta grad. Kanske t o m extra högkänslig. Och så AS ovanpå det.

Då är det helt naturligt att man inte tål såna där situationer (även när de inte alls är personliga utan bara oturliga omständigheter). Alltså bokstavligen inte tål.

Men det var ju ett överraskande vänligt brev i alla fall. Kanske du skulle ge det en chans till när han uppenbarligen åtminstone har ambitionen att ta hand om dig lite extra?

Egentligen borde du ju få extralektioner för att komma ifatt det du missat. Törs du be om det?

Korsade Iridia. Postar ändå som det blev.


Men tänk om det är så att prästdirigenten var uppriktig i sitt beröm? Såg att han hade farit vårdslöst med en ny medlem? Är imponerad av vad du kan? Kanske litet rädd också, för att du kan se deras brister? Men stor nog att försöka gottgöra så gott han nu kan, istället för att till exempel bli snipig som många blir i liknande situationer? Vill ta vara på en tillgång innan hon försvinner?

Jag vet att du är musikalisk. Det kommer du inte undan. Så för mig är tolkningen ovan den som ligger närmast till hands.

En annan fråga är om kören är bra nog för dig att ha roligt och utvecklas i. Dels att den tydligen har sådana strukturella problem, och det i kombination med din egen otrygghet. Dels det där med vad man kan behöva som känslig person, som Iridia så fint tog upp. Dels att det kanske kan bli ensamt på toppen: inte så kul eller stimulerande om man är överkvalificerad. Och allt det här tillsammans – det blir svårhanterligt och värt att fundera över hur man vill ha det med.

Alldeles utan att man behöver blanda in någon välkänd gammal verklighetsfrämmande självnedvärderingsångest i ekvationen.