Hej!

Har du lätt för att visa dina känslor? Syns det inte utanpå vad du känner inuti? Gråter du för minsta lilla, eller spar du gråten till dess någon dött, en kompis blivit allvarligt sjuk etc.?

Att vara känslosam kan ju innebära även positiva saker. Fram med era tankar.

Lilla Gumman

Jag är oerhört okänslosam. Det är trist. Gråter aldrig. Som barn grät jag inte heller.
Jag önskar jag kunde gråta mer.

Men jag är vänlig. Och kan trösta trots allt.

Jag bölar för minsta lilla. Jag är överkänslig. Jag blir lätt arg och jag skrattar lätt.

Röstade "Jag är känslokall", vilket är en sanning med modifikation. Jag är inte känslokall; snarare okänslosam. Jag tror att mina känslor stängts av de senaste åren på grund av min höga ångestnivå. Jag har aldrig i mitt liv varit känslosam (däremot hyperkänslig!) ska påpekas, men jag kände mer som barn. Då låg det på en lagom nivå. Jag är nu totalt intellektualiserad utan att ens vara intellektuell. Allt sker i tanken.

Jag är oerhört känslosam; två vänner har "diagnostiserat mig" som HSP.
Jag gråter så tårarna skvalar på bio och teater; gråter bara jag pratar om sådant som är rörande. Är så lättrörd att jag bölar till My Little Pony: Friendship is Magic...
Kan få lyckorus och närmast transcendentala upplevelser av musik; kan bli helt betagen av vackra konstverk eller vackra människor. Älskar alla berättelser om ensamma, missförstådda "monster".
Det värsta är att jag blir upprörd för minsta lilla, så upprörd att jag nästan kräks (det japanerna kallar mukumuku). Till slut blir det kortslutning i hjärnan.
Under perioder har jag varit tvungen att "lätta på trycket" genom att skada mig själv.

"Jag har svårt att visa mina känslor" av min omgivning blir jag oftast missförstådd.
Jag gråter ex när jag är arg, skrattar om jag är obekväm eller sårad.
Och visar ingenting om jag är ledsen (där de flesta andra normalt sett skulle gråta).
Men jag har ändå känslorna och 'kan vara väldigt blödig'.

Jag har känslor, visar de ibland. Oftast blir det fel sätt att visa det på - så föredrar inte alls.

"Jag visar inga starka känslor" var det alternativ jag tyckte stämde bäst av de tillgängliga. Jag kan kanske framstå som känslokall, utom på begravningar av närstående, men är det inte. När jag spelar piano är det antagligen ett uttryck för känslor.

Hej!

Själv har jag nära till både skratt och gråt. Jag blir ledsen vid avsked och skrattar ibland högt när något är roligt på TV.

Jag försöker alltid att vara en god lyssnare när någon vän berättar något jobbigt. Jag har svårt att hitta bra saker att säga i sådana situationer, jag är nog ingen bra terapeut.

Jag har annars svårt att samtala utan att avbryta den andre. Står gärna i centrum. Men när samtalet gäller någon annan än mig själv, då kan jag ta ett steg tillbaka.

Hälsningar

Lilla Gumman

Röstade Jag har känslor, men har svårt att visa dem eftersom många misstolkar de känslor jag visar utåt, det är inte alltför ovanligt att personer tolkar mig som arg när jag är glad...

Miche skrev:Röstade Jag har känslor, men har svårt att visa dem eftersom många misstolkar de känslor jag visar utåt, det är inte alltför ovanligt att personer tolkar mig som arg när jag är glad...

Det är liknande för mig. Jag kan påpeka att jag har svårt att selektera ut vad som är känslor från vad som är tankar. För mig är det egentligen samma sak för jag känner vad jag tänker och tänker vad jag känner. Jag har inget behov av att separera tankar och känslor.

Jag får lätt starka känslor, kan skratta jättemycket över något ingen annan förstår, bli asförbannad över nåt ingen förstår och gråta hysteriskt över något ingen förstår. Jag är väldigt överkänslig när det gäller mej själv, men så fort det gäller andras situationer, böcker, filmer osv så bryr jag mej ingenting alls även om någon dör till exempel.

Fast jag gillar inte att visa känslor eftersom alla i min närhet tycker att man ska låta bli sånt och bara hålla käften.

Jag pendlar mellan att vara fruktansvärt emotionell och enormt känslokall. Väldigt jobbigt.

Jag är nog mera intellektuell än känslosam och jag måste anstränga mig för att ha koll på mina känslor. Annars missar jag dem lätt och mår dåligt och får ångest.

Jag har mycket lättare för att uppfatta och tolka andras känslor än mina egna.