slackern skrev:

tahlia skrev:Just det här med erfarenheter är ju jättesvårt egentligen eftersom vi alla är så olika. TS nämnde t.ex att hon tidigare tagit Fluoxetin i 8 år vilket säger mig att den effekt hon fick av den inte alls liknar min. Fluoxetin gjorde mig känslolös. Visst jag mådde inte speciellt dåligt men jag mådde aldrig bra, kände aldrig någon glädje eller något positivt alls heller. Under tiden jag medicinerade med Fluoxetin gick jag runt och existerade men upplevde inget form av känsloliv - kände aldrig glädje, sorg, ilska eller ens irritation.

Jag befann mig konstant i situationer där jag kunde konstatera att "nu skulle jag ha känt så här", något som mer eller mindre fick mig att balansera på gränsen till vad som kändes som galenskap, så jag satte ut skiten och har aldrig rört en antidepressiv medicin sedan dess.

Jag har precis samma erfarenhet som du angående lyckopiller och då har jag prövat 3 olika.

Den sista som jag hade längst var Cymbalta. Precis som du skriver livet vart grått och trist inga som helst skiftningar i humöret inget vart roligt och inget var nattsvart. Var inte mitt gamla vanliga jag. Både på gott och ont.

Vem skall ansvara för läkemedelsutbildningen?
Av: red Publicerad: 22 februari, 2010

Detta viktiga ämne diskuterades vid en konferens på Läkarförbundet på initiativ av tidskriften Sjukhusläkaren (1).

”Syftet var att diskutera frågor som handlar om hur man kan säkerställa att läkare får och begär ändamålsenlig läkemedelsutbildning och hur man kan finna rätt läkemedel till rätt patient”, eftersom ”…kunskapen kring läkemedel är på tok för dålig idag”.

LIF:s ordförande apostroferar ett amerikanskt exempel på läkemedelsinformation. ”Kanske har vi något att lära av USA där läkare utbildas av läkemedelsföretag för att få förskrivningstillstånd för vissa specifika läkemedel?”.

I England har man gått ännu längre. Universitetet i Sussex har helt enkelt överlåtit undervisningen om läkemedelsutveckling åt läkemedelsindustrin (2). Tilltaget har visserligen blivit starkt kritiserat (3), men är ändå oroväckande.

Den tveksamhet som finns kring industrins produktinformation vid sjukhusen sammanhänger med att den lätt kan övergå till marknadsföring och att den ej är komparativ.

Bror Duktig skrev:Hade det inte kommit någon ny medicin också, som attackerar sömnproblem vid depression också? Hade något liknande namn som venlafaxin (trodde det var venlafaxin, men effexor är ju inte ny).

Kan vara dumt för mig att prova något nytt också... Har gjort det, nämligen det "helt ofarliga Stilnoct" som vi vet visade sig vara något helt annat.

Jesters Tear skrev:

Bror Duktig skrev:Hade det inte kommit någon ny medicin också, som attackerar sömnproblem vid depression också? Hade något liknande namn som venlafaxin (trodde det var venlafaxin, men effexor är ju inte ny).

Kan vara dumt för mig att prova något nytt också... Har gjort det, nämligen det "helt ofarliga Stilnoct" som vi vet visade sig vara något helt annat.

Valdoxan heter den.

Om psykiatrisk diagnos och behandling

En sammanställning av systematiska litteraturöversikter

Finns det vetenskapligt stöd för behandling av ADHD med läkemedel?

Enligt behandlingsrekommendationer från Läkemedelsverket ska läkemedelsbehandling av ADHD ses som en del i ett behandlingsprogram, då stödåtgärder visat sig vara otillräckliga. Individuellt anpassade behandlingsmål ska beskrivas innan läkemedelsbehandlingen påbörjas. Både metylfenidat och atomoxetin lindrar kärnsymtomen vid korttidsbehandling (3 veckor till 6 månader) av barn, ungdomar och vuxna med ADHD. Idag är dessa läkemedel godkända för behandling av barn och ungdomar med ADHD. För ett av metylfenidatpreparaten gäller detta även för vuxna, som påbörjat behandling under barn- och ungdomsåren.

Det går inte att bedöma nytta och risker vid en längre tids behandling (mer än 6 månader). Vanliga biverkningar för atomoxetin är nedsatt aptit och mag-tarmbiverkningar. Hos vuxna är dessutom muntorrhet och erektil dysfunktion vanliga biverkningar. Vid behandling med metylfenidat är nedsatt aptit en vanlig biverkning. Liksom vid behandling med atomoxetin, är muntorrhet vanligt även vid metylfenidatbehandling av vuxna. Detta har rapporterats från korttidsstudier.

För att kunna svara på frågor om effekter och biverkningar vid en längre tids behandling behövs långtidsstudier (ett år eller mer). Sådana studier behövs också för att bedöma om risken för missbruk ökar i vuxen ålder hos personer som har behandlats med centralstimulerande ADHD-läkemedel som barn. För att kunna besvara frågan om det går att läkemedelsbehandla ADHD hos personer med ett känt missbruk, behövs studier med högre doser, större flexibilitet i doseringen och en längre behandlingstid än vad som hittills prövats.

Bror Duktig skrev:@Svarta:
Jag åt Fluoxetin under många år, och hade hemska utsättningssymptom med kraftig elchockskänsla. Fick ingen som helst hjälp av min förra läkare (där kan man tala om oseriös).

Jag fick sätta ut det ytterst sakta under många månader.

Då åt jag 40-60 mg per dag. hade tänkt mig 10 nu.

Läkaren idag visade och ritade upp, förklarade diverse, men jag är som vanligt skeptisk och vill samla in så mycket erfarenhet och råd som möjligt. Har lärt mig att inte lita på första bästa eller "verkar seriös" o.s.v.

P.g.a. skräcken med håravfallet jag fick när jag hade ätit Lamictal och Voxra ett tag, så är jag livrädd för att råka ut för liknande. Sådana biverkningar får en effektivt att må sämre även med mediciner som gör det de ska med hjärnan.

Jag vill ju helst inte heller gå på mediciner och vara beroende av det. Å andra sidan så är dystymi med depressioner inte bra för hjärnan, samt: livet går mig förbi - jag är låst i fixeringar och tvång, nedstämdhet o.s.v.

Xzirie skrev:Vänta nu, var det på vuxenhabiliteringen i Göteborg? För de har sagt till mig att de minsann inte har några läkare.

Bror Duktig skrev:

Xzirie skrev:Vänta nu, var det på vuxenhabiliteringen i Göteborg? För de har sagt till mig att de minsann inte har några läkare.

Det har de inte för oss. Detta var ett specialfall. De tar inte emot NPF:are, utan är till för rörelsehindrade. Vet inte varför läkaren var specialist på NPF dock.

Min psykolog hjälpte mig att få ett undantag eftersom jag haft det särskilt svårt med läkare och blivit utkastad när jag hade det som värst, och då utvecklade BDD, svajande depression + ny anorexisvacka (brukar hända när jag blir otrygg). Vill inte att min hjälpsamma psykolog ska råka illa ut för att han hjälpte mig till detta.

Dessutom får jag inte gå hos denna läkare regelbundet, utan fick recept, sedan var det hejdå och remiss till psyk.