Gersa skrev:
Därav förslaget med t.ex. en kurator som oftast är något mer praktisk i sin problemlösning..

Har varit inne på det resonemanget från och till på sistone med anhöriga om en kurator nu istället men liksom inte tagit tag i det själv därför att man mår som man gör plus då saknar drivet liksom men kan säga det att det är inget nytt för mej.. kanske har gått för många år för handlar inte om nåt år utan över tio års tid.. man ska in dra alla aspergare över en kam finns dom som är trots diagnos rätt kreativa och klarar vardagen på ett bra sätt men det jag nu tänkte komma till är att jag vet inte faktiskt efter alla år med psykologen hur insatt han är med just diagnoser..

Till sist.. min uppväxt hade jag även ett hinder att kunna leva fullt ut från två till tjugo års ålder.. ska inte gå in på vad här men det är jag säker är en orsak till att man inte är tillräckligt smart idag om man säger så.. erkänner det själv så andra behöver inte påminna mej om att man är dum i huvet från och till... att jag inser själv nu räcker för mej för jag kan inte blunda längre.. andra kan lyssna och sen fly om det passar men det kan inte jag eftersom det är mitt liv det handlar om, att ha haft vilja men månger gånger inte gett nåt resultat.. någon orsak finns ju men ingen läkare eller psykolog ger nåt svar på det.. nä vet!

Gersa skrev:Hon skrev att eftersom jag hade diagnosen ADHD så var jag inte berättigad till något tandvårdsintyg.......

Idioter finns det gott om...

Uddaaspergare skrev:

Gersa skrev:
Därav förslaget med t.ex. en kurator som oftast är något mer praktisk i sin problemlösning..

Har varit inne på det resonemanget från och till på sistone med anhöriga om en kurator nu istället men liksom inte tagit tag i det själv därför att man mår som man gör plus då saknar drivet liksom men kan säga det att det är inget nytt för mej.. kanske har gått för många år för handlar inte om nåt år utan över tio års tid.. man ska in dra alla aspergare över en kam finns dom som är trots diagnos rätt kreativa och klarar vardagen på ett bra sätt men det jag nu tänkte komma till är att jag vet inte faktiskt efter alla år med psykologen hur insatt han är med just diagnoser..

Till sist.. min uppväxt hade jag även ett hinder att kunna leva fullt ut från två till tjugo års ålder.. ska inte gå in på vad här men det är jag säker är en orsak till att man inte är tillräckligt smart idag om man säger så.. erkänner det själv så andra behöver inte påminna mej om att man är dum i huvet från och till... att jag inser själv nu räcker för mej för jag kan inte blunda längre.. andra kan lyssna och sen fly om det passar men det kan inte jag eftersom det är mitt liv det handlar om, att ha haft vilja men månger gånger inte gett nåt resultat.. någon orsak finns ju men ingen läkare eller psykolog ger nåt svar på det.. nä vet!

Syftat med en samtalskontakt, vilken form den än har, är ju att den ska hjälpa individen... Vilken hjälp du behöver är omöjligt för mig att säga. Därav att jag kom med förslaget att en grupp personer kanske ger dig chansen att hitta vad som just du behöver snabbare än om du prövar dem en och en....
Syftet är ju som sagt var att du ska få adekvat hjälp, det är deras uppgift att se till att du får det... Sedan finns det ju mer eller mindre kompetenta personer inom alla områden. Därav att jag anser att man inte ska vara rädd att be att få byta ut dem som inte har förmågan att ge en adekvat hjälp... Men jag vet också som sagt att detta är lättare sagt än gjort. Så jag kan inte säga vad som är rätt eller fel för dig, jag kan bara ge dig tips om hur jag tror du ska kunna ta dig dit...

Önskar dig lycka till och hoppas du får den hjälp/ stöd du behöver. Men vad jag kan utläsa av vad du skriver har du kört fast i nuvarande behandlingsform och då ger jag dig rådet att försöka orka söka hjälp på annat håll... Ledsen att jag inte kan ge mer konkreta råd, men chansen är ju att jag i så fall får dig längre från den hjälp du har behov av i stället för tvärt om, vilket jag självklart inte vill...

Miche skrev:

Gersa skrev:Hon skrev att eftersom jag hade diagnosen ADHD så var jag inte berättigad till något tandvårdsintyg.......

Idioter finns det gott om...

Jo, men man kan tycka att det borde finnas någon form av gräns....

Hon kanske inte är en idiot. Hon kanske helt enkelt är överarbetad och överstressad och har svårt att klara av sina arbetsuppgifter. Och de kanske har undermåliga mailrutiner. En bra sak jag brukar göra när jag någon gång skickar viktiga saker per mail är att be mottagaren bekräfta att mailet har kommit fram.
"Vg bekräfta att du mottagit detta meddelande" Gör de det kan de inte förneka att de har fått någonting utan måste erkänna att de tyvärr inte kan hitta det. Gör de det inte får man en automatisk extra möjlighet till tidig påminnelse innan det har gått särskilt lång tid.

Bjäbbmonstret skrev:Hon kanske inte är en idiot. Hon kanske helt enkelt är överarbetad och överstressad och har svårt att klara av sina arbetsuppgifter. Och de kanske har undermåliga mailrutiner. En bra sak jag brukar göra när jag någon gång skickar viktiga saker per mail är att be mottagaren bekräfta att mailet har kommit fram.
"Vg bekräfta att du mottagit detta meddelande" Gör de det kan de inte förneka att de har fått någonting utan måste erkänna att de tyvärr inte kan hitta det. Gör de det inte får man en automatisk extra möjlighet till tidig påminnelse innan det har gått särskilt lång tid.

Hon har ju konsekvent svarat "vet inte ska kolla, återkommer" sedan i maj. Så därmed har hon ju bekräftat att hon fått mejlet.
Och uppriktigt sagt så sk... jag i varför. Hon har en arbetsuppgift att sköta klarar hon inte den ska hon vända sig till sin chef och tala om det så hon kan få avlastning. Jag har inte ork att vara förstående över deras arbetssituation... Jag vill att det sköter sitt jobb...
Under alla år jag jobbat så sköter man sitt jobb eller så har man fått leta efter ett annat, så har min verklighet sett ut... Rätt eller fel har jag inga synpunkter på...
Men min uppgift kan inte vara att ge, de som är anställda för att hjälpa mig, en behaglig dag på jobbet....
Om de vore i grunden hjälpsamma förstående och visade respekt i våra kontakter, skulle också min förståelse för deras situation öka...

Men när de behandlar mig som skit ser jag ingen orsak till att ta hänsyn till deras välbefinnande...

Säger inte att det är rätt men jag orkar inte längre med att tänka på alla andra före mig själv hela tiden...

Ytterliga uppdatering:

Efter 10 månader och tiotalet mejl har nu min LSS-handläggare skickat in en beställning angående tandvårdskort.
Tänk att det kan vara så enkelt....

Nu är det bara resten av livet kvar.......

Otroligt att det gick SÅ fort...

Jag har en underbar människa som hjälper mig med allt. (inte hemma då)
Hon finns på Alviks enheten. Hon är mycket rädd om mig

Jag håller med dig Gersa att du inte ska behöva bry dig om ifall din handläggare är en idiot eller bara beter sig som en. Men man blir ju lite undrande när det tar så lång tid att fixa en enskild arbetsuppgift.

Kom att tänka på den här historien från migrationsverket:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.as ... el=5082814

Miche skrev:Otroligt att det gick SÅ fort...

Ja, ibland händer det saker snabbare än man kan ana... Eller som det hette i Fantomen "när Fantomen slår till står blixten stilla"...
Det vore ju bra om de agerade mer än en gång om året dock....

Bjäbbmonstret skrev:Jag håller med dig Gersa att du inte ska behöva bry dig om ifall din handläggare är en idiot eller bara beter sig som en. Men man blir ju lite undrande när det tar så lång tid att fixa en enskild arbetsuppgift.

Kom att tänka på den här historien från migrationsverket:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.as ... el=5082814

Dessutom för andra gången sedan i maj tappat bort att jag tillhör LSS pga Asperger diagnosen....

Gersa skrev:Syftat med en samtalskontakt, vilken form den än har, är ju att den ska hjälpa individen... Vilken hjälp du behöver är omöjligt för mig att säga. Därav att jag kom med förslaget att en grupp personer kanske ger dig chansen att hitta vad som just du behöver snabbare än om du prövar dem en och en....
Syftet är ju som sagt var att du ska få adekvat hjälp, det är deras uppgift att se till att du får det... Sedan finns det ju mer eller mindre kompetenta personer inom alla områden. Därav att jag anser att man inte ska vara rädd att be att få byta ut dem som inte har förmågan att ge en adekvat hjälp... Men jag vet också som sagt att detta är lättare sagt än gjort. Så jag kan inte säga vad som är rätt eller fel för dig, jag kan bara ge dig tips om hur jag tror du ska kunna ta dig dit...

Önskar dig lycka till och hoppas du får den hjälp/ stöd du behöver. Men vad jag kan utläsa av vad du skriver har du kört fast i nuvarande behandlingsform och då ger jag dig rådet att försöka orka söka hjälp på annat håll... Ledsen att jag inte kan ge mer konkreta råd, men chansen är ju att jag i så fall får dig längre från den hjälp du har behov av i stället för tvärt om, vilket jag självklart inte vill...

Tack för ditt svar även fast du inte direkt kunde ge nåt råd eller så, hade jag absolut inte räknat med för är inte lätt att ge förslag en sån här gång hur man ska gå vidare och när det handlar om en person man heller inte vet nåt om.. man måste ju själv helt enkelt komma fram till en lösning man tror på och även ta tag i det då och våga förändra situationen när det känns fel jo men visst..
Har ännu samma uppfattning kring psykologen som snackar om att man ska köpa sej wienerbröd som en enkel lösning på vardagen..

Har haft en och samma över fem års tid och kan nu inte begripa varför jag inte sökt på annat håll tidigare och när jag varit medveten om träff efter träff helt utan mål och någon form av stöttning har vart som bortblåst helt enkelt.. men det är klart att om man inte visar reaktion så anstränger sej inte personen heller utan kan ju tycka.. men oj här kan jag göra som jag vill för mannen verkar menlös.. lättförtjänta pengar liksom.. men men har blandat in halvsyrran i det här och hon har lovat göra sitt bästa att stötta mej nu, mina föräldrar lever ännu men ingen av dom klarar av att hjälpa mej, har haft far nu en längre tid som stöd men om sanningen ska fram kan han inte ge nåt mer så får se nu när kreativa halvsyrran ställer upp igen vart det leder.. sen har man en förhoppning om att slippa stöd en dag helt men så ser inte läget ut nu så bara gilla läget. Tänker i alla fall inte slänga bort mer tid med nuvarande psykolog för vi har inget mer att säga varann så det är nåt som är säkert nu.
Tack för peppningen Gersa

......Men om man ska vara seriös och allvarlig nu så.. Jag får testa mej fram själv nu vad som funkar och så vidare för räkna med nåt från läkare o psykolog.. nä ger upp nu och får stötta mej själv och har precis kommit igång med ett jobb två dar i veckan, började idag och fanns människor runtomkring men fick ingen kontakt med någon.. kan bli längre fram men inget man kan planera om man säger så utan får se som sagt.. jag har alltid haft svårt med att starta en kommunikation med andra på grund av ögonkontakt och osäkerhet kring det naturliga.. sitter inte i ryggmärgen utan får tänka i förväg men men får inte ha för höga krav nåt mer.. fördelen är då också att man inte blir sååå besviken.. lyckas man med nåt vad det nu kan vara så är det då bara en bonus liksom.. sen är det olika från person till person vad man vill lyckas med i livet och! vad man har för förutsättning och möjlighet till.. det kan man bara inse själv sina begränsningar och inte fråga nån annan om det för får knappast det svar man förväntar sej då.

@Uddaaspergare

Har det extremt tungt just nu så jag orkar inte kommentera, men önskar dig lycka till...
Det gäller bara att komma ihåg att det inte nödvändigtvis är du som är problemet om du har svårt att få kontakt med andra.... Det krävs ju att två vill för att det ska kunna ske...

Mmm precis du har så rätt fast sen handlar det väl om vad man visar utåt också.. visar man tydligt vare sej man vill eller inte ..ingen kontakt ungefär.. ingen kommer fram och tar initiativet. det är min erfarenhet i alla fall men det är klart det ligger nåt i det du nämnde om.. att två måste ha vilja till kontakt! jo så sant så sant.

Sen lär man inte känna någon bara hux flux.. att jag har börjat nu på ett arbete har precis bara börjat.. sen är det inte säkert det blir nån kompisanda överhuvudtaget men det varken vill eller kan jag svara på nu.
Då är vi två som har det tungt fast på olika sätt förstås.. att jag kommit igång med jobb är ingen garanti att jag kommer må bra och nu kommer allt lösa sej.. nej nej men hoppas på att det ska bli ett lyft i vardagen men! får samtidigt inte ha för stora förväntningar och det ska jag undvika nu.

Vad det handlar om i första hand med att ha nåt att gå till den tid man känner att man orkar då.. jag tänker bara på att få göra nåt med händerna.. att arbeta lite om man säger så.. sen umgänge är inget att fundera på för meningen är att få komma ut genom dörren emellanåt det är ju nummer ett.. där jag är nu kommer dom och går lite hur som helst också och tanken är väl så småningom att man ska söka sej vidare.. så vad som gäller är att känna efter om man klarar av att arbeta och bara tänka på det.. för själv känner jag så här nu.. jag söker mej heller inte ut för att skaffa en massa vänner utan i första hand för att få komma hemifrån och göra nån slags nytta några dagar i veckan.

Har ju nån form av autism... bara gilla läget alltså.. har heller inte högfungerande om man säger så, har man det så har man säkert samtidigt nytta av sin autism, inte bara nackdelar utan vissa fördelar kan jag tänka mej även socialt.. kan ju ta ett exempel om att just skriva är inte enkelt för mej och just att få nåt med innehåll och som är vettigt.. kunna stötta andra och så vidare.. har ju läst papper där dom kommit fram till svag begåvning och så.. jojo det stämmer säkert.. just att man har haft svårt att lära sej även enkla saker ibland.. det är sanningen.

Alla är vi olika individer med olika behov... Det kan därmed också vara svårt att få hjälp som passar ens behov... De som ska hjälpa till med olika saker ser allting genom sina ramar vad en individ med "yy"-diagnos har för behov....
Så det är många hinder på vägen, en del har turen att hitta rätt direkt och andra får leta/ vänta längre...
Så kommer det att förbli tills dess de som hjälper börjar hjälpa utifrån behov såsom lagen säger... Men som är administrativt krångligt att genomföra och därav den diagnosstyrda hjälp som ges idag...
De flesta som ger denna hjälp fattar inte ens att den är diagnosstyrd, vilket kanske är ett ännu större problem...

För mig är mitt största problem min begränsade energi, vilket jag inte har någon hjälp alls av att bli iväg skickad till någon aktivitet... Men lik förbaskat försöker man göra detta för att "hjälpa" mig... Vilket gör att den hjälp jag faktiskt fått varit mer en belastning än någon hjälp... Tackar jag nej till den är jag otacksam och ovillig att försöka....
Det blir då också moment 22 som resten av mitt liv...
Så detta att få någon adekvat hjälp är inte alltid så lätt...
Men som jag mår just nu är det inte ett alternativ att tacka ja till hjälp som är en belastning så får de hjälpande tycka vad de vill.... Så får jag föröka ta tag i det när jag förhoppningsvis någon gång fram över mår bättre...
Så har du behovet att komma hemifrån borde det vara möjligt att hitta en passade aktivitet då det är på detta vis de flesta aktiviteter är utformade...
Det borde också innebära att det finns möjlighet att byta om den plats du hamnar på inte passar dig...

Vad jag menar är att dessa insatser är ju för din skull, för att du ska må bättre. Så då ska du inte vara rädd att säga ifrån om de gör att du faktiskt mår bättre. Då kan det vara bättre att prova en annan aktivitet eller plats tills du hittar "rätt"..
Jag inbillar mig att många trivs mindre bra i sina aktiviteter men vågar inte säga ifrån i rädslan att hamna utan aktivitet... Men man kan ju alltid fråga vad det finns för alternativ så man i alla fall vet det...
Hur som så hoppas jag att du kan få den hjälp och stöd du behöver som individ... Det finns inget rätt eller fel bara olika behov...

Gersa skrev:För mig är mitt största problem min begränsade energi, vilket jag inte har någon hjälp alls av att bli iväg skickad till någon aktivitet... Men lik förbaskat försöker man göra detta för att "hjälpa" mig... Vilket gör att den hjälp jag faktiskt fått varit mer en belastning än någon hjälp... Tackar jag nej till den är jag otacksam och ovillig att försöka....

Du har beskrivit din upplevelse och det vet jag, det är bara det att jag kan bara hålla med dej.. tar ungefär trekvart från mej till sysselsättningen.. kan promenera men.. jag är tvungen att ta mej dit med bil för att orka med att göra nåt där överhuvudtaget, för skulle jag gå så skulle energin va slut när jag är framme.. det vet jag, så är läget.

...Dom va ju inställd på att jag skulle ta mej fram på egen hand.. sen sa jag till att det är omöjligt för mej.. går det inte att fixa arbetsresa är det inget att fundera över punkt.
Men dom tog tag i det och tur för dom.. så detta med begränsad energi känner jag igen alltför väl och inte har man nån lösning så det blir fruktansvärt frustrerande

När man sedan som jag lever på försörjningsstöd med ständigt ändrade regler vilket ständigt skapar nya förutsättningar och därmed ständig stress... Det känns som det är en medveten strategi från Soc, de försöker få en ur balans så mycket de kan så man inte ska orka kräva att de ska följa lagar och sånt dravel... Nu härom dagen drog de in mitt SL-Kort med motiveringen att jag för över ett år sedan lämnade in ett läkarintyg som säger att jag blir stressad av att åka med allmänna färdmedel.
Så helt plötsligt är de måna om min hälsa och drar in mitt SL-Kort.... Hur jag sedan ska ta mig till läkarbesök och liknande anser de vara mitt problem... Så håller de på, alltid är det något som ändras varje månad... Speciellt efter det att jag berättade att jag mådde väldigt dåligt av de ständigt ändrade reglerna... Detta tar mer än 90% av den energi jag kan uppbringa...

Ok.. Jag förstår det du skriver och har läst det.. önskar bara man nu va lika duktig som dej att uttrycka sej i text.. nonchalerar inte alls dina problem utan har lite svårt med att komma med konkreta råd och så.. så illa är det.. kommunikationen är inte på topp alltså.. borde underlätta att skriva men så är det inte för mej.. kan gå åt helvete här lika bra som när man möter människor öga mot öga..

Det är i mitt fall snarare en belastning i kontakten med myndigheter, de gillar inte när någon vet vad de enligt lagstiftningen är skyldiga att hjälpa till med. Det gör bara att de blir fast beslutna av att visa mig att de inte alls behöver bry sig om några lagar...
Samtidigt som det gör att jag inte får någon som helst hjälp då alla som ska hjälpa mig tycker det är pinsamt att jag vet mer än var de vet... Så det blir moment 22 hur som helst...
Så min erfarenhet är att jag bara straffas för att jag kan formulera mig hyfsat, läsa och till viss del förstå lagtexter...