DIProgan skrev:

KalleKus skrev:Vad menar du?
Att "utåtagerande" utan ADHD inte mår dåligt av problem i familjen?
Missförstod jag?

Jag säger att jag inte vet så noga huruvida Aspergare utan ADHD skulle bli så mycket utåtagernade pga. just separationer även om jag absolut tror att det är jobbigt för dem. Mycket mer jobbigt än för en NT. Huruvida det är mer jobbigt för en Aspergare som också har ADHD har jag ingen känsla för.

KalleKus skrev:Var absolut inte utåtagerande utan vände i princip allt inåt och gjorde mig själv illa av ångesten.
Däremot exploderade jag ofta hemma emot mor och styvfar när jag tvingats försöka hålla ihop en hel dag i skolan och sen komma hem till ett hem där jag inte alls trivdes...
Men det är knappast utåtagerande utan en normal reaktion på alldeles för lite förståelse, ingen anpassning, för höga krav, en hemmiljö där jag inte kände mig hemma alls och inte trivdes och att jag vägrade acceptera att en människa som inte är min riktiga förälder ska bestämma över mig.

Relativt med en person som bara har Asperger är det absolut utåtagerande. Med det sagt säger jag inte att det skulle vara onormalt. Alla har sitt sätt och alla har vi ju diagnoser (nästan i alla fall)

Okej...

Jag har även ADD.

Tack igen för alla svar! Det blev en intressant diskussion tycker jag. Jag känner att jag kunnat ta till mig flera synpunkter och intressanta berättelser ur era uppväxter. Roligt att ni ville dela med er.
Vi kämpar vidare med vårt familjeliv. Ibland känns det OK, ibland helt verklighetsfrämmande.

Jag känner igen mig väldigt mycket i det du skriver om att ena sekunden älska och nästa hata. Jag var en liten jävel hemma och högpresterande i skolan. Jag hade fullt upp att göra i princip dygnet runt och var hemma så lite som möjligt. För där blev det bara bråk hur jag än försökte vända mig. Jag svor åt mina föräldrar, bad dem dra åt helvete för jag ville inte ha dem för nära. Min värld var för mörk och skrämmande för att släppa in någon annan i.

Idag har vi en fin relation jag och mina föräldrar, men det har tagit ett tag att nå hit. Jag är 33 år nu. Tappa inte hoppet, det är det viktigaste! Lycka till!

Det blir bättre hur äldre man blir. Jag har en familj som har liknande problem som jag har och det har både varit en tillgång och vice versa. Jag har alltid älskat mina föräldrar men har varit introvert blandat med utagerat beteende. Hade ganska hårda krav hemifrån, att vara duktig i skolan, då mina föräldrar är högpresterande, så jag var aldrig bra nog var känslan jag fick. Nu har jag barn som är som jag, hehehe, och har fått gå igenom mycket av vad mina föräldrar har gått igenom och det har gjort att jag förstår dem bättre och vi har ett väldigt bra tillsammans nu. Tyvärr har det varit stormigt, men vi har haft det så himla skoj tillsammans också, vi har förståelse för problemen, den som inte vill riktigt omfamna mina diagnoser är min far som troligtvis har AS. Mamma är lika speedad som jag är Jag har AS och ADHD.