Jag tänkte ventilera mina tankar om framtida utbildning. För närvarande har jag en tidsbegränsad anställning på ett orkesternotbibliotek där jag trivs även om jobbet ibland känns monotont och ostimulerande. Arbetar mest på egen hand med att uppdatera och förbättra innehållet i en databas, vilket jag verkligen passar för, men en mindre del av tiden deltar jag i det ordinarie biblioteksarbetet med att t.ex. kopiera och sortera noter, packa och skicka. Om arbetsgivarna är intresserade av mig på lång sikt är jag osäker på. Är också tveksam till om det är möjligt att få mer stimulerande uppgifter med tiden.

Efter att ha jobbat på notbiblioteket ett år - vilket varit mycket positivt för mig - har jag börjat tänka på om jag ska utbilda mig så att jag kan få ett intressantare jobb i framtiden. Det jag främst funderar på att läsa är musikvetenskap. Trots att jag varit intresserad av musikhistoria nästan så länge jag minns har det aldrig blivit så att jag studerat detta. Hade jag vetat om min diagnos och kunnat få syn på mig själv före 27-28 års ålder, hade jag kanske valt detta i stället för de andra kurser jag läst. Jag har bland annat gått två år på musikhögskola, där man ju utövar musik och inte läser överdrivet mycket om den. Denna tid är dock inget jag ångrar. Jag har absolut en begåvning för att spela piano och komponera som kunde utnyttjas mer, men kanske är jag mer autistisk än artistisk som person ...

Intresset för musikhistoria har tidvis varit så starkt att jag t.ex. läste tonsättaren Hugo Alfvéns memoarer i fyra band redan i början av tonåren. Jag kan mycket om klassisk och nutida musik, speciellt svensk. Däremot kan jag inte påstå att jag är speciellt begåvad när det gäller att förstå och sätta ord på vad musiken berättar. Kanske måste man vara det för att bli en bra musikvetare.

I mitt nuvarande jobb har jag visserligen (och ibland även mina arbetskamrater) nytta av mina katalogkunskaper, men dessa skulle kunna komma bättre till nytta om jag t.ex. jobbade på ett historiskt inriktat musikbibliotek. För det krävs säkert en akademisk examen, men det är sannolikt svårt att få jobb även om jag tar en sådan.

Jag har fler tankar men avvaktar och ser om någon läser och kommenterar detta. Ämnet är ju lite smalt.

Musicus skrev:Däremot kan jag inte påstå att jag är speciellt begåvad när det gäller att förstå och sätta ord på vad musiken berättar.

Förstå det måste du väl, på något sätt som duger för dig själv iallafall, om du är så intresserad som du är. Sätta ord, tja, vad säger att man inte upplever det kvalitativt oöversättbara i konstarten för starkt för några ord? Eller är autist, eller helt enkelt oövad i "musiköversättning" eller inte har sin styrka just där?

Musicus skrev:Kanske måste man vara det för att bli en bra musikvetare.

Inte då. Inte i princip iallafall. Man kan mäta svängningar; föra statistik över tonföljder och samklanger; direkt eller indirekt försöka titta in i folks sinnen eller hjärnor när de spelar eller lyssnar; analysera form eller andra verkningsmedel; dokumentera eller på annat sätt forska i ett eller flera av personer, miljöer, repertoar, funktioner i närmiljö, samhälle eller i förhållande till andra konstarter, spridning, uppförandepraxis, spelteknik, instrument och diverse annat någonstans i sin samtid, hos någon förgången miljö eller person eller i ett vidare geografiskt eller historiskt perspektiv... ...

Vad svenska institutioner kan erbjuda för praktiska möjligheter just nu har jag dock sämre koll på. Kanske det kan löna sig att helt enkelt fråga vad de har för forskning igång, med vad för tonvikt och perspektiv, i samarbete med vilka andra och så?

Zombie skrev:Förstå det måste du väl, på något sätt som duger för dig själv iallafall, om du är så intresserad som du är.

Jo, jag såg väl ner lite på mig själv när jag uttryckte mig så. Har kanske inbillat mig att det finns en motsättning mellan att hålla koll på fakta om musiken och att verkligen uppleva och förstå den. Jag fick nog den känslan när jag gick på musikfolkhögskolor och musikhögskolan, där de flestas passion var enbart spelandet. Men som du säger kunde jag ju inte ha blivit så starkt biten av att läsa om musiken om den inte i sig hade betytt något för mig på ett djupare plan.

Jag tror dock fortfarande att många som lyssnar på klassisk musik är bättre än mig på att så att säga få musiken att berätta något för dem, vilket kanske fördjupar musikupplevelsen och gör den mer personlig. Deras hjärnor är kanske på något vis förinställda på att tolka musikupplevelser så. Men det finns väl inget som säger att jag inte kan utvecklas på detta område.

Zombie skrev:Man kan mäta svängningar; föra statistik över tonföljder och samklanger; direkt eller indirekt försöka titta in i folks sinnen eller hjärnor när de spelar eller lyssnar; analysera form eller andra verkningsmedel; dokumentera eller på annat sätt forska i ett eller flera av personer, miljöer, repertoar, funktioner i närmiljö, samhälle eller i förhållande till andra konstarter, spridning, uppförandepraxis, spelteknik, instrument och diverse annat någonstans i sin samtid, hos någon förgången miljö eller person eller i ett vidare geografiskt eller historiskt perspektiv... ...

Vad svenska institutioner kan erbjuda för praktiska möjligheter just nu har jag dock sämre koll på. Kanske det kan löna sig att helt enkelt fråga vad de har för forskning igång, med vad för tonvikt och perspektiv, i samarbete med vilka andra och så?

Det finns en del att välja mellan, ja. Jag har förstått att de musikvetenskapliga institutionerna är relativt små och därför mer eller mindre nischade. Musikpsykologi, som du nämnde, ingår i ämnet musikvetenskap vid något universitet men inte vid alla. Jag är ju mest inne på musikhistoria och vet att Uppsala universitet är starka på det området, men får kolla upp vad det finns för förutsättningar på de andra orterna.

Jag tog nyligen tillfället att prata lite med en pensionerad professor i musikvetenskap efter att ha hört honom presentera sin forskning. Eftersom han hade nämnt Sten Broman (för övrigt en person med starka aspergerdrag) ställde jag en fråga om denne. Professorn visste inte svaret, så i stället tog jag själv reda på det (en enkel faktauppgift) och mejlade det till honom "om det var av intresse". Jag passade samtidigt på att fråga om han hade något råd om var jag kunde läsa musikvetenskap med den inriktning jag nämnde i mitt förra inlägg. Svaret blev Uppsala, så det stämmer ju med vad jag tänkte.

Eftersom rådet kommer från en erfaren universitetslärare som verkar intresserad och vänlig så får jag väl utgå från att det är välgrundat även om det inte var utförligt motiverat. En klok person avstår väl från att svara på en sådan fråga om han inte tycker att han kan ge något bra råd.

Nu ska jag försöka ta reda på mer om musikvetenskapen vid Uppsala universitet. Att flytta dit och börja läsa känns som en ganska stor satsning, så det gäller att ta ett bra beslut. Borde man undvika en såpass nischad utbildning när man har ett tufft utgångsläge på arbetsmarknaden? Eller är det tvärtom?

Musicus skrev:Borde man undvika en såpass nischad utbildning när man har ett tufft utgångsläge på arbetsmarknaden? Eller är det tvärtom?

Möjligheterna till ett arbete som inte tar död på all hjärnverksamhet och ork ökar definitivt om du går den utbildningen och även om det skulle bli så att du inte får jobba med det i framtiden så är det bättre att ha gått igenom utbildningen (troligen ger dig utbildningen ett mervärde till ditt liv) än att inte gått den.

Med andra ord, kör hårt, man ångrar nästan alltid bara de beslut man inte tagit!

Musicus skrev:Jag tror dock fortfarande att många som lyssnar på klassisk musik är bättre än mig på att så att säga få musiken att berätta något för dem, vilket kanske fördjupar musikupplevelsen och gör den mer personlig. Deras hjärnor är kanske på något vis förinställda på att tolka musikupplevelser så. Men det finns väl inget som säger att jag inte kan utvecklas på detta område.

Är du säker på det? Jag inbillade mig ibland ungefär samma sak när jag var yngre, men jag tror numera att det nog mera handlar om vad man får ut av musiken och i vilken utsträckning man kan och vill verbalisera detta. Det kanske är så enkelt som att vi aspergare upplever musiken mera abstrakt, eller i bilder, eller på något annat sätt, medan många NT kanske upplever den mera verbalt?

Klassisk musik, när den är som bäst, kan ge mig upplevelser som inget annat kan, men kan jag sätta ord på dem? Nej, oftast inte. Det är någon slags inre upplevelser som går utanpå vad språket kan beskriva.

Musicus skrev:Borde man undvika en såpass nischad utbildning när man har ett tufft utgångsläge på arbetsmarknaden? Eller är det tvärtom?

Jag tror att en mycket nischad inriktning är rätt väg att gå. Man ska ta tillvara på de chanser som uppkommer i livet, känns det rätt så gör det.

Sen finns förstås problemet att få jobb inom sitt område, men men.
Man ska inte tänka för långt fram, det har jag insett för länge sen. Tror nog att om du utbildar dig inom ett ämne du verkligen känner för, ja då måste du ju vara på rätt väg iallafall.

Tack Miche och Meier för er uppmuntran!

Kvasir skrev:

Musicus skrev:Jag tror dock fortfarande att många som lyssnar på klassisk musik är bättre än mig på att så att säga få musiken att berätta något för dem, vilket kanske fördjupar musikupplevelsen och gör den mer personlig. Deras hjärnor är kanske på något vis förinställda på att tolka musikupplevelser så. Men det finns väl inget som säger att jag inte kan utvecklas på detta område.

Är du säker på det? Jag inbillade mig ibland ungefär samma sak när jag var yngre, men jag tror numera att det nog mera handlar om vad man får ut av musiken och i vilken utsträckning man kan och vill verbalisera detta. Det kanske är så enkelt som att vi aspergare upplever musiken mera abstrakt, eller i bilder, eller på något annat sätt, medan många NT kanske upplever den mera verbalt?

Klassisk musik, när den är som bäst, kan ge mig upplevelser som inget annat kan, men kan jag sätta ord på dem? Nej, oftast inte. Det är någon slags inre upplevelser som går utanpå vad språket kan beskriva.

Jag var rätt osäker på hur jag skulle uttrycka mig i det du citerar. I grund och botten var den kanske ett uttryck för en lätt uppgiven känsla av att "alla andra får större upplevelser av musik än jag". Som om det skulle gå att jämföra ... Men hur som helst är det inte så med mig att jag kan sitta andlös under hela verk. Det är snarare speciella avsnitt som ger mig rysningar, t.ex. slutet av första satsen i Debussys Havet. Till saken hör kanske att jag har svårt att koncentrera mig på långa klassiska verk för närvarande, och det verkar tyvärr ha blivit normaltillståndet.

Jag upplever musiken bara "som den är" (vilket naturligtvis är min egen tolkning av ljuden som mina öron uppfattar) och inte i bilder eller ord.

När det gäller huruvida musiken "berättar något" tänker jag tillbaka på när jag fick pianolektioner på hög nivå. Då hände det någon gång att läraren ville att jag skulle spela på ett visst sätt eftersom musiken då skulle berätta något. Jag kunde inte greppa vad han menade men vågade inte ifrågasätta något som verkade så fullständigt självklart i hans värld. Han ville också ibland att jag skulle sätta ord på musikens karaktär och då blev jag osäker. Jag tyckte att han lät besviken på att jag inte förstod. För övrigt vet jag att han tyckte att jag var mycket musikalisk så han tyckte kanske att det var egendomligt att jag inte var bättre på att identifiera olika stämningar.

Det där är typiskt för oss med AS, vi har enormt svårt att identifiera känslor (än mindre sätta ord på dom) men jag misstänker att rysningarna är en grundläggande känsla som inte påverkas av AS (men jag kan ju ha fel).