Jag undviker alltmer att säga det om det är någon jag litar på väldigt väl. Sympati på kort sikt, utfrysning på lång sikt. Typ.

dasunbedingte skrev:Haha. Gott om antisemitism i Sverige? *dagens citat*
Annars instämmer jag. Därför en aldrig, aldrig, aldrig ska nämna AS för andra.

Min mamma var inte sen att berätta för folk, och eftersom jag bor i en "alla känner alla" kommun kan jag inte bestämma vilka som vet eller inte

"Du har nog väldigt MILD Asperger i så fall."

Detta från ett par olika personer i den bredare familjen. (Långt ifrån alla vet.. tror jag.)

Jag är faktiskt konfunderad på riktigt av den här typen av kommentar. Är den tänkt att vara lugnande? I stället känns det som ett litet slag i magen, eftersom jag med ansträngning visst kan passera för normal(-nörd), men de har ingen aning om hur mycket det kräver av mig.

Det får mig att tänka på barn med inlärningssvårigheter som ändå lägger många timmar på läxor, får knappt G och sedan hör "bättre kan du".

Får väl se en pytteliten revansch i att sedan inte orka riktigt hela vägen och ibland (eller ganska ofta) bli dysfunktionell - missförstå, glömma, virra till det, fastna i tankemässiga stickspår, undvika sociala möten och zona ut eller smita iväg när det blir för rörigt i grupp. Hur jobbigt det än är kan jag i alla fall se ett värde i att illustrera för människor att jag inte riktigt fungerar som de tror.

rapchic skrev:

dasunbedingte skrev:Haha. Gott om antisemitism i Sverige? *dagens citat*
Annars instämmer jag. Därför en aldrig, aldrig, aldrig ska nämna AS för andra.

Min mamma var inte sen att berätta för folk, och eftersom jag bor i en "alla känner alla" kommun kan jag inte bestämma vilka som vet eller inte

Ugh. Din mamma måste väl ha förstått att en inte berättar sådant hur som? Gee.

rapchic skrev:

dasunbedingte skrev:Haha. Gott om antisemitism i Sverige? *dagens citat*
Annars instämmer jag. Därför en aldrig, aldrig, aldrig ska nämna AS för andra.

Min mamma var inte sen att berätta för folk, och eftersom jag bor i en "alla känner alla" kommun kan jag inte bestämma vilka som vet eller inte

Det där är huvudorsaken till att min familj inte vet något om min diagnos. Hade ändå turen att morsan visat att hon inte går att lita på när det gällde övergående fysiska åkommor. Då hade jag ju bara folk som jag visste vad de heter, men inte mera, som kom fram till mig och frågade hur det var med mitt ben. *suck*

Och sedan har "kontaktpersoner" på internet ännu mage att tjata på mig om att jag ska berätta om det för att hon ska bli mera förstående. *dubbelsuck*

Jag berättar det typ för alla. Kan dom inte ta det kan dom dra åt h:lvete.
Också får dom tycka vad dom vill. Jag bryr mig inte.

Min stora son sa att han alltid tyckt det. Jag i min tur tycker han har det.

Min lilla son brukar kalla mig psykfall. När han är förbannad.

Jag har AS, adhd diagnos.

Håller fullkomligt med om att Aspergers som diagnos är idiotiskt, och välkomnar
" Autismspectrumstörning"

Ja, de kan vel ikke ha tatt Aspergers syndrom ut av ingenting liksom... Egentlig er det bare tre klassiske diagnoser (tror jeg) fra gammelt av: Autisme - Schizofreni - Psykopati. Jeg har alltid vært alene og ensom, uten venner og uten veninner, og det er det jeg forbinder med autisme.

dasunbedingte skrev:

rapchic skrev:

dasunbedingte skrev:Haha. Gott om antisemitism i Sverige? *dagens citat*
Annars instämmer jag. Därför en aldrig, aldrig, aldrig ska nämna AS för andra.

Min mamma var inte sen att berätta för folk, och eftersom jag bor i en "alla känner alla" kommun kan jag inte bestämma vilka som vet eller inte

Ugh. Din mamma måste väl ha förstått att en inte berättar sådant hur som? Gee.

jag tror inte hon förstod att det är kanske inte sånt som man socialt skyltar med, antingen har hon drag av AS eller så är hon högfungerande med AS (hon har själv sagt att om AS funnits då hon var liten hade hon nog fått diagnosen).
en sån sak kan man ändå inte hålla hemlig i en sånhär stad, det kommer alltid ut.

rapchic skrev:en sån sak kan man ändå inte hålla hemlig i en sånhär stad, det kommer alltid ut.

Jo, det kan man visst, men då gäller det att inte säga det till någon, inte ens sin mamma (min erfarenhet är att kvinnor dessutom har svårare att hålla tyst om sådana saker jämfört med män).

Miche skrev:

rapchic skrev:en sån sak kan man ändå inte hålla hemlig i en sånhär stad, det kommer alltid ut.

Jo, det kan man visst, men då gäller det att inte säga det till någon, inte ens sin mamma (min erfarenhet är att kvinnor dessutom har svårare att hålla tyst om sådana saker jämfört med män).

Däremot ger det ett annat problem, man får ingen förståelse ens från familjen. Men jag betvivlar på att det skulle förändras om jag berättade. Har försökt förklara några av mina egenheter, men har likväl blivit utskälld av morsan nästa gång de märkts också.

Meppe skrev:Däremot ger det ett annat problem, man får ingen förståelse ens från familjen.

Skrämmande, hur kan människor bete sig så mot sina egna barn?

Jag förstår att du vill därifrån så fort som möjligt.

Meppe skrev:

Miche skrev:

rapchic skrev:en sån sak kan man ändå inte hålla hemlig i en sånhär stad, det kommer alltid ut.

Jo, det kan man visst, men då gäller det att inte säga det till någon, inte ens sin mamma (min erfarenhet är att kvinnor dessutom har svårare att hålla tyst om sådana saker jämfört med män).

Däremot ger det ett annat problem, man får ingen förståelse ens från familjen. Men jag betvivlar på att det skulle förändras om jag berättade. Har försökt förklara några av mina egenheter, men har likväl blivit utskälld av morsan nästa gång de märkts också.

själv tycker ju jag min mamma också har rätt till svar det är väl inte så konstigt.
Min svärmor har tex kunnat acceptera mig efter hon fick reda på min diagnos, innan så försökte hon ju diskret få min man att göra slut med mig.
och än har jag inte, förutom vissa kommentarer (som man ändå skulle fått fast kanske om annat) diskreminerats nått hemma än.
då har jag ju inte sökt jobb än med AS men drömmen/tanken är ju ändå att starta eget och då bryr sig min chef inte om att jag har AS

Miche skrev:

Meppe skrev:Däremot ger det ett annat problem, man får ingen förståelse ens från familjen.

Skrämmande, hur kan människor bete sig så mot sina egna barn?

Jag förstår att du vill därifrån så fort som möjligt.

Tja, efter att ha fått smaka på friheten i augusti finns det inte någon återvändo.

"Det tror jag inte att du har"
"Okej men jag känner andra med aspergers och du är inte som dom"

...saker i den stilen. Eller ryck på axlarna. Är så tråkigt att folk tror sig ha bättre koll på autism än en psykolog som har jobbat tja... hon har kanske jobbat som det i 20 år, nå sånt... specialiserad inom det området och allt. Men nej då! Det överdiagnoseras i landet och jag är ett av dessa "offer" som fått en stämpel.

River skrev:Min mor sa det var bare noe tull. Hun er den eneste jeg har fortalt.

ca skrev:Vad betyder "tull"?

Zombie skrev:Strunt, skitsnack och sådant. Finns i övre Västsverige också. Tala tull = prata strunt, tala i nattmössan.

Jag vill minnas att uttrycket användes ganska flitigt av Elisabeth Granneman hos Robert Aschberg.

I generella drag så ska NT människor ha Aspergare som verkar "ok" till vara NT och Aspergare ska ha de NT som söker sig till Asperger att vara Aspergare. Alla vill bara att folk ska va som de själva om de verkar ok och att de ska va något långt bort från en om de verkar "fel". Ett ständigt fel folk gör Asperger eller ej.

"Meh, det syns ju inte alls"

tenkasej skrev:"Meh, det syns ju inte alls"

Också en klassiker. Visar ju på att dom inte kan ett jävla skit om handikappet.

Har bara berättat för mina föräldrar, mamma sa "ja du var ju aldrig som andra barn"

DIProgan skrev:I generella drag så ska NT människor ha Aspergare som verkar "ok" till vara NT och Aspergare ska ha de NT som söker sig till Asperger att vara Aspergare. Alla vill bara att folk ska va som de själva om de verkar ok och att de ska va något långt bort från en om de verkar "fel". Ett ständigt fel folk gör Asperger eller ej.

Jo.

Vilket dessutom skymmer att det är en gråskala, det där med hur folk är. Eller rättare sagt flera gråskalor i olika plan. Och att man visst kan tycka folk som är lika en är mer sympatiska eller något sådant; men även där kan det ju gälla vissa drag och inte andra, och drag som sitter ihop med andra drag annorlunda än hos en själv.

onlyhell skrev:Har bara berättat för mina föräldrar, mamma sa "ja du var ju aldrig som andra barn"

Va skönt, grattis, hon e införstådd med ditt sätt att funka och väljer att se det OCH att säga det till dig. Många föräldrar brukar ha svårt att erkänna för sig själva att deras barn avviker från mängden..

Thurizas skrev:"Men du är ju social och så snäll och hjälpsam, du kan väll inte ha As?" Svar- Jo uppenbarligen ,men är det någon tröst så drömmer jag om att tortera katter i sömnen.(ett av många ironiska svar)

Haha,klockrent ironiskt svar!

När jag började med teater sa jag till läraren att jag hade asperger för att han skulle veta i förväg att jag har svårt för att titta i ögonen på folk (och jag ville inte göra ett statement för hela gruppen). Han visste vad det var, men svarade förvånat: "Men jag har inte lagt märke till att du tar saker och ting så bokstavligen". Jag svarade att det händer dåoch då, men oftast så behåller jag det för mig själv.

Jag har hört lite av varje, tre exempel:

-Äh, du bara inbillar dig, det är fan inget fel på dig. För att någon timme senare fråga: vad är det med dig egentligen?

-Psykiatri är bluff.

-Folk slutar prata med mig och drar sig undan.

Mitt råd är: Håll tyst om diagnosen i så stor utsträckning som möjligt.