Hur var ni mot era föräldrar under uppväxten?
28 inlägg
• Sida 1 av 2 • 1, 2
Hur var ni mot era föräldrar under uppväxten?
Hur var ni mot era föräldrar under uppväxt fram till vuxen ålder? Hur var era föräldrar mot er? Blev det jättemycket missförstånd mellan er?
Anledningen till att jag frågar är för att det är så jobbigt med vår äldsta dotter i perioder. Hon mår skit och vi får dåligt stöd. Just nu har hon ingen skolsituation över huvud taget, vilket såklart gör att hon mår ännu sämre. Hon säger ungefär lika ofta att hon hatar mig som att hon älskar mig (och jag är tämligen säker på att hon verkligen menar det hon säger båda gångerna)... Hon vill gärna styra hela familjen. Klarar varken med- eller motgångar särskilt bra. Hon tycker att INGEN förstår henne. Hon är 12 år och har asperger + ADD.
Någon som känner igen sig? Vad ska vi göra? Vad har ni för relation till era föräldrar nu i vuxen ålder? Kommer det aldrig att funka mellan oss??
Anledningen till att jag frågar är för att det är så jobbigt med vår äldsta dotter i perioder. Hon mår skit och vi får dåligt stöd. Just nu har hon ingen skolsituation över huvud taget, vilket såklart gör att hon mår ännu sämre. Hon säger ungefär lika ofta att hon hatar mig som att hon älskar mig (och jag är tämligen säker på att hon verkligen menar det hon säger båda gångerna)... Hon vill gärna styra hela familjen. Klarar varken med- eller motgångar särskilt bra. Hon tycker att INGEN förstår henne. Hon är 12 år och har asperger + ADD.
Någon som känner igen sig? Vad ska vi göra? Vad har ni för relation till era föräldrar nu i vuxen ålder? Kommer det aldrig att funka mellan oss??
Hur var ni mot era föräldrar under uppväxten?
Loten skrev:Hur var ni mot era föräldrar under uppväxt fram till vuxen ålder? Hur var era föräldrar mot er? Blev det jättemycket missförstånd mellan er?
Anledningen till att jag frågar är för att det är så jobbigt med vår äldsta dotter i perioder. Hon mår skit och vi får dåligt stöd. Just nu har hon ingen skolsituation över huvud taget, vilket såklart gör att hon mår ännu sämre. Hon säger ungefär lika ofta att hon hatar mig som att hon älskar mig ( och jag är tämligen säker på att hon verkligen menar det hon säger båda gångerna)... Hon vill gärna styra hela familjen. Klarar varken med- eller motgångar särskilt bra. Hon tycker att INGEN förstår henne. Hon är 12 år och har asperger + ADD.
Någon som känner igen sig? Vad ska vi göra? Vad har ni för relation till era föräldrar nu i vuxen ålder? Kommer det aldrig att funka mellan oss??
Oh ja! Känner igen mig/oss - mycket!!
Jag var HEMSK i tonåren. Mådde skitdåligt mellan 15-19 ca och sa väl säkert varje dag att jag hatade min mor...
Kunde säga fruktandsvärda saker när jag blev pressad och kände mig inträngd; som att jag skulle skära halsen av min mor och styvfar t ex...
Gick så långt att de inte kände sig trygga.
Kunde också slåss.
Tull sist hamnade jag på ungdomshem (efter många turer) och där fick de nästan helt ordning på mig..
Alltså hon förstår sig säkert inte på sig själv.
Alla hormoner påverkar henne mycket mer än de flesta ungdomar.
Hon är yngre än sin ålder mentalt på vissa plan och äldre på andra! Detta gör det mycket svårt för henne att ens förstå sig själv och ännu svårare för er.
Ställ inte krav på henne som inte är absolut NÖDVÄNDIGA!
Hur var ni mot era föräldrar under uppväxten?
Som bara Asperger utan ADHD/ADD så vill jag påstå att jag inte hade de här problemen som barn. Jag hatade livet ur allt bortom hemmet i stället. Tyckte inte om farsan för att han var mer inriktad på att jag skulle till skolan helt oavsett men morsan hjälpte till att hitta en balans jag kunde överleva. Gav heller aldrig något speciellt utåtagerande uttryck för detta utan det märktes mest av i nedstämdhet och isolering.
Hur var ni mot era föräldrar under uppväxten?
Jag hade inte heller några problem med utåtagerande beteende och känner inte igen mig alls i beskrivningen av hur det kan vara i de två första inläggen. Jag var ganska lugn av mig och tyckte om att vara hemma och sysselsatte mig på egen hand. Jag ville helst bara vara hemma och ha det lugnt runtomkring, det kändes jobbigt att gå till skolan och vistas där. Jag har dock bara AS.
Hur var ni mot era föräldrar under uppväxten?
Jag tvingas sälla mig till gruppen ovan och kan tyvärr alltså inte vara mycket till hjälp. Även jag har enbart AS och även jag trivdes bäst hemma i lugn och ro. Hade inga problem med föräldrarna. Verkar som om problematiken du formulerar kan knytas till ADD-delen av hennes problematik men om den vetskapen är någon hjälp vet jag inte.
Hur var ni mot era föräldrar under uppväxten?
Kan ju då säga att jag har även ADD.
Och att hemma hos mig var det tyvärr INTE lugnt... vilket var total katastrof för mig som verkligen behövde just det..
Era föräldrar kanske var lugna och det var tryggt?
Då är det klart att isåfall mår man ju bättre hemma när man har AS än i skola t ex.. Men för mig var det jobbigt både i skolan och hemma.
Och så gick det riktigt j-a åt helvete också!!
Jag var väldigt nära att hamna innanför lås och bom pga ett planerat mordförsök t ex... Men det var förståeligt då det var en person som gjort både mig och andra väldigt väldigt illa. Tack å lov kom han undan i sista stund och jag bev bara kvar på ungdomshem i ett år..
Många med AS som blir hårt stressade/pressade och inte ser någon utväg kan bli mycket aggressiva. Både verbalt och fysiskt.
Så man ska inte tränga en person med AS i onödan.
Och att hemma hos mig var det tyvärr INTE lugnt... vilket var total katastrof för mig som verkligen behövde just det..
Era föräldrar kanske var lugna och det var tryggt?
Då är det klart att isåfall mår man ju bättre hemma när man har AS än i skola t ex.. Men för mig var det jobbigt både i skolan och hemma.
Och så gick det riktigt j-a åt helvete också!!
Jag var väldigt nära att hamna innanför lås och bom pga ett planerat mordförsök t ex... Men det var förståeligt då det var en person som gjort både mig och andra väldigt väldigt illa. Tack å lov kom han undan i sista stund och jag bev bara kvar på ungdomshem i ett år..
Många med AS som blir hårt stressade/pressade och inte ser någon utväg kan bli mycket aggressiva. Både verbalt och fysiskt.
Så man ska inte tränga en person med AS i onödan.
Hur var ni mot era föräldrar under uppväxten?
Just det.
Till TS: Jo idag har jag en normal och hyfsat bra relation till båda mina föräldrar.
Det går inte alls att jämföra relationen med sitt barn i puberteten med hur den kan/kommer att bli när barnet blivit vuxen.
Till TS: Jo idag har jag en normal och hyfsat bra relation till båda mina föräldrar.
Det går inte alls att jämföra relationen med sitt barn i puberteten med hur den kan/kommer att bli när barnet blivit vuxen.
Hur var ni mot era föräldrar under uppväxten?
Tack för alla svar!
Kanske kan det "arga" ha med ADD:n att göra. Vi ska eventuellt prova att behandla ADD:n om ett halvår eller så. Läkaren tyckte att hon behövde komma in i bättre rutiner innan behandling, alltså att skolan måste börja fungera innan vi provar några mediciner. Och att hon då förhoppningsvis får mindre ångest. Just nu skär hon sig i armarna när ångesten kommer.
Jag försöker att inte lägga onödiga krav på henne, det klarar hon inte. Men hennes pappa har svårt att ta till sig diagnosen, och att förstå henne. Han och dottern är nästan jämt på kollisionskurs med varann tyvärr. Lågaffektivt bemötande finns liksom inte i hans universum. Kanske kommer bokstäverna från honom och aspergern från mig? (Bara spekulerar).
Ungdomshem... suck. Jag har funderat på om ett internat (Dammsdal) skulle vara bra för henne. Bra rutiner, inga skrikiga syskon och inga skrikiga föräldrar. Kanske kunde det vara ett sätt att rädda vår familj, så att hon inte börjar hata oss allihop på heltid så att säga. Men frågan är om vår kommun skulle gå med på att betala det...
Kanske kan det "arga" ha med ADD:n att göra. Vi ska eventuellt prova att behandla ADD:n om ett halvår eller så. Läkaren tyckte att hon behövde komma in i bättre rutiner innan behandling, alltså att skolan måste börja fungera innan vi provar några mediciner. Och att hon då förhoppningsvis får mindre ångest. Just nu skär hon sig i armarna när ångesten kommer.
Jag försöker att inte lägga onödiga krav på henne, det klarar hon inte. Men hennes pappa har svårt att ta till sig diagnosen, och att förstå henne. Han och dottern är nästan jämt på kollisionskurs med varann tyvärr. Lågaffektivt bemötande finns liksom inte i hans universum. Kanske kommer bokstäverna från honom och aspergern från mig? (Bara spekulerar).
Ungdomshem... suck. Jag har funderat på om ett internat (Dammsdal) skulle vara bra för henne. Bra rutiner, inga skrikiga syskon och inga skrikiga föräldrar. Kanske kunde det vara ett sätt att rädda vår familj, så att hon inte börjar hata oss allihop på heltid så att säga. Men frågan är om vår kommun skulle gå med på att betala det...
Hur var ni mot era föräldrar under uppväxten?
Loten skrev:Läkaren tyckte att hon behövde komma in i bättre rutiner innan behandling, alltså att skolan måste börja fungera innan vi provar några mediciner.
Det där känns som fel ordning, hur ska hon få skolan att fungera hux flux för att sedan få mediciner?
Hon behöver en ordentlig diagnos och troligen mediciner för att få skolan att fungera!
Hur var ni mot era föräldrar under uppväxten?
Loten skrev:Hur var ni mot era föräldrar under uppväxt fram till vuxen ålder? Hur var era föräldrar mot er? Blev det jättemycket missförstånd mellan er?
Anledningen till att jag frågar är för att det är så jobbigt med vår äldsta dotter i perioder. Hon mår skit och vi får dåligt stöd. Just nu har hon ingen skolsituation över huvud taget, vilket såklart gör att hon mår ännu sämre. Hon säger ungefär lika ofta att hon hatar mig som att hon älskar mig ( och jag är tämligen säker på att hon verkligen menar det hon säger båda gångerna)... Hon vill gärna styra hela familjen. Klarar varken med- eller motgångar särskilt bra. Hon tycker att INGEN förstår henne. Hon är 12 år och har asperger + ADD.
Någon som känner igen sig? Vad ska vi göra? Vad har ni för relation till era föräldrar nu i vuxen ålder? Kommer det aldrig att funka mellan oss??
Först; så var jag jättelydig och ifrågasatte aldrig. Sedan började jag ifrågasätta saker och ting. Jag var inte utåtagerande, dålig i skolan eller så; men ifrågasatte resonemang och hade ofta frågor på varför de befallde mig att göra på vissa sätt. När de sedan inte kunde ta mig i en diskussion (jag är både smartare, mer allmänbildad och mer snabbtänkt) utan kom med argument såsom: "Det bara är så", "jag är äldre, därför vet jag bättre", "det där säger du bara för att provocera" så blev det oerhört mycket konflikter. Jag fick också mycket kritik för att jag inte orkade hjälpa till så mycket hemma, och för att jag blev mobbad i skolan (de sade att det var mitt eget fel).
Vi har mycket bättre relationer till varandra idag, men de är långt ifrån problemfria och fungerar bara i små doser.
Jag har för övrigt bara asperger. Båda mina föräldrar har väl drag av det på sina egna sätt, men de fungerar i vardagen på ett helt annat sätt än vad jag gör. De skulle aldrig få en diagnos om de blev utredda, och har dessutom levt väldigt tuffa liv stundtals som har påverkat dem negativt.
Hur var ni mot era föräldrar under uppväxten?
Ja, jeg var god mot min mor og ond mot min stefar. (Derfor at de var det mot meg, og det var de som begynte).
Hur var ni mot era föräldrar under uppväxten?
Loten skrev:Tack för alla svar!
Kanske kan det "arga" ha med ADD:n att göra. Vi ska eventuellt prova att behandla ADD:n om ett halvår eller så. Läkaren tyckte att hon behövde komma in i bättre rutiner innan behandling, alltså att skolan måste börja fungera innan vi provar några mediciner. Och att hon då förhoppningsvis får mindre ångest. Just nu skär hon sig i armarna när ångesten kommer.
Jag försöker att inte lägga onödiga krav på henne, det klarar hon inte. Men hennes pappa har svårt att ta till sig diagnosen, och att förstå henne. Han och dottern är nästan jämt på kollisionskurs med varann tyvärr. Lågaffektivt bemötande finns liksom inte i hans universum. Kanske kommer bokstäverna från honom och aspergern från mig? (Bara spekulerar).
Ungdomshem... suck. Jag har funderat på om ett internat (Dammsdal) skulle vara bra för henne. Bra rutiner, inga skrikiga syskon och inga skrikiga föräldrar. Kanske kunde det vara ett sätt att rädda vår familj, så att hon inte börjar hata oss allihop på heltid så att säga. Men frågan är om vår kommun skulle gå med på att betala det...
Hon mår ju inte bra om hon skär sig...
Det gjorde även jag.
Jag kunde helt enkelt inte bo kvar hemma heller pga våra konflikter och att ingen mådde bra av det. Jag tålde inte dem och de fixade inte mig.
Var mycket "lättare" (om ändå inte direkt lätt...) att lära sig från andra vuxna + att det var en väldigt strukturerad miljö med i princip exakt samma rutiner varje dag = vilket var precis det jag behövde!
Innan jag fick en plats på hemmet så fick ja bo i ett akutjourhem.
Alltså hon fixar ju troligen inte krav just nu.
Allt som pågår både inne i hennes hjärna, i hennes kropp och med era relationer och allt som händer i skolan och med ev "kompisar" blir alldeles för mycket!
Iaf var det det för mig.
För mig så gjorde väl AS att jag behövde lugn och ro, tänka mycket, ingen stress (jo tjena) och att jag kände att ingen, minst av allt mina blåsta föräldrar förstod hur jag tänkte.
Samtidigt gjorde ADD.n att jag inte kunna planera, inte fokusera, inte hålla koncentration på sånt som verkligen inte var intressant och att jag säkert också lättare blev aggressiv...
Jag hamnade i fel sällskap vid 16 och på BUP vid nästan 17.
Vid 20 fick jag en medicin (venlafaxin) som var stämningshöjande och då stabilserades också humöret.
Det var en j-a obalans i mina signalsubstanser och därtill en (iaf för mig) påfrestande hemmiljö plus att jag inte alls klarade av övergången till gymnasiet.
Tror ni inte hon eg behöver medicinering nu så att hon mha det kan klara skolan?
Hur var ni mot era föräldrar under uppväxten?
Jag var ett snällt och stillsamt barn. Men i tonåren blev det stora konflikter, skrik och bråk. Jag upplevde det som att min mor aldrig var nöjd med mig. Jag läste för sent på kvällarna när jag borde sova (min far tog bort proppen). Jag hjälpte inte till tillräckligt. Och när jag ville laga mat så var jag för långsam och dessutom diskade jag inte efter mig. (Jag var trött och tyckte disken kunde vänta.) Jag blev hotad med att skickas till "uppfostringsanstalt".
Det var så jag kände jag vill döda mig själv el min mor i ren ilska och frustration.
Jag har förstått att det är från min mor jag har min AS. Hon hade förstås ingen diagnos och brukade på fullt allvar säga "Jag har alltid rätt".
Sedan blev det något lugnare men aldrig riktigt bra, eftersom hon alltid var så kritiskt inställd mot mig. Inte heller som vuxen uppfyllde jag hennes krav, och jag tyckte inte hon hade rätt att ställa några krav. Hon ville alltid att jag skulle komma hem och hälsa på, men när jag kom hem verkade det som hon inte tålde mig.
Min far gick det mycket bättre med, även om han kunde tappa humöret också.
Det är svårt för mig att se objektivt på situationen ens så här långt efteråt. Jag ser det som jag blev trängd in i ett hörn och då blev jag desperat. Men jag var säkert också överkänslig för kritik. I skolan var det inte heller så roligt, även om jag hade bra betyg. Min dotter har sagt till mig att jag inte får kritisera henne eftersom jag betyder så mycket för henne. Jag har iaf ansträngt mig för att aldrig kritisera henne som person utan bara vad hon gör. Hon ska aldrig (som jag) behöva känna att hon är en besvikelse för sin mor.
Jag har enbart AS-diagnos.
Det var så jag kände jag vill döda mig själv el min mor i ren ilska och frustration.
Jag har förstått att det är från min mor jag har min AS. Hon hade förstås ingen diagnos och brukade på fullt allvar säga "Jag har alltid rätt".
Sedan blev det något lugnare men aldrig riktigt bra, eftersom hon alltid var så kritiskt inställd mot mig. Inte heller som vuxen uppfyllde jag hennes krav, och jag tyckte inte hon hade rätt att ställa några krav. Hon ville alltid att jag skulle komma hem och hälsa på, men när jag kom hem verkade det som hon inte tålde mig.
Min far gick det mycket bättre med, även om han kunde tappa humöret också.
Det är svårt för mig att se objektivt på situationen ens så här långt efteråt. Jag ser det som jag blev trängd in i ett hörn och då blev jag desperat. Men jag var säkert också överkänslig för kritik. I skolan var det inte heller så roligt, även om jag hade bra betyg. Min dotter har sagt till mig att jag inte får kritisera henne eftersom jag betyder så mycket för henne. Jag har iaf ansträngt mig för att aldrig kritisera henne som person utan bara vad hon gör. Hon ska aldrig (som jag) behöva känna att hon är en besvikelse för sin mor.
Jag har enbart AS-diagnos.
Hur var ni mot era föräldrar under uppväxten?
Alien skrev:Jag var ett snällt och stillsamt barn. Men i tonåren blev det stora konflikter, skrik och bråk. Jag upplevde det som att min mor aldrig var nöjd med mig. Jag läste för sent på kvällarna när jag borde sova (min far tog bort proppen). Jag hjälpte inte till tillräckligt. Och när jag ville laga mat så var jag för långsam och dessutom diskade jag inte efter mig. (Jag var trött och tyckte disken kunde vänta.) Jag blev hotad med att skickas till "uppfostringsanstalt".
Det var så jag kände jag vill döda mig själv el min mor i ren ilska och frustration.
Jag har förstått att det är från min mor jag har min AS. Hon hade förstås ingen diagnos och brukade på fullt allvar säga "Jag har alltid rätt".
Sedan blev det något lugnare men aldrig riktigt bra, eftersom hon alltid var så kritiskt inställd mot mig. Inte heller som vuxen uppfyllde jag hennes krav, och jag tyckte inte hon hade rätt att ställa några krav. Hon ville alltid att jag skulle komma hem och hälsa på, men när jag kom hem verkade det som hon inte tålde mig.
Min far gick det mycket bättre med, även om han kunde tappa humöret också.
Det är svårt för mig att se objektivt på situationen ens så här långt efteråt. Jag ser det som jag blev trängd in i ett hörn och då blev jag desperat. Men jag var säkert också överkänslig för kritik. I skolan var det inte heller så roligt, även om jag hade bra betyg. Min dotter har sagt till mig att jag inte får kritisera henne eftersom jag betyder så mycket för henne. Jag har iaf ansträngt mig för att aldrig kritisera henne som person utan bara vad hon gör. Hon ska aldrig (som jag) behöva känna att hon är en besvikelse för sin mor.
Jag har enbart AS-diagnos.
Gud; vad jag känner igen min egen uppväxt i din beskrivning. Usch.
Hur var ni mot era föräldrar under uppväxten?
Jag var väldigt svår och bråkig på hemmaplan som barn, i tidiga tonåren var jag extremt tonårsaktig med hätskt humör och allt annat som hör till. Jag var borta väldigt mycket och ibland sa jag inte ens var jag var eller när jag kom hem.
Jag och min ena förälder har bråkat väldigt mycket under hela uppväxten nästan så ofta som en gång om dan och minst en gång i veckan. Med bråk menar jag att vi båda skrek hysteriskt på varandra. Vi två är och var mycket lika på vissa plan och jag tror det bidrog till att vi inte riktigt kom överens så bra.
Jag sa ofta till mina föräldrar att jag hatade dem, att de var dåliga föräldrar, att de var dumma som skaffade mig. Det var bara tonårsilskan som talade och inget jag på något sätt menade, mer än just i den sekunden jag sa det.
Jag hade bra föräldrar som gjorde det mesta rätt så det var inte någon stökighet som orsakade mitt beteende. Jag har Asperger och ADHD, impulsiviteten var extremt stark i tonåren.
Jag och min ena förälder har bråkat väldigt mycket under hela uppväxten nästan så ofta som en gång om dan och minst en gång i veckan. Med bråk menar jag att vi båda skrek hysteriskt på varandra. Vi två är och var mycket lika på vissa plan och jag tror det bidrog till att vi inte riktigt kom överens så bra.
Jag sa ofta till mina föräldrar att jag hatade dem, att de var dåliga föräldrar, att de var dumma som skaffade mig. Det var bara tonårsilskan som talade och inget jag på något sätt menade, mer än just i den sekunden jag sa det.
Jag hade bra föräldrar som gjorde det mesta rätt så det var inte någon stökighet som orsakade mitt beteende. Jag har Asperger och ADHD, impulsiviteten var extremt stark i tonåren.
Hur var ni mot era föräldrar under uppväxten?
Jag var lugn... för lugn...
Mina föräldrar behövde aldrig oroa sig för att de inte visst var jag var, eller för att jag var ute och festade eller jagade killar. Däremot oroade de sig för att jag jämt bara satt på mitt rum och till synes gjorde ingenting. (När jag var liten och vi var ute ville jag bara sitt stilla i sulkyn med min älskade kudde i min famn.) De var ofta mer eller mindre tvungna att anpassa sig till min starka ovilja till att vara hemifrån.
Vi bråkade aldrig och jag uttryckte eller kände aldrig något hat, men å andra sidan sa jag sällan något och berättade aldrig om de problem mina föräldrar visste att jag hade. (Jag fick dock utbrott av desperation fram till 8 års ålder och var extremt envis.)
Numera är jag öppnare och kommer mycket bra överrens med min föräldrar (vi pratar över telefon varje dag), även om det fortfarande är ett mycket tydligt föräldrar-barn-förhållande där jag är i behov stöd.
Mina föräldrar behövde aldrig oroa sig för att de inte visst var jag var, eller för att jag var ute och festade eller jagade killar. Däremot oroade de sig för att jag jämt bara satt på mitt rum och till synes gjorde ingenting. (När jag var liten och vi var ute ville jag bara sitt stilla i sulkyn med min älskade kudde i min famn.) De var ofta mer eller mindre tvungna att anpassa sig till min starka ovilja till att vara hemifrån.
Vi bråkade aldrig och jag uttryckte eller kände aldrig något hat, men å andra sidan sa jag sällan något och berättade aldrig om de problem mina föräldrar visste att jag hade. (Jag fick dock utbrott av desperation fram till 8 års ålder och var extremt envis.)
Numera är jag öppnare och kommer mycket bra överrens med min föräldrar (vi pratar över telefon varje dag), även om det fortfarande är ett mycket tydligt föräldrar-barn-förhållande där jag är i behov stöd.
Hur var ni mot era föräldrar under uppväxten?
Jag var också superlugn som barn!
Var som en "ängel" som de sa.... de märkte knappt att jag fanns för jag satt nånstans ensam i ett rum och pysslade med mitt/ fantiserade.
Sen i tonåren var det som att jag blev som förbytt..
Kan också säga att mina föräldrar skilde sig och jag var hos dem omväxlande. Tror inte det är idealiskt för någon med AS/ADD... Särskilt inte om föräldrarna inte tål varandra..
Var som en "ängel" som de sa.... de märkte knappt att jag fanns för jag satt nånstans ensam i ett rum och pysslade med mitt/ fantiserade.
Sen i tonåren var det som att jag blev som förbytt..
Kan också säga att mina föräldrar skilde sig och jag var hos dem omväxlande. Tror inte det är idealiskt för någon med AS/ADD... Särskilt inte om föräldrarna inte tål varandra..
Hur var ni mot era föräldrar under uppväxten?
KalleKus skrev:Jag var också superlugn som barn!
Var som en "ängel" som de sa.... de märkte knappt att jag fanns för jag satt nånstans ensam i ett rum och pysslade med mitt/ fantiserade.
Sen i tonåren var det som att jag blev som förbytt..
Kan också säga att mina föräldrar skilde sig och jag var hos dem omväxlande. Tror inte det är idealiskt för någon med AS/ADD... Särskilt inte om föräldrarna inte tål varandra..
Fast de skilde sig redan när jag var litet barn, så det var ingen reaktion på det. Däremot var deras dåliga relation, att jag fick styvfar och styvmor och att jag fick flytta mellan dem inte alls bra för mig.
Ni andra: Har ni varit med om nån separation i familjen eller inte?
Gissar att det nämligen kan göra tillvaron väldigt otrygg för ett barn/tonåring med AS... kanske hade ni också reagerat med ilska, hat, sorg och depression i det läget?
Hur var ni mot era föräldrar under uppväxten?
Jag var en dubbelnatur som barn, kunde ha ett extremt utagerat beteende när jag pressades för hårt, vilket ledde till allvarliga kontroverser. Men annars var jag nog alldeles för lugn och stillsam, vilket tolkades som blyghet.
Fick kämpa mot omgivningens fördomar och förväntningar hela barndomen. Att alltid känna sig fel tär något enormt på psyket.
Idag så blir jag inte utagerat arg längre, det försvann under ungdomen.
Jag tror att mycket av konflikterna baserade sig på föräldrarnas jämförelse gentemot andra och hur samhället vill att man ska utvecklas som barn. Föräldrar som ser att deras barn halkar efter kanske känner frustration över detta och pressar sina barn till att bli som andra till varje pris. Det är iallafall min erfarenhet.
Har man då som barn ett hinder som gör detta svårt eller omöjligt, ja då kan explosionen vara ett faktum. Jag växte upp före "bokstavsdiagnosernas tidevarv", så ingen hade ju heller någon aning om vad det var frågan om.
Kan tillägga att jag nu har AS diagnos.
Fick kämpa mot omgivningens fördomar och förväntningar hela barndomen. Att alltid känna sig fel tär något enormt på psyket.
Idag så blir jag inte utagerat arg längre, det försvann under ungdomen.
Jag tror att mycket av konflikterna baserade sig på föräldrarnas jämförelse gentemot andra och hur samhället vill att man ska utvecklas som barn. Föräldrar som ser att deras barn halkar efter kanske känner frustration över detta och pressar sina barn till att bli som andra till varje pris. Det är iallafall min erfarenhet.
Har man då som barn ett hinder som gör detta svårt eller omöjligt, ja då kan explosionen vara ett faktum. Jag växte upp före "bokstavsdiagnosernas tidevarv", så ingen hade ju heller någon aning om vad det var frågan om.
Kan tillägga att jag nu har AS diagnos.
Hur var ni mot era föräldrar under uppväxten?
KalleKus skrev:Ni andra: Har ni varit med om nån separation i familjen eller inte?
Gissar att det nämligen kan göra tillvaron väldigt otrygg för ett barn/tonåring med AS... kanske hade ni också reagerat med ilska, hat, sorg och depression i det läget?
Nej har inte upplevt någon separation men var rädd och oroade mig för att det skulle kunna hända. Jag skulle kunna tänka mig att det skulle vara mycket traumatiskt.
Hur var ni mot era föräldrar under uppväxten?
KalleKus skrev:KalleKus skrev:Jag var också superlugn som barn!
Var som en "ängel" som de sa.... de märkte knappt att jag fanns för jag satt nånstans ensam i ett rum och pysslade med mitt/ fantiserade.
Sen i tonåren var det som att jag blev som förbytt..
Kan också säga att mina föräldrar skilde sig och jag var hos dem omväxlande. Tror inte det är idealiskt för någon med AS/ADD... Särskilt inte om föräldrarna inte tål varandra..
Fast de skilde sig redan när jag var litet barn, så det var ingen reaktion på det. Däremot var deras dåliga relation, att jag fick styvfar och styvmor och att jag fick flytta mellan dem inte alls bra för mig.
Ni andra: Har ni varit med om nån separation i familjen eller inte?
Gissar att det nämligen kan göra tillvaron väldigt otrygg för ett barn/tonåring med AS... kanske hade ni också reagerat med ilska, hat, sorg och depression i det läget?
Mina föräldrar separerade när jag gick på mellanstadiet. Då den separationen var väldigt smutsig och de använde mig som medlare, slagträ, partitagare et.c. så mådde jag inte alls bra. Det var oerhört mycket tjafs dem emellan, bråk som tog enormt stora proportioner då bröllopsfotot flög all världens väg och gick i kras; och t.o.m. en misshandel.
Jag mådde jättedåligt av situationen, och i synnerhet med tanke på att de även efteråt ständigt bråkade om pengar, och baktalade varandra. Jag var den som fick höra allt, då jag var äldsta gemensamma barnet.
Hur var ni mot era föräldrar under uppväxten?
Ja separationer som redan är problematiska för barn generellt lär inte göra förändringsovilliga Aspergare speciellt glada men utåtagerande utan ADHD diagnos vetti sjutton. Jag slapp i alla fall sådant.
Hur var ni mot era föräldrar under uppväxten?
DIProgan skrev:Ja separationer som redan är problematiska för barn generellt lär inte göra förändringsovilliga Aspergare speciellt glada men utåtagerande utan ADHD diagnos vetti sjutton. Jag slapp i alla fall sådant.
Vad menar du?
Att "utåtagerande" utan ADHD inte mår dåligt av problem i familjen?
Missförstod jag?
Jag har fått AS och ADD på pappret..
Mådde j-t dåligt och var otrygg pga speration, konflikter, växelvist boende, styvföräldrar och halvsyskon.
Var absolut inte utåtagerande utan vände i princip allt inåt och gjorde mig själv illa av ångesten.
Däremot exploderade jag ofta hemma emot mor och styvfar när jag tvingats försöka hålla ihop en hel dag i skolan och sen komma hem till ett hem där jag inte alls trivdes...
Men det är knappast utåtagerande utan en normal reaktion på alldeles för lite förståelse, ingen anpassning, för höga krav, en hemmiljö där jag inte kände mig hemma alls och inte trivdes och att jag vägrade acceptera att en människa som inte är min riktiga förälder ska bestämma över mig.
Hur var ni mot era föräldrar under uppväxten?
Jag säger att jag inte vet så noga huruvida Aspergare utan ADHD skulle bli så mycket utåtagernade pga. just separationer även om jag absolut tror att det är jobbigt för dem. Mycket mer jobbigt än för en NT. Huruvida det är mer jobbigt för en Aspergare som också har ADHD har jag ingen känsla för.KalleKus skrev:Vad menar du?
Att "utåtagerande" utan ADHD inte mår dåligt av problem i familjen?
Missförstod jag?
KalleKus skrev:Var absolut inte utåtagerande utan vände i princip allt inåt och gjorde mig själv illa av ångesten.
Däremot exploderade jag ofta hemma emot mor och styvfar när jag tvingats försöka hålla ihop en hel dag i skolan och sen komma hem till ett hem där jag inte alls trivdes...
Men det är knappast utåtagerande utan en normal reaktion på alldeles för lite förståelse, ingen anpassning, för höga krav, en hemmiljö där jag inte kände mig hemma alls och inte trivdes och att jag vägrade acceptera att en människa som inte är min riktiga förälder ska bestämma över mig.
Relativt med en person som bara har Asperger är det absolut utåtagerande. Med det sagt säger jag inte att det skulle vara onormalt. Alla har sitt sätt och alla har vi ju diagnoser (nästan i alla fall)
Återgå till Barn och föräldraskap