Så när jag sitter här mitten i natten och precis registrerat mig på AS forumet så tänkte jag börja lite fint med att kicka igång en tråd. Eftersom jag har hört av många att deras s.k AS vänner lever på bidrag enbart och KLARAR inte ett vanligt jobb. Jag har också läst runt lite på forumet och det finns ett gäng som inte har något jobb. Jag vill enbart försöka leta reda på hur stor del av dom med AS som inte har ett jobb och varför isåfall.

Har du ett jobb? Fulltids-jobb? Anställd av kommunen eller inte? Lågavlönat jobb eller inte? Och framför allt, TRIVS du med ditt arbete?

Om du inte har något jobb, varför? (Det finns en mängd olika orsaker, allt från att det inte finns några som vill anställa personer med AS, det är arbetsbrist i din kommun till att du helt enkelt inte orkar.)

Jag ber om ursäkt ifall jag ställer en olämplig fråga eller är bara väldigt oförskämd i ett diskussionforum, men man kan inte förvänta sig mycket av en 16 åring (96).

Att skapa en undersökning vore nog bättre för att få klarhet i det. Svaret du får se lär dock bli vinklat mot att inte kunna arbeta eftersom folk med jobb inte sitter på Internet lika mycket som andra.

"Det finns uppskattningar om att det är runt 10-15 procent av de vuxna med Aspergers
syndrom som har arbete i Sverige. Definitionen på arbete i denna uppskattning är lönearbete,
men även sådana anställningar där lönebidrag innefattar en del av lönekostnaden (Andersson,
2006)." https://gupea.ub.gu.se/bitstream/2077/2 ... 6640_1.pdf

Bra svar ovan.

Jag forskar på heltid, går ner på deltid då och då för att jag inte orkar fullt ut. Mitt jobb är intellektuellt stimulerande och utvecklande - i många avseenden rena drömjobbet - och inte alltför socialt krävande då mina kollegor är lagom nördiga och insnöade på sitt. Men det är tufft att få till det. Just för mig är dock vardagen i övrigt kämpigare än jobbet. Nu. Med de helt otroligt gynnsamma förutsättningar jag har nu, med enbart forskning i tjänsten.

Lönen kan jag inte klaga på. Tack vare den har jag råd att köpa städning (skäms nästan för det eftersom jag vet att så många inte har den möjligheten) varannan vecka. Förhoppningsvis kommer det att på sikt ge mer energi till att ta vara på det här drömjobbet. För som det är nu sitter jag lite trångt till, trots välvilliga kollegor och chefer. Jag måste bli mer produktiv, på ett sätt som syns. Och inte bara i kvalitet, utan också i kvantitet.

När jag fungerar som bäst på jobbet ses jag som nytänkande, driven, samvets- och noggrann och som en positiv kraft.

När jag försörjde mig på att undervisa var dock min ångest så stark att knäna vek sig när jag tog i dörrhandtaget till mitt kontor.

Jag har inget jobb, däremot studerar jag...

DIProgan skrev:Att skapa en undersökning vore nog bättre för att få klarhet i det. Svaret du får se lär dock bli vinklat mot att inte kunna arbeta eftersom folk med jobb inte sitter på Internet lika mycket som andra.

Att skapa en undersökning hade nog varit det klokare valet men tankarna mitt i natten är inte dom bästa. P.g.a den ovanliga forumdesignen lyckas jag inte hitta Edit/Ändra knappen för att ändra tråden och lägga till en omröstning.

Ändra/Edit är bara möjligt i 15 minuter men det går att fråga mod/tekniker om hjälp. T.ex. anmäla sitt eget inlägg.

Jag har ett mycket socialt heltidsjobb som har sugit musten ur mig. Har nu ansökt om 25% studieledighet så att jag förhoppningsvis kommer att få ut mer av min fritid än att bara sova för att återhämta mig...

Jag jobbar inte men går högskoleutbildning på heltid, det är väldigt socialt med mycket grupparbete. Att arbeta i grupp är inte en av mina styrkor men utbildningen var intressant och jag ser det som en chans att utveckla min sociala kompetens och bli bättre.

DIProgan skrev:"Det finns uppskattningar om att det är runt 10-15 procent av de vuxna med Aspergers
syndrom som har arbete i Sverige. Definitionen på arbete i denna uppskattning är lönearbete,
men även sådana anställningar där lönebidrag innefattar en del av lönekostnaden (Andersson,
2006)."

Hemskt, om jag ska vara helt ärlig så tror jag att en stor del av de som inte har jobb egentligen hade kunnat klara av det om det hade getts ett riktigt ordentligt försök på utbildning om man inte har det och sedan ett försök på ett arbete.

Det borde läggas mer resurser på att hjälpa aspergare att bli arbetsdugliga än att låta dem sitta hemma och rulla tummarna.

Ja
Heltidsjobb som 3D-grafiker
Privat företag
Lågavlönad (ligger just nu under normal ingångslön)
Det är trevliga kollegor och jo visst trivs jag - men det är ett understimulerande arbete som inte stimulerar. Jobbar med rätt simpel grafik nämligen

Jag har flera anställningar, offentliga som privatägda verksamheter, de flesta inom mycket sociala arbetsmiljöer, något en trivs med till viss drag - dock inte den onödiga sociala interaktionen. Jag brukar spela roller när jag går in i arbete, nästan som teater, för att inte frysa fast.
Lönen är usel med tanke på ansvarsområdet - dessutom är en oerhört driven och tar gärna på mig uppgifter, organiserar etc. Visst, kan väl förhandla mig till några tio-kronor mer i tim.lön... (är tim.anställd endast).

Jag söker givetvis arbeten, däremot så fungerar det inte i längden att konkurrera i den vanliga arbetsmarknaden av skäl som uppenbarar sig med tiden. Oavsett yrke-/positioner en söker, har ju läst x antal år på högskolan och arbetat samtidigt - så har både arbets- och studieerfarenhet.

Enkelt, arbetsgivare vill inte anställa människor som är sociala defekter.

Enstaka timmar. Får jobba 5 timmar i veckan utan att aktivitetsersättningen påverkas.

Jobbar inte.
Har jobbat för ca 10 år sen men efter knappt 1,5 år orkade jag inte fortsätta så då började jag plugga på komvux för att läsa in gymnasiet men efter drygt ett år blev det också för mycket så sen dess har jag varit sjukskriven. Får massa mer ångest och depression + mörka tankar om det är krav och förväntningar på mig. Är tacksam för att jag inte behöver jobba - och slipper därför må sämre.

Kan inte göra fler saker utanför hemmet samma dag (t.ex en sak på fm o en på em), behöver minst en vilodag emellan annars blir hjärnan för uppvarvad. Om jag t.ex varit på bio så ligger jag sömnlös med hjärnan på högvarv. Haft gränspsykotiska symtom, tror jag, men har ingen sån diagnos vad jag vet...
Får perioder då jag är vaken (hjärnan vägrar lugna ner sig) upp till 30 timmar och sen däckar 12-24 timmar, sömnrekordet är 36 timmar tror jag.
Ja, jag har provat med flera alarm på telefonen + väckarklocka men vaknar ändå inte.
Brukar vakna med ångest som surrar i kroppen och det enda som hjälper då är att sova bort det (=dygnet förskjuts).
Har AS, ADHD och dystymi (ev. bipolär).

Choklad: Alla sjukskrivna blir inte hjälpta av utbildning och arbete, man är ju inte sjukskriven för att man saknar utbildning utan för att man inte är arbetsför. Men roligt för dig att du klarar av att plugga på högskola.

Och rullar tummarna gör jag inte. Dum kommentar av dig så att säga. Du tror liksom att folk är sjukskrivna för skojs skull?

Jag har inget jobb. Jag klarar inte av att arbeta på arbetsmarknaden och är därför numera sjukpensionär, vilket jag är tillfreds med.

Jag har långa universitetsstudier (ca 300 p = 450 hp) bakom mig. Det var inga större problem för mig att klara av att studera även om vissa situationer gav mig stor ångest. Delvis berodde det på att det var så lite bunden tid (oftast < 8 h / vecka), delvis på att det krävde så lite ansträngning av mig för att nå upp till uppställda krav (klara tentor o.d.). Det var framför allt den obligatoriska praktikperioden som skapade problem - jag blev utkastad från praktikplatsen, framför allt p.g.a. min bristande kommunikationsförmåga.

Därefter var jag arbetslös under många år - en tid jag tog mig igenom tack vara snälla och initiativlösa arbetsförmedlare (och lyckosamt undvikandebeteende). Efterhand som kraven växte (med praktiplatser o.d.) ökade dock min ångest och min oförmåga att hantera de situationer jag ställdes inför. Jag var ständigt orolig över min framtid och min ekonomi. När jag skulle ut på heltidssysselsättning inom Fas 3 orkade jag inte längre. Jag blev deprimerande, började skada mig själv och fick självmordstankar. Det ledde till att jag blev sjukskriven, fick diagnos och slutligen beviljades sjukersättning.

Min avsaknad av arbetsförmåga kan bland annat hänföras till
- starkt begränsad social och kommunikativ förmåga (jag har svårt för enkla kontakter, det är få situationer jag klarar av att hantera, jag är oförmögen till sociala initiativ, jag har svårt att överhuvudtaget förstå vuxenlivet och att relatera till och intresse mig för andra människor),
- rutin- och trygghetsberoende (trygghet finner jag enbart ensam i mitt eget hem och jag är rädd för alla nya situationer; det faktum att jag lämnar hemmet en kort stund 2 ggr / vecka innebär framsteg),
- igångsättnings- och koncentrationsvårigheter för det som faller utanför mina specialintressen, och
- att det kräver min mesta energi att bara ta mig igenom vardagsaktiviteter och ta hand om mig själv, och att det som går utanför mina rutiner leder till utmattning (liksom alltför många sinnesintryck).

(...och jag rullar inte tummarna, utan ägnar min tid åt att studera kaniner och gnagare...)

Fighterbabe skrev:Enstaka timmar. Får jobba 5 timmar i veckan utan att aktivitetsersättningen påverkas.

är det så för alla eller bara nått special som är bestämt för dig?
skulle vara praktiskt då (en bra bit in i framtiden) min man startar eget för att kunna hoppa in eller hjälpa vid tung arbetsbelastning. (korta intensiva perioder har alltid funkat för mig men att köra 200% av min förmåga går inte mer än ett par veckor, inte ens ett sommarjobb )

Jag själv jobbar inte men jag ska göa det i framtiden, hur mycket och med vad vet jag inte men jag och min man funderar på att göra "gården" till ett företag och det passar nog bättre för mig än mkt annat (det är inte socialt, direkt nån annan än min man är inblandad i det så försvinner energin supersnabbt, jag kan "tanka" energi på gården, därför mår jag så bra som jag ändå gör just nu etc etc)

Jag är helt övertygad om att det finns ett jobb för mig nånstans däremot inte 100%kanske eller nått typiskt AS obb som dom försöker få en att testa (typ datorjobb!! jag kan ju inget mer än att gå ut på nätet typ)

rapchic skrev:

Fighterbabe skrev:Enstaka timmar. Får jobba 5 timmar i veckan utan att aktivitetsersättningen påverkas.

är det så för alla eller bara nått special som är bestämt för dig?
skulle vara praktiskt då (en bra bit in i framtiden) min man startar eget för att kunna hoppa in eller hjälpa vid tung arbetsbelastning. (korta intensiva perioder har alltid funkat för mig men att köra 200% av min förmåga går inte mer än ett par veckor, inte ens ett sommarjobb )

Jag själv jobbar inte men jag ska göa det i framtiden, hur mycket och med vad vet jag inte men jag och min man funderar på att göra "gården" till ett företag och det passar nog bättre för mig än mkt annat (det är inte socialt, direkt nån annan än min man är inblandad i det så försvinner energin supersnabbt, jag kan "tanka" energi på gården, därför mår jag så bra som jag ändå gör just nu etc etc)

Jag är helt övertygad om att det finns ett jobb för mig nånstans däremot inte 100%kanske eller nått typiskt AS obb som dom försöker få en att testa (typ datorjobb!! jag kan ju inget mer än att gå ut på nätet typ)

Special for me!!
Nej, självklart inte! Det finns lagstadgat hos försäkringskassan att man får jobba lite. Upp till 5 timmar i veckan med bibehållen ersättning.

Men det där med att jobba på en "gård" bör du nog vara försiktig med. Jag blev tvungen att försvara både hundar och hem/trädgård när de skulle bedöma min arbetsförmåga.

Fighterbabe skrev:Special for me!!
Nej, självklart inte! Det finns lagstadgat hos försäkringskassan att man får jobba lite. Upp till 5 timmar i veckan med bibehållen ersättning.

Men det där med att jobba på en "gård" bör du nog vara försiktig med. Jag blev tvungen att försvara både hundar och hem/trädgård när de skulle bedöma min arbetsförmåga.

Jag är ju som tur är gift och min man tar störst del av arbetet även om jag önskar att det inte vore som (tex när han sommarjobbar heltid och sen måste ta största delen av arbetet hemma också )

Är föräldra"ledig" fortfarande.

Jag vill jobba! Men säker på att 100% blir för mycket, då jag haft nästan det förut och det gått åt h-e...
Men att jobba 75-50 vill jag absolut göra med nåt jag fixar bra och så att jag inte är helt slut efter arbetspasset med tanke på att jag har tre barn.

Senast i början av nästa år hoppas jag få börja jobba.

Men ekonomin är ju minst sagt i botten nu...

rapchic skrev:

Fighterbabe skrev:Enstaka timmar. Får jobba 5 timmar i veckan utan att aktivitetsersättningen påverkas.

är det så för alla eller bara nått special som är bestämt för dig?

Från försäkringskassans informationsblad:

Om du får hel sjukersättning har du ändå möjlighet att utnyttja en liten återstående
arbetsförmåga i till exempel ideellt eller politiskt arbete. Det betyder att du kan arbeta en timme per dag och tjäna högst en åttondel av den nor­mala heltidsinkomsten i den sysselsättning du kan utföra och ändå ha rätt till hel ersättning. Du måste anmäla till Försäkringskassan innan du börjar arbeta.

tahlia skrev:

rapchic skrev:

Fighterbabe skrev:Enstaka timmar. Får jobba 5 timmar i veckan utan att aktivitetsersättningen påverkas.

är det så för alla eller bara nått special som är bestämt för dig?

Från försäkringskassans informationsblad:

Om du får hel sjukersättning har du ändå
möjlighet att utnyttja en liten återstående
arbetsförmåga i till exempel ideellt eller politiskt
arbete. Det betyder att du kan arbeta en timme
per dag och tjäna högst en åttondel av den nor&shy;
mala heltidsinkomsten i den sysselsättning du
kan utföra och ändå ha rätt till hel ersättning.
Du måste anmäla till Försäkringskassan innan
du börjar arbeta.

så det var den, ja det skulle ju varken vara ideelt eller politiskt om jag förstår det rätt, skulle vara praktiskt dock i nån "kolla om man klarar just det arbetet övergång"

Jag har haft många kortvariga eller längre timanställningar. Aldrig haft ett fast jobb.
Tyvärr mest understimulerande jobb eftersom de flesta kvalificerade arbeten kräver för mycket kund/ patientkontakt och teamarbete. Eftersom jag alltid har haft svårt att lita på arbetskamrater har jag sökt och fastnat i ensamarbete på kök eller städ tills jag inte kunnat eller orkat vara kvar i det höga tempot. Tyvärr har jobb mest varit en fråga om att välja mellan två onda ting: arbetslöshet eller arbete.

Jag har gjort många försök att tänka om, hoppat på seriösa försök att byta bransch, utbildning, men hamnar alltid på ruta ett trots genomgången utbildning. Utbildning är bra men leder inte till någon förvandling med det sociala trots allt slit och exponering med att få just det att fungera.

Ett exempel på val mellan två onda ting är jobb inom hushållsnära tjänster eller skräcken att hamna inom fas 3. Jag valde hushållsnära tjänster och var kvar i drygt tre år. Tristess, fysiskt slit och understimulans gjorde att jag inte orkade mer än halvtid. Tillslut sade jag upp mig.

Idag läser psykologi på halvtid för att få intellektuell stimulans. Helt på distans. Grupparbeten har jag upplevt i många former. Oavsett utbildningsnivå har just det fungerat helt åt helvete. Det gör mig bara passiviserad, desillusionerad och utmanövrerad. Har fullständigt tappat tron på gruppen som arbetsform.

Jag har aldrig haft problem med att aktivera mig och roa mig på egen hand. Drivkraften kommer inifrån. Inte från vare sig morötter eller piskor. Det viktigaste målet - med eller utan arbete - är tillfredsställande sociala kontakter. Alltså mer kvalitet än socialt spel.

Jag har aldrig trivts på mina arbeten.

Lågavlönat, ja.

Heltid, nej.

Numera är halvtid det mest optimala för mig.

I somras trivdes jag på ett sommarjobb (städning). En sällsynt och bra känsla!

Jag har haft olika arbeten en kortare tid men tvingats säga upp mig för att jag inte orkat med det. Heltid är inte att tänka på. Jag måste ha en mkt lugn miljö med så lite intryck som möjligt för att inte blir stressad och för att kunna koncentrera mig. Jag orkar inte ha med människor att göra.

På grund av detta är det svårt för mig att hitta ett "vanligt" jobb så funkar. Nu har jag en praktikplats på ett ställe som är lugnt med konkreta arbetsuppgifter och på låg omfattning. Då funkar det.

Jag jobbade heltid tills jag fick barn för tretton år sedan. Det var kämpigt och flera långa eller korta sjukskrivningar som jag antog berodde på min bipolära diagnos. Nu efteråt kan jag se att jag gick in i väggen pga av AS och att det triggade upp- och nedgångar pga den bipolära sjukdommen, eller kanske en blandning av dessa bägge diagnoser har gjort mej skörare.

När jag fick barn gick jag ned till den lagliga möjligheten att jobba 75% till barnet fyller åtta. När barnet fyllt åtta har jag fortsatt jobba 80%. Arbetsgivaren har aldrig ifrågasatt det. Jag har ingen sjukpenning eller något på de kvarvarande 20 procenten.

Mitt fack ger ut lönestatistik. Kollar man min ålder tillsammans med utbildning ligger jag bland de allra lägsta lönerna, men mina 80% lön är ändå mera än vad jag skulle tjäna som en nystartad undersköterska på heltid, så jag klagar inte.

Trivs med jobbet? Just nu genomgår arbetsplatsen en omorganisation och jag har råkat lite illa ut i den. Mår helt enkelt inte så bra pga jobbet just nu.

Jobb? Det kommer jag nog aldrig få, är livrädd för allt vad social kontakt heter.