Jag har pratat med Elisabeth, innan hon gick i pension, om min son och hon sa att han kommer troligen aldrig att kunna gå tillbaka till skolan

Han blir jättesjuk av stress...och blir stressad av så mycket

aspiemamman skrev:Jag har pratat med Elisabeth, innan hon gick i pension, om min son och hon sa att han kommer troligen aldrig att kunna gå tillbaka till skolan

Han blir jättesjuk av stress...och blir stressad av så mycket

Förstår att det är jobbigt. Kan han få hemundervisning el undervisning via internet då?

Kanske man blir mindre stresskänslig med åren?

Jag undrar ju om ett barn med AS kan bli utbränd även om han gått de sista åren i grundskolan på en anpassad skola. Det har varit tydlig pedagogik, mindre grupper osv men också många stressafaktorer som byte av lärare/grupp/klass varje termin, incidenter med kamrater, svårigheter att komma in i gruppen. Han klarade knappt av sista terminen i nian och nu har han svårt att komma igång med gymnasiet även om han vet att det är en särskild Aspergergrupp. han är inskriven men går inte.

När min dotter brände ut sig (vt i fjärde klass) så var ordet "sjukskrivning" totalt bannlyst på BUP. Jag fick höra att erfarenheten av att sjukskriva barn var att de löpte stor risk att hamna helt utanför och aldrig ta sig tillbaka. "Vi sjukskriver aldrig barn". Istället fick vi mer eller mindre slåss med skola och soc (eftersom skolan socanmälde att dottern inte var där) och springa på fler möten än jag kan räkna till - alla med huvudfrågan "hur får vi henne tillbaka till skolan". Detta pågick i nära 2 år, då hon slutligen började i AS-klass i åk 6.

Det senaste året har hennes mående gått nedåt igen. Hon var mycket frånvarande förra termin och ser ut att bli detsamma även denna. Åter igen rådet total hysteri på BUP och hos skolan för "hon måste ju komma till skolan". Sist jag pratade med BUP säger kuratorn att man bör kontakta de sociala så att hon kommer hemifrån och till skolan när hon ska. Ingen människa tycks vilja ha med verkligheten att göra - verkligheten är den att hon inte orkar hela skolveckor, knappt ens 2-3 dagars skolveckor - utan allt ska vara rosa moln och "om vi lägger in praktik en dag i veckan så kommer hon nog igång".

Just nu är jag så trött på den här skolhysterin att jag håller på att bli tokig. Skolan kan man läsa in när fan man vill, det är därför det finns komvux och sedan folkhögskolor. Men nej, det måste ske nu på sekunden helt oavsett hur ett barn mår. Och om det inte sker på sekunden så måste det ju vara föräldrarna som gör något fel. Jag spyr på det här snart.

Jag vet inte men att de kan få utbrändhetssymptom av skolan vet jag av egen erfarenhet eftersom jag har barn som drabbats av det. Jag skrev om det tidigare i den här tråden och gläder mig åt att vi nu ÄNTLIGEN fått kommunen att inse att de måste köpa den kompetens de inte själva har och hon får börja på en specialanpassad skola trots att kostnaden vida överstiger vad den vanliga skolpengen räcker till (det var vad de erbjöd först).

Tio månader tog det så åttan är passerad utan någon direkt närvaro alls. Hoppas det går bättre när hon nu skall få börja skolan igen, annars vet jag inte vad vi skall göra. Jag är bara rädd att så lång tid av känslomässig bergochdalbana satt så djupa spår att det gör det svårt för henne att komma igen. Eller så har den långa, ganska kravlösa, tiden gjort att hon verkligen vilat upp sig tillräckligt för att orka börja igen?

Det är väl ungefär där jag känner att vi är med den nyblivne 16-åringen. Mentorn säger att vi har inte bråttom, han får komma när han är mogen.
Släkten säger ju längre han är borta ju svårare blir det att komma igen.
han talar inte med vuxna han inte känner och när mellanvården har varit här så har de fått tala till en stängd dörr. Jag har en tanke om att mentorn ska försöka skapa ett förtroende hos sonen, prata med honom, träffa honom men hur ska det gå till när han stänger dörren och inte svarar på tilltal?

För sex år sen i samband med diagnosen så blev han hemma nio månader och den dåvarande mentorn kom hem till oss flera ggr och pratade med en rygg. Han har fått skriftlig info den här gången, sett lite bilder och även cyklat utanför skolan och sett hur det ser ut, men fjorton dagar har gått och han kommer ändå sig inte för. Han vill inte ha sällskap heller och det kan jag ju förstå. Men han har lyckats vända tillbaka dygnet till att vara vaken på dagtid igen. Alla krämpor ska vi nte prata om heller. han har slutat gå omkring och känna på dörrar och fönster men somnar framför datorn..känns som att det här kan ta hur lång tid som helst.

Jag tycker det är mycket tråkigt att rättigheten att undervisa barnen i hemmet inte längre finns.
Föräldrar som har möjlighet borde få möjlighet att göra detta, med kommunens insyn , d.v.s. att det kommer någon och testar barnen kunskapsmässigt,
Så länge barnen lär sig något borde det inte spela någon roll var eller hur kunskapen inhämtas.
Det är tråkigt att svensk grundskola lägger vikt vid närvaro och hur man är på lektionerna istället för att bara sätta betyg efter de skriftliga proven.
För annars kunde man kanske ha funderat ut en lösning som innebär att man studerar hemma och bara går till skolan när det är prov, gör provet och går hem igen.
Lite så som det funkar på högskolan/universitetet , där finns ingen närvaroplikt alls på föreläsningarna, tentorna är anonyma, och det betyget man får på tentan är det betyget som man också får på kursen. Om det var likadant i grundskolan så skulle skolan nog vara ett mindre problem för många aspergare.

När jag hör talas om 12-åringar som blir utbrända så blir jag uppriktigt sagt både chockad och sorgsen. Vad är det för värld vi lever i där barn blir utbrända, en 12-åring borde inte ens veta vad det ordet betyder, och än mindre ha någon personlig erfarenhet av det.

På gymnasie- och högskolenivå existerar distansundervisning, men jag har inte hört talas om det på grundskolenivå så det finns kanske inte? Vad skulle hända om någon startade en grundskola med distansundervisning för grundskolans senare år? Skulle en sådan kunna bli godkänd som friskola och skulle en del av de elever som idag inte klarar av att gå i skolan för att de inte klarar av det sociala bli hjälpta av att gå klart grundskolan på distans?

Intressant tanke!

ullstrumpan skrev:Vad är det för värld vi lever i där barn blir utbrända, en 12-åring borde inte ens veta vad det ordet betyder, och än mindre ha någon personlig erfarenhet av det.

Håller med.

Hur har det gått för er? Min son är nu i samma situation, fullständigt utbränd. Han är 14, och går i en skola där eleverna inte har respekt för det svenska samhället, där det förs oväsen och saker rivs ner i klassrummen, där man slåss och skriker o springer i gångarna, där ungarna inte lär sej ett skit i klassrummet. Har naturligtvis tjatat under sjuan och åttan och krävt mer hjälp, men inget händer. Sonen säger han skulle kunna läsa hemma, han vill bara bort från eleverna, det är som en krigszon varje dag.

Menar ni att det inte går att få barnet sjukskrivet nu? Det är enda lösningen för min son, han är utbränd. Det är en diagnos, punkt slut. Inkludering står mej upp i halsen, skolplikt står mej upp i halsen. Ska det vara skolplikt så skall alla resurser finnas tillgängliga direkt, och hemskolning skall vara en möjlighet. Min son behöver sjukskrivas annars kommer han att gå in i en djup depression, och det tolererar jag inte.

Denna skolan borde ha en specialklass men man påstår att det inte finns tillräckligt många elever med behov. Skitsnack säger jag, bara i min sons klass finns 4 elever med autism spektrum diagnoser. Det finns säkerligen ett par tre till. En specialklass är ju inte så stor, det är ju vanligtvis en handfull elever? Jag känner att jag inte orkar mer, jag känner det hopplöst och får ingen hjälp någonstans ifrån, medans sonen tittar på mej med tårar i ögonen och säger: "Jag orkar inte mer, mamma!" Jag orkar inte se på när min son slits i stycken, jag är ju också själv utbränd (har AS). och har krävande dotter (8 år) med AS o ADHD, samt ångest.

Jag borde bara ägna tid åt att stödja mina barn att formas till självständiga vuxna, men istället får jag sitta o limma ihop spillror, hur i helsike ska det gå till??

Om systemet inte fungerar får man köra de fula metoderna.

Han kan ju ligga hemma med "hjärnhinneinflammation" det tar ju lång tid. Det är förstås viktigt med karantän..

@lenasvn, Finns det någon möjlighet att byta skola? har en känsla av att skolor i vissa stadsdelar har extra mycket problem.

Göteborgs Stad har en bra resursskola för "bokstavsbarn" - Ekåsa. Ligger i Gråbo och erbjuder internat under veckorna för de barn där det passar bra. Drivs av Majorna-Linné men tar emot barn från andra stadsdelar också, liksom barn från andra kommuner i mån av plats.

De har 21 elever i åk 6-9, fördelade på tre klasser.

Tyvärr har jag pga dålig inkomst och betalningsanmärkningar svårt att flytta på mej. Sonen har svårt att ta sig till annan skola, både pga sin utbrändhet och pga hans specifika svårigheter att röra sig i samhället via kollektivtrafik osv. Skolan som finns ska ju faktiskt tillgodose att alla elever får sin utbildning tillgodosedd, flyttar man har dom vunnit. Jag hade självfallet ändå flyttat om jag kunnat. Sonen klarar sej inte utan mej idag, annars hade internat varit ett alternativ.

lenasvn skrev:Tyvärr har jag pga dålig inkomst och betalningsanmärkningar svårt att flytta på mej. Sonen har svårt att ta sig till annan skola, både pga sin utbrändhet och pga hans specifika svårigheter att röra sig i samhället via kollektivtrafik osv. Skolan som finns ska ju faktiskt tillgodose att alla elever får sin utbildning tillgodosedd, flyttar man har dom vunnit. Jag hade självfallet ändå flyttat om jag kunnat. Sonen klarar sej inte utan mej idag, annars hade internat varit ett alternativ.

De barn som går där åker som regel skoltaxi hemifrån och det är inte tal om att familjerna skall flytta. Jag tycker som du att hemskolan skall tillgodose barnens behov men om de inte gör det så - och alla klarar av olika skäl inte det - så är det bättre att hitta ett annat alternativ som fungerar för barnet än att fortsätta på det spår som inte fungerar. Ibland kan det vara bra med en nystart.

lenasvn skrev:flyttar man har dom vunnit

Det viktiga är väl att lösa problemen inte vem som "vunnit" ?

plåtmonster skrev:

lenasvn skrev:flyttar man har dom vunnit

Det viktiga är väl att lösa problemen inte vem som "vunnit" ?

Själklart är det inte så jag menar, jag är bara tom och utbränd just nu. Det verkar som om det handlar om att vinna för dom, att få mej att inte orka kämpa mer.

Vad händer om de helt enkelt låter sonen stanna hemma ?

Man borde kunna anmäla skolan eftersom skollagen klart säger att alla barn har rätt att tillgodogöra sig undervisningen, skolan (eller skolorna) i ovan nämnda fall bryter m.a.o. mot lagen.

plåtmonster skrev:Vad händer om de helt enkelt låter sonen stanna hemma ?

Barn i Sverige har skolplikt och som förälder är man ansvarig att se till att barnet är i skolan. I förlängningen kan ett barn omhändertas och t.ex. placeras i familjehem om föräldrarna inte ser till att barnet går till skolan.

Det är i grund och botten en bra ordning eftersom skolgång och utbildning är något som barn alltså har RÄTT till, oavsett vad föräldrarna anser. Ibland kan det ju också hända att ett barn mår så dåligt att det inte klarar sin skolgång pga konflikter, vanvård eller övergrepp i hemmet och då kan ju en omplacering av barnet lösa problemen.

Men när problemet ligger enbart i själva skolsituationen (antingen att skolan är allmänt dålig, eller om barnets särskilda behov gör att han skulle ha behov av någon anpassad undervisningsform), så är det självklart inte någon riktigt bra lösning (och det är nog heller inte vanligt att barn omhändertas i sådana fall).