Jag är mamma till två barn; snart 10 och snart 14 år gamla. Sonen har ADHD med i huvudsak uppmärksamhetsstörning, relativt nydiagnostiserat. Dottern har också alltid haft svårigheter åt NPF-hållet, men vi har inte gjort något åt det, för vi har varit osäkra på om det skulle göra mer skada än nytta med en diagnos, för hon verkade ha så lindriga problem.

Men nu har vi kommit till en punkt där det inte går längre.
Hon orkar inte vara social, drar sig undan kompisarna, är deprimerad, känner sig som om ingen av klasskamraterna bryr sig om hon är med eller om hon försvinner i skolan. Hon är inte mobbad, men känner sig inte heller uppskattad. Hon vet inte ens vem hon är säger hon, för hon bara spelar en roll hela tiden för att passa in och det tar på krafterna.

Nu efter skolresa som varade i en vecka och en förkylning dessutom, så verkar hon inte kunna återhämta sig. Det bara går åt fel håll.

Idag har jag ringt skolkuratorn och skolpsykologen. Skolkuratorn skulle prata med min dotter och skolpsykologen bad mig att kontakta klassföreståndaren, så att vi får ha ett möte om situationen så snart som möjligt. Nu börjar karusellen om från början känner jag. Vart ska man få all styrka ifrån som man behöver!?!?!

Jag har själv fått diagnosen autismliknande tillstånd, fast om jag verkligen skulle haft den är tveksamt, för jag åt Lamotrigin under utredningen och var inte riktigt mig själv. ADHD med i huvudsak uppmärksamhetsstörning och autistiska drag är väl närmare sanningen i dagsläget. Jag äter Concerta nu och utan det hade jag definitivt inte klarat av allt kaos omkring mig som blivit på sistone.

Hade jag vetat att jag hade NPF hade jag aldrig skaffat barn känner jag just nu. Fan vad elak jag är som fört vidare de här djävla svårigheterna till nästa generation. Jag hatar att se hur de lider av sina svårigheter, som de fått från mig. Fan vilken fin present att ge sina barn...

när du själv har NPF kan du ju hjälpa på ett sånt sätt som NT:are kanske inte kan, du har ju säkert lärt dig en hel del som dom kanske kan testa för att hjälpa dom efter vägen.
eller så behöver dom helt enkelt inte känna sig så ensamma då dom vet sin mamma har det.

Det är inte lätt... Men tonåren är inte lätt för någon. Det kan vara en del i det hela och det är i alla fall övergående...

Jag hade verkligen velat ha en förälder med kunskap om NPF när jag var tonåring och livet sög

svartamolnet skrev:Jag är mamma till två barn; snart 10 och snart 14 år gamla. Sonen har ADHD med i huvudsak uppmärksamhetsstörning, relativt nydiagnostiserat. Dottern har också alltid haft svårigheter åt NPF-hållet, men vi har inte gjort något åt det, för vi har varit osäkra på om det skulle göra mer skada än nytta med en diagnos, för hon verkade ha så lindriga problem.

Men nu har vi kommit till en punkt där det inte går längre.
Hon orkar inte vara social, drar sig undan kompisarna, är deprimerad, känner sig som om ingen av klasskamraterna bryr sig om hon är med eller om hon försvinner i skolan. Hon är inte mobbad, men känner sig inte heller uppskattad. Hon vet inte ens vem hon är säger hon, för hon bara spelar en roll hela tiden för att passa in och det tar på krafterna.

Nu efter skolresa som varade i en vecka och en förkylning dessutom, så verkar hon inte kunna återhämta sig. Det bara går åt fel håll.

Idag har jag ringt skolkuratorn och skolpsykologen. Skolkuratorn skulle prata med min dotter och skolpsykologen bad mig att kontakta klassföreståndaren, så att vi får ha ett möte om situationen så snart som möjligt. Nu börjar karusellen om från början känner jag. Vart ska man få all styrka ifrån som man behöver!?!?!

Jag har själv fått diagnosen autismliknande tillstånd, fast om jag verkligen skulle haft den är tveksamt, för jag åt Lamotrigin under utredningen och var inte riktigt mig själv. ADHD med i huvudsak uppmärksamhetsstörning och autistiska drag är väl närmare sanningen i dagsläget. Jag äter Concerta nu och utan det hade jag definitivt inte klarat av allt kaos omkring mig som blivit på sistone.

Hade jag vetat att jag hade NPF hade jag aldrig skaffat barn känner jag just nu. Fan vad elak jag är som fört vidare de här djävla svårigheterna till nästa generation. Jag hatar att se hur de lider av sina svårigheter, som de fått från mig. Fan vilken fin present att ge sina barn...

Är hon 14 eller 10?
Är hon 14 så låter det precis som jag i de åren.
Det var tufft, men samtidigt är tonåren tuffa för de flesta också, men såklart har man AS så brukar man börja märka/känna då att man inte riktigt är helt som de flesta andra och att man inte orkar med. Man blir lätt deprimerad.
För flickor märks AS ofta först i tonåren..

Jag skulle säga att vilken tur hon har som har dig som mamma!
Önskar mina föräldrar hade sett och förstått och tagit mig till bup minst ett par år före det gick riktigt åt helvete för mig.. vilket det gjorde vid 16..
Men du gör ju precis det man ska göra som förälder när ens barn mår dåligt. Så därför tror det det kommer ordna sig bra för dina barn!

Själv har jag tre barn och tror iaf att sonen (snart 6) har AS...
Men jag väljer att se det positiva med det. För det finns ju vissa fördelar och numera så kan kan man ju få det ordnat så att man fixar sitt liv galant trots AS.

KalleKus skrev:För flickor märks AS ofta först i tonåren..

Här kan jag inte hålla med. Jag var udda redan från början. Med mobbning och hela fadderuttan... Men först vid 15-16 började jag deppa till.
Det är då man kanske börjar bli lite medveten om att man inte platsar någonstans...

Då jag var i den åldern, fanns det inte mycket hjälp att få. Nu finns det! Det tillsammans med en kunnig förälder är en stor fördel!

Joakoni skrev:

KalleKus skrev:För flickor märks AS ofta först i tonåren..

Här kan jag inte hålla med. Jag var udda redan från början. Med mobbning och hela fadderuttan... Men först vid 15-16 började jag deppa till.
Det är då man kanske börjar bli lite medveten om att man inte platsar någonstans...

Känner igen mig i det, Joakoni. För egen del så märkte alla att jag var socialt udda som liten, men de trodde jag skulle mogna. I tonåren förstod de att jag inte skulle bli som andra.

Jesters Tear skrev:Känner igen mig i det, Joakoni. För egen del så märkte alla att jag var socialt udda som liten, men de trodde jag skulle mogna. I tonåren förstod de att jag inte skulle bli som andra.

Japp!...
Alltså nej, JAG förstod att jag inte kunde bli som andra...

Joakoni skrev:

KalleKus skrev:För flickor märks AS ofta först i tonåren..

Här kan jag inte hålla med. Jag var udda redan från början. Med mobbning och hela fadderuttan... Men först vid 15-16 började jag deppa till.
Det är då man kanske börjar bli lite medveten om att man inte platsar någonstans...

Statistik visar (ja det finns faktiskt så) att flickor med AS sällan upptäcks före tonåren men även ofta missas även där. Tjejer är tydligen "bättre" på att kompensera och mer sällan utåtagerande och missas därför lättare.

svartamolnet skrev:Hade jag vetat att jag hade NPF hade jag aldrig skaffat barn känner jag just nu. Fan vad elak jag är som fört vidare de här djävla svårigheterna till nästa generation. Jag hatar att se hur de lider av sina svårigheter, som de fått från mig. Fan vilken fin present att ge sina barn...

Tro mig, jag förstår exakt hur du känner. Vet inte om läst "min" historia tidigare men när min äldsta tjej gick första terminen i 4:e klass brakade hon samman i svår depression och ångest (utbränd vid så unga år, ja). Förändringen med nytt klassrum, ny fröken samt klasskamrater som plötsligt uppförde sig (som hon uppfattade det) konstigt (det går ju t.ex inte att gunga eller hoppa hopprep längre när man går i mellanstadiet, där är ju för småungar etc) blev för mycket. Vid det här laget hade utredning redan satt igång och vi väntade i princip bara på svaret. Jag bad nämligen om en utredning på henne direkt när jag fick min diagnos. En månad efter hon insjuknat fick även hon sin diagnos, Aspergers.

Under den här perioden hade hon mycket svår ångest och kvällar/nätter var värst. Ett tillfälle har bränt sig fast på min näthinna och i mitt huvud för tid och evighet: Vi befann oss i hennes sovrum (som vi under den här värsta perioden delade för att jag skulle kunna hjäpa henne genom ångest), klockan är kring 3 på natten och hon mår illa och har panik till följd av ångest.

Plötsligt tittar hon upp på mig med en blick så fylld av förtvivlan, rädsla och ångest att jag bara vill gråta och skrika, och hon frågar mig "Varför just jag mamma?". Att i det läget veta att det enda korrekta svaret är "För att jag skickade mina AS-gener vidare till dig" var nära att kväva mig.
Så tro mig, jag förstår känslan du har mer än väl.

Om du är som jag så tröstar inte heller de följande "att du själv har NPF är en stor hjälp för ditt barn" speciellt mycket - om alls. Förrän den dagen när ditt eget barn på ett eller annat vis säger det till dig - och en dag kommer hon att göra det precis som min dotter har gjort, både direkt och indirekt.

Idag skulle jag inte skaffa fler barn, eftersom jag vet vilket helvete jag kan orsaka dem, men det finns inte en chans att jag ångrar de två diagnostjejer jag har och de ångrar inte heller mitt val att "skaffa" dem.

tahlia skrev:och en dag kommer hon att göra det precis som min dotter har gjort, både direkt och indirekt

Ooooh, det låter ju jätteroligt! Har du lust att berätta vad som hände?

Jag har inga barn själv, och kommer aldrig att få heller. Personligen tar jag det som en förlust. Utan särlingar blir världen konformistisk och händelselös. Jag vet inte hur jag skulle göra det rent praktiskt, men om jag hade fått barn hade jag försökt få dem att förstå att de är precis så bra som de kan bli, med eller utan bokstäver.

Nåväl, löst bludder från en person vars genpool är dömd att försvinna. Synd, egentligen, jag tror att min unge hade blivit rätt bra.

weasley skrev:Jag har inga barn själv, och kommer aldrig att få heller. Personligen tar jag det som en förlust. Utan särlingar blir världen konformistisk och händelselös. Jag vet inte hur jag skulle göra det rent praktiskt, men om jag hade fått barn hade jag försökt få dem att förstå att de är precis så bra som de kan bli, med eller utan bokstäver.

Nåväl, löst bludder från en person vars genpool är dömd att försvinna. Synd, egentligen, jag tror att min unge hade blivit rätt bra.

för första gången ska ja använda mig av det nu så populära uttrycket +1,
+1 alltså på ovanstånende
om inte ett mirakel inträffar

Jag älskar mina barn och de känns som meningen med mitt liv. Genom dem har jag fått en livsuppgift; att försöka få deras liv att utvecklas bättre än mitt gjorde. Men jag hatar att se när de lider.

Igår fick vi lite goda nyheter, vilket verkligen var välbehövligt! Sonen får nu specialkost i skolan. Han har gråtit över den där skolmaten i evigheter och haft svårt att somna på kvällen och inte velat gå dit pga den. Blandad mat äcklar honom och att försöka tvinga i sig det i en stimmig matsal när man har NPF - ja ni förstår nog alla problemet! Men kostchefen fick ett brev av mig och reagerade direkt. Den människan älskar jag just nu!

När jag var liten visste ingen vad NPF var, särskilt inte på flickor. "Svartamolnet dagdrömmer mycket", "svartamolnet är blyg". så hette det på den tiden. Men duktig i skolan var jag ju, åtminstone i de ämnen som intresserade mig. Pga att jag ville vara duktig och var livrädd för att vara dålig och fel på något sätt så kämpade jag mig till godkänt i övriga ämnen också, så ingen reagerade. Fröken försökte tvinga mig att äta pytt i panna (känner igen sonens bekymmer där...) och jag kräktes på tallriken.

Det gick förstås åt helvete med relationen till kompisar förr eller senare. Jag kunde ju inte vara med mer än en åt gången utan att känna mig utanför, bortvald och svartsjuk. Inte kunde jag hitta ord för att uttrycka mina känslor heller, så jag bara drog mig undan och surade.

När kraven ökade i skolan och mitt självförtroende var i botten pga utanförskap och mobbing hoppade jag av och var hemma i ett år. Sedan fortsatte jag gymnasitet, för jag ville ju "bli något". Jag klarade mig igenom den här gången, genom att till en början bestämma mig för att skita i allt och alla (var nog på väg att utveckla en antisocial personlighetsstörning där, det kunde ha gått riktigt illa) och gömma mig i läsrummet på biblioteket mellan lektionerna.

Sedan kom en slovakiskt utbytesstudent och blev min räddning. Min empati väcktes av att hon verkade utanför också, för att hon bara kunde tyska och ingen vågade prata med henne för svenskar vill ju bara prata engelska. Så jag var med henne en del. Sedan när hon åkte hem ville jag inte vara ensam mer och var lite mer med åtminstone en annan klasskamrat. Tyvärr har vi tappat kontakten nu, men jag är glad att hon hjälpte mig tillbaka under de åren.

Sedan träffade jag min man inte så väldigt långt efter gymnasiet. Jag var tjugo när vi träffades och jag hade inte hunnit göra något mer av mitt liv, för jag visste inte vad nästa steg skulle bli. Så det bara blev som det blev, dvs. man och barn, prova på olika praktikplatser, ettåriga omvårdnadsprogrammet, in och ut på psyket när jag bröt ihop under alla måsten, ECT, olika mediciner och till slut neuropsykiatrisk utredning som äntligen visade roten till allt det onda. Det är svartamolnets liv i korthet. Mina barns liv måste bli bättre!

Tack för era tankar och att ni finns.

@svartamolnet: Jag har det ju liknande. Min son fick diagnos ADD med autistiska drag (uppfyller "bara" sociala problemen men saknar specialintresse) igår (se tråden i privata).

Jag känner något liknande det du beskriver. Vet inte om det är någon tröst. Jag har ingen tonårstjej än, mina är födda 2000 och 2001.

Fasen vad svårt det är att veta vad som är rätt. För min del kommer snart medicinering bli en jobbig fråga. Sonen har extremt svårt med uppmärksamhet, koncentration och arbetsminne, men skyhögt IQ enligt testet. Jag är emot mediciner rent allmänt, men inser också att det finns två saker som man inte får missa:
1) ibland är medicin som insulin för en diabetiker, d.v.s. man överlever inte utan
2) ibland får man välja mellan att antingen vara medicinberoende eller så får man leva ett helvetesliv (detta är förresten det som gäller mig i mina SSRI-grubblerier).

Vetefan hur jag ska göra med mediciner för sonen.

Klippetiklipp. Skrev fler saker men kom på att det här står inte i privata. Om du vill får du PM:a eller whatever.

Varför kunde du inte bara skicka med smörgåsar eller nåt till honom som han kunde äta på lunchrasten om han inte kunde äta skolmaten. Finns det nån regel som säger att det är förbjudet att ta med hemmalagad mat till skolan, måste alla barn verkligen äta skolmaten?

Det är väl bättre han får riktig lagad specialkost än att äta mackor när inte heller någon annan gör det?

Joakoni skrev:

KalleKus skrev:För flickor märks AS ofta först i tonåren..

Här kan jag inte hålla med. Jag var udda redan från början. Med mobbning och hela fadderuttan... Men först vid 15-16 började jag deppa till.
Det är då man kanske börjar bli lite medveten om att man inte platsar någonstans...

Då jag var i den åldern, fanns det inte mycket hjälp att få. Nu finns det! Det tillsammans med en kunnig förälder är en stor fördel!

Det är säkert så att det märktes på dig som barn...men för alla gör det inte det. Eller rättare sagt; det är inget som ngn täänker på som något konstigt.
För min del så reagerade min mamma tidigt, men när hon tog upp vissa saker med t ex lärare eller andra närstående så viftade de bort henne oro med att jag var "såå gullig och snäll och bara lite blyg och tyst"....det skulle ju ändra sig sen menade de.. men det gjorde det ju inte. Inte på rätt sätt iaf..

Tror ändå vi är inne på samma spår. Att man blir medveten i tonåren och därför blir deprimerad då. Det är ju också då det börjar ställas krav på att man ska börja bete sig och tänka vuxet och självständigt och t ex ha olika lärare i olika ämnen och olika klassrum. Sånt fixade inte jag vid 16!
Sen "ska" (ffa tjejer) vara väldigt sociala, många vänner, hänga med i mode och allt och klara av skvaller (mycket elakt också ) och skit...

Så det blir ofta uppenbart i just tonåren för ffa flickor (men säkert för killar med).

Jesters Tear skrev:

Joakoni skrev:

KalleKus skrev:För flickor märks AS ofta först i tonåren..

Här kan jag inte hålla med. Jag var udda redan från början. Med mobbning och hela fadderuttan... Men först vid 15-16 började jag deppa till.
Det är då man kanske börjar bli lite medveten om att man inte platsar någonstans...

Känner igen mig i det, Joakoni. För egen del så märkte alla att jag var socialt udda som liten, men de trodde jag skulle mogna. I tonåren förstod de att jag inte skulle bli som andra.

Det är just det. Att det är i tonåren man själv och omgivningen börjar inse att det är någonting som avviker från majoriteten och att det ger problem.
Med barn kan man ju ofta inte dra några säkra slutsater, eftersom de hela tiden är under utveckling.

Jag skickade med matsäck, testade allt möjligt, men han åt den inte. Han är inte tillräckligt självgående med ätande för att kunna äta själv i klassrummet (eller i sällskap med en till med liknande problem), så resultatet blev att han fick i sig mindre och mindre och tappade all ork. Inget jag skickade med fungerade och det kom bara med hem orört. Jag testade allt verkligen. Men nu verkar problemet vara löst och det är en enorm lättnad.

Dottern mår lite bättre nu när vi visat att vi bryr oss; lärarna, kuratorn och vi här hemma. Vi ska ha möte om hur vi ska gå vidare inom en snar framtid. Idag ska dottern hälsa på en klasskamrat. Skönt att hon hittade lite ork igen, för vänner är viktigt. Jag vill inte att hon väljer bort alla så som jag gjorde, även om hon naturligtvis måste få vara ensam också ibland när hon känner behov av det.

svartamolnet skrev:Jag skickade med matsäck, testade allt möjligt, men han åt den inte. Han är inte tillräckligt självgående med ätande för att kunna äta själv i klassrummet (eller i sällskap med en till med liknande problem), så resultatet blev att han fick i sig mindre och mindre och tappade all ork. Inget jag skickade med fungerade och det kom bara med hem orört. Jag testade allt verkligen. Men nu verkar problemet vara löst och det är en enorm lättnad.

Dottern mår lite bättre nu när vi visat att vi bryr oss; lärarna, kuratorn och vi här hemma. Vi ska ha möte om hur vi ska gå vidare inom en snar framtid. Idag ska dottern hälsa på en klasskamrat. Skönt att hon hittade lite ork igen, för vänner är viktigt. Jag vill inte att hon väljer bort alla så som jag gjorde, även om hon naturligtvis måste få vara ensam också ibland när hon känner behov av det.

Vad skönt att det verkar vara bättre nu för båda dina barn! Det betyder mycket att känna att någon bryr sig.

Bjäbbmonstret skrev:Det är väl bättre han får riktig lagad specialkost än att äta mackor när inte heller någon annan gör det?

Jo, jag menade bara att det var bättre att äta mackor än att inte äta något alls.

svartamolnet skrev:Jag skickade med matsäck, testade allt möjligt, men han åt den inte. Han är inte tillräckligt självgående med ätande för att kunna äta själv i klassrummet (eller i sällskap med en till med liknande problem), så resultatet blev att han fick i sig mindre och mindre och tappade all ork. Inget jag skickade med fungerade och det kom bara med hem orört. Jag testade allt verkligen. Men nu verkar problemet vara löst och det är en enorm lättnad.

oj vad jobbigt det låter, skönt att det är löst nu då.

Har gjort kroppsliga tester på dottern på vårdcentralen med resultatet "frisk som en nötkärna".

Perfekta blodvärden, järn osv. Inget tecken på någon slags infektion överhuvudtaget. Det är väl bra att ha det kollat, men på sätt och vis är jag besviken. Jag hade önskat att de hade hittat något, för om hon haft någon brist hade det varit lättare åtgärdat.

Hon är mer uppåt nu av att vi försöker hjälpa henne, men mina krafter tryter desto mer. Jag sitter här med hyperaktiv hjärna och kan inte sova, för jag tog Cipralex igår; 10 mg. Trodde det skulle hjälpa mig att orka lite längre. Jag vet inte... Sömnlös kan jag ju inte vara, men det är kanske övergående. Kroppen har ju vant sig av med den där skiten och blev väl lite chockad.

I måndags bröt jag nämligen ihop totalt, efter en dag som gått helt åt pipsvängen. Totalt psykbryt... orkar inte ens beskriva alla skumma symptom.

Nu har det gått några månader och frågeställningen om min dotter har NPF finns kvar. Skolan trodde inte det, men vi kommer att gå direkt till BUP och be dem om hjälp. Dottern har blivit expert på att kompensera för sina svårigheter på lektionstid, men hon har knappt något liv utanför skolan eftersom krafterna inte räcker till.

Sonens diagnos blev till slut ADHD med i huvudsak uppmärksamhetsstörning (den hypoaktiva sorten alltså). Han äter Medikinet nu och har också fått en melatoninhöjande medicin att ta på kvällen för att kunna sova bättre. Det känns ledsamt att ens 10-åring redan står på två mediciner för att få livet att fungera, men vad ska man göra...

Själv har jag varit sjukskriven i ca ett halvår, för det blev för mycket för mig med barnens bekymmer, att försöka klara av att jobba osv. i kombination med att jag mixtrade för mycket med min medicinering.

Jag försöker fortfarande hitta en medicinering som fungerar, men tror att jag snart har det (Lamotrigin 100 mg, Cipralex 20 mg, Strattera 30 mg och Concerta 18 mg). Hoppas att doktorn kommer att hålla med bara, för Concertan har jag tagit på eget bevåg, för jag klarar inte att hålla mig vaken annars och får ingenting gjort. Humörsvängingarna jag upplevde av Concertan är borta, nu när jag äter Strattera och tar så låg dos Concerta. Det gäller ju att blodtrycket ligger bra också eftersom både Strattera och Concerta påverkar det, så jag får be dem att kolla det på tisdag när jag ska till doktorn.

Jag började ta Concerta igen när vi åkte till Göteborg för att dottern skulle hjärtopereras, för jag kände att jag aldrig skulle få krafterna att räcka till annars. Det fungerade så bra att jag fortsatte att ta dem.

Jag har haft svårt att acceptera att jag måste äta så många mediciner för att fungera, men efter att ha pratat med sonens läkare härom dagen känns det bättre, även om det fortfarande känns ledsamt att det är som det är, speciellt att sonen behöver medicin. Men hon förklarade att när man har ADHD är ofta nivåerna av flera signalsubstanser i obalans; serotonin, melatonin, dopamin och noradrenalin. Det har jag väl hört förut, men jag behövde påminnas om det. Det gör det lättare för mig att inte se ner på mig själv för att orken inte räcker till. Ibland har jag tänkt att jag nog bara är lat som inte orkar städa, diska, laga mat osv. och bara vill sova vissa dagar, men så är det ju inte. Ge mig en Concerta och jag gör allt det där utan problem!