Under en kortare period (kanske runt 20årsåldern) så var jag hypersocial, umgicks med massor av folk och var social som bara fan.

Nu är jag mer normalaspig och umgås inte så mycket med folk utan håller mig mest för mig själv.


Har ni haft hypersociala perioder i ert liv?

Hyper var väl att ta i men klart socialare än nu under vissa tidigare perioder av mitt liv. Tyckte det var spännande att gå ut och träffa nya människor, det tycker jag sällan nu.

Nu kan jag iofs bli hypersocial för en dag just bara för att jag är så totalt osocial i övrigt och pladdra på som ett vattenfall efter att ha varit tyst i flera veckor. Pratkvarnen är liksom antingen 'av' eller 'på', inget mellanläge.

Jag känner igen det där med att bli "hypersocial" då och då. Men jag är inge bra på det.

Det känns som om jag hade min höjd mellan när jag var 15-18 typ, då gick det *host* lite för bra.

Ja. Det har hänt mig att jag varit något åt det hållet i samband med att jag varit hypomanisk eller påväg uppåt tidigare under studietiden. Men de senaste 3 åren har jag varit ensamvarg och även tidigare. Jag vet inte om jag skulle kalla det för hypersocial men det blev definitivt en stor kontrast i mitt sociala beteende. Det tog däremot antagligen väldigt mycket energi av mig, men när man är hypomanisk är ju problemet att "ingenting är ett problem", man märker det helt enkelt inte förrän man blir deprimerad..

Under största delen av mitt liv var jag mycket social av mig och hade ett relativs sett stort umgänge.

Jag var 30 innan jag egentligen fick smaka på den frihet det kan vara som ensamstående. Nu efter tjugo år ser jag det som en pina. Det är ju kanske så att när man ensam en längre tid ställer man ofta höga krav på sina medmänniskor.

Jämfört med 1988 så har smahällets krav på oss individer blivit större.. Jag tror detta är en av orsaker till att jag fortfarande är en ensamvarg. Jag har naturligtvis för avsikt att bryta trenden.

Frassez, har du varit på några Aspie-träffar?

Jag har varit lite av en "periodare" genom skoltiden o. framåt. Förskoletiden minns jag inte. Långa perioder mest ensam, långa perioder med kamrat ibland flera. Numera är jag hyfsat jämn - har några få "jämlikar" jag träffar nå`n gång ibland men skulle vilja ha fler att träffa IRL. gärna NT, vilket verkar svårt eftersom många går när det passar och/eller inte är att lita på tyvärr.

Inger skrev:Frassez, har du varit på några Aspie-träffar?

Nej, det jag har inte, men jag tänker inte fördjupa i frågan för då röjer jag min annomynitet och kan inte fortsätta skriva på forumet.

Jag går i perioder under dagen, veckor, månader, år.
Ibland kan jag vara hypersocial, orädd och så pepp så jag inte kan sitta still i några timmar tills att jag sen är totalt motsatsen; vågar inte se en människa och nästan allt känns åt helvete. Men sen blir det normalt igen.
Känner nån igen sig i det?

serri skrev:Jag går i perioder under dagen, veckor, månader, år.
Ibland kan jag vara hypersocial, orädd och så pepp så jag inte kan sitta still i några timmar tills att jag sen är totalt motsatsen; vågar inte se en människa och nästan allt känns åt helvete. Men sen blir det normalt igen.
Känner nån igen sig i det?

OM..Du har läst mina tankar!
Jag är precis så, ena stunden gåpåig och intresserad av andra som
andra stunden så blyg och ängslig.

Kan man kalla sig växelsocial eller flexisocial?

mixpippi skrev:

serri skrev:Jag går i perioder under dagen, veckor, månader, år.
Ibland kan jag vara hypersocial, orädd och så pepp så jag inte kan sitta still i några timmar tills att jag sen är totalt motsatsen; vågar inte se en människa och nästan allt känns åt helvete. Men sen blir det normalt igen.
Känner nån igen sig i det?

OM..Du har läst mina tankar!
Jag är precis så, ena stunden gåpåig och intresserad av andra som
andra stunden så blyg och ängslig.

Kan man kalla sig växelsocial eller flexisocial?

På så sätt är jag oxå ojämn. På många plan är jag ojämn. Förutom det jag nämde är jag kognitivt ojämn o. ibland vad gäller propotioner. "Silar ibland myg och sväljer kameler" eller snarare är på väg dit. Det har bättrat sig som väl är.

Kanske
Jag önskar man kunde vara mer beredd på det, så man kunde välja själv vilket humör man ska vara på.
Det kanske finns metoder att styra det där, att förbereda humöret inför situationer. Där har vi flexisocial.

Jag ser ett samband med att vara pigg, glad och hypersocilal.

Folk tycker nog att det är roligt och intressant att träffa mig till en början. Men sen, efter ett tag så tycker dom att jag är för mycket, för gåpåig och pinsam (tror jag)

mixpippi skrev:Jag ser ett samband med att vara pigg, glad och hypersocilal.

Folk tycker nog att det är roligt och intressant att träffa mig till en början. Men sen, efter ett tag så tycker dom att jag är för mycket, för gåpåig och pinsam (tror jag)

För mig är det mer ofta tvärtom, de som träffar mig när jag är hypomanisk och megaenergisk får intrycket av att jag är normal, som dem. Har dock även fått frågan vad jag "går på" .

De blir jättebesvikna när jag sedan tappar energin och inte orkar ses på flera veckor.

Jag är väldigt försiktig med att vara för "på", men det händer att jag är efterblivet kontaktsökande och inte begriper när det är hög tid att gå hem efter att tex ha blivit bjuden på kaffe inne hos grannen. Jag har satt tider för sådant där. 15 minuter för kaffe hos grannen, 1-3 timmar för att fika hos kompisar beroende på relation, ytligare bekanta, kortare tid osv.

Blickarna av förskräckelse när jag beter mig illa och tex skriker könsord till folk inne på affärer är lite intressanta också, jag kan vara mycket aggressiv, vilket man kanske inte anar av min framtoning som ofta är antingen lugn eller glad/speedad.

Sugis, får jag vara nyfiken och fråga om du har någon annan diagnos eller misstänkt diagnos också, utöver AS? Typ ADHD, TS eller bipolär? (Du behöver förstås inte svara om du inte vill.)

När jag var 17-18 var jag nog mest social. Då flyttade jag hemifrån & började på folkhögskola. Väldigt mycket var nytt, och det var en fantastisk känsla att ha föräldrarna på 90 mils avstånd. En frihetskänsla. Så jävla skönt att ha lämnat den skånska bondvischan! Att träffa nytt folk var oerhört intressant, eftersom jag först då kunde göra det under villkor & former som passade mig. Idag är jag mer luttrad och tycker de flesta människor jag möter är en kopia på någon annan. Man har träffat så många olika typer, så nästa gång man träffar på en bestämd typ vet man hur den är.

Perioder. Mest 'microsocial'.

Inger skrev:Sugis, får jag vara nyfiken och fråga om du har någon annan diagnos eller misstänkt diagnos också, utöver AS? Typ ADHD, TS eller bipolär? (Du behöver förstås inte svara om du inte vill.)

Någon form av ADHD, av typen Damp, vet inte om diagnosen är officiell, men jag har medicinerat med Concerta, tror det var 2005. Det var efter det de svåra ticsen kom.

Det började med krampanfall och muskelryckningar. Utvecklade sig sedan till att jag började skrika okontrollerat i stressiga situationer, samt väsa och skrika könsord och få spasmer i hela kroppen och värst i ansiktet, som en sliten pundare med cp typ. Concertan gav ohyggliga biverkningar som kvarstår trots avslutad medicinering. Jag har blivit nekad muskelavslappnande och lugnande mediciner under de här tre hemska åren, så problemen har fått eskalera okontrollerat.

Dock har jag nu börjat medicinera med Xanor, och nervsystemet har lugnat ner sig. Hoppas att på sikt bli av med ticsen, har bara haft några få anfall de senaste veckorna, mot för nästan dagligen som det har varit de senaste åren.

Har haft lättare tics sedan 17 års ålder, ögonrullningar och blinkningar, dessa får jag nog leva med. Men det där andra hoppas jag kommer att mer eller mindre försvinna med adekvat medicinering.

OK, då förstår jag. Tack för att du ville berätta. Låter jobbigt! Hoppas det blir bättre så småningom.

Jag pendlar mellan att sluta mig i mitt skal eller springa iväg ut och prata med allt och alla.

När jag trott mig vara hypersocial, så har jag ju i själva verket inte varit det. Jag har pratat på om mig själv, för länge, för mycket, för privat etc.
Jag har betett mig autistiskt, inte socialt.

Minns ännu de där fem dagarna i Amsterdam för två år sedan, när jag rymt från en knasig poskvän i Helleveutsluis.

Det fanns mycket turister och stor öppenhet, som jag dessvärre överutnyttjade. Ett franskt par satt på utecafé. De ville naturligtvis prata med varandra. Jag satte igång och ställde frågor. Mannen svarade tålmodigt. (Vill veta allt om social förhållanden i olika länder). Märkte inte när jag gick över gränsen.

Plötsligt klappade mannen med händerna och sa högljutt: "Nej, nu är det dags att göra något annat!" Ja, den vinken fattade jag förstås. Gissa om jag skämdes!

KrigarSjäl skrev: Man har träffat så många olika typer, så nästa gång man träffar på en bestämd typ vet man hur den är.

Det där tror jag inte på! Det är att underskatta människor. Jag upphör aldrig att förvånas.

Bjäbbmonstret skrev:

KrigarSjäl skrev: Man har träffat så många olika typer, så nästa gång man träffar på en bestämd typ vet man hur den är.

Det där tror jag inte på! Det är att underskatta människor. Jag upphör aldrig att förvånas.

Att NT-människor är olika individer står ju rätt klart, men när jag har känt någon tillräckligt länge så vet jag hur den är och hur denne ska reagera på olika saker. Det är ett ständigt samma upprepande kallprat och samma urvattnande skämt som dom alldrig tycks tröttna på. Det tråkar ut mig.

Däremot...
Andra autister som sittter tysta och självupptagna med blicken i fjärran upphör alldrig att faschinera mig. Antagligen för att jag vet vad andra autister känner innom sig, men jag kan inte känna vad NT:are känner när dom kallpratar.

mixpippi skrev:Däremot...
Andra autister som sittter tysta och självupptagna med blicken i fjärran upphör alldrig att faschinera mig. Antagligen för att jag vet vad andra autister känner innom sig, men jag kan inte känna vad NT:are känner när dom kallpratar.

Intressant!

mixpippi skrev:Att NT-människor är olika individer står ju rätt klart, men när jag har känt någon tillräckligt länge så vet jag hur den är och hur denne ska reagera på olika saker. Det är ett ständigt samma upprepande kallprat och samma urvattnande skämt som dom alldrig tycks tröttna på. Det tråkar ut mig.

Däremot...
Andra autister som sittter tysta och självupptagna med blicken i fjärran upphör alldrig att faschinera mig. Antagligen för att jag vet vad andra autister känner innom sig, men jag kan inte känna vad NT:are känner när dom kallpratar.

Nu är du faktiskt rätt fördomsfull!