11.00 idag började just ett program om Asperger, ska handla om någon kille Adam i Kanada, och sedan började en intervju med 21-årige Niklas, och det är ju den Niklas som var med på tacomiddagen på Vasa's sist!

Ååååååh nej..... på programmets sida på SVT Text (sid 830):

Niklas som är 21 år. Han har en sjukdom som heter Aspergers syndrom.

Suck... Mailar SVT Text på stubben. Om det hjälper, det här är väl ett sammanhang där mailet blir läst på söndag förmiddag och man skulle behöva ringa i stället. Vet inte om jag fixar telefon lika bra i ett sådant ärende. Jag börjar med ett mail i alla fall, och flaggar det med hög prioritet, så får vi se...

Vet inte om UR-programmen finns på webb-TV. Här är sidan om programmet på www.ur.se

Var mkt intressant! Kände mkt väl igen mig i Adam

Såg bara senare hälften av programmet, men det räckte för att jag skall reagera. Ytterligare ett program där aspergaren framställs i tredje person. I det här fallet var det en välmenande men oförstående mor som berättade om sitt barn. Fokus låg på svårigheterna, så det finns inget som helst av inspirationsvärde. Perspektivet var moderns. Den uttänkt positiva slutklämmen bestod i att mamman upplevde en stunds sinnesfrid under en baseballmatch, då sonen "för en gångs skull var harmonisk". Man förhöll sig mest till att diskutera sonens beteende, ett ganska kyligt förhållningssätt i mina ögon. Ett beteende är bara en reaktion på en orsak, inte själva orsaken. Sen finns det inget mer ointressant än alla dessa framställningar av "trötta, kämpande mammor till problematiska handikappade barn". Det perspektivet glorifierar modern som tar ansvar för en situation HON SJÄLV SKAPAT. Har man barn är man skyldig att ta hand om dem på bästa sätt, och det finns inget heroiskt i det. Vidare framställer den här typen av reportage barnen som vandrande problem, som problem för sin omgivning snarare än som individer som har problem med sin omgivning.

Innan dess var det ett kort inslag med moderns möte med Temple Grandin. Grandins ord var det enda av värde.

Nu gick jag så i taket av felskrivningen "sjukdom" och satt med texttv-sidan uppe och väntade på att se de där saktfärdiga sengångarna ändra att jag aldrig följde delen om Adam. Hörde hela tiden ljudet från programmet, men fick inget sammanhang och hänge i stort sett aldrig med i vad som sades, eftersom jag också satt här vid datorn.

Så kan det gå när de okunniga kallar Asperger en sjukdom...

Är det inte samma program som diskuterades i den här tråden?
program-om- ... t3585.html

Vi är några som har programmet och kan lägga upp det om de torrents som skapats tidigare inte är aktiva längre.

Men du ska ha cred för att du mailade dem! Det är deras förbannade plikt & skyldighet som public service-kanal att inte fara med osanning!

Jag kände så nästan EXAKT igen mig i Adams beteende att det var lite obehagligt, särskilt alla scener ifrån skolan.Hans beteenden, ALLT.

Han hade iaf en mamma som VILLE hjälpa honom och som VISSTE vad hans problem var, jag hade inget av det...

Lite tröst är det ju , att det kan vara svårt även om du har allt stöd i världen!

Den där scenen ifrån matchen när hon sa att dom för en gång skull fick vara "lediga" liksom , tyckte nog jag med var lite onödig.

Karl skrev:Är det inte samma program som diskuterades i den här tråden?
program-om- ... t3585.html

Vi är några som har programmet och kan lägga upp det om de torrents som skapats tidigare inte är aktiva längre.

Aha... det var en gammal repris, minsann. Ser man på! Jaja, den där tråden har jag följt när det begav sig, ja.

Lustigt att man nyligen hade träffat Niklas på en tacokväll på Vasa's nu när jag såg detta!!

Jossan och Tomtenissa, ni vet vem det är!

Pemer skrev:Vet inte om UR-programmen finns på webb-TV. Här är sidan om programmet på www.ur.se

http://www.ur.se/webbtjanster/

Flera sätt att få tag i programmen, låna eller köpa, pod, nyhetsbrev m.m. Gratis för vissa (lärare, skolor osv)

http://www.ur.se/webbtjanster/URs-mediespelare/ skrev:I mediespelaren har vi samlat program som vi har rättigheter att visa på webben. Du kan titta eller lyssna på programmen under sex månader efter att de sänts i tv eller radio.

Jag kollade under kategorin Hälsa & Vård > Vadå handikappad men där fanns inte det här avsnittet. Antingen saknas rättigheten eller så lägger de ut det senare.

barracuber skrev:Jag kollade under kategorin Hälsa & Vård > Vadå handikappad men där fanns inte det här avsnittet. Antingen saknas rättigheten eller så lägger de ut det senare.

Men en viss barracuber har lagt upp programmet här.(högerklicka och välj "spara som")

Tack, Karl & Barracuber.

Av en händelse råkade jag sätta på TVn mitt i men hade inte tid att se klart då det just kom folk som skulle hjälpa mig ta bort flaggstången och ett kullblåst träd. Nu kan jag se hela, det var ju bra.

Kom igen nu, nu vill jag diskutera programmet!

Ibland är det fint att sitta på universitetslinor. Gratis tillgång till material. Det är inte UR jag främst tänker på, utan vetenskapliga tidskrifter.

Pemer skrev:

Karl skrev:Är det inte samma program som diskuterades i den här tråden?
program-om- ... t3585.html

Vi är några som har programmet och kan lägga upp det om de torrents som skapats tidigare inte är aktiva längre.

Aha... det var en gammal repris, minsann. Ser man på! Jaja, den där tråden har jag följt när det begav sig, ja.

Lustigt att man nyligen hade träffat Niklas på en tacokväll på Vasa's nu när jag såg detta!!

Jossan och Tomtenissa, ni vet vem det är!

*stönar* Åh, fy! Påminn mig inte! Jag kommer bara att börja garva igen, alternativt dö av skam.
Det värsta var ju att vi garvade åt oss själva och inte åt honom, men det missförstods nog tyvärr... vet inte om vår ursäkt gick hela vägen fram.

Jag fann en del likheter i Adam's och mitt beteende runt den åldern. Mer än så var det inte. Jag åkte mycket skateboard och fick en del vänner så vid den åldern och där är väl skillnaden ganska stor.

Han kommer uppenbarligen från en betydligt tryggare miljö. Jag är uppvuxen på förorter med lite för mycket bråk. Men låg- och mellanstadiet var väl ganska hårt. Jag blev jagad av hela min klass i årskurs 2 och i årkurs 4 var jag i mycket bråk. Runt årskurs 5-6 blev jag jagad med hockeyklubbor, folk spottade i vår brevlåda, jag blev instängd i flera timmar på skolans toaletter.

Det var då jag blev som argast och svårare att hantera så jag fick 2 år i fosterfamilj. När jag kom hem var jag större än de flesta i min ålder och ingen hoppade på mig igen. Mer än en gång men han var 2 år äldre och lackade ur när jag kallade honom kissekatt en 10-12 gånger på ett töntigt sätt, då fick jag en smäll men flög upp igen och han blev skitledsen. Jag kan ta sådant jag förtjänar utan att bli arg tillbaks, speciellt om det är en polare.


Men med tanke på programmet, jag skulle vilja se äldre personer i programmet nu och hur de klarar sig. Det skulle göra mig mycket mer intresserad.

Har nu sett programmet i sin helhet. Mina intryck:

1. Niklas verkade hur vettig och normal som helst, förstår inte riktigt varför han fått diagnos ö h t? Hans synpunkter på skolan var ju helt lysande! Man vill gå i skolan för att lära sig, men istället ska man bara lära sig prestera.

Kändes så otroligt bra att få detta förklarat i ord för nu förstår jag varför jag kände mig lite snuvad på konfekten på kvällskursen jag gick på i höstas. Jag var där för att jag verkligen var hungrig på att få veta hur saker går till. Därför blev jag förvånad, besviken och irriterad över att finna att den värdefulla informationen snålt pytsades ut i småportioner precis i början av de 2,5 timmarna per gång. Resten av tiden skulle man sitta och göra ritningar. Det var jättekul första gången när man fick lära sig hur man gör. Men sen skulle man göra det varenda gång om och om igen och jag höll på att dö av leda. Jag fattade ju första gången!

Dessutom ställde jag fördjupande frågor som fick läraren och de andra eleverna att sucka ogillande. Men jag ville ju veta, ju! Och så korrigerade jag läraren när han påstod saker som jag råkade veta att de inte stämmer... det vet jag att man inte bör göra men jag kunde bara inte hålla näbben. (Är inte lika timid nu som när jag gick i skolan.)

Likaså när när jag varit på seminarier med amerikanska föredragshållare, så tvingar de publiken att göra en massa larviga övningar hela tiden! Jag blir helt ställd och inte så lite irriterad när sånt händer. Jag är där för att lyssna, inte för att göra. Anser mig ha betalat för att föredragshållaren ska snacka och stå för underhållningen, inte publiken!

Oops, nu kom jag visst av spåret lite...

2. När det gäller Adam så tyckte jag han var rar men samtidigt upplevde honom som mer autistisk än Aspig och tycker inte de borde ha ändrat diagnosen till AS utan till HFA och låtit honom vara kvar i särskolan. Där tror jag faktiskt mamman gjort honom en otjänst som försökt mainstreama honom till att passa in i en vanlig skola. Han var så uppenbart mindre mogen än sina klasskamrater att jag tyvärr kan förstå att de fann honom irriterande. I särskolan hade han säkert inte blivit mobbad.

Å andra sidan upphör jag aldrig att förvåna mig över hur mobbing kan tillåtas utan att mobbarna någonsin får diagnos, påföljd eller ens en tillsägelse. Om någon är markant avvikande och faktiskt förstör harmonin i en grupp så har jag förståelse för om gruppen inte vill inkludera personen ifråga och bli vän med denne. Det kan nog ingen vuxen i världen tvinga dem till (trots lärarens tappra försök). Men att sätta gränser för verbala glåpord och mobbing borde man i alla fall kunna göra. Det är illa nog att bli utfrusen utan att dessutom behöva få en massa elaka glåpord.

Intressant att NT-flickorna beklagade sig över att han sa saker utan att ha någon förståelse för hur de kunde såra andra. Men de verkade aldrig reflektera över att saker dom sa skulle kunna såra honom!

Sen mamman... Hon ville att han skulle träffa andra på konferensen för hon hade bestämt sig för att det skulle vara en bra idé. Medan han hade helt andra planer och önskemål som han hade ställt in sig på när han äntligen fick chansen att komma utomlands. Helt normalt för ett barn, vilket som helst! Tydligen hade hon lovat att ta honom till den där spelhallen men kände sig sen för trött efter att ha gått på konferensen och filmat hela dan. Men hon kommunicerade inte det! Hon bara sa att "planerna hade ändrats" och bad inte ens om ursäkt för det fastän det var hon som ändrat planerna, utan bara menade att "sånt är livet och det får man bara acceptera". Jag är säker på att han hade förstått om hon bara förklarat för honom hur trött hon var!

Jag fattade i alla fall när min mamma förklarade såna saker. Om jag låg och lyssnade på Led Zeppelin när hon kom hem från jobbet så sa hon inte "Stäng av!" utan hon sa "Snälla, jag har så himla ont i huvet och skulle behöva lite tystnad, kan du lyssna i hörlurarna istället?" Då kändes det helt OK att göra det för jag fick en förfrågan med begriplig förklaring, inte en order. Så gjorde hon med allting. Ville jag ha nya kläder utöver det mest nödvändiga så sa hon inte bara "nej" utan förklarade om amorteringar på huset mm så att jag fick en förståelse för familjens budget.

Inger skrev:*En massa lysande betraktelser och observationer*

Jösses, det var länge sedan jag så totalt kände igen mig i ett inlägg, både de egenupplevda berättelserna och betraktelserna kring dokumentären. (Möjligen med undantag kring om särskola är det mest utvecklande för ett omoget och annorlunda men normalbegåvat barn). Strålande inlägg, lyste upp min morgon!

Slogs också av att David var så pass omogen. Jag menar - krama sin farsa och säga daddy!! tio gånger i rad? Det är sånt treåringar gör.
Känns mer som HFA än AS, helt klart.

Sen vill jag passa på att kommentera Ingers upplevelse av att göra övningar under föreläsningar. Det är "learning by doing". Ett arbetssätt gjort för att passa förståndshandikappade och små barn. Har utstått en hel del sånt under min tid på folkhögskola. Tänket förefaller varit att man ska lära sig genom känslospektrat, lära sig tillsammans med andra. Det var iaf dramapedagogernas förtjänst att vi tvingades hålla på med skiten.

Jag tycker sånt är förnedrande & extremt obehagligt. Det är en förolämpning att be en intelligent människa sätta sig i ring & låta som valfritt djur. Finns det något mer aspergerovänligt än dramaövningar??

Well, tanken är god, finns det såna som alltid kläcker ur sig.
Har jag påstått något annat? Tanken bakom anordnandet av dramaövningar och teambuilding är att elever/arbetskamrater ska komma närmare varann genom att göra fåniga övningar tillsammans. Bryta isen.
Det är bara det att jag gillar is. Andra kan få leka clownen Manne hur mycket de vill. Men jag föredrar Clintan.

Frågan är dock om det inte är så att aspergare generellt och under hela livet mognar långsammare än NT:s? Därav hans omogna beteende? Att placera någon i särskolan kan få förödande konsekvenser för individens framtid. Jag är inte expert så jag kan inte säga hur man skulle ha gjort med Adam. Men tänk om en särskoleplacerad aspie senare i livet mognar ikapp och visar sig i slutet av sin grundskoletid vara studiebegåvad?

Själv är jag mer omogen än vad jag skulle vilja vara på vissa punkter i livet. Försöker tygla mig, men att dölja sig själv är svårt. Dock är detta saker som är fritidsrelterade som tur är...

KrigarSjäl skrev:Sen vill jag passa på att kommentera Ingers upplevelse av att göra övningar under föreläsningar. Det är "learning by doing". Ett arbetssätt gjort för att passa förståndshandikappade och små barn. Har utstått en hel del sånt under min tid på folkhögskola. Tänket förefaller varit att man ska lära sig genom känslospektrat, lära sig tillsammans med andra. Det var iaf dramapedagogernas förtjänst att vi tvingades hålla på med skiten.

Jaha, är det därför! Jag började annars misstänka att det hade andra orsaker:

1. Att eleverna redan från början får vänja sig vid prestationskrav och att man inte får något serverat gratis, så att de blir lydiga producenter och konsumenter som vuxna.

2. Att läraren (eller föredragshållaren) därigenom slipper omaket att behöva lära ut för mycket, genom att huvudfokus alltmer skjuts över på grupparbeten, individuell kunskapsinhämtning, läxor o dyl.

Det var nog lättare att vara Aspie-elev när jag gick i skolan. Då hade man sin egen bänk, riktad mot läraren som stod framme vid katedern och pratade. Man gjorde anteckningar eller gjorde uppgifter i boken, läste nån sida hemma ibland och sen blev det prov. Enkelt och begripligt. Grupparbeten förekom bara nån gång per termin.

Jag tycker sånt är förnedrande & extremt obehagligt. Det är en förolämpning att be en intelligent människa sätta sig i ring & låta som valfritt djur. Finns det något mer aspergerovänligt än dramaövningar??

Näe. Tyvärr hade jag redan på 70-talet en 'progressiv' klassföreståndare som gått nån dramakurs och tvingade oss att göra just såna där larviga övningar. Tror alla tyckte det var lika fånigt men vi lät henne hållas för hon var trevlig i övrigt.

Well, tanken är god, finns det såna som alltid kläcker ur sig.
Har jag påstått något annat? Tanken bakom anordnandet av dramaövningar och teambuilding är att elever/arbetskamrater ska komma närmare varann genom att göra fåniga övningar tillsammans. Bryta isen.
Det är bara det att jag gillar is. Andra kan få leka clownen Manne hur mycket de vill. Men jag föredrar Clintan.

Min skrivförmåga tog slut igår innan jag hann kommentera detta också...

Kristofer skrev:Frågan är dock om det inte är så att aspergare generellt och under hela livet mognar långsammare än NT:s? Därav hans omogna beteende?

Så kan det iofs vara. Jag var nog själv rätt larvig och irriterande som barn och plågade mina klasskamrater med dåliga skämt och ordlekar som bara jag tyckte var roliga.

Kristofer skrev:Att placera någon i särskolan kan få förödande konsekvenser för individens framtid. Jag är inte expert så jag kan inte säga hur man skulle ha gjort med Adam. Men tänk om en särskoleplacerad aspie senare i livet mognar ikapp och visar sig i slutet av sin grundskoletid vara studiebegåvad?

Mycket bra frågor! Jag har ingen egen erfarenhet av särskola och kan naturligtvis inte heller veta vad som är bäst. Inget lätt val för en förälder! (Är så tacksam att jag inte har barn och behöver fatta såna livsavgörande beslut åt någon annan - har svårt nog att fatta livsavgörande beslut åt mig själv!)

Det viktigaste i särskoleundervisning torde väl i alla fall vara att anpassa undervisningen till den individuelle elevens faktiska nivå. Och där gäller det att skilja mellan emotionell och mental nivå.

En elev som emotionellt är flera år efter sina jämnåriga, men mentalt flera år före dem, platsar förstås inte i en skola för mentalt handikappade. Men inte heller i en vanlig skola där det krävs att man har hyfsat liknande emotionell/social nivå för att passa in bland kamraterna utan alltför mycket friktion.

Enda lösningen jag ser där är att vara i en skola med likasinnade; där man får vara lite barnslig utan att bli mobbad, och kanske även får specialundervisning i social interaktion, men där man samtidigt får adekvat mental stimulans och fullvärdig utbildning för övrigt. Finns det såna skolor?

En ytterligare faktor som behövs tas hänsyn till är att man kan vara överbegåvad inom vissa områden och ändå ha inlärningssvårigheter samtidigt. Man kan också ha en atypisk inlärningsstil. Således kan man behöva individuellt anpassad undervisning utan att för den skull vara obegåvad.

Tillbaka till Adam så undrar jag om inte många av hans 'beteende-problem' (som de hela tiden ringde och rapporterade till mamman) orsakats eller förstärkts av stressen att försöka passa in bland vanliga elever? I en särskola hade han säkert kännt sig mer trygg och harmonisk och bättre kunnat tillgodogöra sig själva undervisningen - om den bara var tillräckligt stimulerande och avancerad, för han verkade synnerligen alert och vetgirig rent mentalt, samt talade väldigt fort (vilket kan vara är ett tecken på mental snabbhet).

Ny möjlighet att se programet för oss som har missat detta ikväll måndag på Kunskapskanalen klockan 20.00.

http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=74514

Har inte sett programmet och borde inte uttala mig, men ville bara säga att särskolan är för såna som har lägre IQ än 70, inte för såna som har jättesvårigheter av sin aspighet eller autism. Där får man jobba på annat sätt.

Iaf är det det jag läst när jag letat efter alternativa skolformer för min lilla (som har jättehög IQ, men är tokbebisig i somligt och har jättesvårt med allt möjligt, exekutiva funktioner, bokstavstolkningar, fastnande, utbrott osv).

Annan och tredje tråd om samma.