Hej,

Jag har självdiagnostiserat mig med "Asperger light". Mycket stämmer på mig. Jag har svårt att behålla vänner, upplevs nog ofta som konstig, udda och osocial.

Jag har haft flertalet "okvalificerade" jobb och det har egentligen aldrig varit några problem. Jag klarar mina högskolestudier bra. Har inte så svårt att träffa tjejer, men är nog oftast inte dom snyggaste tjejerna om jag ska vara ärlig.

Vad tror ni? Någon vits med att genomgå en utredning? Kan man få någon konkret hjälp med att klara sociala situationer?

Kanske någon här har något tips på någon form av "guide" till hur man klarar sociala relationer?

Som jag har förstått det så måste det vara "handikappande". Med det anses att man inte klarar av att leva sitt liv som "alla andra". Klarar man inte exempelvis av att jobba pga sina svårigheter så kan man genomgå utredning. Får man en diagnos, rättare sagt det KRÄVS en diagnos för att man ska ha rätt till LSS/LASS stöd.

Men klarar du av att arbeta så får du ingen diagnos oavsett utredning. Östergötlands län i alla fall...

Tack för ditt inlägg. Ingen idé med utredning för min del då.

Har du något annat tips om hur man ska bil bättre socialt?

Jag är helt värdelös på att behålla vänner. Funkar liksom bara inte. Kvittar vilken miljö det rör sig om, skola, jobb, fritidsaktiviteter etc. Som en av mina få vänner beskrev det så kan jag inte konversera normalt med folk. Jag har inga problem med att träffa nya människor och prata då, kan nog tom. vara ganska charmig tror jag, men när det gäller att ha vänner funkar det inte. Vet inte vad jag ska fråga om när jag redan vet vad de jobbar med och kommer ifrån och så... Blir lätt att jag håller en monolog liksom.

Nån som känner igen sig i det att det funkar ganska bra till en början med nya vänner, folk som hör av sig och så, men sen tar folk mer och mer avstånd?

Jag är själv inget bra exempel på social kompetens, jag har till och med fått sparken från ett jobb för att jag inte var "tillräckligt social". Jag har typ två vänner, sådana som jag anser vara vänner iaf, bekanta och arbetskamrater har jag men vänner, nej, inte fler än min sambo och en skolkamrat som är lika osocial som jag.

Jag håller med dig om att det blir massa "kallprat" som inte leder någonstans och då känns det meningslöst att ens prata om det...och nu är det inte jag som har eventuell asperger utan min son så var har han fått de dragen ifrån...*ironi*

OK. Känner igen mig i det där. Vi verkar vara ganska lika ändå. Kanske bara slumpen att jag inte fått sparken från nåt jobb än...

Varför tror du så många aspiekillar trots att träffar tjejer? Av oss som ändå funkar hyfsat socialt verkar det ju som de flesta gifter sig och så. Jag har inte svårt att träffa tjejer, fast träffar nog oftast inte dom snyggaste. Tjejer man träffar är ju alltid jättetoleranta och kan tom. hjälpa en med relationerna, trots att jag aldrig nämnt att jag skulle ha problem med det. Om jag var tjej hade jag nog hellre valt en lite fulare kille som i alla fall kan få vänner liksom...

det där känner jag igen från mina söner, min eventuelle aspieson har jättelätt att träffa tjejer. Tjejer kanske dras till det lite "svåra" och tror att de kan "hjälpa", "han har inte träffat den rätta än och det är nog jag". Det märks om man har problem med relationer tror jag och vi kvinnfolk vill nog gärna tro att vi kan fixa till det...

Min andra son är social och allmänt trevlig men han har svårt att få tjejer, de tycker antagligen att han är för "ordentlig" eller något...han följer konventionerna och uppfattas som en bra vän men mer blir det sällan...

Och utseendet tror jag inte har den minsta betydelse i det här fallet...det finns någon för alla, det gäller bara att hitta rätt! Om jag återigen tar mina söner som exempel så tycker ju jag (ganska självklart) att de ser bra ut båda två, möjligen har den yngste (han med möjlig AS) ett något mer attraktivt utseende än den äldre men jag vet inte vad unga tjejer faller för idag, jag jämför ju med det som var snyggt när jag var ung vilket är ganska många år sedan...)

Matulda skrev:det där känner jag igen från mina söner, min eventuelle aspieson har jättelätt att träffa tjejer. Tjejer kanske dras till det lite "svåra" och tror att de kan "hjälpa", "han har inte träffat den rätta än och det är nog jag". Det märks om man har problem med relationer tror jag och vi kvinnfolk vill nog gärna tro att vi kan fixa till det...

Höh?! Det där hade jag velat se!

Men är man lite för gammal och fortfarande har de problemen verkar det slå över i stället till "han har inte träffat den rätta än, fan vad fel det måste vara på honom om ingen velat ha honom hittills".

Matulda skrev:Men klarar du av att arbeta så får du ingen diagnos oavsett utredning. Östergötlands län i alla fall...

I Stockholm fick i alla fall jag en diagnos efter utredning, trots att jag arbetar... Föstår inte riktigt det där med "oavsett utredning"; UTAN utredning kan man väl inte få en diagnos ("dömd" på förhand?).

Sedan att man kan ha vissa problem på arbetet är en annan sak, det var huvudorsaken till att jag begärde en utredning ö.h.t.

Men är man lite för gammal och fortfarande har de problemen verkar det slå över i stället till "han har inte träffat den rätta än, fan vad fel det måste vara på honom om ingen velat ha honom hittills".

Mycket möjligt...*ler*...men jag är ändå säker på att det finns någon för alla, sen kanske en del får vänta längre än andra...

I Stockholm fick i alla fall jag en diagnos efter utredning, trots att jag arbetar... Föstår inte riktigt det där med "oavsett utredning"; UTAN utredning kan man väl inte få en diagnos ("dömd" på förhand?).

Fel av mig! Här får man normalt sett inte ens en utredning och därmed ingen diagnos om man klarar av att arbeta...däremot KAN man uppenbarligen få en diagnos utan utredning. Sonen vägrar utredning så de ger honom en diagnos baserad på observationer. Däremot blir det lite lagom vagt i början..."han hamnar någonstans inom autismstörningsspektrat, så får vi ändra sedan om det blir fel"

Jag tycker det är det är ganska bra att få diagnos dels för man säkert vet vad ens problem beror på o. man är inte konstig. Detta kan stärka en psykiskt o. man kan få mer hjälp med vissa saker på tex. vuxenhabet (kotnadssfritt!) o. man har rätt till LSS-insatser o. tandvårdsintyg. Jag ska tex. få hjälp med just att klara sociala situationer bättre. Min psykolog på vuxenhabet kallar det beteendeaktivering. Däremot får man inte mkt. mer hjälp med arbete & praktikplats på AF. trots att det sägs så.