Hej,

Mitt andra inlägg på forumet! Jag har just själv diagnostiserat mig med Aspergers och skulle gärna komma i kontakt med likasinnade.

Vad är ni för folk som hänger här på forumet? Hur allvarligt sjuka är ni så att säga? Bor ni själva och lever ganska normala liv men är lite udda så att säga eller klarar ni inte av att arbeta etc. Jag skulle helst vilja komma i kontakt med folk som liknar mig själv så att vi kan utbyta erfarenheter och kanske lära av varandra.

Jag har nog någon form av "Asp. light", har svårt med vänskapliga relationer, men klarar av jobb, högskolestudier och ytliga kontakter etc. Kan konversera ytligt med folk på middagar och så, men har skitsvårt att prata med folk när ämnen som var man kommer ifrån, vad man jobbar med tagit slut. Har svårt att umgås med folk och vara intresserad av dom på riktigt som människor om ni förstår vad jag menar. Kan berätta jättemånga fler exempel på varför jag är aspie, men jag tror ni fattat poängen.

Hej och välkommen!! Vi som är här på forumet är överlag högfungerande, de klart flesta av oss finns i ett område från så där *typ aldrig passat in på ett jobb och har nu sjukpension i stället* (som jag själv, för närvarande) och uppåt till dem som både jobbar och har familj, men "är lite udda", som du säger. Och liknande varianter.

Det arrangeras träffar i många regioner, här i sthlmstrakten bl a av mig. Var i landet finns du?

Jag finns i Stockholm, så borde kanske komma förbi på nästa träff.

Alltså, jag kan ju inte vara hundra på att jag är aspie heller, men nog fan är det mycket som stämmer. En hel massa symtom som inte stämmer också i för sig, men om man är 30 år och i princip aldrig haft några vänner så är det nog något som är fel...

hej pemer! long time no see...kul att se dig igen!

Till t-joho, jag är mamma till en son under utredning så jag hänger här för att lära mig mer om aspergers. Nu har jag inte varit inne på jättelänge men tyckte att det var dags att uppdatera mig lite.

Även jag känner igen mig i vissa delar av AS så jag kanske också har en "lightversion" . Jag har svårt för precis det du beskriver, behålla vänner, betraktas nog som lite udda av människor eftersom jag alltid säger rakt ut vad jag tycker och tänker. Gillar inte sociala konventioner utan föredrar rakhet och som jag ser det-ärlighet!

Det finns ingen anledning att prata runt saker samtidigt som det krävs att man ska kunna kallprata i sociala sammanhang. Jag klarar mig ganska bra ändå, jag har jobb, sambo, två barn, men uppfattas som fruktansvärt obekväm av arbetsgivare, myndigheter etc eftersom jag säger det andra tänker men inte vågar säga...

Matulda:

Vi verkar lite lika. Har du kunnat lära dig att anpassa dig eller är du likadan som när du var 18?

Hur är det för dig i umgänget med chefer resp. jobbarkompisar? För mig funkar det klart bättre med de som är i högre rang än mig så att säga. Funkade skitdåligt med lumparkompisarna men officerarna hade inga problem med mig eller jag med dom t.ex. Anledningen är nog att med jämlika så säger jag precis vad jag tycker men med de som är högre i rang säger jag inte emot så mkt. Sen är det väl också så att jag pratade mycket mindre med officerarna än med de andra bassarna så mindre möjlighet att göra bort sig på.

Jag är nog mig ganska lik...jag känner igen mig i att förr hade jag nog lättare att acceptera det auktoriteter sade till mig. Men nuförtiden anser jag att alla människor är jämlikar och vågar därför även säga till chefer vad jag tycker och tänker. Jag gör inte lika stor skillnad på chef och anställd, vilket antagligen gör att jag uppfattas mer obekväm idag. Nu har jag den turen att min nuvarande chef uppskattar min brutala ärlighet.

Däremot är jag fortfarande obekväm när jag pratar med myndigheter eller läkare, de är vana vid att människor bugar och tackar. det gör inte jag, jag talar om för dem när de har gjort fel i mina ögon likaväl som jag talar om för dem när de har gjort något bra. I längden inbillar jag mig att jag vinner ändå eftersom jag är likadan åt båda hållen...

Jag har väl också accepterat mig själv med åren, jag försöker att jobba med mig själv men vissa delar kan jag inte ändra på och då mår jag bättre om jag ser dessa delar som en del av mig själv. Men ändå så grubblar jag mycket, jag hakar upp mig på saker och kan älta dem i evigheter! Och det är väl de delar som jag trots allt vill ändra på. Livet skulle vara enklare om man ibland kunde släppa saker som ändå är utanför ens kontroll...

Välkommen hit. Själv är jag nyligen diagnosterad lätt AS./gränsfall. Kan kanske kallas Aspie-light.

t-joho skrev:Hur är det för dig i umgänget med chefer resp. jobbarkompisar? För mig funkar det klart bättre med de som är i högre rang än mig så att säga. Funkade skitdåligt med lumparkompisarna men officerarna hade inga problem med mig eller jag med dom t.ex. Anledningen är nog att med jämlika så säger jag precis vad jag tycker men med de som är högre i rang säger jag inte emot så mkt. Sen är det väl också så att jag pratade mycket mindre med officerarna än med de andra bassarna så mindre möjlighet att göra bort sig på.

Hej och välkommen hit!

Det militära är ju uppbyggt så att man ska lyda befälet utan att käfta emot. Egentligen är det likadant i arbetslivet men inte så tydligt. Men det kan vara lättare att lyda en chef (som ju är chef för att bestämma) än att "lyda" arbetskamraterna. Ofta finns det en "informell ledare" bland arbetskamraterna som man gör klokast i att lyda. Men det hade jag svårt för. Man måste ju få säga vad man tycker, varför ska man annars öht prata. Och även om jag (mer el mindre motvilligt) lydde cheferna så sa jag ibland vad jag tyckte. Inte populärt.

För min NT-dotter var just det där att lyda i det militära svårt. I skolan är man van att säga sin mening. Kanske lumpen är en bra förberedelse för arbetslivet.

t-joho skrev:Jag finns i Stockholm, så borde kanske komma förbi på nästa träff.

Alltså, jag kan ju inte vara hundra på att jag är aspie heller, men nog fan är det mycket som stämmer. En hel massa symtom som inte stämmer också i för sig, men om man är 30 år och i princip aldrig haft några vänner så är det nog något som är fel...

Känn dig välkommen, med start nästa lördag blir det tre NPF-träff-tillfällen inom fyra dagar. Träffen hos mig på lördag, ett gäng från Attentions forum fikar på Söder på söndagen och på tisdagkvällen går "vi" (en härlig blandad kompott av folk som är aktiva här på forumet, medlemmar i OA Sthlm och/eller brukar gå på FA Sthlms träffar) och käkar tacobuffén på Vasa's Bar & Matsal nära Odenplan.

Skulle du råka gilla Liftarens guide till galaxen så är det dessutom nästa ordinarie pubmöte med Galaktiska Liftarrörelsen nu på torsdag den 24, från sex-sju-tiden så där på Loch Ness nära Mariatorget...

t-joho skrev: "...Kan konversera ytligt med folk på middagar och så, men har skitsvårt att prata med folk när ämnen som var man kommer ifrån, vad man jobbar med tagit slut."

Fast de flesta med AS fungerar nog tvärtom. Har svårt för just kallprat och föredrar djupare ämnen.

pointblank skrev:t-joho skrev: "...Kan konversera ytligt med folk på middagar och så, men har skitsvårt att prata med folk när ämnen som var man kommer ifrån, vad man jobbar med tagit slut."

Fast de flesta med AS fungerar nog tvärtom. Har svårt för just kallprat och föredrar djupare ämnen.

Så du pratar inte väder och blaj som var man jobbar?

Iställlet öppnar du hårt med en diskussion om Niburu finns?

Jag tycker det låter normalt, iaf för mig, även om jag hatar det där "kallpratet" så an jag utföra det. Herregud, x års träning av samma frågor.

Det är sen det kör ihop sig.

Mardröm skrev: "Så du pratar inte väder och blaj som var man jobbar?

Iställlet öppnar du hårt med en diskussion om Niburu finns?"

Nu var det ingen utsaga om mig själv utan helt enkelt så jag har uppfattat att många med AS fungerar. Hade jag varit intresserad av om Niburu finns så hade jag nog inte heller haft några problem med att diskutera det istället för väderleken. Det är väl som vanligt att vi fungerar individuellt väldigt olika helt enkelt.

Kan det kanske vara så t-joho menade att han inte vet vad han ska kallprata om efter att ha uttömt de uppenbara ämnena namn, jobb och väder? Det är väl ganska typiskt för oss AS, misstänker jag, att vi måste tänka ut ett ämne även när vi kallpratar, även om ämnet sedan kanske är trivialt och inte särskilt seriöst.

Kvasir skrev:Kan det kanske vara så t-joho menade att han inte vet vad han ska kallprata om efter att ha uttömt de uppenbara ämnena namn, jobb och väder? Det är väl ganska typiskt för oss AS, misstänker jag, att vi måste tänka ut ett ämne även när vi kallpratar, även om ämnet sedan kanske är trivialt och inte särskilt seriöst.

Precis. Du kan inte inbila mig att du inte fixar den där konversationen som Pointblank menar många har svårt med. Däremot, precis som du säger, sen då?
Man kan prata om väder, fast det är helt ointressant så har ja upptäct att det fungerar, och jag säger hej och försöker le korrekt, nästan så jag bockar.
När jag går bruar jag minas att avtacka, säga adjö, men det är knepigt privat, lätt hos tex doktorn.

Kvasir skrev:Kan det kanske vara så t-joho menade att han inte vet vad han ska kallprata om efter att ha uttömt de uppenbara ämnena namn, jobb och väder? Det är väl ganska typiskt för oss AS, misstänker jag, att vi måste tänka ut ett ämne även när vi kallpratar, även om ämnet sedan kanske är trivialt och inte särskilt seriöst.

Ja, det var precis så jag menade. Jobb och namn och sånt har man ju övat på att snacka om. Sen har ju jag, precis som många andra antar jag, en del roliga historier och så som oftast passar att dra vid sociala sammanhang vilket gör att en del tycker jag är charmig först, försöker bjuda lite på mig själv etc. Men senare när man träffat en person några gånger tar det liksom stopp, är väl då många vill gå vidare i relationen och bli lite djupare liksom, men ändå inte för djup. Då kan jag ofta börja babbla jättelänge som något som intresserar mig, men skulle aldrig göra det på en middag. Sen är problemet också att jag inte intresserar mig för andra människor i någon större utsträckning utan är väldigt fokuserad på mig själv. Ställer inte så mycket frågor om den andra utan blir mer monolog, och det är ju itne så trevligt direkt.

Nåt tips på hur man förbättrar sig?

Ja du, det är väl övning, övning och åter övning som gäller, och så att man reflekterar över sitt eget beteende och hur det verkar uppfattas, men det verkar du ju göra. Själv så konstaterar jag att jag helt enkelt har blivit väldigt mycket bättre på det här med åren, men att det nog är en långsam och gradvis process. Så spelar det förstås roll vilka människor man råkar känna och umgås med, och en variation där och inslag av människor med annan bakgrund och utbildning än man själv är bra. Även om jag numera brukar försöka undvika att tala länge om en sak om inte motparten verkar klart intresserad, så får jag ändå ofta en känsla av att folk tröttnar redan om något tar mera än två meningar att berätta. Kanske man ska ta lärdom av det råd som brukar ges till folk som vill lägga fram ett förslag till George Bush? Om det tar mera än en minut att berätta om det så tröttnar han och tappar intresset.

Kvasir skrev:Ja du, det är väl övning, övning och åter övning som gäller, och så att man reflekterar över sitt eget beteende och hur det verkar uppfattas, men det verkar du ju göra. Själv så konstaterar jag att jag helt enkelt har blivit väldigt mycket bättre på det här med åren, men att det nog är en långsam och gradvis process. Så spelar det förstås roll vilka människor man råkar känna och umgås med, och en variation där och inslag av människor med annan bakgrund och utbildning än man själv är bra. Även om jag numera brukar försöka undvika att tala länge om en sak om inte motparten verkar klart intresserad, så får jag ändå ofta en känsla av att folk tröttnar redan om något tar mera än två meningar att berätta. Kanske man ska ta lärdom av det råd som brukar ges till folk som vill lägga fram ett förslag till George Bush? Om det tar mera än en minut att berätta om det så tröttnar han och tappar intresset.

Ja, det kan nog vara en bra regel!
Tror det är sjukt viktigt att försöka vara lyhörd och fråga om saker som intresserar personen ifråga, även om det inte intresserar en själv. Och inte säga emot folk, även om man tycker tvärtom. Om inte personen uttryckligen ber dig om din åsikt alltså. Bara några tankar. Men det är som mycket i livet, lätt i teorin, svårt i praktiken!

Kvasir skrev: "Kan det kanske vara så t-joho menade att han inte vet vad han ska kallprata om efter att ha uttömt de uppenbara ämnena namn, jobb och väder? Det är väl ganska typiskt för oss AS, misstänker jag, att vi måste tänka ut ett ämne även när vi kallpratar, även om ämnet sedan kanske är trivialt och inte särskilt seriöst.

Oj, då missuppfattade jag problemet. Sorry!

t-joho skrev: "...Tror det är sjukt viktigt att försöka vara lyhörd och fråga om saker som intresserar personen ifråga, även om det inte intresserar en själv.

Det tror jag kan hjälpa. Då visar du att du är intresserad av personen. Även om du inte är så intresserad av själva ämnet så kanske det kan ge dig något att få den andra personen att trivas och känna sig sedd?