Behöver de kontakta massa släktingar, föräldrar, gamla lärare etc? Min relation till dem är inte så bra och det känns som att detta inte är riktigt bra läge för att återuppta kontakten.

Jag har bott och arbetat för mig själv under många år och vill helst inte återuppta gamla kontakter på grund av någon utredning.
Dessutom skulle det för min del innebära mer än bara föräldrar eftersom det är styvföräldrar etc inblandade. Mina riktiga föräldrar försvann från mitt liv när jag var liten, men de lever fortfarande i och för sig. Mina styvföräldrar har skilt sig och lever med sina nya familjer idag.
Rätt komplicerad situation så jag slipper helst all sådan kontakt och gör mina tester själv.

Men tror ni de går med på det? Jag har hittills bara haft kontakt med min psykiatriker. (som jag gick hos för panikattacker, och det var hon som senare tyckte jag hade aspergers.)

Ja, det går i vissa fall. Mitt tex.

Åt mig sade man att föräldrar (och ev. andra) bara intevjuas om alla parter medger det, och jag har svårt att tro att det skulle förhålla sig annorlunda på andra håll i landet. I alla fall när det gäller vuxna patienter.

Jag hade fått göra min utredning även om mina föräldrar inte hade intervjuats. Men resultatet hade blivit /lite/ mer osäkert då. Men jag vet, har man ingen bra relation t anhöriga kan det va jobbigt. Va först mkt skeptisk till att utredaren skulle tala med dom, speciellt eftersom mina föräldrar var allt annat än entusiastiska och inte direkt intresserade av min utredning. Kände mig bara besvärlig inför dom. Men ångrar inte att jag involverade dom. DU behöver antagligen inte närvara när utredaren intervjuar dina anhöriga, jag tror inte man får det.

Flinta skrev:Jag hade fått göra min utredning även om mina föräldrar inte hade intervjuats. Men resultatet hade blivit /lite/ mer osäkert då. Men jag vet, har man ingen bra relation t anhöriga kan det va jobbigt. Va först mkt skeptisk till att utredaren skulle tala med dom, speciellt eftersom mina föräldrar var allt annat än entusiastiska och inte direkt intresserade av min utredning. Kände mig bara besvärlig inför dom. Men ångrar inte att jag involverade dom. DU behöver antagligen inte närvara när utredaren intervjuar dina anhöriga, jag tror inte man får det.

Visst får man/kan man få närvara. I mitt fall föredrog utredaren att jag närvarade när föräldrarna intevjuades.

I mitt fall så var det aldrig tal om att intervjua några som helst andra personer. Varför vet jag inte.

Kvasir skrev:

Flinta skrev:Jag hade fått göra min utredning även om mina föräldrar inte hade intervjuats. Men resultatet hade blivit /lite/ mer osäkert då. Men jag vet, har man ingen bra relation t anhöriga kan det va jobbigt. Va först mkt skeptisk till att utredaren skulle tala med dom, speciellt eftersom mina föräldrar var allt annat än entusiastiska och inte direkt intresserade av min utredning. Kände mig bara besvärlig inför dom. Men ångrar inte att jag involverade dom. DU behöver antagligen inte närvara när utredaren intervjuar dina anhöriga, jag tror inte man får det.

Visst får man/kan man få närvara. I mitt fall föredrog utredaren att jag närvarade när föräldrarna intevjuades.

Jag fick iaf inte det. Och ifrågasatte det aldrig. Det kändes rätt skönt.

Visserligen kan ju anhöriga säga alla möjliga saker som man inte håller med om... men föräldrar kan faktiskt! komma med info som vi själva betecknar fel, pinsam o knasig, men som utredaren kan använda och dra nytta av på ett eller annat sätt i bedömningen. Den bilden jag har av mig själv och min bakgrund fick utredaren genom att intervjua mig.

När jag utreddes så var det inga kontakter med andra personer överhuvudtaget. Bara formulär att fylla i av mig.

Jag utreddes på arbetsgivarens uppdrag. Och det var inte tal om att bland in mina föräldrar, då hade jag säkert nekat.

Har man Aspergers, så kan de väl upptäcka det ändå, genom sina tester och samtal. Förstår inte varför man ska blanda in föräldrar, såvida det inte gäller utredning av barn.

Mina anhöriga var aldrig involverade under min utredning. Så visst går det att hålla "utomstående" utanför.

Att man vill intevjua föräldrarna är för att få en (förhoppningsvis) bättre bild av hur barndomen var. Dels vill man utesluta att något har hänt under barndomen som kan förklara symptomen och dels vill man få en bild av hur man fungerar utan de kompensationsmekaniskmer man har skaffat sig som äldre. Det är så jag har förstått det.

Hur och vad som gör i en utredning, beror säkert till en viss del hur gammal man är när ens utredningens görs.

Micke skrev:I mitt fall så var det aldrig tal om att intervjua några som helst andra personer. Varför vet jag inte.

Du och jag är kanske tillräckligt tydliga aspies, och då kanske man inte behöver blanda in utomstående?

För egen del var jag negativt inställt till att blanda in utomstående och det räckte för att de inte skulle göra det.

Flinta skrev:Visserligen kan ju anhöriga säga alla möjliga saker som man inte håller med om... men föräldrar kan faktiskt! komma med info som vi själva betecknar fel, pinsam o knasig, men som utredaren kan använda och dra nytta av på ett eller annat sätt i bedömningen. Den bilden jag har av mig själv och min bakgrund fick utredaren genom att intervjua mig.

Sommar skrev: Just därför tror jag de vill ha anhöriga med. På min kallese stod: "Ta gärna med en anhörig". Jag var positiv till det för att de skulle kunna ge sin bild. Min mamma blev djupintervjuad (av läkaren) o. fick ta med o. visa foton från då jag var barn. Det var inte tal om att jag skulle delta då hon blev intervjuad. Det hade säkert inte varit så bra. Intervjuen inriktades allra mest på åren 1-3 år berättade min mamma efteråt. Eftersom de är de viktigaste åren i ett männskoliv, men lite svårt att testa det på mig som vuxen..
Sedan förstår jag det knepiga i det om det är så att man inte har bra kontakt med sina föräldrar och/eller de förnekar, ser ner på en eller liknande. Som väl är är varken mina föräldrar eller syster sådana! De ville liksom jag veta varför det blir galet ibland, varför jag har annorlunda betèende ibland o. hur de bäst kan hjälpa.

Jag håller på med en diagnos i vuxen ålder, och min mor blev interjuvad. vi har ett ganska hyffsat bra förhållande numera så det gjorde mig inget. Förstår att alla inte har den lyxen tråkigt nog.. =(
Men som redan sagts, ville dom veta hur jag var som bebis och i krypåldern mest. När jag började gå, om jag hade svårt med att tala etc etc.. Och där var det inget snack om att jag skulle behöva närvara vid det samtalet, hade jag fått frågan om jag ville vara med hade jag blånekat. Tror hon skulle klarat sig bättre att förklara sådana saker utan att jag var närvarande. Och dom frågade snällt och artigt om dom fick kontakta henne överhuvudtaget, och jag tror att hade jag sagt nej där så hade dom inte argumenterat för att få ha henne med. Det var väldigt noga att jag inte skulle ta illa upp eller känna mig obekväm i och med samtalet med min mor.

Och under dina omständigheter borde dom väl inte pusha så hårt för att prata med någon av dom. Det må hjälpa att dina anhöriga kan berätta saker du själv inte minns, men det är ju inte uteslutande underlägg för en diagnos.

Jag har utretts som vuxen (23 år). De intervjuade mina föräldrar bara. Att tala med även skolan är nog viktigast för de som går i skolan ännu, elle jobb fö den som har det. I mitt fall så var det ju uppenbart att jag inte klarade någondera tillräckligt lämpligt kring diagnosticeringen.

Jag fick diagnosen Autism UNS pga att mina föräldrar (en avliden & en dement) inte gick att intervjua. Överläkaren som hade huvudansvaret över min utredning skrev även i utlåtandet att jag troligen hade Asperger men att pga avsaknaden av föräldrar så sattes diagnosen Autism UNS. Men läkaren sa till mig muntligen att det var Asperger jag hade punkt slut, men att dom inte kunde skriva det.

Så för mig gick det att göra en utredning utan föräldrar. Man kan visserligen inte veta vad ett samtal med ens föräldrar skulle kunna bidra med, för jag fick ytterligare sex st "F" diagnoser utöver Autism UNS, och hade dom kunnat prata med mina underbara föräldrar så vete katten om jag inte hade kommit upp i ett tvåsiffrigt antal diagnoser av bara farten . Nu tycker jag iofs att dom var lite väl pigga på att klämma dit diagnoser som kanske förutom ADD diagnosen inte riktigt var nödvändiga. Jag har till skillnad från många andra inte Asperger eller andra neuropsykiatriska handikapp som intresse, men frågan är om det hör till en sådan utredning att klämma in diagnoser som tex. rör depression, ångest, panikattacker etc etc?

ASterix skrev: men frågan är om det hör till en sådan utredning att klämma in diagnoser som tex. rör depression, ångest, panikattacker etc etc?

Inte säkert, tror jag. I mitt fall var det inte så. Fast kan tänka mig att det sker sån`t. Det liksom går av bara farten ibland.

jag gjorde min utredning vid 50+ Min far levde visserligen då men han var aldrig direkt inblandad. En mycket nära vän var min anhörige och det var OK enligt teamet så det finns säkert flera alternativ för dig-