Hej,

jag har varit på ett första samtal hos en psykiatrisk sjuksköterska för att ta itu med mina problem. Insåg efteråt att det var så mycket jag borde ha sagt. Om hur dåligt jag egentligen mår. Jag var så nervös och hjärnan blev ibland helt tom.Nån som känner igen sig?
Frågade om tabletter men hon ville vänta med det. Och jag frågade hur man gör för att slippa tänka och analysera så mycket. Hon hade inget svar på det. Hon visste knappt nåt om AS. Hon sade inte så mycket, utan lyssnade mest. Är det vanligt i terapi? Kanske jag borde prata med nån annan istället. Har tid igen om några dagar. Nu har jag värsta ångesten. Hur funkar samtalsterapi? Hon sade att vi kunde ha samtal och sen se hur jag mådde.

Vad jag förstått få är det som funkar bäst för oss med AS, KBT-terapi, hest med någon som har erfrenhet af folk med Asperger. Det kanske är möjligt för dig att med hjälp av din sjuksköterska få en remiss så du kan få komma till en KBT-treapeut. Borde finnas några här på forumet som har erfarenhet av KBT-trapi.

Själv gick jag i samtalsterrapi i två år hos St. Lukassiftelsen, tämligen bortkastad tid och pengar. Eftersom jag inte hade några trumatiska övergrepp eller andra intressanta barndomsupplevelser att berätta, blev det snarast tråkigt att gå till terapin. Våra problem är ju ofta att vi inte förstår omvärlden, eftersom den inte är särskilt logisk.
Gunilla Gerland, hade samma upplevelser som jag av psykodynamisk terapi som hon skrev om i sin bok "En riktig människa".

Men tror det kan vara en bra början att fortsätta den kontakt du har.

En liten sidnotering till lasse dock, KBT behöver nödvändigtvis inte vara bra eller fungera bara för att man har AS. I mitt fall är snarare AS ett hinder för att få KBT att fungera på något plan öht. Men, du bör prova dig fram. Om den här kontakten inte känns rätt, sök upp en KBT:are med erfarenhet av AS eller en "vanlig" dito psykolog. Det hela är ju trots allt tämligen individuellt.

Terapeuter och terapi är lite grann som sjukgymnastik. Det finns en mängd olika riktningar och sätt att arbeta och hur det funkar beror nog lite på vart man hamnar.

Generellt sätt så är det viktiga att man själv lägger ner arbete på sin terapi, att ställa frågor, plocka fram saker man har problem med och diskutera det med terapeuten. Det är också en fördel om man har någorlunda lätt att formulera sig.

Då får man i normala fall feedback som kan vara jättenyttig eller totalt värdelös beroende på terapeut och även från gång till gång.

När du säger att får prata med en psykiatrisjuksköterska verkar det mer som att du har fått en samtalskontakt och det är inte riktigt samma sak som att få terapi. Ni som vet, är det vanligt att man gör så inom psykiatrin?

Mitt intryck är att det är väldigt mycket sjuksköterskor inom psykiatrin som fungerar som kontaktpersoner och även har "samtalsterapi" av varierande kvalité. Vissa har genom lång erfarenhet blivit mycket duktiga. Om det inte känns som att det fungerar skulle jag försöka byta efter ett tag, men ge det en chans först.

tahlia skrev:En liten sidnotering till lasse dock, KBT behöver nödvändigtvis inte vara bra eller fungera bara för att man har AS. I mitt fall är snarare AS ett hinder för att få KBT att fungera på något plan öht. Men, du bör prova dig fram. Om den här kontakten inte känns rätt, sök upp en KBT:are med erfarenhet av AS eller en "vanlig" dito psykolog. Det hela är ju trots allt tämligen individuellt.

Men som jag skrev i mitt inlägg.
För att KBT skall fungera för en person med Aspergers syndrom krävs det att terapeuten är insatt i den problematik en person med AS har.
En terapeut som är inriktad på NT-personer kommer troligen skjuta bredvid målet, förutsätta att man har vanlig normal social kompetens. I så fall blir troligen terapin helt meningslös, man kommer prata förbi varandra.

Den psykoterapeutiska skola som brukar syssla med samtalsterapier har haft svårt att erkänna neuropsykiatriska funktionshinder, sådär generellt sett. Och aspergare har ett rykte om sig, och bland sig, att vara faktainriktade "torrbollar" som inte har några "psykiska djup att loda".

Men inget av det där stämmer på alla. Alla samtalsterapeuter är inte NPF-förnekare och alla aspergare mår inte bra av att inte få tala, resonera sig fram till begrepp om sig själva, under lyhörda och avstressade former reda ut saker som har hänt och sätt man fungerar eller inte fungerar på. Förutom att få hjälp mer praktiskt.

Och som lasseivägen var inne på är det ju inte heller säkert att man kan NPF bara för att man är KBT-terapeut.

Så vad som passar en själv får man nog komma fram till själv. Och sedan beror ju allt också på vad som finns tillgängligt där man bor.

Ugglan skrev:Mitt intryck är att det är väldigt mycket sjuksköterskor inom psykiatrin som fungerar som kontaktpersoner och även har "samtalsterapi" av varierande kvalité. Vissa har genom lång erfarenhet blivit mycket duktiga. Om det inte känns som att det fungerar skulle jag försöka byta efter ett tag, men ge det en chans först.

Håller med. Jag undrar om den där sjuksköterskan ens är psykoterapeut, eller om hon bara har "stödsamtal" som det kallas? Har fått intrycket att många sjuksköterskor i praktiken får göra något slags terapeutjobb så gott de kan när nu vården ser ut som den gör.

Efter min utredning på psykiatrisk mottagning så fick jag en kurator/terapeut som jag talar med regelbundet och vi försöker tillsammans bygga upp ett bättre liv för mig.
Jag brukar ställa frågor om sådant som inte fungerar och vi resonerar om möjliga
lösningar och alternativa tankesätt och jag provar sedan för att se hur det upplevdes,
vi tar det i etapper.

Jag känner igen det du skriver om att det är så många frågor och man tycker att man
missar att säga det relevanta, men efter ett tag så har ovanan lagt sig och det känns bättre, som sagt att ta det steg för steg.

Innan jag kom till utredning var jag också hos en sjuksköterska, men upplevde inte att hon kunde hjälpa mig speciellt mycket tyvärr, även om hon faktiskt visste en del om AS.

Nu fick jag ju hjälp i samband med att diagnosen ställdes, tycker du ska fortsätta med den
kontakt du fått och se hur det verkar efter några gånger, det kan kanske leda vidare till någon bättre hjälp om du frågar.
Bättre att försöka iallafall.

blyertspenna skrev:Insåg efteråt att det var så mycket jag borde ha sagt. Om hur dåligt jag egentligen mår. Jag var så nervös och hjärnan blev ibland helt tom.Nån som känner igen sig?

Skriv ner och ta med till nästa gång. Ta punkt efter punkt och fortsätt med listan (både att fylla på och att ta upp ämnen igen eller sånt ni inte hunnit med) tills du känner dig nöjd.

Hej

Miche skrev:

blyertspenna skrev:Insåg efteråt att det var så mycket jag borde ha sagt. Om hur dåligt jag egentligen mår. Jag var så nervös och hjärnan blev ibland helt tom.Nån som känner igen sig?

Skriv ner och ta med till nästa gång. Ta punkt efter punkt och fortsätt med listan (både att fylla på och att ta upp ämnen igen eller sånt ni inte hunnit med) tills du känner dig nöjd.

Hade samtal idag. Gjorde en lista på allt jag ville säga. Fick nog fram vad jag ville säga. Det känns ganska okej nu efteråt. Ska fortsätta med att göra listor.

Meier skrev:Efter min utredning på psykiatrisk mottagning så fick jag en kurator/terapeut som jag talar med regelbundet och vi försöker tillsammans bygga upp ett bättre liv för mig.
Jag brukar ställa frågor om sådant som inte fungerar och vi resonerar om möjliga
lösningar och alternativa tankesätt och jag provar sedan för att se hur det upplevdes,
vi tar det i etapper.

Jag känner igen det du skriver om att det är så många frågor och man tycker att man
missar att säga det relevanta, men efter ett tag så har ovanan lagt sig och det känns bättre, som sagt att ta det steg för steg.

Innan jag kom till utredning var jag också hos en sjuksköterska, men upplevde inte att hon kunde hjälpa mig speciellt mycket tyvärr, även om hon faktiskt visste en del om AS.

Nu fick jag ju hjälp i samband med att diagnosen ställdes, tycker du ska fortsätta med den
kontakt du fått och se hur det verkar efter några gånger, det kan kanske leda vidare till någon bättre hjälp om du frågar.
Bättre att försöka iallafall.

Ja, det gick lite bättre att öppna upp sig vid det andra gången. Hade förberett mig innan vad jag ville säga. Ställde mer frågor och kanske hon kan hjälpa mig. Ska ge det en chans. Har inte gått i terapi sedan jag fick min diagnos för tolv år sedan. Att öppna sig lite mer känns som ett stort steg. Har svårt med sånt. Ska göra som du, ställa mer frågor. Det är lite underligt att berätta om exakt precis hur jag mår till en främmande människa, jag brukar bara anförtro mig till min mamma. Jag får ta ett steg i taget.

blyertspenna skrev:Ja, det gick lite bättre att öppna upp sig vid det andra gången. Hade förberett mig innan vad jag ville säga. Ställde mer frågor och kanske hon kan hjälpa mig. Ska ge det en chans. Har inte gått i terapi sedan jag fick min diagnos för tolv år sedan. Att öppna sig lite mer känns som ett stort steg. Har svårt med sånt. Ska göra som du, ställa mer frågor. Det är lite underligt att berätta om exakt precis hur jag mår till en främmande människa, jag brukar bara anförtro mig till min mamma. Jag får ta ett steg i taget.

Ja, visst är det svårt att prata med andra om hur man mår, men jag tycker du verkar ha en positiv inställning ändå!?
Vad gäller samtalsterapier är min åsikt att personkemin är det viktigaste och så förstås ett öppet sinne/ödmjukhet från båda parter.

Stort lycka till, blyertspenna!

blyertspenna skrev:Att öppna sig lite mer känns som ett stort steg. Har svårt med sånt. Ska göra som du, ställa mer frågor. Det är lite underligt att berätta om exakt precis hur jag mår till en främmande människa, jag brukar bara anförtro mig till min mamma. Jag får ta ett steg i taget.

Jättetrevligt att höra att det verkar gå bättre.

Det är svårt att anförtro sig till andra. I mitt fall hade jag inte så mycket att välja på, men i efterhand så inser jag hur viktigt det faktiskt var att jag öppnade mig.

Att gå med i en förening eller nåt med likasinnade kanske kan vara ett alternativ för att öva upp det sociala i en lite mer avspänd miljö parallellt med terapi.

Det hjälper en snabbt att komma på rätt kurs om man har ett umgänge i bakgrunden som man kan lita på. Det behövs för att stå ut med verkligheten.

Jag har funderat en del själv på detta med föreningar men känner mig lite osäker.

Vet inte om du har några erfarenheter av föreningar eller grupper och hur det påverkat dig. Om du orkar och vill berätta, så skulle det vara intressant, alltid lär man sig något av att läsa andras syn på saker och ting.

Så fortsätt att kämpa.

Du har mitt stöd.

Hej blyertspenna, och varmt välkommen till forumet!

Min erfarenhet av terapisamtal är att terapeuten mest fungerar som en sorts "bollplank" för sådant man tänker på.

Ett litet tips: skriv en lapp med tankar och annat du funderar över och ta med dig till samtalsträffarna. Kanske det dessutom skulle fungera att du gör små anteckningar om det i pratar om, gärna i direkt anslutning till det du skrivit på lappen.

Jag önskar dig jättemycket lycka till, hoppas massor att det är en kompetent och lyhörd terapeut du har.