Under- eller överkänslighet kan vara ett symptom som ingår i asperger. Hur är det med dig?

Själv är jag klart överkänslig för smärta. Som barn var jag supernörden, den exemplariska eleven som gjorde allt jag blev tillsagd, omedelbart, och hade femma i de flesta ämnen.

MEN, när det blev dags för vaccinationer så var jag antingen på plats och tjöt som en stucken gris eller - vanligtvis - borta med vinden. Ingen visste var jag var, så långt borta jag kunde komma från sprutnålar!

Jag tyckte hemskt synd om diabetiker som måste ge sig själva en spruta VARJE DAG! Oh, grymma öde!

Så jag blev reumatiker i stället och jag sticker mig i magen med en lång sprutnål två gånger i veckan - oh, grymma öde! Jag har fått hundratals cortisonsprutor i småleder och skrämt livet ur personalen med mina skrik.

Testade handoperation med lokalbedövning därför att DOM ville det. Jag sa att det var omöjligt. Fick hålla systers hand. Den blev nästan krossad och jag kved hela tiden. Efter ett antal operationer där tumultet blivit av lite för grov karaktär på avdelningen fattade kirurgerna att det skonsammaste för personalen var att ge mig en rejäl narkos.

Men sen, tio operationer senare, skulle de såga av mig armen och installera en stålaxel. Efter detta fick jag INTE MORFIN, det är ju beroendeframkallande och FARLIGT. Så jag fick "gott och blandat" genom slangarna, tills jag blev halvsidesförlamad och var nära att kvävas av min saliv som inte gick att svälja. De slet bort slangarna och lämnade mig ensam med två fjuttiga morfintabletter. DÅ HAMNADE JAG I HELVETET! Smärttopparna gick upp på samma nivå som födslovärkar och jag grät högljutt så att avdelningen översvämmades av mina tårar. Mina stackars medpatienter behövde använda öronproppar för att klara av situationen.

I morgon ska jag operera en fot och sedan kan jag inte gå på sex veckor eftersom jag inte kan använda kryckor p g a sjuka armar. Fångad, fängslad. Jag har så svår ångest p g a minnena från den senaste operationen att jag befinner mig i ett tillstånd av overklighet och chaos.
Hur stark blir smärtan när jag vaknar upp ur narkosen. Vem i personlaen kommer jag då att ta stryptag på för att få morfin? Tänk om jag råkar sparka ihjäl något med gipsfoten p g a panikångesten?

Snälla, alla ni, underbara medmänniskor därute: Please: TÄNK PÅ MIG!

*tänker på dig*

jag med

Du har min sympati, och mina tankar.

**skickar varma tankar till Debbido**

Det gör ont i mig när jag läser ditt inlägg o. jag hyser medkänsla. Hoppas det kommer gå bra för dig!

Lycka till!
Själv hade jag svårt för nålar & sjukhus när jag var barn, men i takt med att jag blivit äldre har det blivit bättre. Sen tror jag att jag härdat mig efter alla timmar under tatueringsnålen. Fysisk smärta bekommer mig inte särskilt mycket. Nu kan de komma med tjugo sprutor i följd utan problem. Då är den psykiska smärtan som jag erfarit genom depressionerna 20 gånger värre.

Ska tänka på dig. Hoppas det går bra och slipper göra lika ont som det du varit med om innan.

Själv är jag rätt smärttålig, och även när jag har rejält ont så förblir jag väldigt behärskad, lugn och tyst. Gillade inte heller sprutor när jag var liten, men har vant mig nu. Däremot avskyr jag att vara förkyld, må illa eller ha feber. Skulle nästan gå med på att kapa en arm om det hade tagit bort förkyldningskänslan - fast det hade ju varit lite opraktiskt förstås!

Usch och fy! Tänker på dig och håller tummarna för att du ska få ha det så smärtfritt som bara är möjligt!

När det gäller smärta för egen del, så är jag rätt tålig. Jag har tandläkarskräck och just skräck för ilningar, men det är inte egentligen så att det gör så ont, det är själva formen av smärta jag inte pallar och som gör mig panikslagen.
Som yngre (ända upp till 20 års ålder) var jag även livrädd för sprutor av alla de slag. När jag blev gravid så tvingades jag dock läman blodprov stup i kvarten, och efter några månader så gjorde det mig inget längre.

Däremot så skulle jag aldrig palla en lång nål in i leden, eller någon annanstans för den delen. Inte för smärtan, utan för synen/tanken av/på själva nålen. Jag skulle tuppa direkt. Av den anledningen fick de inte heller ge mig något smärtstillande vid förlossningarna. Jag tog hellre smärtan än att de körde in en lång nål i bäckenbottnen, eller än värre, mellan kotorna.

Tänker på dig helt klart.. Smärta, njae har nog ganska hög smärtgräns tror jag, har iofs inte varit med om såmycket regäl smärta.. två förlossningar, ett brutet nyckleben.. när jag var liten kapade jag en tå i en dörr det märkte jag inte ens förrens det var blod överallt.. jag slog pannan i bordskant och fick sy utan bedövning.. mins inte att det gjorde ont alls.

jag kan däremot bli rädd av smärta och tänka jaha vad är det nu som är fel.. hur ont gör det ska det vara såhär.. vad händer om det blir värre.. osv.. Analyserar allt

jag har två ganska smärttåliga barn.. lilla sonen gråter nästan aldrig.. ens om han slår sig.. har kommenterats på dagis och verkar tydligen onormalt :/ han e 2 år jag tänker inte lära honom att vara en porslinsdocka gör det inte ont så han gråter är det knappast något att ojja sig över i en halvtimma

Jag har ganska hög smärttröskel, men som väl är har jag sluppit det värsta. Klarar av att lämna blod. Har inga problem med den "stora"/tjocka nålen. Men, borra i tänderna utan bedövning får de inte göra. Något som jag tycker är typ lika hemskt som smärta är att behöva spy. Skulle kunna ge ngt. för att slippa.. Så vid festliga tillfällen jag brukar jag ha väldig kontroll på hur mkt. jag dricker bl.a. av den anledningen.

Jag håller med dig Debbiedoo, de försöker komma ifrån narkotika även när den behövs och byter ut sömnmedlen mot skumma saker.
Har du inget hemma att ta alls? Får du PÅ i vården, begär omedelbart en injektion dormicum eller clonezepam.

Näst sist var det wonderbar, fin narkos, morfin, citadon med mig hem finfint, sist, horribelt. Jag fick tjata på smärtstillande med mig hem och jag mådde r*v! Så nästa operation ska jag kolla vad de körde med första ggn och begära det igen.

Sen tror jag inte man förstår hur smärta "på det sättet" påverkar oss med AS, jag tycker mig märka att man är översensibel samtidgt som man är extra tålig. Jag har ramlat ner från berg, men jag kniper ihop när jag ska få en spruta.

Du har mina sympatier, Debbido. Jag är också överkänslig för smärta; tandläkaren har ständigt svårt för att lyckas ge mig tillräckligt med bedövning så att det blir uthärdligt.
Jag blev lite lätt yr när jag läste ditt inlägg, så svårt har jag för operationer och sådant.

Micke skrev:Du har mina sympatier Debbido. Jag är också överkänslig för smärta; tandläkaren har ständigt svårt för att lyckas ge mig tillräckligt med bedövning så att det blir uthärdligt.
Jag blev lite lätt yr när jag läste ditt inlägg, så svårt har jag för operationer och sådant.

Säg att du vill ha dormicum + lustgas.
Ta ett par alvedon el dylikt innan du åker.

OBS! Kolla så allt passar med din personliga kemi, mediciner etc..

Mardröm skrev: Sen tror jag inte man förstår hur smärta "på det sättet" påverkar oss med AS, jag tycker mig märka att man är översensibel samtidgt som man är extra tålig. Jag har ramlat ner från berg, men jag kniper ihop när jag ska få en spruta.

Frågan är om det inte kan ha med propotioner o. ojämnheter i hjärnan att göra, omedvetet. Jag retar mig ibland på småsaker o. liknande har jag nyligen läst i inlägg på forumet. Jag är ofta försiktig med små faror, men "ser" inte alltid de stora farorna. Och något av de som kännetecknar AS. är ju att generellt ser man detaljer istället för se helheter utan att ibland ens vara medveten om att man gör så. (Tilläggas bör iaf. att man kan träna sig iatt bli bättre på att se helheter. (Jag vet det o. är ett levande bevis på det.)

Hur det än är med den saken tror jag inte alltid att sjukvårdspersonal o. andra för den delen förstår att vi med AS. ev. reagerar annorlunda på mediciner & medicinering.

(Om proportioner, se även den här tråden.)
____________________________________________

Nej, det tror inte jag heller de förstår.

Zombie skrev:(Om proportioner, se även den här tråden.)
____________________________________________

Nej, det tror inte jag heller de förstår.

Tack! Precis den tråden jag tänkte på, men ärligt talat var jag för lat för att leta upp o. lägga in den.

Det är man ibland.

eftersom jag är ____________ så är jag underkänslig för smärta

Mardröm skrev:Säg att du vill ha dormicum + lustgas.
Ta ett par alvedon el dylikt innan du åker.

OBS! Kolla så allt passar med din personliga kemi, mediciner etc..

Tack för tipset. Just lustgas har jag funderat på tidigare. Kanske inte vore så dumt.

TACK ALLESAMMANS FÖR ER MEDKÄNSLA!!!

Den där katstrofkänslan jag hade före operation men oftast inte haft de senaste tio åren - den var berättigad! Jag kände på mig att det skulle gå snett, men visste inte hur. Jag stod i kö till operation med "narkostillstånd". Lokalbedövningskön är bara några månader. Jag väntade några år på narkosoperation och så fort jag yrade in på sjukhuset vid 7-tiden på morgonen (dvs natten) fick jag order att lägga mig på mage för att ta emot en perifer nervblockad i LÅRET för att bedöva FOTEN

Jag var dåligt vaken och i kanylen rann det in lugnande medicin. Hjärnan fungerade otroligt segt: Hallå, vad händer? Vad gör de? Lokalbedövning? Men det var ju den andra kön. VAD FAN HÄNDER HÄR?
Självaste fan stod med sin eldgaffel och högg mig baktill i låret. Den långa nålen for runt och runt, jag höll på att perforeras totalt av nån hästspruta.
Hjärnan klarnade: Visst ja, det här hände mig för 20 år sen. De karvade med en spruta i armhålan medan de stack med en jättegaffel i den totalt obedövade handen gång på gång på gång. Efter den betan var jag resolut: Narkos eller ingen operation alls! De hade lytt mina order i 20 år och NU ballade vårdaparaten ur totalt. Jag kved, grät, skrek: "Hallå där, ni tar livet av mig. Fattar ni inte att min fot är opåverkbar? Sluta!"

Nej, de sket i mig och fortsatte perforera låret med djupa, vridande moment, en halvtimme minst. Sen gav de upp - men då var jag i djupt chocktillstånd efter den regelrätta tortyren och kommer så att vara ett bra tag till.

När jag vaknade efter djup narkos försäkrade jag sköterskan att jag bara hade haft mardrömmar - jag var inte opererad. Hon försäkrade mig att jag var opererad. Hjärnan jobbade på länge med att försöka förstå att tortyren varit verklig.

Repade mig, tog mig till toaletten och där fanns det en sjö med blod på golvet - mitt!!! Nej, det blev ingen hemgång. De la på en massa förband och bekymrade sig för att mockasinen med klack inte gick på foten nu och hur skulle då ensamflickan klara sig hemma, på ett ben, utan fungerande armar, dvs utan kryckor?

Kirurgen dök upp och förklarade att han hade tagit bort mellanlederna på tre tår och kört in spikar i tårna för att hålla dem raka i sex veckor. Nedanför stortån hade man sågat ut en bit ben, tagit bort en bit och sedan skruvat ihop alltsammans med en permanent, intern skruv.
Spikar och skruvar I MIN FOT?! De skulle ju bara klippa av några senor sa de för två år sen. Herre Gud - och homeopaten som sa att jag inte fick bära metallsmycken för att jag är tungmetallförgiftad! Och nu, med stålaxel, spikade tår och skruvad stortåled vad skulle han säga då?

Kirurgen sa att det var mycket sällsynt att en patient inte gick att bedöva med perifer nervblockad. "MYCKET SÄLLSYNT? Sa du det?" "Ja" - "Kan det bero på att jag har aspergers syndrom???" Kirurgen grubblade en stund och sen kom svaret: "Ja, det är mycket möjligt."

Min blockad hette visst ischiadicusblockad. Bara ifall någon av er råkar ut för detsamma.

Jag har nu surfat runt på blockader och försökt förstå varför vissa autister inte går att bedöva på vanligt sätt. Vi har ju ett autonomt och ett perifert nervsystem. Hjärnan står i kontakt med diverse omkopplingsstationer ute i kroppen. Min hjärna är inte normal och därför fungerar dessa omkopplingsstationer och perifera nervcentra inte på det sätt narkosläkarna vid två tillfällen trott. Läste vidare att många känslor, typ vrede och sorg styrs relativt reflexmässigt, inlagrat i diverse system. Kan jag då rå för att känslorna ibland blir för starka för omgivningen?

Alltså: smärtlindring vid AS och smärtlindring hos NT måste ibland se helt olika ut, för att inte bara hjärnan utan HELA NERVSYSTEMET ÄR ANNORLUNDA VID AS! Och det värsta är: De flesta läkare vet inte det!

Jag minns ett medium som skulle göra en chackrabalansering: hon blev bestört över att mina chackran och enrgieströmmar inte stämde ett dugg med vanligt folk. "Jag tror det är något neurologiskt", sa hon.

Nu ska jag ta 20 Citadon och glömma hela värkhelvetet - GOD NATT!!!

Jag vet inte vad jag ska skriva, har svårt att hitta ord i såna här saker, men jag ville bara skriva att jag har tänkt på dig, hoppats att det skulle gå bra, och blir så ledsen när jag läser om hur de plågat dig...

Åh, din stackare, vad hemskt det låter. Skickar lite cyber- och hoppas att du snart får må bättre igen.

TACK för medkänslan - den sitter alltid bra!
Jag brukar alltid tänka när jag drabbas av en katastrof: och VAD ska detta lära mig. Vad finns det för inbyggd välsignelse i förbannelsen?

I det här fallet lärde jag mig snabbt något helt nytt: jag fungerar på rent fysisk, nervmässig nivå ofta inte alls som andra människor. Eftersom jag var så totalt avvikande i nervbanorna föddes tanken: Är jag verkligen en Homo Sapiens eller något annat? Då hittade jag denna sajt:

http://www.rdos.net/sv/neanderoid.htm#Ethnical


Är det våran rdos som skrivit denna hemsida?

Det kom som en chock för mig att jag kanske i hög grad har neandertalargener i mig! Och varför inte? Arterna kan ju ha mixats under tidens gång. Vi aspergare känner oss ju ändå redan som en särskild folkart i kontrast till NT.

Om jag är så annorlunda att jag får narkosläkarna att skära ihop så tror jag faktiskt på teorin att jag basalt är en annan människoras, inte störd, inte neuropsykiatriskt funktionshindrad, inget psykfall - nej - en annan ras. Mitt nervsystem är inte felaktigt uppbyggt, bara annorlunda.

Min smärta o foten är väl just nu normal. Råkade sätt ned hela foten i går kväll och kände då hur spikarna trängde in genom tårna. Självklart gjorde det ont men det SKA det ju göra, annars vore jag inte ens mänsklig.

Nej, här fins ingen tid för smärta, bara för forskning: så hmm....jaha, jag är kanske neandertalare tros allt...och ja, det förklarar väl det mesta, eller?