Moderator:

Denna tråd ska handla om erfarenheter av vårdcentraler (t ex diskriminering), inte om könsdiskriminering i allmänhet. Sådana inlägg har därför flyttats till: kvinnor-som-diskrimineras-fortrycks-kranks-t39224.html

Wine skrev:

Abbreviation skrev:Vad jag verkligen inte gillar är när vita kränkta män skyller systematiskt undermålig behandling av just kvinnor på kvinnornas egenskaper och därmed förflyttar skulden från den som behandlar illa, till den som blir illa behandlad. Som när man på allvar sitter och säger att kvinnorna måste lära sig att kommunicera och förhandla (underförstått: på samma sätt som män) för annars har de inte rätt till att behandlas lika val.

Jag tycker inte att det handlar om kvinnliga eller manliga egenskaper utan individuella skillnader, skillnader i personlighet m.m. Det finns män som blir illa behandlade och har svårt att "hävda" sig och ta för sig, som är blyga och som har låga löner också o.s.v.

Det kan vara så att många män och även kvinnor har ett mer framgångsrikt sätt att exempelvis kommunicera på, en del individer är även bra på att hävda sig samt att veta sina rättigheter och kräva dem, vara pålästa m.m. som jag skrev om i mitt tidigare inlägg. Självklara saker tycker jag.

Ja, män som inte passar in i den typiska mansrollen får också sämre vård. Det är inkluderat i könsdiskrimineringen.

Abbreviation skrev:Nej, människor ska behandlas lika oavsett kön, könsidentitet och könsattribut. Ingen "ska" vara någonting.

Hur kan ni fortfarande inte förstå? Alltså ni är så ignoranta att jag får ont i huvudet. Diskussionen är dessutom OT.

reagerade också på att kvinnor ska ändra sig, det ska dom inte alls behöva göra...
förutom dom som gör fördomfulla/diskreminerande handlingar förståss dom ska ändra sig.

Förresten jag har frågat ut min man och förutom att det gjorde jävligt ont när dom gjorde mamografi på honom (han hade ju inte så mkt att ta av) Så behandlade han varken honom dåligt eller bra. nu har jag inte hunnit ta mamografi men nån annan kvinna kanske kan jämföra bättre än jag.

själv "vården" jag fått (på vårdcentraler) har ju känns som om dom försöker få en ut ur systemet snabbt. Jag har tex försökt få hjälp mot mina magproblem flera gånger och dom har alltid konstaterat att dom inte vet vad det är (förutom då dom hittade laktosintollerans) och sen inte försökt att kolla upp vad det är utan bara struntat att kolla upp mer.

Tex misstänker jag starkt att jag är glutenintollerant eller glutenkänslig och jag for till läkare med det i slutet av juli. Jag fick "svar" direkt utan utfrågning förutom ("vad har du för andra symptom på glutenintollerans" vilket jag såklart inte kunde svara på för jag visste inte dom andra symptomen). ajja han drog upp ett gammalt blodprov där dom kollat glutenintollerans och ville sluta där.
Jag stod på mig (ungefär "jag vill att du kollar upp vad jag har antingen genom att göra det där mer avancerade provet eller annat") och jag ska kollas nogrannare sen (snart???) efter att äta glutenrikt några månader (sköterskan sa åt mig att äta glutenfritt före läkarbesöker)
så vem vet jag kanske slipper ha magproblem varje dag i framtiden?
eller inte

kanske skulle skrivit i avreageringstråden

Jag har gjort mammografi några gånger, eftersom jag får mjölkkörtelknölar och man vill vara på den säkra sidan.

Alla gånger utom den sista, har kvinnorna som jobbar med provtagningen varit mycket hårda. "Stå still nu för sjutton" "det är bara att bita ihop" "Haha, vi gör alla dessa" "jaja". Till saken hör alltså att jag har mycket liten byst, och bröstkörtlar som är lite av den hårdare varianten. Det är "vi" som får riktigt ont av denna typ av undersökning. Mamma och mitt ena boendestöd har samma problem. Och även de blir tufft bemötta.

Det är som de inte har någon som helst förståelse för hur det känns att stå halvnaken och utstå den smärta det innebär att klämma ihop tuttarna så här. Förutom att min "tuttkonstruktion" som den är, gör att det gör ondare, så gör det ju svinont p.g.a. mjölkkörtelknölarna.

Usch, mammografi på de tre ställen jag har varit, har inte varit något trevligt. Min erfarenhet är att kvinnlig vårdpersonal, SÄRSKILT på ställen för kvinnliga åkommor eller förlossningar o.s.v. är särskilt hård. Däremot har det varit något mindre kränkande att möta kvinnliga läkare angående min borrelia (på stadiet: diffusa symptom med trötthet, yrsel och annat kärringgnäll).

Vid senaste mammografin, sade jag att jag var rädd, och att förra gången skällde de på mig för att jag inte stod still utan vred mig och grät. Då svarade sköterskan att usch, så ska det inte vara. Och hon var jättesnäll. Berättade varje steg, frågade om det gjorde ont, sade att hon såg att mina tuttar är små och därför "tar vi det sakta och klämmer inte bara på". Perfekt.

Ska göra mammografi på tisdag igen, nu rutinundersökning då jag uppnått den åldern. Mycket nyfiken på hur det blir den här gången. Ska ha ledsagare med.

Är mammografin ett ställe dit lesbiska bröstfixerade sadister söker jobb, eller vadå? Man börjar ju undra...

Miche skrev:Är mammografin ett ställe dit lesbiska bröstfixerade sadister söker jobb, eller vadå? Man börjar ju undra...

det skulle förklara varför min man inte hade problem, dom var inte lagd åt det hållet

De verkar sadistiska ja.

Sedan verkar det vara vanligare och vanligare rent allmänt att "kan man ge sig på någon och få utlopp för sina aggressioner och frustrationer, så gör man det". Och då är jag som är socialt tafatt och utsatt en bra slagpåse.

Jag blir ofta rent allmänt illa behandlad. Tror att folk märker direkt att man kan ge sig på mig utan att få betala allt för mycket för det. Därför blir jag mer utsatt än andra i ALLA sammanhang. Bara en sådan sak som på KomVux behandlades jag av klasskamraterna på ett sätt de ALDRIG skulle göra mot andra eller som skulle accepteras av andra. Men jag kan liksom inte ta för mig. När jag väl biter ifrån, så är det klumpigt och på ett sätt som sätter mig i dålig dager ännu mer.

Bror Duktig skrev:De verkar sadistiska ja.

Sedan verkar det vara vanligare och vanligare rent allmänt att "kan man ge sig på någon och få utlopp för sina aggressioner och frustrationer, så gör man det". Och då är jag som är socialt tafatt och utsatt en bra slagpåse.

Jag blir ofta rent allmänt illa behandlad. Tror att folk märker direkt att man kan ge sig på mig utan att få betala allt för mycket för det. Därför blir jag mer utsatt än andra i ALLA sammanhang. Bara en sådan sak som på KomVux behandlades jag av klasskamraterna på ett sätt de ALDRIG skulle göra mot andra eller som skulle accepteras av andra. Men jag kan liksom inte ta för mig. När jag väl biter ifrån, så är det klumpigt och på ett sätt som sätter mig i dålig dager ännu mer.

Jag har funderat om det är delvis därför jag aldrig får hjälp, delvis det
delvis att jag väntar in i det sista så jag har alltid en lång lista på problem och tidigare så hade jag problem för att jag skönmålade mina problem. tex istället för att säga som det är att man har diaree varje dag så säger man att man är lite lös i magen ibland (insåg det för ett tag sen och försöker nästan överdriva när jag är hos läkare nu)

rapchic skrev:Jag har funderat om det är delvis därför jag aldrig får hjälp, delvis det
delvis att jag väntar in i det sista så jag har alltid en lång lista på problem och tidigare så hade jag problem för att jag skönmålade mina problem. tex istället för att säga som det är att man har diaree varje dag så säger man att man är lite lös i magen ibland (insåg det för ett tag sen och försöker nästan överdriva när jag är hos läkare nu)

Det du beskrev ovan tror jag kan vara en av anledningarna till att man upplever att vården inte tar ens besvär på allvar, att man är dålig på att korrekt beskriva sina symtom eller ta upp sina problem.

Wine skrev:

rapchic skrev:Jag har funderat om det är delvis därför jag aldrig får hjälp, delvis det
delvis att jag väntar in i det sista så jag har alltid en lång lista på problem och tidigare så hade jag problem för att jag skönmålade mina problem. tex istället för att säga som det är att man har diaree varje dag så säger man att man är lite lös i magen ibland (insåg det för ett tag sen och försöker nästan överdriva när jag är hos läkare nu)

Det du beskrev ovan tror jag kan vara en av anledningarna till att man upplever att vården inte tar ens besvär på allvar, att man är dålig på att korrekt beskriva sina symtom eller ta upp sina problem.

har kännt mig ignorerad och "besvärlig" även sen jag insåg det och försökt att "överdriva"
(innan man inser att man faktiskt gör det är det ju svårt att göra nått åt det men även innan jag började försöka att "överdriva" så borde jag fått hjälp med det jag sökte om inte en axelryckning och "vi vet inte vad som är fel" och sen ingen mer kontakt)

Wine skrev:

rapchic skrev:Jag har funderat om det är delvis därför jag aldrig får hjälp, delvis det
delvis att jag väntar in i det sista så jag har alltid en lång lista på problem och tidigare så hade jag problem för att jag skönmålade mina problem. tex istället för att säga som det är att man har diaree varje dag så säger man att man är lite lös i magen ibland (insåg det för ett tag sen och försöker nästan överdriva när jag är hos läkare nu)

Det du beskrev ovan tror jag kan vara en av anledningarna till att man upplever att vården inte tar ens besvär på allvar, att man är dålig på att korrekt beskriva sina symtom eller ta upp sina problem.

En del av men troligtvis en mycket liten anledning. Precis som Rapchic sedan beskriver, så blir det inte bättre av att vara ärlig i sin beskrivning, eller ens överdriva.

Det är bevisat att grupperna "kvinnor" och "de med diffusa symptom" behandlas sämre. Tillhör man båda grupperna är det allra värst.

Man bör också veta att vårdcentralerna har som uppgift att sålla bort så mycket de kan. Som jag har skrivit om, så är det en chefsläkare på ett stort västsvenskt sjukhus som av denna anledning råder folk att åka till akuten om de tror att de har riktigt problem (även om det inte är av riktigt akut art) eftersom det blir bättre vård och uppföljning - akuten får inte avfärda på samma sätt.

Mitt eget beteende kan jag variera i oändlighet utan att bli bättre bemött. Eftersom jag är udda, och det alltid märks, spelar det andra liksom ingen roll. Och oavsett så är jag dessutom kvinna och tillhör gruppen med "diffusa symptom som man nog inte dör av - skicka hem henne, vi kommer inte åka dit för det". Vad bryr sig VC om min livskvalitet eller andras budgetar (att FK får betala sjukpenning i onödan många gånger) när de kan rädda sin egen budget. Olika budgetars konkurrens märks tydligt och det är en sak som måste förbättras. Varje instans måste fås att se till helheten för samhället (om man nu ska tänka enbart ekonomiskt, men det är ju inne att göra det...).

Erfarenheter av vårdcentraler

Det senaste året jävligt dåliga sådana! (ursäkta franskan)

Ser att här står mycket skrivet om hur kvinnor blir bemötta, men lägg då till en psykiatrisk diagnos...say no more.
Varenda symptom jag kommer med (ganska jobbiga sådana ska tilläggas) kan tydligen viftas bort med en hänvisning till min ångest, oro, muskelspänning, etc...

Jag har kämpat med att försöka lära mig att be om hjälp och nu när jag gör det...

Abbreviation skrev:Wine, du som tror på att kvinnor och män av naturen är olika, hur kan du säga att du inte värderar kvinnan lägre samtidigt som du säger att kvinnan måste ändra sig för att bli bemött lika väl som mannen? Det går inte ihop.

Du hänger upp dig på könet hela tiden, som jag skrivit i flera tidigare inlägg så finns det nog både män och kvinnor som är dåliga på att exempelvis kommunicera och förhandla, har låga löner o.s.v. och tvärtom som är duktiga på att hävda sig och kräva sina rättigheter, kommunicera på ett framgångsrikt sätt m.m. Tror du inte att det även finns män som behöver öva sig i att bli bättre på att exempelvis löneförhandla?

Bror Duktig skrev:Det är bevisat att grupperna "kvinnor" och "de med diffusa symptom" behandlas sämre. Tillhör man båda grupperna är det allra värst.

Men då är det kvinnor som bemöter andra kvinnor sämre än män med motsvarande symtom eftersom det är en majoritet av kvinnor som arbetar inom vården?

Bali skrev:

Erfarenheter av vårdcentraler

Det senaste året jävligt dåliga sådana! (ursäkta franskan)

Ser att här står mycket skrivet om hur kvinnor blir bemötta, men lägg då till en psykiatrisk diagnos...say no more.
Varenda symptom jag kommer med (ganska jobbiga sådana ska tilläggas) kan tydligen viftas bort med en hänvisning till min ångest, oro, muskelspänning, etc...

Jag har kämpat med att försöka lära mig att be om hjälp och nu när jag gör det...

Exakt. Känner igen mig. För jävligt är vad det är.

Jag befinner mig nog fortfarande i ett slags chocktillstånd efter mitt senaste (och nu har jag äntligen också beslutat att det var det allra sista) besöket på min vårdcentral för tre veckor sedan.
Jag har genom åren haft en stående kontakt med en läkare (ca. 1ggr/mån) och jag har verkligen satt värde på att få ha en sådan stabil kontakt med en egen "husläkare", men nu har vi tydligen kommit till vägs ände.

Jag har mått fysiskt dåligt sedan förra sommaren och mina böner om hjälp, med att försöka hitta svaret på vad det kan vara för fel på mig, har bara blivit allt fler och mer desperata i takt med att mitt illamående har ökat.

Under alla dessa år - då jag inte har haft några större somatiska besvär - har läkaren fungerat som en medmänniska/kompis som skrivit ut recept när det varit aktuellt och det har varit en stor trygghet för mig, men nu, när jag kommit dragandes med det ena symptomet efter det andra som visar på att min kropp håller på att ge upp, har jag tydligen passerat en gräns som jag inte ens visste fanns.

Läkaren har under alla år peppat mig i att försöka/våga känna vad jag känner och dessutom ge uttryck för det i de situationer där det är nödvändigt, men när jag nu har gjort just det hos läkaren ifråga,så har det bara lett till en allt större irritation som har fått mig att må förbaskat dåligt. Ja, jag börjar t o m så smått tvivla på att jag känner vad jag känner, när mina försök att beskriva mitt illamående bara viftas bort eller i a f inte tas på allvar.

Vid sista mötet fick jag väldigt många pikar med andemeningen att jag känner fel, känner för mycket, gnäller för mycket och fick höra att en läkares värsta patient är en spänd patient. Jag fick också återigen höra att mina symptom inte går att få ihop och det hela avrundades med att läkaren bestämt sa att mina besvär är psykosomatiska och de inte avser att utreda mig mer.

Jag bad om ursäkt (Bali i ett nötskal) och lommade därifrån helt kapad vid fotknölarna. Jag är verkligen inte den som gnäller i onödan vad gäller mitt mående, så det gör extra ont när jag inte blir trodd på och för fasiken bara försöker finna råd på vad jag ska ta mig till för att orka vidare.

Visst har det tagits en massa blodprover, men det märks tydligt att läkarna redan har en viss syn på mig när journalläsningen ger information om min muskelspänningsproblematik, ångest och oro. Jag har nu varit på vårdcentral, jourcentral, ÖNH och akuten och har träffat nio läkare, som alla mer eller mindre har gett uttryck för ett "aha" när de läst journalen eller fått höra vad som sagts av tidigare läkare.

Jag är så jävla less på detta och har fått lite läkarskräck ska erkännas, men jag tog mig ändå i kragen och beställde tid hos den privatläkare jag var hos i februari (då skickades jag på en CT-hjärna och fick hjälp med att be min vårdcentral om en remiss till ÖNH för tinnitusutredning) som jag sedan träffade i förra veckan.
Det första läkaren sa när jag kom in i undersökningsrummet var; "du mår ju jättedåligt, varför har du inte åkt in till akuten"? Jo, tjena.

Läkaren skickade mig direkt på en lungröntgen, tog en del prover (det hela såg normalt ut) och nästa vecka ska jag göra en spirometri, så det kändes i a f som jag blev tagen på allvar. Läkaren har också begärt ut kopior på min journal, för att få mer kött på benen om hur vi nu ska gå vidare, så jag hoppas verkligen att jag nu har hamnat rätt, hos någon som tar mig på allvar.

Detta blev långt och gnälligt, men jag kände verkligen ett behov av att skriva av mig lite, för vårdcentraler står mig upp i halsen för tillfället!

slackern skrev:

Bror Duktig skrev:Skulle testa melatonin igen, men läkemedelsverket har avslagit två gånger nu, med motiveringen att ingen vuxna beviljas.

Skumt som fan. Jag fick en licens senast beviljad i april i år.

Inget förvånar mig.

Ännu konstigare är att psyk vägrar ta emot mig. De har returnerar 4! remisser från primärvården och hab. Trots att det i remisserna står svåra tvång, fixering, avsaknad av mens sedan 9 mån (låg vikt), depression, medicinering.

De hänvisar till habilitering och primärvården, som i sin tur säger att jag har för svåra problem. Min vårdcentral blev förbannad på detta nu, och ska dra det vidare.



Moderator atoms - detta inlägg (samt de tre efterföljande) har avdelats från melatonin-5-mg-licens-kontra-circadin-2mg-t6213.html

Bror Duktig skrev:Inget förvånar mig.

Ännu konstigare är att psyk vägrar ta emot mig. De har returnerar 4! remisser från primärvården och hab. Trots att det i remisserna står svåra tvång, fixering, avsaknad av mens sedan 9 mån (låg vikt), depression, medicinering.

De hänvisar till habilitering och primärvården, som i sin tur säger att jag har för svåra problem. Min vårdcentral blev förbannad på detta nu, och ska dra det vidare.

Du verkar ha en otroligt otur inom vården.

Hur som helst tycker jag synd om dej och hoppas att du kommer att få den behandling du är i behov utav.

Jag tycker inte att jag har otur, utan att det händer alldeles för ofta sådant här. Inte pga otur, utan besparingar eller liknande.

Jag är inte tillräckligt NT i min utstrålning, för att väcka sympati, förståelse eller få dem att förstå hur jag mår.

Dessutom vill mitt psyk bli av med patienter. Att skicka alla aspergare till hab är en strategi. Att dra i concerta för ADHD:are är en annan. Tack gud att jag inte behöver concerta.

Alltså de vet vem jag är och har svarat på remisserna på ett sätt att det framgår att de bedömer efter hur de upplevt mig. Tyvärr förstår de inte att jag är mycket sämre nu, trots allt remisskrivarna skrivit om detta. Läkaren på hab, och en på VC ska rapportera detta, hoppas det hjälper att dra åtminstone.

Det spelar ingen större roll att ändra beteende. En kvinna ser i regel fortfarande ut som en kvinna. Det finns undermedvetna känslor som spelar in i hur man bedömmer sina medmänniskor och det drabbar även professionella inom vården. Omedvetet tas nog inte kvinnors symtom på lika mycket allvar. Även kvinnor har omedvetna fördomar om kvinnor så det hjälper inte att många som arbetar inom vården är kvinnor.

Det har visat sig i studier att det tar längre tid innan kvinnor får tid för vård och behandling än män trots att kvinnor i regel är bra på att kontakta sjukvården. Det kan nog t.o.m vara en nackdel att söka vård ofta, man kan börja betraktas som hypokondriker. Män får dock inte bara tid snabbare på vårdcentralen. Ambulansen kommer snabbare ut till män då deras tillstånd bedöms mer allvarligt.

Det har även visat sig att kvinnor oftare drabbas av felbedömningar i vården pga förutfattade meningar om deras kön. Det är alltså mer troligt att det sistnämnda liggar bakom kvinnors upplevelser av sämre bemötande och sämre möjlighter att få rätt diagnos och behandling, inte i första kvinnans eget beteende.