Det känns som att jag aldrig kommer få hjälp.

Om livet i relation till sig själv och samhällets förväntningar.

 Moderatorer: Alien, atoms

Re: Det känns som att jag aldrig kommer få hjälp.

Inläggav slackern » 2012-09-06 9:49:20

Neutrino skrev:
slackern skrev:Jag håller med dej ovisheten är fan värst. :(

Jag tror det är typ vårdgaranti vårdenheten i ditt landsting. Men du STHLM har det. Du får ju faktiskt välja ett annat landsting tror jag. Kanske vore en idé att kolla upp?


Jag tänker att jag ska maila de man kan ställa frågor till angående vårdgarantin i Uppsala OM det bestäms att jag ska få utredas för AS. Så får vi se vad de säger då.

Hur fungerar det för övrigt? När vårdgarantin gäller för NPF-utredningar.


När jag gjorde min utredning kände jag inte till vårdgarantin eller tänkte inte på den. Så jag fick vänta i lite drygt 1 1/2 år innan den påbörjades. Mitt ex kände till vårdgarantin och hävdade sin rätt efter att det hade beslutats om att hon skulle få en utredning. Och efter 3 månader köpte landstingen in en privat utredning åt henne. Men kan väll tilläggas att den inte var allt för seriöst utförd.
slackern
 
Inlägg: 44137
Anslöt: 2010-10-26
Ort: Stockholm

Re: Det känns som att jag aldrig kommer få hjälp.

Inläggav Neutrino » 2012-09-06 9:56:34

Gersa skrev:Enligt min erfarenhet är det ett lotteri med ganska dålig vinstchans att råka komma till en kompetent läkare...
Att skriva en lista är jättebra tror jag. Själv blev jag ju bara tyst och stammande när jag kom in till läkaren och visste att jag hade 15 minuter på mig att förklara ett liv. Men jag tror att för att komma vidare på enklast möjliga sätt är det bra om du kan prioritera listan, alternativt korta ned den. Skriv de sakerna som är det största akuta problemet. Nu talar jag om kontakt med VC eller allmänpsyk... Annars är risken att du inte tas på allvar för att läkarna vill inte ha komplicerade fall...
Sen när du har kommit till specialistmottagningen då kan du ta med hela listan.
Men fortfarande att du försöker koncentrera dig på det som är de största akuta problemen och börja där...


Ja, det är väl så jag får göra antar jag. Börja med att berätta om sociala problem, ångest och nedstämdhet samt svårigheter att identifiera och hantera känslor. Sedan, längre fram, gå in mer på djupet.

Gersa skrev:De flesta föräldrar vill inte se att ens barn mår dåligt... Därför är det nog väldigt vanligt med skyddslappar...


Det känns så overkligt bara. Det känns som att mina föräldrar är helt övertygade om att jag inte har AS och att problemen jag har (även ångesten osv) bara är småsaker som går över.

slackern skrev:När jag gjorde min utredning kände jag inte till vårdgarantin eller tänkte inte på den. Så jag fick vänta i lite drygt 1 1/2 år innan den påbörjades. Mitt ex kände till vårdgarantin och hävdade sin rätt efter att det hade beslutats om att hon skulle få en utredning. Och efter 3 månader köpte landstingen in en privat utredning åt henne. Men kan väll tilläggas att den inte var allt för seriöst utförd.


Vadå inte allt för seriöst utförd?

Alltså, förlåt för att jag klagar men jag orkar inte med mer motgångar nu. De ringde precis från vårdcentralen och sa att de inte kan boka läkartider för nästa vecka än och att jag måste ringa tillbaka på måndag. Det kanske inte egentligen är något problem överhuvudtaget men det får mig att känna mig så MEH/BLEAAARGH (jag vet inte vilka känslor jag känner just nu så det där var resultatet av att försöka förklara det) att jag inte vill gå till universitetet idag.
Neutrino
 
Inlägg: 752
Anslöt: 2012-04-12

Re: Det känns som att jag aldrig kommer få hjälp.

Inläggav Wine » 2012-09-06 10:03:04

Neutrino skrev:Vadå inte allt för seriöst utförd?


En del som har svårt med att vänta på att få komma på utredning kan antingen välja att vända sig till företag som utreder privat och betala utredningen själv eller begära att få utredning genom vårdgarantin. Det verkar dock som att det i vissa fall resulterar i att felaktiga diagnoser sätts och utredningarna kan vara bristfälliga.

Här är från en artikel i Dagens Samhälle:

Dagens Samhälle - Landstinget i Stockholm sviker den psykiatriska vården
28 november 14:50 | Carina Hellström, Överläkare specialist i psykiatri leg psykoterapeut

Genom att köpa undermåliga psykiatriska utredningar av privata aktörer sparar landstinget en spottstyver. Resultatet blir att patienter i behov av rätt vård och insatser sviks å det grövsta och ges felaktiga diagnoser.


Välfungerande patienter med familj och heltidsarbete, som möjligen trodde sig ha ADHD, kommer tillbaka upprörda över att i stället ha fått en AS-diagnos och dessutom blivit erbjudna överföring till Habiliteringen och LSS - lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade.

Andra som felaktigt fått samma diagnos har lättade kunnat konstatera att ingen längre vågar sätta sig emot deras vilja eller ställa krav. De har fått boendestöd, anpassad sysselsättning och sjukersättning. Patienterna har fått med sig ett papper på sin diagnos och en kopia på utredningen. De behöver aldrig lyssna på andra förklaringar till sina problem. Detta eftersom AS är ett genomgripande, medfött funktionshinder, som personen aldrig bli fri ifrån. Det är därför extremt viktigt att sådana utredningar genomförs på ett korrekt sätt och att slutresultatet blir det rätta.


Neuropsykiatriska tillstånd har kommit i ropet och en glidning i diagnoskriterierna har skett, särskilt bland autismspektrumstörningar. Man menar och lär ut att AS kan vara osynligt, bara synas i testningen eller, vill jag påstå, i deras tolkningar. Alla behöver som en konsekvens av dessa resonemang därför en utredning. Man struntar glatt i grundläggande diagnoskriterier och blandar dessutom samman dem med kriterierna för personlighetsstörningar.



Här är en artikel om Cereb från i höstas. Företaget har tydligen anmälts till Socialstyrelsen:

Aftonbladet - Till salu: En diagnos

Aftonbladet granskar företagen som kan ge dig en adhd-diagnos på ett par timmar för 45 000 kr
De är den sista utvägen för de som hamnat i årslånga vårdköer.
För upp till 45 000 ­kronor erbjuder företag snabbutredningar på ett par timmar.
– Det finns oseriösa aktörer som mer ­eller mindre fixar utredningarna på en kafferast, ­säger ­adhd-experten ­Håkan ­Nyman på Karolinska Institutet.


Det är måndagen den 27 mars 2009.
Patienten Hanna, 35, sitter på företaget Cerebs psykolog­mottagning med en boll i ett gummiband på huvudet. ­Bollen mäter rörelser under intervjun och metoden kallas QB-test. Kraftiga rörelser ska vara ett tecken på adhd.
Men det blir inte så mycket mer än QB-test och tre formulär att fylla i. Efter tre timmar med psykolog är hela adhd-­utredningen klar och ryms, enligt Hanna på ett A4-papper.
Sedan februari utreds nu ­Cereb av Socialstyrelsen för den snabba handläggningen av hennes fall – enligt Hanna ­gjordes inte någon läkarundersökning och den färdiga utredningen ska mestadels ha ­bestått av hennes egna funderingar.
– Jag kände mig som en ­kasse med pengar.


Psykiatriöverläkare Ylva Ginsberg, specialiserad på neuropsykiatri har gjort hundratals neuropsykiatriska utredningar genom åren. Av dem är det bara två som på ett någorlunda säkert sätt kunnat få en diagnos så snabbt som Cerebs och Psykoterapitjänsts patienter.
Psykologen Håkan Nyman forskar i neuropsykiatri och menar att det finns enorma kvalitetskillnader i utredningarna.
Konsekvensen blir feldiagnostiseringar och överdiagnostiseringar.


Socialstyrelsen och socialministern är informerade:

Aftonbladet - Slutsats #2: STOPPA DIAGNOSSKOJARNA
Publicerad: 2011-10-25

Socialminister Göran Hägglund: Det finns så mycket hokus pokus på det här området
När diagnoshandboken bakom adhd lanserades trodde forskarna på en marginell ökning. I stället kom ett världsgenombrott för neuropsykiatriska diagnoser. På gott och ont växte en industri fram.
En industri där diagnoserna gett människor upprättelse och nya liv. Men också en industri som eldats på av läkemedelsbolagen – ibland hand i hand med statens och landstingens experter. Hösten 2011, med årslånga köer till adhd-utredningar, växer nu en diagnosmarknad för privata aktörer fram.
En marknad utan nationellt regelverk. Nu måste Socialstyrelsen reglera diagnosmakarna – och trygga patienternas säkerhet.


Erfarenheter av doktor Ola Lundin?
Senast redigerad av Wine 2012-09-06 10:08:55, redigerad totalt 1 gång.
Wine
Förhandsgranskad
 
Inlägg: 10883
Anslöt: 2010-12-21

Re: Det känns som att jag aldrig kommer få hjälp.

Inläggav Neutrino » 2012-09-06 10:06:28

Man blir ju nästan rädd. Kanske är bäst att vänta de där två långa åren innan man får utredas då? :(
Neutrino
 
Inlägg: 752
Anslöt: 2012-04-12

Re: Det känns som att jag aldrig kommer få hjälp.

Inläggav slackern » 2012-09-06 10:13:13

Neutrino skrev:Vadå inte allt för seriöst utförd?

Alltså, förlåt för att jag klagar men jag orkar inte med mer motgångar nu. De ringde precis från vårdcentralen och sa att de inte kan boka läkartider för nästa vecka än och att jag måste ringa tillbaka på måndag. Det kanske inte egentligen är något problem överhuvudtaget men det får mig att känna mig så MEH/BLEAAARGH (jag vet inte vilka känslor jag känner just nu så det där var resultatet av att försöka förklara det) att jag inte vill gå till universitetet idag.


Det var väll det att utredningen tog en lördag att göra. Sen manipulerade hon till sej en diagnos. Sen när hon började behandla sin ADHD började väll psykiatrin misstänka att inte allt stod rätt till. Dom ville göra om utredningen för det misstänktes att ADHD diagnosen var fel att det egentligen handlar om AS. Fast det kan väll tilläggas att det står uteklingsrelaterat? I hannes utredning och att psykologen började ta upp AS.

Så hennes utredning var väll rena cirkusen hon ville verkligen ha en ADHD diagnos och fick det. Även fast läkaren på stället var tveksam så lyckades hon övertyga läkaren att hon har det. Hon pumpade mej på mycket information om min utredning.
slackern
 
Inlägg: 44137
Anslöt: 2010-10-26
Ort: Stockholm

Re: Det känns som att jag aldrig kommer få hjälp.

Inläggav Gersa » 2012-09-06 10:42:54

Neutrino skrev:Ja, det är väl så jag får göra antar jag. Börja med att berätta om sociala problem, ångest och nedstämdhet samt svårigheter att identifiera och hantera känslor. Sedan, längre fram, gå in mer på djupet.


Dessa problem kan vara skäl nog till att få förtur till utredning... Men vad jag menar är, gå inte och vänta på utredningen. Ta tag i de akuta problemen så kommer utredningen troligen snabbare än vad det känns som just nu...


Neutrino skrev:Det känns så overkligt bara. Det känns som att mina föräldrar är helt övertygade om att jag inte har AS och att problemen jag har (även ångesten osv) bara är småsaker som går över.


Min far har ångestproblematik som han helt förnekar... Så fort jag börjar prata om hur jag mår eller mina diagnoser så lämnar han rummet... Jag tror det är för att det blir för jobbbigt, jag vet egentligen inte.. Men jag orkar inte bry mig, jag ser det som hans problem inte mitt... Sen har du kulturarvet av folkhemmet Sverige, där man koncentrerat sig på att arbeta sig samman med kollektivet... Som jag sa mina läkare sa "alla mår lite dåligt, det är bara att bita ihop." Att inte klara av att delta i kollektivet/ samhället på samhällets villkor är förknippat med skam och skuld...
Jag har gått och skämts hela mitt liv för att jag inte orkat, ska inte påstå att jag inte gör det längre. Men mina diagnoser har som sagt fått bitarna att falla på plats och jag är extremt mycket mer förlåtande mot mig själv nu än under mina första 45 år...
Men det är en process, och även om två år kan ses som en evighet när man mår dåligt så har du kommit en jättestor bit på vägen som helhet redan nu... Jag hann bli över 40 innan jag kom dit du är nu, så du kommer att komma igenom det och ha gått om tid att "hitta rätt" i livet. Kan du få stöd av dina föräldrar, jättebra. Men låt deras inskränkthet inte stoppa din framtid.
Eftersom jag har haft väldigt svårt att tala med mina föräldrar angående hur jag mår, dels av skam över att inte orka, men också för skammen att lägga bördan över att jag mår som jag mår på dem... Så det jag kanske beskrev som samtal med min mor är i själva verket mail...
Sen med lite perspektiv på det så kan jag tycka att de var faktiskt dom som valde att skaffa mig inte tvärt om... Då kan jag tycka att de får vara beredda att ta konsekvenserna av det beslutet också.... Därav att jag slutat bry mig om varför min far inte orkar lyssna på mig... Föräldrar ska vara ett stöd för sina barn anser jag, det ingår liksom i paketet....
Vad jag försöker säga på mitt eget extremt omständliga sätt är att det finns massor av olika tänkbara själ till varför dina föräldrar agerar som de gör... Skriv ned vad du känner/ tänker låt dem få chansen att ta till sig det... Vill/ kan de inte det, låt dem inte stå i vägen. Jag menar absolut inte att du ska ta avstånd från dem, men kanske inse att det stöd du behöver måste komma från annat håll.... Sen utvecklas ju alla människor, med några få undantag, så att de inte förstår idag behöver ju inte betyda att de inte förstår imorgon...
Gersa
 
Inlägg: 370
Anslöt: 2012-08-19
Ort: Stockholm

Re: Det känns som att jag aldrig kommer få hjälp.

Inläggav Neutrino » 2012-09-06 11:03:44

Gersa skrev:Dessa problem kan vara skäl nog till att få förtur till utredning... Men vad jag menar är, gå inte och vänta på utredningen. Ta tag i de akuta problemen så kommer utredningen troligen snabbare än vad det känns som just nu...


Hur avgör de vilka som får förtur? Går de inte efter ordning? Alltså, den som skickade in remiss först får utredning först.

Gersa skrev:Min far har ångestproblematik som han helt förnekar... Så fort jag börjar prata om hur jag mår eller mina diagnoser så lämnar han rummet... Jag tror det är för att det blir för jobbbigt, jag vet egentligen inte.. Men jag orkar inte bry mig, jag ser det som hans problem inte mitt... Sen har du kulturarvet av folkhemmet Sverige, där man koncentrerat sig på att arbeta sig samman med kollektivet... Som jag sa mina läkare sa "alla mår lite dåligt, det är bara att bita ihop." Att inte klara av att delta i kollektivet/ samhället på samhällets villkor är förknippat med skam och skuld...
Jag har gått och skämts hela mitt liv för att jag inte orkat, ska inte påstå att jag inte gör det längre. Men mina diagnoser har som sagt fått bitarna att falla på plats och jag är extremt mycket mer förlåtande mot mig själv nu än under mina första 45 år...
Men det är en process, och även om två år kan ses som en evighet när man mår dåligt så har du kommit en jättestor bit på vägen som helhet redan nu... Jag hann bli över 40 innan jag kom dit du är nu, så du kommer att komma igenom det och ha gått om tid att "hitta rätt" i livet. Kan du få stöd av dina föräldrar, jättebra. Men låt deras inskränkthet inte stoppa din framtid.
Eftersom jag har haft väldigt svårt att tala med mina föräldrar angående hur jag mår, dels av skam över att inte orka, men också för skammen att lägga bördan över att jag mår som jag mår på dem... Så det jag kanske beskrev som samtal med min mor är i själva verket mail...
Sen med lite perspektiv på det så kan jag tycka att de var faktiskt dom som valde att skaffa mig inte tvärt om... Då kan jag tycka att de får vara beredda att ta konsekvenserna av det beslutet också.... Därav att jag slutat bry mig om varför min far inte orkar lyssna på mig... Föräldrar ska vara ett stöd för sina barn anser jag, det ingår liksom i paketet....
Vad jag försöker säga på mitt eget extremt omständliga sätt är att det finns massor av olika tänkbara själ till varför dina föräldrar agerar som de gör... Skriv ned vad du känner/ tänker låt dem få chansen att ta till sig det... Vill/ kan de inte det, låt dem inte stå i vägen. Jag menar absolut inte att du ska ta avstånd från dem, men kanske inse att det stöd du behöver måste komma från annat håll.... Sen utvecklas ju alla människor, med några få undantag, så att de inte förstår idag behöver ju inte betyda att de inte förstår imorgon...


Min mor har också ångestproblem. Hon har sagt till mig att hon har panikångest ibland. Hon har även sagt att hon är ganska säker på att om diagnoserna funnits när hon var liten hade hon säkert fått diagnosen ADD eller ADHD. Så jag tycker att hon borde förstå. Men det gör hon inte. Hon har inga problem med att misstänka att min syster har ADHD, men jag antar att eftersom jag inte varit högljudd och bråkig (säger inte att alla med ADHD är sådana) så känner hon inga skäl till att misstänka något hos mig. Faktum är att hon sagt jag alltid varit väldigt snäll, följt regler, varit väldigt lillgammal, uppmärksam och försiktig osv

Jag har också svårt för att prata med mina föräldrar. Jag har nog haft ett samtal om denna situationen med mina föräldrar "in real life", resten har vi haft genom mail. Jag kan inte uttrycka mig ordentligt verbalt utan att bli jättefrustrerad när de inte förstår mig. Ofta så frustrerad och/eller arg att jag nästan börjar gråta.

Du har rätt när du säger att två år kan kännas som en evighet. Jag förstår inte hur jag ska ta mig igenom det.
Neutrino
 
Inlägg: 752
Anslöt: 2012-04-12

Re: Det känns som att jag aldrig kommer få hjälp.

Inläggav Gersa » 2012-09-06 12:39:33

Neutrino skrev:Hur avgör de vilka som får förtur? Går de inte efter ordning? Alltså, den som skickade in remiss först får utredning först.


Det fungerar olika inom olika Landsting/ mottagningar...
På den mottagning jag går sitter de som utför utredningarna i grupp och går igenom varje enskilt fall. Ser de inga orsaker till förtur så hamnar man i den vanliga kön. Ser de några själ till förtur så hamnar man i "gräddfilen" förturskön... Som jag förstått det varierar det jätte mycket hur stora respektive köer är. På vissa mottagningar verkar det som majoriteten får förtur på andra bara om akut risk för självmord föreligger...
Men detta är inga fakta utan bara som jag tolkat det jag läst på olika ställen...
Jag fick förtur eftersom min utredning pågått i fyra år på en annan mottagning (allmänpsyk), men de visste inte hur de skulle göra kom det fram till slut och då krävde jag att få bli remitterad till specialist... Och när jag väl kom dit så fick jag förtur. Jag mådde förövrigt skit dåligt och hela min värld hade kraschat runt om mig, så jag vet inte om detta också påverkade att jag fick förtur?? Antagligen helheten...



Neutrino skrev:Min mor har också ångestproblem. Hon har sagt till mig att hon har panikångest ibland. Hon har även sagt att hon är ganska säker på att om diagnoserna funnits när hon var liten hade hon säkert fått diagnosen ADD eller ADHD. Så jag tycker att hon borde förstå. Men det gör hon inte. Hon har inga problem med att misstänka att min syster har ADHD, men jag antar att eftersom jag inte varit högljudd och bråkig (säger inte att alla med ADHD är sådana) så känner hon inga skäl till att misstänka något hos mig. Faktum är att hon sagt jag alltid varit väldigt snäll, följt regler, varit väldigt lillgammal, uppmärksam och försiktig osv

Jag har också svårt för att prata med mina föräldrar. Jag har nog haft ett samtal om denna situationen med mina föräldrar "in real life", resten har vi haft genom mail. Jag kan inte uttrycka mig ordentligt verbalt utan att bli jättefrustrerad när de inte förstår mig. Ofta så frustrerad och/eller arg att jag nästan börjar gråta.

Du har rätt när du säger att två år kan kännas som en evighet. Jag förstår inte hur jag ska ta mig igenom det.



Jo det där med kommunikation är sk... svårt...
Jag upplever samma svårighet att nå fram när jag kommunicerar med myndigheter, som Ingemar Stenmark sa i en intervju "Det går int å förklar för någon som int begrip.."

Men angående dina föräldrar, du kan inte göra annat än att försöka förklara hur du mår och känner... Om de inte är mottagliga för det nu så kanske i morgon. Det finns en hel del informationsblad på olika ställen på nätet där du kanske kan hitta något som beskriver hur du känner och maila det till dina föräldrar... Annars känner jag samma som angående utredningen, lägg ned din energi på de problem som är mest akuta.. Så kanske senare blir lättare att nå fram till dina föräldrar...

Angående ADHD/ ADD är min syn på det att det oftast egentligen är samma sak...
Jag fick först diagnosen ADD sedan ändrades den till ADHD... H:åt står ju för hyperaktiviteten... Men som jag ser det så handlar det helt enkelt om man är introvert eller extrovert... Därför får tjejer oftare diagnosen ADD för att de inte klappar till så fort det händer något som kanske killar har en större benägenhet att göra och då plötsligt har ADHD... För mig är det samma sak en hyperaktivitet, om denna sedan yttrar sig i att man springer omkring hela tiden eller om det yttrar sig i att det far omkring inne i huvudet på en....
Traditionellt har på något vis har ADHD klassats som "värre" än ADD men jag vill nog tro att det i så fall är tvärt om. De som utagerar sin hyperaktivitet får ju någon form av utlopp för den. De som har hyperaktiviteten inom sig, tror jag, lider mer...
Detta är som sagt bara min personliga åsikt och tro. Baserad på mina egne erfarenheter. Jag var extremt extrovert till jag var 8år, då flyttade jag och i samband med det blev jag extremt introvert... Och det var då ångest problematiken började byggas upp...
Men jag minns inget från den tiden så det är spekulationer... Jag vet bara att när jag var ca. 10 så gick jag och undrade hur alla kunde vara så glade när allt var så jobbigt..
Men jag var väl 13 tror jag första gången jag sökte hjälp, men det kan ha hänt tidigare också utan att jag kommer ihåg det...

Men som jag sa, se till att börja med att försöka ta tag i det mest akuta. Börja där. Fokusera på det. Lägg inte energi på att fundera över när utredningen kommer igång...
Lätt för mig att säga, men jag har inget bättre råd att ge dig... Om du lägger din energi på att lösa dina akuta problem så blir det per automatik mindre energi över till att fundera på utredningen...
Gersa
 
Inlägg: 370
Anslöt: 2012-08-19
Ort: Stockholm

Re: Det känns som att jag aldrig kommer få hjälp.

Inläggav Colours » 2012-09-06 14:08:20

Har under en tid funderat om jag kan ha diagnosen asbergers men aldrig fått det bekräftat av någon alltså har inte diagnosen. Kan ändå känna igen tillståendet med det analytiska sättet och den avvikande sociala funktionaliteten. Tänker att de med diagnosen lever i en rätt annorlunda Värld än de som inte har detta "synsätt".
Ändock tänker jag att man kan lära sig att kommunicera pga av att nya kopplingar skapas i hjärnan. Genom att bara vara tyst och observera sig själv och omvärlden...ge lättsamma svar och lära sig att vara i ensamhet går det säkert att leva ett liv med AS.
Varför vänta på hjälp och utredningar? Finns så mycket annat att få del av som kan hjälpa. Man kan söka vägar i Andligheten med diagnoser och försöka kombinera det med psykiatriskt synsätt.

Under asbergers tänker jag att det kan finnas flera typer av diagnostillstånd, och det är egentligen dessa som smärtar mest. Inte att man ser världen på annat sätt. Kanske delad personlighet, depression...m.m. som kanske inte ens får uttryck?
Då är det detta som smärtar "under" diagnosen AS, och har svårt att få uttryck med den bristande förmågan att helt göra sig förstådd hos "de andra".

Tycker själv det är viktigt att inte fastna i sättet att jag har diagnos utan lugnt utforska andra värlgar än sin egen. På så sätt kanske öppna en liten dörr till att få mer kontakt med andra människor. På så sätt kanske de övriga tillstånden lättar.
Eget synsätt och reflekterande. :)
Colours
Inaktiv
 
Inlägg: 241
Anslöt: 2012-09-06

Re: Det känns som att jag aldrig kommer få hjälp.

Inläggav HGJ » 2012-09-06 18:01:29

Neutrino skrev:Hur avgör de vilka som får förtur? Går de inte efter ordning? Alltså, den som skickade in remiss först får utredning först.

De som kommer från andra län lär få förtur:

http://www.halcon.se/neuro/neuropsykiatriska_utredningar_i_uppsala

Patienter från andra sjukvårdsregioner prioriteras (ju fler sådana desto bättre) och har korta väntetider, samtidigt som länets egna neuropsykiatriska fall får stå tillbaka och får söka sig fram bäst de kan.
HGJ
Assistent
 
Inlägg: 5491
Anslöt: 2007-06-02

Re: Det känns som att jag aldrig kommer få hjälp.

Inläggav Neutrino » 2012-09-06 20:11:57

HGJ skrev:De som kommer från andra län lär få förtur:

http://www.halcon.se/neuro/neuropsykiatriska_utredningar_i_uppsala

Patienter från andra sjukvårdsregioner prioriteras (ju fler sådana desto bättre) och har korta väntetider, samtidigt som länets egna neuropsykiatriska fall får stå tillbaka och får söka sig fram bäst de kan.


Om det där stämmer blir jag arg. De hemma i min hemstad vägrade skriva remiss åt mig trots att till och med NPF-portalen här i stan sa att jag definitivt skulle kunna få en. Så jag fick allt vänta tills jag folkbokförde mig här för att sedan skicka in en egenremiss.
Neutrino
 
Inlägg: 752
Anslöt: 2012-04-12

Re: Det känns som att jag aldrig kommer få hjälp.

Inläggav Gersa » 2012-09-06 20:28:39

Det kan skynda på det hela om/ att du berättar att du redan väntat x-antal månader- På grund av flytten.. Men det är nog helt upp till de som tar beslutet. Men de ska veta om det tycker jag...
Men försök som sagt att släppa utredningen tillsvidare. Det kan ju bli så att om du t.ex. börjar i någon form av terapi att resultaten från den gör att du får förtur...
Så försök börja där du nu kan göra något nu, istället för att lägga kraft på det som blir när det blir... Ursäkta om jag tjatar men jag tror du bara gör det svårare för dig själv att komma vidare om du bara lägger fokus på utredningen... Det är ju ändå en process, ditt liv och framtid, utredningsresultatet kommer antagligen inte att påverka behandlingen i någon större utsträckning...
Men jag hajar helt och fullt, man vill veta....
Gersa
 
Inlägg: 370
Anslöt: 2012-08-19
Ort: Stockholm

Re: Det känns som att jag aldrig kommer få hjälp.

Inläggav Kahlokatt » 2012-09-06 20:34:43

Lycka till och kämpa på! :-)Hug
Kahlokatt
 
Inlägg: 21484
Anslöt: 2008-10-08
Ort: Personal Prison

Re: Det känns som att jag aldrig kommer få hjälp.

Inläggav hatarallt » 2012-09-09 5:07:37

Neutrino skrev:Alltså, hur vet man om man faktiskt inbillar sig/fejkar eller om det där bara är ångest?

Kan du le och skratta? (Inte vrida på munnen utan faktiskt mena det)
Om nej så är du garanterat deprimerad.

Om allmänpsykiatrins läkare inte vill hjälpa dig så borde du först och främst kontakta en kurator på vårdcentral och börja prata med henne så att hon kan konfirmera för en läkare att du behöver hjälp.

Men du kan även:

* Lägga upp en bättre taktik när du går in på vårdcentralen för att prata med läkaren(om du börjar vrålböla och säga att du inte har livslust kan dom inte ignorera det, punktera dock att du inte skulle kunna ta ditt liv).
* Prata med socialen och säg att du inte blir tagen seriöst av allmänpsykiatrin och inte får rätt hjälp du behöver, säkerligen måste dom hjälpa dig med vårdkontakten
hatarallt
 
Inlägg: 41
Anslöt: 2012-08-12

Re: Det känns som att jag aldrig kommer få hjälp.

Inläggav Neutrino » 2012-09-09 8:20:00

hatarallt skrev:Kan du le och skratta? (Inte vrida på munnen utan faktiskt mena det)
Om nej så är du garanterat deprimerad.

Om allmänpsykiatrins läkare inte vill hjälpa dig så borde du först och främst kontakta en kurator på vårdcentral och börja prata med henne så att hon kan konfirmera för en läkare att du behöver hjälp.

Men du kan även:

* Lägga upp en bättre taktik när du går in på vårdcentralen för att prata med läkaren(om du börjar vrålböla och säga att du inte har livslust kan dom inte ignorera det, punktera dock att du inte skulle kunna ta ditt liv).
* Prata med socialen och säg att du inte blir tagen seriöst av allmänpsykiatrin och inte får rätt hjälp du behöver, säkerligen måste dom hjälpa dig med vårdkontakten


Nej, det är inte alls ofta jag ler och skrattar och faktiskt menar det. Men tänk om de tror att jag "bara" är deprimerad (jag vet att deprimerad inte är något "bara")? Det skulle inte förklara så mycket om min situation. Kan dock mycket väl vara så att jag underskattar kompetensen hos de inom vården.
Neutrino
 
Inlägg: 752
Anslöt: 2012-04-12

Re: Det känns som att jag aldrig kommer få hjälp.

Inläggav hatarallt » 2012-09-09 13:17:12

Den första läkaren jag fick på vårdcentralen kallade in någon "expert" Görgen göstas som sa "Ja han verkar ju nedstämd men det är ju inte teoretiskt säkert att det är en depression".

Denna läkare var på väg att gå i pension för övrigt och hade antagligen inte den logiska förmågan att uppfatta att vad han sa hade det gömda ordet teoretiskt i uttalandet.

Den läkaren vägrade skriva ut mer än mirtazapin till mig även när dom från rehab ringde till henne och sa att jag behöver medicinsk hjälp.
Jag hade tänkt ta livet av mig vid denna tidpunkt men hade tur och fick en ny läkare som började pröva ny medicin åt mig.

En allmänläkare på vårdcentralerna kan vara riktigt dumma, låt inte 1 idiot hindra dig från att må bra.
hatarallt
 
Inlägg: 41
Anslöt: 2012-08-12

Det känns som att jag aldrig kommer få hjälp.

Inläggav Colours » 2012-09-12 19:00:09

Kan bekräfta vad hatarallt skriver här ovan. Blev inte sjukskriven igen (förlängning) vilket gjorde att det blev lite katastrofalt och fick läka under längre tid med senare erbjuden sjukskrivning. Som tackade nej till då det var för sent...Hade ju redan blivit såpass frisk.
Tänkte inte störa mer i diskussionen nu.
Colours
Inaktiv
 
Inlägg: 241
Anslöt: 2012-09-06

Återgå till Att leva som Aspergare



Logga in