* Att jag har otroliga problem med att sätta igång med saker.
* Min klumpiga finmotorik.
* Att jag säger...klumpiga saker ibland.
* Att jag kan bli aggressiv för ingenting.
* Att jag kan bli så konflikträdd.

Och en massa andra saker jag har förträngt...

Hej,

1. Jag skäms över att inte kunna ta samman när jag är trött och bara le och se vänlig ut mot folk. Låtsas vara som vanligt och bara prata med folk. Blir bara konstig och stel, som jag uppfattar det. Som just nu. Gjorde bort mig för en stund sen. Pratade i telefon i ett viktigt samtal och upprepade samma sak flera gånger, för att jag kände mig konstig och trött. Skyllde på att det var dålig mottagning och jag inte hörde vad personen sade.
2. Jag upprepar samma sak allt för ofta i ett samtal och är omständig när jag ska förklara saker.

Att jag inte förstår andra Aspiesar.

då man råkar rippa i 128

Jag skäms ofta då jag träffar nya människor i min egen ålder (60+) och måste tala om att jag varken har man, barn, barnbarn, bil eller karriär - dvs allt som man "ska" ha som en normal sextioårig kvinna. Det gör mig genast misstänkt ... vad är det för fel på henne?
Brukar försöka skoja bort frågorna: - Näe, ha ha, jag hittade aldrig den rätte! Och körkort, tja, vad ska man med det till i innerstan?
Efteråt blir jag alltid lika förbannad. Varför ska jag behöva skämmas? Varför ska jag behöva förklara mig????????
Särskilt som jag egentligen är stolt över allt jag grejat i livet, trots AS-problem.
Det är bara när jag jämförs som jag skäms. För då, när jag ser mitt liv utifrån med s.k. "normala" ögon - ungefär som i en bakvänd kikare, verkar det med ens så himla torftigt! I ett "normalt" perspektiv vill säja.
Om jag inte blir ifrågasatt känns mitt liv som en spännande upptäcktsresa. Som jag trivs med! Och som inte utgör något problem - bara jag får vara ifred och slipper låtsas att jag äääälskar grillaftnar med en massa nya människor o.d.
Ibland kan jag bli förbannad över att ideligen bli ifrågasatt och tvungen att försvara mig! Trots att jag är en av få mänskliga varelser som klarar, och t.o.m. gillar, att fira jul ensam!

Hej,
mitt inlägg hamnade på fel plats.

1. Jag skäms över att inte kunna ta samman när jag är trött och bara le och se vänlig ut mot folk. Låtsas vara som vanligt och bara prata med folk. Blir bara konstig och stel, som jag uppfattar det. Som just nu. Gjorde bort mig för en stund sen. Pratade i telefon i ett viktigt samtal och upprepade samma sak flera gånger, för att jag kände mig konstig och trött. Skyllde på att det var dålig mottagning och jag inte hörde vad personen sade. Och jag gjorde dessutom bort mig inför min lärare idag.
2. Jag upprepar samma sak allt för ofta i ett samtal och är omständig när jag ska förklara saker.
3. För att jag tänker så mycket att det har tagit över mitt liv. Det har gjort mig deprimerad typ. Jag är min egen värsta fiende.
4. För att jag insåg när jag flyttade utomlands och inte kände nån att jag inte är så bra på att hantera vara ensam. Trodde jag var starkare än så. Men jag vill vara del av en gemenskap och att jag känner mig ensam, gör att jag mår dåligt. Trots att en stor del av problemet är mitt eget fel.

Hej,
mitt inlägg hamnade på fel plats 2 gånger, tredje gången gillt. Uräkta tjatigheten. Hoppas det hamnar rätt nu. Är ny på forumet.

1. Jag skäms över att inte kunna ta samman när jag är trött och bara le och se vänlig ut mot folk. Låtsas vara som vanligt och bara prata med folk. Blir bara konstig och stel, som jag uppfattar det. Som just nu. Gjorde bort mig för en stund sen. Pratade i telefon i ett viktigt samtal och upprepade samma sak flera gånger, för att jag kände mig konstig och trött. Skyllde på att det var dålig mottagning och jag inte hörde vad personen sade. Och jag gjorde dessutom bort mig inför min lärare idag.
2. Jag upprepar samma sak allt för ofta i ett samtal och är omständig när jag ska förklara saker.
3. För att jag tänker så mycket att det har tagit över mitt liv. Det har gjort mig deprimerad typ. Jag är min egen värsta fiende.
4. För att jag insåg när jag flyttade utomlands och inte kände nån att jag inte är så bra på att hantera vara ensam. Trodde jag var starkare än så. Men jag vill vara del av en gemenskap och att jag känner mig ensam, gör att jag mår dåligt. Trots att en stor del av problemet är mitt eget fel.

Ja, jeg skäms over alle de gangene jeg har blitt sint på noen.

Jag måste också tänka efter vad som är höger och vänster och rabbla alfabetet tyst för mig själv. Men jag skäms inte över det. Däremot över en massa andra saker, t ex:

För att jag är så konstig.

För att jag mår dåligt/har psykiska problem.

För att jag aldrig har haft en relation och aldrig har haft sex.

För att jag bor hos mamma.

För mitt utseende (räknar inte upp alla olika saker i utseendet som jag skäms för, det skulle ta hela dagen).

För varje gång jag inte kan behärska mig, utan börjar gråta eller är ovänlig mot någon.

För att jag är för noggrann och petig.

För att jag kan bli entusiastisk över saker som andra tycker är tråkiga.

För min röst.

För att jag inte gillar att gå ut, gå på fest eller träffa nya människor.

För att jag tröstäter/hetsäter.

För att jag inte "har något liv".

När jag var yngre skämdes jag mer än vad jag gör nu...

Hur mycket jag älskar ABBA och gammal schlager i allmänhet.

Jag skäms över att:
*Jag inte kan höger och vänster utantill
*Inte kan alfabetet helt utantill
*Att jag är helt hopplös på matte
*Min kropp, även om det jag skäms över är gratis att ändra på
*Att jag har dålig motorik och lätt snubblar
*Att jag har svårt att småprata
*Att jag inte kan läsa andra människors signaler
*Att jag, beteendemässigt skiljer mig från mängden

Jag skäms aldrig över något, inte vad jag kan komma på.

Skäms ofta över att jag är så naiv (och lättlurad), även fast vissa tycker det är min största charm

...att jag "skyller" mycket på min diagnos sen jag fick den

...att mina bästa vänner är mina föräldrar även fast jag är 30

...att jag aldrig kan släppa någon jag nån gång förälskat mig i. Men är samtidigt lite stolt över detta

...alla skumma (men kärleksfulla) smeknamn jag gett min katt under åren

...att jag förväntar mig att folk ska känna likadant för mig som jag för dem

Bland annat

Oj, det är mycket jag skäms över

* Mitt utséende
* Min röst
* Att jag inte tycker om att gå på krogen och festa
* Intressen som av många anses vara töntiga/barnsliga
* Att jag, när jag umgås med mer än en person, ofta avbryter eller pratar vid fel tillfällen. Kan liksom inte ta mig in i samtalet på ett smidigt sätt.
* Att jag har min lilla fantasivärd som är bra mycket mer spännande än den verkliga världen
* Att jag är 22 år och aldrig varit ihop med någon eller haft sex.

Abbreviation skrev:Jag skäms sällan. Det jag gjorde tidigare hade jag inte kunnat göra annorlunda, för jag hade inte den kunskap jag har idag. Man väljer alltid det bästa man kan enligt de förutsättningar man har, människan är oförmögen att göra någonting annat. Så jag skäms inte över hur jag levt mitt liv.

Den enda destruktiva aspekten av att inte tro på fri vilja är att göra som du gör. Kontrafaktiskt tänkande är nyttigt. Dessutom tillämpar du helt andra principer på alla andra än dig själv.

Jag vet egentligen inte vad skam är, tror aldrig jag känt skam. (Skam är väl detsamma som att skämmas?)
Talade med en vän som ansåg att det mesta människor gör bygger på skam, jag förstod absolut ingenting.
Antar att det är en positiv sida av min asperger, att jag slipper skämmas, för jag förstår inte varför jag skulle göra det. Jag kan känna ångest och panik över t ex vissa delar av mitt utseende, men aldrig skam, för jag tror att skam har något att göra med förhållandet till vad andra människor tycker, och det bryr jag mig helt enkelt inte alls om.
Men jag är väldigt osäker på vad skam är.

Jag skäms mycket över mina svårigheter i kontakten med andra människor. Framförallt det subtila icke verbala spelet som är så svårt att fejka rätt.

Omgivningens reaktioner ger mig en obehaglig skamkänsla. Även om jag med framgång skulle lyckas spela teater 9 utav 10 gånger så är reaktionen mycket stark den gång det blir fel. Kanske är jag överkänslig/överanalyserande?

Borde tillåta mig själv att misslyckas oftare. Men å andra sidan så är inte omgivningen ett dugg förstående. Gamla klavertramp kommer ofta ifatt en.

Jag skäms väl över att prata på och märka att individerna jag pratar med börjat prata om något annat. Ganska förödmjukande, men ofta återkommande.

Kan känna att det är lite jobbigt att få antal hårstrån på huvudet reducerat, men tack och lov kan jag se lite "cool" ut när jag har rakat bort håret. Och nu när jag ska återuppta styrketräningen på riktigt så är det mer passande med rakat hår än med olika typer av frisyrer.

Älskar dock en elegant snedbena med lite smått (väldigt subtilt) lockig touch, vilket jag kunde ha i tonåren. Det känns lite tungt att inte längre kunna ha.

Jag kan skämmas för att jag blir elak mot människor. Det är inte roligt att vara hård och aggressiv mot någon, det är ganska jobbigt.

Annars är det nog andra som skäms mer för mig eftersom att jag inte är helt orädd för att säga vad jag tycker om något - högt och tydligt.

Jag kan också skämmas när jag märker att jag gått över någon gräns. När det blir en tystnad runtom en och man försöker lista ut vad som hände.

Baba Jaga, jag känner igen så mycket i ditt inlägg.

Att skämmas eller vara stolt beror helt och hållet på vilken omgivning jag är i och hur jag fungerar med den. Jag skäms i hög grad om jag känner mig ifrågasatt. Människor som är snabba att värdera och att stoppa in människor i duglighetens trånga fack får mig dessutom att skämmas mot min vilja.

Baba Jaga skrev:Om jag inte blir ifrågasatt känns mitt liv som en spännande upptäcktsresa. Som jag trivs med! Och som inte utgör något problem - bara jag får vara ifred

Yes! jag håller helt med dig i detta!
Det är den synen jag har på mig själv i mina ljusa stunder.

Jeg har aldri vært sammen med damer noen gang.

Min handstil, kan inte ens skriva mitt namn fint, 3 bokstäver...
Att jag inte trivs vid sociala event.

Får väl säga att jag även skäms över mina sovvanor, dygnsrytmen är förskjuten i förhållande till vad som är normalt, och det är svårt att ändra på.

När man jobbar så finns det ett tvång som driver en, men tröttheten på dagarna är svår att hantera. Kanske har jag av naturen en annan rytm eller så har det med AS att göra?

I vilket fall så blir det jobbigt att alltid få höra hur fel man lever, och sånt leder till skam i slutändan. Folk har en enveten förmåga att hänga upp sig på saker som inte borde bli en stor grej. Jag menar vem lider mest av det? de eller jag?

Meier: Det där med att leva rätt och leva fel är högst individuellt. Det finns skitstövlar dock, men det är inte en skara man bör uppmärksamma alltför mycket.

Jag skäms inte särskilt ofta numera och det är väldigt skönt. Snarare verkar det som att jag skäms mycket mindre än folk runt omkring mig. Jag tycker nästan aldrig att saker är pinsamma, det verkar andra människor tycka mest hela tiden. Inte så att jag lallar omkring och gör vad som faller mig in utan att bry mig, utan jag försöker verkligen bete mig så trevligt och rationellt jag kan och när det inte går så bra (det gör det inte alltid *s*) så brukar jag oftast kunna ta det med humor och göra det bästa av situationen.

När jag var yngre var jag livrädd för att märkas och sticka ut och det var rätt jobbigt eftersom jag uppenbarligen inte är så jättebra på att inte märkas... numera tänker jag att det är OK att göra bort sig, ställa dumma frågor osv. Jag har märkt att mina sociala tillkortakommanden blir mindre handikappande om jag kan skratta åt mina misstag och ta hjälp av människor runt omkring mig istället för att kämpa för att försöka dölja mina svårigheter. Folk verkar kunna acceptera alla möjliga konstigheter om man är öppen och ärlig och inte beter sig som att man skäms.

Sen är det en helt annan femma att jag kan må jättedåligt ändå och tycka att livet är pest och verkligen HATA mina begränsningar. Men jag skäms inte för dem. Jag gör faktiskt så gott jag kan och mer har faktiskt ingen rätt att begära, tycker jag.