HÄMTA häm³ta², v. -ade (Mat. 7:16 (NT 1526: hemtar, pr. sg.) osv.) ((†) pr. sg. -er Lagförsl. 371 (c. 1606), ROSENFELDT Vitt. 250 (c. 1690); ipf. hämte (-e-) Joh. 6: 13 (NT 1526), KOLMODIN QvSp. 1:333 (1732)). vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE (se d. o.), -ERSKA (nästan bl. ss. senare ssgsled, LIND 1: 103 (1749: ax-hämterska), Upsala(A) 1924, nr 286 s. 10. (: vattenhämterskor)). ( -e- 1524–1902. -ä- c 1585 osv. hämt- (-e-) 1524 osv. hempt- (-ä-) 1526–1719. hent(h)- (-ä-) 1527-c. 1620)
[fsv. hämpta (hämpta), hänta (henta); jfr d. hente, nor. hemta, henta, isl. heimta ävensom feng. hăjettan, härbärgera; avledn. av HEM]
[HÄMTA.v 1]
1) begiva sig åstad o. taga l.förskaffa isg (ngt på den plats där det finnes förvarat l. i förråd l. står att erhålla) o. bära l. forsla 8det) med sig tillbaka (hemI; uppsöka (ngn sär han vistas l. befinner sig) o. (med godo l. ondo) få (honom) med sig tillbaka; gå tillbaka; gå, springa, köra o. d. efter (ngt l. ngn); äv.: skicka efte (ngt l. ngn), tillkalla (läkare, präst o. d.); ngn gg abs. i bild: "ösa" (ur en kunskapskälla o. d.). ...