Jag skäms över mina ticks och hur jag låter när jag pratar.

Jag skäms över min diagnos.

Över min dyslexsi som även påverkar min verbala förmåga.
Skäms även över mig själv i grupper, ofta går hjärnan ner i stand by, vilket inte förbättrar min verbala förmåga.

kullan skrev:Jag skäms över min diagnos.

Det ska du definitivt inte göra!

- Jag skäms över min oförmåga att skapa förhållanden och att jag aldrig haft en flickvän.
- Jag skäms att jag inte klarade av att ta min gymnasiekompetens och att jag hoppa av gymnasiet.

Zeroz skrev:- Jag skäms över min oförmåga att skapa förhållanden och att jag aldrig haft en flickvän.
- Jag skäms att jag inte klarade av att ta min gymnasiekompetens och att jag hoppa av gymnasiet.

Båda dom sakerna går ju att koppla till ganska vanliga problemområden för dem med Asperger så jag tycker att du ska vara lite mer förlåtande mot dig själv... En förutsättning för att få till ett förhållande är ju att man har turen att träffa rätt person, så jag tycker man är hård mot sig själv om man skäms för att inte den turen har infunnit sig....
Det samma gäller egentligen att ta sig igenom en gymnasieutbildning, man ska ha turen att valt en inriktning som är tillräckligt intressant så man kan motivera sig att göra det som behövs... Och sen påverkar turen om man har bra eller mindre bra lärare... En riktigt bra lärare kan göra vilket ämne som helst intressant och en sämre lärare kan förstöra vilket ämne som helst....
Så till större del än man kanske ofta tror är livet ett ganska stort lotteri. Ju fler vinstlotter man får tidigt desto lättare blir ofta livet i stort...

Vad det gäller flickvänner så är det inte så mycket annat att göra än att fortsätta leta efter rätt person... Och vad det gäller utbildning så finns det ganska mycket olika möjligheter att läsa in en gymnasieutbildning om det är det man vill lägga sin energi på...
Så om det är dessa två saker du skäms över så tror jag du har stora möjligheter att slippa den skammen om du bara ger det tid och energi..

Lycka till!

Har några ärr jag skäms över.
Resten av mina komplex, fel och brister kan jag ha distans till och skoja om.
Men inte dessa

Hur mycket som helst.

*Mitt utseende, mest pga min övervikt, men även annat.
*Mitt sätt att prata. Folk säger nästan alltid va? när jag har sagt något. Pratar tydligen tyst/otydligt.
*Mitt "specialintresse". (inför de som inte känner mig väl)
*Att jag ofta inte kommer på något att säga i sociala situationer.

kullan skrev:Jag skäms över min diagnos.

Jag också. Min mamma har tyvärr berättat om den för flera släktingar och det gillar jag verkligen inte. Diagnosen känns lite som en retarded-stämpel.

det mesta som har med mej att göra

Skam och rädsla är enligt mig två känslor som styr våra liv alldeles för mycket. Enligt vad jag tror kan rädslan till största del förklaras av genetiska faktorer eftersom det är en instinkt som finns för att den kan skydda oss i vissa situationer.
Skam däremot är som jag ser det inte en instinkt i lika hög grad utan något som till största delen kommer av vår kultur och de normer som sätts utifrån vår kulturella bakgrund.
Vår kultur är stark präglad av Kristendomen som har sin grund i att anspela på den mänskliga rädslan, som många andra religioner, men också skapar mycket av normen för vad vi "ska" skämmas för.
Vad "vi" som kollektiv skäms över varierar därför över tid och rum med de för tiden/platsen gällande kulturella normerna.

Sen har olika individers sätt att se på sig själva givetvis en stor del i vad vi känner skam för... Genom detta kan t.ex. en i grunden god egenskap som självinsikt få oss att rannsaka oss själva på ett väldigt hårt sätt.
Jag tror och tycker att man som individ ska försöka att först och främst släppa den skam som kommer av de kulturella normerna. Dessa varierar som sagt över tid och rum och det som man "ska" skämmas för idag kanske man ska vara stolt över "imorgon".

Men om vi nu ponerar att min granne går omkring i en rosa skjorta och jag känner att jag vill slå in skallen på honom för att jag tycker det ser för taskigt ut. Vad är det då som stoppar mig? För egen del vill jag så tro att mitt "sunda förnuft" säger mig att det inte är en lämplig sak att göra... Men varifrån kommer då det sunda förnuftet? Jo detta är ju en kombination av de kulturella normerna och mina instinkter... Så det skulle ju innebära att slå in skallen på grannen skulle vara helt ok i en annan tid och plats???

Varför skriver jag då allt detta dravel i den här tråden?
Jo därför att jag tycker människor dömer sig själva och sin omgivning alldeles för hårt och kategoriskt mycket på grund av de för tiden och rummets gällande kulturella normer...
Det är därför jag försöker säga åt er att slänga bort skammen för saker som egentligen inte betyder något alls i det stora hela...

Jag har som jag skrivit tidigare levt ett helt liv och skämts över i princip allting. Och självklart skäms jag fortfarande för en massa saker.
Men jag skäms definitivt inte över min diagnos eftersom de till vis del förklarar varför jag fungerar som jag gör och därmed förklarar en massa saker som jag gått och skämts för i hela mitt liv...
Jag menar nu inte att jag kan knacka grannen i skallen för att går omkring i en rosa skjorta och sen luta mig tillbaka och säga att det var på grund av diagnosen jag gjorde detta så jag har inget att skämmas för.....
Utan jag menar att jag kan sluta slå in skallen på mig själv för att jag t.ex. går omkring i en rosa skjorta, om jag nu av någon outgrundlig anledning skulle vilja göra det.

Alla är vi individer och olika det finns inget bättre eller sämre, rätt eller fel så länge man inte skadar andra individer. Sen gör vi alla fel och vi har alla våra brister men om vi gör vårt bästa utifrån våra individuella förutsättningar vad har vi då egentligen att skämmas över????
Var stolta över allt det ni gör rätt istället!! Det är säkerligen mer som ni gör rätt än fel om ni ser på helheten!!

Återigen min personliga åsikt inget facit.

@Gersa, du skriver förbaskat bra (jag skäms nästan över att jag inte har din verbala förmåga men är glad över att du hittat hit).

Miche skrev:@Gersa, du skriver förbaskat bra (jag skäms nästan över att jag inte har din verbala förmåga men är glad över att du hittat hit).

Tackar, försöker bara sätta saker i perspektiv. Kan det hjälpa någon att må lite bättre är ingen gladare än jag... Nu skäms jag...

Jag skäms över mej själv om jag råkar prata med en annan människa.
Sen skäms jag över att jag har så förbannat svårt att uttala vissa ord och lätt hakar upp mej eller stammar eller säjer hela åt helvete fel.

Ni som skäms över ärr: Jag tycker att ärr är fint, och jag vet fler som tycker det! Det är vackert med "skavanker".
(Sen tycker jag självklart inte att det är fint att skära sig själv, men det hoppas jag ni förstår ändå...)

Kahlokatt skrev:Ni som skäms över ärr: Jag tycker att ärr är fint, och jag vet fler som tycker det! Det är vackert med "skavanker".
(Sen tycker jag självklart inte att det är fint att skära sig själv, men det hoppas jag ni förstår ändå...)

Det är en sak med ärr som kommit dit "naturligt" (vem som helst kan ha blivit riven eller cyklat omkull eller något).
Det är en annan sak med ärr som kommit dit medvetet, men det är nog mer att jag i alla fall skäms över handlandet som gav de ärren.

Märk väl att jag inte syftar på födelseärr nu.

Jag skäms sällan. Det jag gjorde tidigare hade jag inte kunnat göra annorlunda, för jag hade inte den kunskap jag har idag. Man väljer alltid det bästa man kan enligt de förutsättningar man har, människan är oförmögen att göra någonting annat. Så jag skäms inte över hur jag levt mitt liv.

Inte heller skäms jag över mitt utseende (jag vägrar fucking skämmas för mitt utseende, delvis av - som ni vet - politiska skäl men huvudsakligen av självrespekt) eller min personlighet.

Däremot skäms jag om jag varit onödigt otrevlig mot någon.

Jag skäms ibland över när jag inte kommit igång eller lyckats slutföra saker jag verkligen velat göra eller något som jag tagit på mig att göra så jag sviker andra och det får konsekvenser.

Men för det mesta blir jag bara arg eller ledsen. Jag är inte särskilt lagd för att skämmas.

Jag är min värsta fiende. Är trött på mig. Läkarna är ju så duktiga på att byta ut kroppsdelar... Kan man inte byta ut kroppen? Och när dom ändå håller på kan dom byta ut huvudet också.

Jag skäms när jag råkar skämta om någonting som jag sedan inser kan få någon vän att ta illa upp. Men jag är ganska känslig för sådant, också. Är rädd att vänner ska bli sura om jag skämtar om fel saker osv. Jag råkar ofta säga opassande saker.

Sheyen skrev:Jag skäms när jag råkar skämta om någonting som jag sedan inser kan få någon vän att ta illa upp. Men jag är ganska känslig för sådant, också. Är rädd att vänner ska bli sura om jag skämtar om fel saker osv. Jag råkar ofta säga opassande saker.

ne! du e rolig^^
snell hest!

Issa Jesus skrev:ne! du e rolig^^
snell hest!

jag skäms över mina stavfel, språkfel .

Min förtvivlat skräpiga-skitiga-kaosartade lägenhet

Jag skäms över så mycket att skriva en lista på det skulle bli för jobbigt.
Men jag tar väll några exempel.
* Det tar ca 15 min för mig att knyta en sko, om jag öht lyckas.
* Att jag svarar på retoriska frågor.
* Att jag inte kan leva ett sådant liv som man bör göra i min ålder.
* Att jag varit inom psykiatrin i 20 år men ännu har inte nån terapi lyckats att få mig att må bättre.
* Skäms över att jag snubblar, tappar och går in i saker ofta.
* Att jag inte klarar av att plugga på universitetet trots att jag intellektuellt sett borde kunna göra det.
* Att jag aldrig verkar kunna göra nått automatiskt.
* Att jag fortfarande inte kan läsa av en "vanlig" klockan (fattar bara digital klocka)

Nu orkar jag inte skriva mer. Btw så kan inte jag heller skillnaden på höger och vänster autimatiskt och jag måste också rabbla upp hela alfabetet för att veta vilken bokstav som kommer före eller efter varandra.