Hej! Jag är NT kvinna på 39 år som har en son som har AS. Har för 6 månader sedan träffat en underbar man. Under dessa 6 månader har jag börjat misstänka att han har Aspergers. Vissa tidsfixeringar, rutiner och andra saker som har gjort att jag kom på det.

Vi hade en bra särborelation. Han fick träffa mina barn, föräldrar,vänner dock kände jag hela tiden att han inte släpper in mig i sitt liv. När har umgicks med sina barn kunde han försvinna och inte höra av sig på flera dagar. Sedan var han tillbaka igen. Vi umgicks ganska tätt under den tiden. Dock har han aldrig sagt till mig vad han hade för känslor för mig. Han gillade dock fysiska beröringen och det funkade bra med sex. Hursomhelst, får jag plötsligt ett sms från honom att han tycker om mig men fortfarande inte blivit kär. Vi träffades och pratade igenom det och han sade att han behöver vara ensam för att reda ut sina känslor. Samtidigt grät han och det gjorde mig ganska förvirrad.

Det blev slut och Samma dag får jag sms från honom "jag tänker på dig. Stor kram". Efter några dagar hade vi ett långt och jobbigt telefonsamtal (annars gillar han inte att tala i telefon) som resulterade att vi båda grät och inte kom någonvart. Men jag förklarade att jag tycker att göra slut samtidigt som gråta, skicka kramar och tänka på mig är i mina öron dubbla budskap. Han sade att han inte riktigt fattar varför men kommer att tänka på det. Vi kom överens att höras av dagen därpå. Det var en del messande som inte led någonvart. Sedan var det tyst i några dagar. I lördags stötte jag på honom ute av ren tillfällighet. Det var väldigt stelt och intetsägande möte. Och nu är det tyst igen.

Nu till min fråga - ska jag ge honom tid att tänka igenom det hela och landa i sina känslor? Och hoppas att han kommer tillbaka? Eller ska jag ta initiativet själv? Jag tycker mycket om honom och förstår att detta slut berodde förmodligen på att det blev för mycket för honom?

Jag frågade förresten honom om han har AS och då svarade han att han inte hade det men gick tidigare hos olika psykologer för att han kände att han hade någon känslomässig rubbning.

Kort och gott - hur gör jag nu?


Moderator: Delade in texten i fler stycken för större läsbarhet.

Välkommen hit!

Jag har Asperger och kan känna igen mitt eget beteende i hur du beskriver din man/pojkvän.

Ta det lugnt. Ge honom tid. Pressa honom inte. Visa att du accepterar att han fungerar annorlunda.

Min kvinna har accepterat att jag är som jag är. Vi är särbos och hon accepterar att jag behöver vara själv och inte vill umgås alla dagar.

Hon behöver veta att jag inte har glömt henne så vi har kommit överens om att jag skickar ett SMS varje dag. Bara ett livstecken: "puss", "kram" eller något annat så att hon vet att jag älskar henne. Sedan stänger jag av telefonen för jag orkar inte ha den ringandes.

Det låter faktiskt som att han tycker om dig väldigt mycket. Om du med ord och handling visar att du uppskattar tiden med honom utan att ge honom dåligt samvete för tiden utan honom så kommer ni nog kunna hitta kärleken tillsammans.

Lycka till!

Tack för ditt svar. Det ger visserligen hopp men jag vet inte hur jag ska göra nu. Vänta tills han hör av sig? Tänk om han inte gör det? Jag saknar honom så oerhört mycket men vill inte tränga mig på. Vi har aldrig haft en "konstruktiv" diskussion om hur vi kan göra för att båda skulle vara nöjda. Han har aldrig sagt att han behöver tid för sug själv förutom den sista gången då han gjorde slut. Vågar jag vänta? Vågar jag kontakta honom? Jag vet inte hur jag ska göra.

För att krångla till det hela ännu mer visade det sig att jag är gravid nu. Han vill absolut inte ha barn och jag tänker inte behålla barnet heller men ska jag säga det till honom eller kommer det att komplicera ännu mer det hela?
Ush, jag är fullständigt förvirrad...

Många (inte alla) män med Asperger blir underbara pappor, jag är en av dom (tycker åtminstone min dotter), men jag fixade inte samlivet, det blev för mycket och hade jag fått lite mer ensamtid hade det "kanske" funkat (det gick inte av olika skäl som vi inte behöver gå in på här).

Jag har visserligen alltid varit förtjust i barn (det är långt ifrån alla med AS som är det) och ångrar inte en sekund att jag blev pappa.

Att han säger att han inte är kär tror jag beror på att det är vanligt att vi har svårt för att identifiera känslor, känslorna finns där, men det är svårt att skilja dom åt och ännu svårare att sätta ord på dom. Han behöver en del egentid, ge honom den, ni kanske ska vara särbos eller bo tillräckligt stort så han kan gå in till sig, men det kommer inte att funka helt utan krav, då riskerar du att han försvinner in i sin "grotta" för gott.

Ge honom lite tid nu, men messa gärna och skriv att du saknar honom och är beredd att vänta och ta dig en ordentlig funderare på hur du ska göra med barnet, om du kan klara av att ta hand om ett barn utan hans hjälp så tycker jag att det kanske kan vara värt att behålla det.

Hej Miche, tack för ditt svar. Det är ingen fråga om att behålla barnet
Han har redan 3 barn (2 vuxna) och jag har 2, varav en med AS. Det är tillräckligt komplicerat för att ens tänka att ha ytterligare ett. Leva tillsammans vill jag nog inte heller av olika själ. Har själv genomgått en slitsam skilsmässa och vill bo själv eller rättare sagt i särborelation. Det passar mig bra i nuläge och med tanke på honom passar det bra för oss båda. Men där är vi ju inte. Han gjorde slut och jag var kanske lite för hård och inte lämnade några öppningar. Så får jag väl lösa det i efterhand.

Måste bara tillägga att du har inget ansvar för den här mannen, det är jättebra att du försöker sätta dig in i hans situation och det kommer va till stor hjälp för er båda om han har AS, men allt du kan göra är att visa att du bryr dig och va extra lyhörd, men det måste va hans ansvar att va öppen och berätta om sina svårigheter och hur han känner, och du måste ställa krav på honom, om han omedvetet gör något svårt eller jobbigt för dig måste du ta upp det och förklara det för honom så han förstår.

Men om han inte vill/kan öppna sig så finns det inte mycket att göra åt det, och fortsätter han ändå skicka medelanden med ”dubbla signaler” så du inte vet vad du ska tro så får du helt enkelt säga ifrån för så ska ju inte du behöva ha det.

Ge han tid! Det var något som jag behövde när det gällde min man. Jag har AS och han är NT. Han fick arbeta ganska så mycket för att jag skulle känna tillit för honom. Han gav mig tid, men talade samtidigt om att han fanns där för mig. Tydligen var detta rätt metod för mig, eftersom vi nu varit gifta i 23 år och har två söner.

Jag tycker inte att du ska mörka att du blivit gravid, det kanske blir en explosion, men det kommer att bli mycket värre när det kommer fram i framtiden.

Personligen skulle jag i samma situation föredra att först få fakta sakligt presenterad för mig; graviditeten, vad du vill och känner och kanske föreslår (kom inte med för många förslag i första skedet). Gärna i skriven form tillsammans med en enda önskning, att hon (=du) önskar diskutera vad och hur vi (=ni) ska göra göra, så snart som möjligt när jag fått tid att fundera.

Sen, diskussionen mellan fyra ögon är värre. Ta det lugnt, en sak i taget. Resonera och vädja inte till känslor.

Men, det är ju jag det... och det finns nog en och annan här som håller med om att jag är rätt konstig.

nallen skrev:Jag tycker inte att du ska mörka att du blivit gravid, det kanske blir en explosion, men det kommer att bli mycket värre när det kommer fram i framtiden.

Jag håller med nallen, tänk om det faktiskt är så att han vill bli pappa till ditt barn och inte får reda på att chansen gick honom förbi förrän det är försent. Även om det är kvinnan som i huvudsak bör avgöra om barnet ska få chansen att födas eller ej så anser jag att man ska ge pappan möjligheten att yttra sig.

Faktum är att min mamma funderade på att göra illegal abort (aborter var inte lagliga på den tiden) när jag skulle födas, de höll precis på med ett husbygge och jag skulle vara nyfödd när det var dags för flytt, men när hon berättade för pappa att hon var gravid och frågade om hon skulle "ta bort barnet" så svarade pappa ett klart och tydligt nej (mamma ville inte heller ta bort mig, jag var helt oplanerad).

Spunk, spontant tror jag att han vill ha med dig att göra
Kan ju alltid komma ö göra ett o annat överraskningsbesök så det inte är fråga om en kille som har flera damer samtidigt, om det inte är så att ni båda vill ha det så förstårs.

Tack alla Ni för stöd och att ni delar med er med era åsikter.
Vad tycker ni om följande:

Han hade en bror som var 1,5 år äldre som dog plötsligt förra året vid 47års ålder. De var vad jag har förstått väldigt nära. Han berättade mycket om sin bror och uttryckte flera gången att "alla som tyckt om honom har lämnat honom" och "att han känner sig ensam".

Imorgon är det för ett år sedan på dagen hans bror gick bort.

Ska jag skicka något sms och fråga hur han mår? Skriva att jag tänker på honom?
Kan det vara en öppning eller är det alldeles för laddad situation?

nano skrev:Spunk, spontant tror jag att han vill ha med dig att göra
Kan ju alltid komma ö göra ett o annat överraskningsbesök så det inte är fråga om en kille som har flera damer samtidigt, om det inte är så att ni båda vill ha det så förstårs.

Överraskningsbesök torde väl ändå vara ett väldigt effektivt sätt att skrämma bort en aspergare? Det skulle göra mig jävligt anti i alla fall...

Jag tycker nallen kom med bra råd, de flesta vill säkert veta om deras DNA är ute på vift även om det bara ska tas bort.

Om de dubbla signalerna kommer sig av att han ändå har känslor för dig, se då till att bottna i dig själv ordentligt innan du ger dig in i något djupare. Kanske är denna dubbelhet något du kommer att få leva med återkommande. Jobba med dig själv och dina gränser och lär dig att sätta upp ramarna på ett sådant sätt att du inte går under. Sök upp en bra terapeut för egen del. Sondera hur beredvillig han är att jobba med sig själv och vid behov gå i terapi, enskilt eller som par, samt jobba med er ömsesidiga kommunikation. Låt dig inte dras med i känslomässiga bergodalbanor.

nallen skrev:Jag tycker inte att du ska mörka att du blivit gravid, det kanske blir en explosion, men det kommer att bli mycket värre när det kommer fram i framtiden.

Personligen skulle jag i samma situation föredra att först få fakta sakligt presenterad för mig; graviditeten, vad du vill och känner och kanske föreslår (kom inte med för många förslag i första skedet). Gärna i skriven form tillsammans med en enda önskning, att hon (=du) önskar diskutera vad och hur vi (=ni) ska göra, så snart som möjligt när jag fått tid att fundera.

Sen, diskussionen mellan fyra ögon är värre. Ta det lugnt, en sak i taget. Resonera och vädja inte till känslor.

Men, det är ju jag det... och det finns nog en och annan här som håller med om att jag är rätt konstig.

Håller med nallen här. Det han skrev tror jag är en rätt bra approach till de problem ditt "span" verkar ha. Om du vill vädja till känslor måste du göra det på ett avslappnat och tydligt sätt. Tex "Jag känner mej <ditten> när du gör <datten> och det gör mej <dutten> så jag undrar hur du menar när du gör <datten>."

Dubbla signaler är ganska ofta ett tecken på att man har någon sorts känsla men vet inte vad den är.

Tack snälla ni för alla era åsikter.
Nu har vi träffats och jag berättade om att jag var gravid. Eftersom jag bestämt mig att göra abort och det var det som han också ville blev det inte så dramatiskt där. Han sade att han följer med till läkaren om jag behöver och vill ha stöd. Och att han uppskattar att jag berättade. Så var det med den saken.

Allt annat är betydligt mera komplicerat. Vi pratade om det som har hänt och jag försökte att få ut om det berodde på "att det blev för mycket" eller om det var som han sade "att han har ännu inte blivit kär". Det ledde väl ingenstans egentligen. "just nu vill jag vara ensam" - det är det budskapet jag fick. Och jag har inget annat att göra än att acceptera det. Tyvärr.
Det var tårar och kramar men de ledde ingenstans. Och några autistiska drag tycker han inte att han har. Det var bara mitt påhitt.

Vad trist spunk. Du har verkligen försökt vända på alla stenar stenar som jag förstår saken.

Hoppas ni båda kan gå vidare efter den här historien och bli starkare på sikt.

Jag har just gått igenom något liknande fast utan graviditeten.