hej
just nu känns det som någon tryckt på PAUS och jag har stått stilla i utvecklingen väldigt länge.
jag går till vuxenhab då och då, tyvärr blir det bara några ggr per år, så det är min enda kontakt, och vi kommer inte framåt heller har fått träffa läkare på psykiatrin för att prova ut mediciner men inte hittat fram till något som hjälper mig just nu.

jag vill att saker ska gå framåt men vet inte hur och vad riktigt, kan man prata med någon annan förutom vuxenhab?

Gör något som förändrar ditt liv.
Börja plugga något du inte läst tidigare.
Flytta, det behöver inte vara till en annan stad, ibland räcker det med till en annan lägenhet.

Enkla saker som ett par nya skor, en jacka eller ny väska fungerar inte, även om "reklamen" vill få oss att tro det.

Jag antar att du har en samtalskontakt på vuxenhabiliteringen, det är med denne du ska kunna ta sådana diskussioner. Min uppfattning är att de alltför ofta har arbetat med personer med utvecklingsstörning och tyvärr behandlar en ungefär likadant, men detta gäller inte alla. Samtalskontakter inom psykiatrin har för mig fungerat bättre, de har inte serverat några lösningar, men de har åtminstone behandlat mig som en jämlike vuxen individ.

Även om jag innerligt hoppas att min situation är annorlunda än din så förstår jag fullt ut den där känslan av "paus". Mitt liv har stått på paus i flera år (med ett enda undantag) och det lär så förbli. Var länge inställd på att det skulle gå framåt, jag skulle må ännu bättre, bli helt återställd, bli av med alla irriterande aspie-drag och börja fungera som vanligt folk "igen" - även om jag idag vet att så inte är fallet så är det väldigt svårt att acceptera att det inte kommer att bli bättre eller gå mer framåt än det gjort.

Jag vill uppmuntra dig till att testa allt du kan komma på för att verkligen utforska alla vägar framåt som rimligtvis kan finnas och det skulle inte förvåna mig om en av dem kommer att fungera för dig. Ragnevi har en hel del bra förslag förutsatt att du fungerar på ett sådant sätt att de är möjliga.

tack! ska ta detta med min samtalskontakt och skriva ner för annars glömmer jag bort det

bristen på fantasi, och enformiga intressen. är inte rädd för att prova nya saker men blir liksom aldrig av när jag bara är jag. det där lilla extra vuxen-stödet behöver jag för att genomföra nya saker.

saker tar ju sån låååång tid!!! att hitta sig själv och dra egna slutsatser alltså.
jag håller med dig, har nog inte accepterat detta än för isåfall skulle jag vara mer trygg med mig själv. att inte kunna relatera till sin omgivning gör det mycke svårare. själva inlärningsprocessen sägs vara annorlunda men ibland gör jag ändå små framsteg.

har läst att man kan hitta egna verktyg och hitta egna strategier men behöver nog en hel del hjälp där. för andras verktyg fungerar inte för mig

jag kan göra ett exempel när jag går till bibblan ibland för att söka kunskap så står jag bara där bland alla 1000-tals böcker och som är sorterade dessutom så det skulle inte vara svårt att hitta det man söker efter. slutar med att jag hamnar på psykiatri-hyllan varje gång och bara plockar en bok, bläddrar lite och sen tappar jag genast intresset och går hem igen.

glömde säga att jag har musarm, så jag kan inte sitta vid datorn som förut.

Musarm kan man klara genom att byta till en annan typ av mus, ex styrkula (ungefär som en mus, fast kulan sitter på ovansidan) eller pekplatta (du kan ha den i knät och styr muspekaren genom att föra fingret över plattan), jag har provat båda varianterna och några till.

I övrigt håller jag med ragnevi, gör någon form av mijöombyte. Hitta något som intresserar dig, kom ut och rör på dig (geocaching är en kul hobby som gör att man ser nya platser) eller plugga något intressant.

Det är precis de här sakerna du tar upp som du ska diskutera med samtalskontakten på Habiliteringen. Om du säger att du vill ha en tätare kontakt än ni har nu, borde du kunna få det.

Känslan av att livet står på PAUS känner jag igen. Det tar låååång tid att förändra saker, som att exempelvis utöka sitt kontaktnät, få nya kontakter och avsluta dem som jag inte mår bra av. Jag vet också att det känns tradigt när det tar tid.

Ta reda på vad du gillar att göra och i vilken form det skulle fungera för dig.
Skriv av dig om du mår bättre av det.

Vårda och bevara den gnista av vilja och initiativförmåga som du har.
Andra kan inte göra något åt en, tyvärr. Många gånger hade jag önskat att jag hade haft någon som varit min motor och tagit med mig på roliga saker att göra. I det läget har jag oftast fått ta tag i sakerna själv och gå iväg på dem ensam. Jag har också haft mycket stöd och nytta av min samtalskontakt på Habiliteringen, som jag träffar ibland.

Att du har fått träffa läkare och provar mediciner låter som ett ytterligare bra sätt att angripa problemet.

Att om och om igen ta initiativ är det enda sättet att lossa på pausknappen. Jag vet hur hårt intryckt den kan sitta. Tristess och understimulans kan döda en människa långsamt.

Personligt ombud kanske vore en bra ide.

Min erfarenhet är att vuxenhab har ganska dålig koll på vilket stöd man kan få utöver det som ligger i deras ansvarsområde.

Ofta är det svårt att själv sätta ord på dom svårigehterna man har, och man kanske inte ett vilka insattser man har rätt till och då är det svårt att förklara och motivera vilka insatter man vill ansöka om.

Dessutom har ju olika myndigheter en budget att ta hänsy till när dom beviljar insattser, och ofta baseras deras lösningar på deras egna erfarenhet och åsikter om vad som fukar i stället för utifrån dina unika behov.

Och då är ett personligt ombud är bra, dom kan sätta sig in i din situation på ett helt annat sätt och dom jobbar för dig och har erfarenhet&/kunskap om vilka insatser som fins och vet hur dom ska motivera varför du ska ha olika insattser.

Och dom kan sköta alla kontater och samordna myndigheter så du sliper bli runtskickad hela tiden.

lillgrisen skrev:hej
just nu känns det som någon tryckt på PAUS och jag har stått stilla i utvecklingen väldigt länge.
jag går till vuxenhab då och då, tyvärr blir det bara några ggr per år, så det är min enda kontakt, och vi kommer inte framåt heller har fått träffa läkare på psykiatrin för att prova ut mediciner men inte hittat fram till något som hjälper mig just nu.

jag vill att saker ska gå framåt men vet inte hur och vad riktigt, kan man prata med någon annan förutom vuxenhab?

Tyvärr är inte snabbhet något som finns inbyggt i myndighetsutövande av något slag...
Det är väldigt svårt att påverka något överhuvudtaget, Sen beror det mycket på vilket energi nivå man ligger på. Om man har fullt upp med att klä på sig och få i sig käk så är det svårt att göra något överhuvudtaget.

Utan att veta något om hur mycket energi du har så är de enda råden jag kan ge följande:

Se till att du hamnar på en specialist mottagning, detta kan vara svårt bara det. Men det är "bara" att stå på sig.

De som gett mig mest hjälp är AF fast jag saknar arbetsförmåga är det där jag mött mest engagemang. T.ex. en arbetspsykolog kan kanske hjälpa dig att hitta ett mål vad du i en framtid vill göra... Men tyvärr blir man inte skickad till en sådan om man inte ber om det...

Om du känner att någon som ska hjälpa dig inte är engagerad, försök byta ut personen i fråga.

Försök att identifiera vad som är det största hindret för att du ska komma vidare och lyckas du hitta det fokusera på att ta bort det först. Det är svårt att få hjälp med allt samtidigt. Kan man beta en sak så är det ju trots allt en sak mindre kvar...

Ofta när man upplever att man inte kommer någonstans så bearbetar man ju saker inom sig, vilka för stunden kan te sig meningslösa men som framöver kan göra skillnad... Vad som än händer så är det ju erfarenheter...


Men tyvärr är det mycket av ett lotteri. Vart man råkar bo, vilken handläggare, läkare man råkar få... Så var inte rädd att försöka förbättra oddsen genom att byta ut de som du inte tycker passar ihop med dig...

Det är dock inte lätt och det är extremt segt i perioder. Men för de flesta finns det adekvat hjälp att få, det gäller bara att hitta dit.

Så det gäller att inte ge upp, även om det känns hopplöst ibland...

Och som Petrus skriver kan ett personligt ombud vara till stor hjälp med mycket av detta...
De personliga ombuden finns på olika håll i olika kommuner men du ska kunna hitta information om dem på kommunens hemsida.

Och ett samtal till Nationella Hjälplinjen kan släppa ut lite av frustrationen om du känner för att tala med någon. 020-220060 är numret dit. Ibland kan de även ha konkreta tips att komma med det beror ju på din situation...