Fick i februari i år diagnosen atypisk autism samt några sekundära diagnoser. Med förnuftet förstår jag att mina svårigheter logiskt hör hemma i autismliknande tillståndet med att sedan acceptera "diagnosen", omsätta den till mig, lära mig leva med funktionshindret och våga leva med denna vetskapen utåt sett är såmycket svårare känslomässigt. Är även tvåbarnsmamma till två töser om 7 och 10 år. Har fram till för 3 år sedan klarat mig inom arbetslivet, även om jag varit rastlös, men nu vet jag egentligen inte åt vilket håll jag ska fokusera på. Ibland så känns det som att jag har kämpat färdigt, känner mig liksom slut som lönearbetande människa. Vill hitta glädjen att ta vara på mig själv och min familj, men så finns ändå det där självgåendet att vara oberoende samhället ekonomiskt och känna sig duglig inom arbetslivet. Ibland, ganska ofta, tvivlar jag på resultatet och undrar om jag egentligen svarade genuint ärlig. Känner mig så väl igen i tvivlen vad som är mitt rätta/ärliga jag avklädd de strategier och kompensationer jag tillägnat mig undervägs på mitt 43-åriga liv. Men återkommande depressioner med tillkomst av ångest, tinnitus och sömnsvårigheter fick mig att däcka rejält för 2½ år sedan. Fick kämpa mig fram för att få till stån en NPF-utredning samt få träffaen psykiatriker. Men nu är jag här med min diagnos och ska påbörja samarbete med AF samt en arbetspsykolog. Har efter ca halvårs tjafsande med Habiliteringen fått komma till en erfaren psykolog för att få grepp om mitt funktionshinder. Behöver nu få prata med andra som har gått igenom acceptans-resan eller som håller på, som mig, att ta sig igenom.

Låt mig berätta lite om hur min process har varit, även om det kanske inte är mycket i den som du kan relatera till.

Jag fick reda på min diagnos på ett ovanligt sätt för två år sedan. Hade sökt till psykiatriska mottagningen eftersom jag hade hört av trovärdiga personer att jag hade aspergerdrag, och ville kolla upp det. Var dock inte övertygad på förhand om att jag skulle uppfylla kriterierna för någon diagnos. Bland det första läkaren gjorde var att fråga om han fick sända efter mina sjukvårdsjournaler från barndomen. Jag var nyfiken på dessa, och vid nästa besök på mottagningen fick jag, förhoppningsvis p.g.a. ett missförstånd om hur mycket jag redan visste, med mig en kopia av dessa hem. När jag läste igenom materialet, i ensamhet, fick jag veta att jag hade fått diagnosen AS som åttaåring. Det var chockartat och inte alls någon bra start på bearbetningen. Jag tvivlade dock inte på att diagnosen var riktig.

I efterhand kan jag se att jag sköt upp processen att acceptera diagnosen på två sätt, först genom att gå och vara bitter, och arg och sur på mina föräldrar som inte hade accepterat diagnosen när jag fick den och därför inte sett till att jag fått några habiliterande insatser. Det andra, som kom något senare, var att jag hängde upp mig lite för mycket på radikala perspektiv som sa att AS bara är en personlighetsvariant. Detta är ett synsätt som har sina poänger och det är förstås viktigt att se de positiva sidorna av hur man är, men för mig blev det så att jag inte riktigt erkände de negativa. Idag kan jag se vilka svårigheter jag har och förstår att jag behöver stöd på vissa viktiga områden. Jag har också kontakt med habiliteringen, men den första psykolog jag träffade fungerade jag inte alls ihop med, så nu hoppas jag på att nummer två ska vara bättre.

Det har tagit lite tid att acceptera att jag inte kan vara en del av gemenskapen i en kör på samma sätt som de andra medlemmarna. Det är mycket folk och umgänget sker helt på NT-villkor. Tyvärr finns känslan av utanförskap kvar trots insikten. Men kanske går det att hitta något fungerande förhållningssätt med tiden om jag vill fortsätta med körsång.

Hm, det var ju ett himla sätt att så oväntat få klarhet i ev. aspergerdrag. Tvi å usch till hela grejen. Jag hade hel klart också varit bitter/arg/besviken på mina föräldrar (båda är döda nu). Det är jag på sätt och vis fortfarande men inte pga något sådant. Blir nyfiken på hur din relation med dem är nu? Om det radikala är ena perspektivet, vad är då det andra/de andra?
Just det här med utanförskapet känner jag mig igen i, och tack vare nya insikten kan jag i alla fall släppa funderingen på varför jag känner som jag gör och släppa själva kravet att det är något jag gör fel och försöka förändra/anpassa mig så att känslan försvinner. Nu kan jag förhoppningsvis lägga energin på att acceptera känslan istället för meningslöst få den att försvinna då jag vet varför det blir så här för mig. Och på sikt få hjälp med att förstå vad jag kan göra för att mildra den. Det värsta för mig nu är nog att förstå mer vad just mina svårigheter egentligen är, för jag har hållt på så länge att å kämpa för att leva ett sk NT-liv utan någon hänsyn till mina begränsingar. Har kört på men har ju också de sista 14 åren kämpat med återkommande depressioner med tilltagande besvär. Att med mina ca 40 år lära om, förändra min syn på mig själv så att den bättre överensstämmer med mitt genuina jag så att jag bättre klarar att leva ett mer för mig ärligt liv. Krånglar till det aningens när man har familj.
Imorgon ska jag träffa arbetspsykologen på Af för att påbörja en "utredning" av min nuvarande arbetsförmåga.

Att kämpa för att leva ett "NT-liv" (d.v.s. så som man SKA leva, enligt normen) utan hänsyn till egna begränsningar - det känner jag så väl igen! Det gjorde jag tills för ett år sen, då jag fick veta att jag har AS. Vid 64 års ålder!
Numera tar jag hänsyn till mig själv, och till vad jag behöver för att jag ska må bra.
Det är befriande att slippa känna skuld längre, för att jag aldrig lyckades bli en "duktig NT". Det var ju inte mitt fel. Jag råkar bara vara född med AS ...
Hoppas att du, Kvasthilda, också kommer att känna den befrielsen framöver. Den är så himla skön!

@ Kvasthilda: Raka motsatsen till det radikala perspektivet är "eländesperspektivet", d.v.s att man tänker att asperger bara är det negativa som står i diagnoskriterierna. Det finns listor med positiva aspergerkriterier också som du kanske läst?

Min relation till mina föräldrar har återgått till ungefär som den var innan. Kanske har de bättre förståelse för mig nu, men det är inget vi pratar om. Jag skrev ju att jag varit arg på dem, men jag höll inne med det mesta, så vi har inte behövt försonas efter några stora gräl eller så. Med min ena förälder har jag inte kunnat tala om hur jag känner alls egentligen.

Att förändra min syn på mig själv är något jag också behöver jobba på för att jag inte jämt ska vara kritisk mot mig själv.

D svåraste tycker jag är att acceptera o hantera att jag är så socialt funktionsnedsatt i 2012-talets Sverige.

På något konstifikt sätt så känns det som om att det är jag själv som är mitt största hot gentemot mitt må bra. Om jag kunde fullständigt strunta i den sk normaliseringsprocessen och om jag så att säga passar in i den eller inte så borde det underlätta för mig att acceptera min funktionsnedsättningoch vad den innebär för just mig och min miljö. Hade jag dessutom levt ensam (dvs utan barn och man) hade det också varit så mycket lättare att byta till en för mig mer gynnsam miljö.
Funderar också på om inte den största demonen är samhällets syn, förståelse och agerande för oss icke NT-människor. Jag har en bok som heter "De ovanliga" som berättar om flera säregna människor som bor utanför samhället. Jag känner mig ofta som en av dem.

Nu är jag rädd att jag kanske inte hänger med, men det kan bero på mig. När du skriver om "normaliseringsprocessen", syftar du då på de kompenserande strategier du skrev om i ditt första inlägg och att du inte vet vem du skulle vara utan dem?

Böckerna om De ovanliga har jag också. (Det finns en andra bok också. De är skrivna av Åke Mokvist, för er som ännu inte läst dem.) Jag läste den första några år innan jag fick reda på min diagnos. Tyckte och tycker att det är en viktig bok, och känner identifikation med många av personerna. Men det finns ju en del tragik där också i ett par fall där personerna blivit "omhändertagna" och missförstådda genom hela sina liv. Ja, hur samhället ser på oss kan ju vara olika. Vilken/vilka delar av samhället var det du tänkte på? Jag har i varje fall upplevt att det varierar beroende på vilka människor man möter. Har känt mig väl bemött av en hel del människor, men genuin förståelse möter man förstås inte så ofta hos NT-personer. Jag är kanske inte rätt person att förstå dina erfarenheter, bland annat eftersom jag inte riktigt varit ute i det hårda livet på NT-villkor, men det är intressant att utbyta reflektioner.

Har inget problem med att acceptera min "funktionsnedsättning". Jag är mer begåvad på andra "funktionsområden" än normalt så det balanserar ut sig. Visst är det tufft ibland, men man får ta det onda med det goda.

Baba Jaga skrev:Det är befriande att slippa känna skuld längre, för att jag aldrig lyckades bli en "duktig NT". Det var ju inte mitt fel. Jag råkar bara vara född med AS ...

Håller med... man måste se nåt positivt med tillvaron trots sin funktionsnedsättning och det är skönt på nåt sätt att slippa dom höga kraven en "NT" har i samhället.. skulle nog inte vilja in i den världen med ständig stress och enorma krav på sej om jag ska va ärlig nu idag.

Man behöver kanske inte enbart fokusera på alla eländigheter som AS medför, endel av os har ju faktiskt egenskaper som är mindre vanliga bland NT tokarna.
Du verkar ju ganska bra på att skriva har, ju läst endel du skrivit, kanske vore något att satsa på.