Hej!

I fredags började jag med Concerta. Läkaren sa att jag skulle ta en 18 mg tablett till frukosten varje dag, men kunde börja genast. Så jag tog en vid 12-tiden igår, och en vid 8-tiden idag då jag åt frukost.

En sköterska sa till mig att jag kan få huvudvärk och svårt att somna in de tre första dagarna, plus de tre första dagarna efter varje dosökning.

I dag, ungefär vid halv tre då fotbollsträningen var över och jag höll på att duscha och byta om, fick jag ett tryck över bröstet. Som när man har ansträngt sig för mycket, eller får ångest. Det har hållit i sig ända till nu, fast jag har inte tänkt på det hela tiden. Jag fick också huvudvärk då efter träningen. Omkring tjugo minuter i åtta på kvällen fick jag ta en huvudvärkstablett. Och nu har huvudvärken släppt.

Om jag orkade skulle jag skälla ut Habiliteringen. Hade psykologkontakt i höstas, under utredningen. Den psykologen slutade i december och jag ställde mig i kö för att få träffa den nya psykologen när den kom i mars.

Maken har fått träffa psykologen flera gånger men inte jag. Den 28 mars blev ADHD-diagnosen ställd av psyk. Psykologen vet om att jag har kontakt med Habiliteringen och samtalen borde kunna skötas där. Men tydligen är det viktigare att maken får gå hos psykologen på Habiliteringen än att jag får gå dit prata om min ADHD-diagnos. Jag är så arg att jag kokar, blir argare för var dag och exploderar snart, men orkar ringa till Habiliteringen, nej, det är för mycket kaos i huvudet för det. Kanske kan jag ta mig samman på måndag så fort växeln öppnar. Kan jag inte förmå mig att ringa, kan jag heller inte hejda ett utbrott.

Hälsningar

Lilla Gumman

Avtändning?

Hej!

Man får alltid biverkningar i början. Tung i bröstet var jag även när jag käkade antidepressiv medicin. Den enda skillnaden var att när jag åt antidepressiv medicin blev jag trött, nu är jag inte så trött.

Hälsningar

Lilla Gumman

Aaaah, jag är livrädd för medicinering.
Heh, att du inte är så trött är väl ganska förståeligt. Jag hatar att vara trött. Det är helt värdelöst. Så, jag antar att concerta är bra så sett.

Men jag är livrädd för att jag ska börja må dåligt om jag börjar ta medicinering, jag är hellre lite slöare och fast i min värld än en aning snabbare och fast i verkligheten. But that's just me.

När jag testade concerta för länge sen kände jag också det i bröstet precis som att man var orolig för något.

Jag är glad så länge jag inte behöver mediciner. mot ngt. psykiskt eller fysiskt heller för den delen. Tex. en antbotikakur nå`n gång eller alvedon tillfälligt ser jag inte som så farligt om det är just tillfälligt.

Man vet inte vad långvarig medicinering gör i vare sig hjärnan eller kroppen. Gift mer eller mindre tror jag (tänk på organen) + att de lägger locket på känslorna. Ok. det behövs säkert ibland, men är nog inte sunt i långa loppet, särskilt inte om man inte kombinerar med terapi el. liknande i någon form. Dock förtstår jag att en del behöver det o. vissa livet ut o. jag ser absolut inte ner på vare sig de som medicinerar eller medicinen i sig. Men kan man klara sig med terapi el. liknande är det bra, tror jag.

Jepps, biverkningar i början är regel mer än undantag. Mina biverkningar försvann i grovt efter fem dagar och vid doshöjning tog det ännu kortare tid.

Jag hade biverkning illamående och tappad matlust. Fast den sista ser jag mer som en fördel än biverkning, i ärlighetens namn

Är det illa, får du ringa och prata med läkaren, står det tom på förpackningen. Läkaren som skrivit receptet bör ju kunna saker om biverkningar med. Ring dit den personen jpbbar, om inte annat så bör du ju få prata med nån annan som jobbar på samma ställe. Här i stan finns det en Centralstimulantiadispensären som följer Concertaanvändandet, du kan ju ringa till dem i din stad? Nummret dit bör du ha fått samtidigt som du fick medicinen (hoppas jag iallafall).

Jo, jag känner väl också igen det där. (Ännu) sämre aptit, oro i bröst och själ (nästan ännu sämre koncentrationsförmåga), kan inte sova (så om jag blir piggare är än så länge en teoretisk fråga).

Någon som känner igen att man blir korkad också? Och liksom åker ner i nivå som människa?

Kan ju vara concertan + stress, eller sömnlösheten, också. Eller något...
_______________________________________________

Länkar till snarlik tråd.

Fick bara lite huvudvärk dan efter jag börjat (18 mg), som gick bort med värktablett. Har nu 54 mg (minskade från 72). Upplever inga biverkningar, men vet ju heller inte vad mina inre organ "säger"/på lång sikt/.

Hej!

Något nummer till någon har jag inte fått. Men jag ska till psykiatriska mottagningen nästa torsdag. De har öppet 10.00 till 12.00 på vardagar och jag fick välja mellan onsdag och torsdag då de inte har så mycket att göra. Då ska jag gå dit för att få ytterligare medicin och tala om biverkningar jag har haft.

Biverkningarna har inte varit så svåra. Det är inte det värsta. Det är det att trots att jag står i kö för psykologsamtal på Habiliteringen prioriterar de maken framför mig. Det gör mig arg. De tror antagligen att jag inte står i kö, för jag får ju prata med en arbetsterapeut om hur städningen går hemma. Nej, att få prata med en arbetsterapeut räcker inte.

Först gick jag och väntade på mötet med psykologen på psyk, har väntat sedan i december och blev nästan knäckt av att inte få veta en tid. Sedan fick jag en tid, den 28 mars. Den arbetsterapeut som utredde mig tillsammans med den psykolog som slutat på Habiliteringen jobbar nu inom dagcenter, men följde med mig som stöd ändå. Jag fick min ADHD-diagnos. Psykologen frågade om det fanns nån jag kunde prata med på Habiliteringen och arbetsterapeuten visste inget men det borde gå att ordna. Sen har jag inte hört ett ljud efter det. Arbetsterapeuten på dagcenter har ju släppt Habiliteringen helt. Och jag vet varken namn eller nummer till psykologen på Habiliteringen!

Alltså, det är inte Concertan som gör mig arg. Det är inte ADHD:n i sig som gör mig arg. Det är detta att man utreder mig för ADHD och sen får jag inte prata med en psykolog! Jag förstår att den nya psykologen inte börajade förrän den första måndagen i mars och det blev ett glapp på 2 1/2 månad, men jag förstår inte varför maken får träffa psykologen flera gånger men inte jag!

Att jag inte får veta när jag ska få träffa psykologen på Habiliteringen gör mig nästan helt knäckt. Bara det. Inget annat. Får jag träffa psykologen på Habiliteringen en enda gång så är allt löst sedan. Men jag får inte träffa psykologen på Habiliteringen eftersom jag inte orkar ringa och kräva det, och därför blir jag bara argare och argare. Vad händer när jag exploderar? Inte får jag träffa psykologen på Habiliteringen för det, för det blir ju hemma jag exploderar och det ser ingen utom maken och katterna.

Hälsningar

Lilla Gumman