Detta handlar inte om alla Aspergare eller nödvändigtvis om någon enskild.

Det finns Aspergare som ständigt försöker avge bilden av sig själv som förträfflig och respektabel. Exempelvis kan de lyckats ha skaffat sig jobb och anammar genast sin nya hud-djupa identitet och dumpar den gamla. Alla som inte lyckats skaffa jobb är plötsligt latmaskar. Sedan upptäcker den nya Aspergaren när han eller hon fått mer erfarenhet att det är faktiskt krävande att vistas i sociala sammanhang även om den uppfyller en del respektabla och fina krav. Energin tar obönhörligen slut. För det mesta hittas snabbt nya och enkla förklaringsmodeller. Någon snubbe på jobbet var dum i huvudet. Arbetsuppgifterna dåligt fördelade och så vidare i absurdum. Självkritiken hos en del Aspergare - på ett plan där andra faktiskt får ta del - är obefintlig.

Jag vill påstå att en del Aspergare ägnar sig åt något som kan liknas vid att hålla upp ett respektabelt visitkort framför ögonen på andra. Detta för att visa upp sin förträfflighet på ett så koncist sätt som möjligt och slippa kritik. Relationsband ska skapas snabbt och smärtfritt. Detta beror i sin tur på att Aspergaren vill gena förbi den energikrävande sociala process man måste ta sig igenom för att bli märkt som "ok" eller ännu hellre "älskad".

Ju mer detta visitkort hålls upp, ju mindre äkta interaktion och utveckling tar plats i Aspergaren. Han eller hon framstår benhård i sin övertygelse vilket får en del att falla men sedan hoppar Aspergaren mellan åsikter när ingen märker av det eller när det går att förklara bort. All eventuell utveckling sker i det fördolda där ingen kan påverka eller såra. Att bli intelligent förnedrad är det vidrigaste av allt. På tung inte sällan långsam intelligens bygger Aspergaren sin identitet för där tycks han eller hon få en plats. Detta stämmer inte alltid så bra överrens med den egentliga personen.

Att på djupet släppa in någon emotionellt i ens liv med alla konstiga åsikter och känslor som verkligen kan dränera ens reserver finns liksom inte på kartan. Alldeles för utsättande, alldeles för farligt. Kanske har man gjort det någon gång allt för lättvindigt och "aldrig igen". En del Aspergare blir givetvis genuint energitomma av precis alla människor men långt fler låtsas emellanåt när det känns bekvämt så de slipper utvecklas. Utveckling ÄR mödosamt. Social utveckling ännu mer så för oss.

Pga. hur Aspergaren hanterar energikrävande händelser med ständig distans och omognad så råkar människor som befinner sig i närheten av dem ofta i kläm. Och det folks, sucks ass.

Som jag sagt tidigare så anser jag inte att epitetet "Aspergare" är speciellt relevant då min uppfattning är att diversifieringen bland Aspergare är lika stor eller större än populationen som helhet... Men om man nu ska kategorisera Aspergare enligt dina kriterier ovan så.....

Däremot håller jag med dig fullständigt i det du skriver i övrigt. Det är som sagt den kategoriska bilden jag inte riktigt håller med om. Även om den kanske stämmer på en majoritet???

Som jag skrivit tidigare är det en risk med att myndighetspersoner tar till sig denna glorifierade bild av vad Asperger innebär och därmed ser Asperger personligheter som en sorts övermänniskor som inte behöver ta hänsyn till den "ansträngde" sociala världen. Vilket säkerligen en politiker ser som ett avundsvärt dröm tillstånd...

Alla är vi individer, Aspergare eller inte, och det finns inget bättre eller sämre bara väldigt olika... De som inte förstår det anser jag ha en trångsynt verklighetsbild...

Men detta är min personliga åsikt och inget facit... Så de som vill tycka annorlunda får göra det.
De individer som av någon anledning anser sig vara förmer än någon annan kommer aldrig att få min respekt...

Inte för att det lär betyda något för dem det berör men jag mår bara bra att få skriva det.

Larvigt att starta en tråd som så uppenbart handlar om en särskild medlem på det här viset.

Om det här är riktat mot mig vet jag inte riktigt hur du tänker.

KrigarSjäl skrev:Larvigt att starta en tråd som så uppenbart handlar om en särskild medlem på det här viset.

Om du inte ser något annat än ett påhopp så får det stå för dig. Av alla de sakerna jag skrivit kring eller om dig så väljer du att kommentera detta "påhopp" DET är larvigt.

hatarallt skrev:Om det här är riktat mot mig vet jag inte riktigt hur du tänker.

Jag känner ju inte dig. Upp till var och en vad de plockar med sig av texten och vem som passar in om någon.

KrigarSjäl skrev:Larvigt att starta en tråd som så uppenbart handlar om en särskild medlem på det här viset.

I så fall är jag inte fullt lika insatt i medlemmarna här på forumet som du är....

Gersa skrev:Däremot håller jag med dig fullständigt i det du skriver i övrigt. Det är som sagt den kategoriska bilden jag inte riktigt håller med om. Även om den kanske stämmer på en majoritet???

Jag undrar väl lite smått vad det är du håller med om ifall Aspergare inte är en bra kategorisering. Tycker du det är mer av ett generellt betéende hos alla människor? Jag har själv ingen uppfattning om antalet Aspergare jag tycker stämmer in men ett för mig relevant antal.

Jag tycker att det är en attityd som inte enbart finns bland aspergare utan även bland NT.

Om jag hade haft jobb så hade jag klart som fan varit stolt över det och på ett plan så hade jag varit bättre än de utan jobb. Men inte skulle jag se ner på andra pga det.

Jag har fått uppfattningen att här finns en del aspergare som är snabba med att tro att de är odugliga och inte ens ger jobb och vettig utbildning ett försök, det tycker jag inte om för man måste försöka. Det är en helt annan sak med dem som försökt och blivit utbrända.

Aspergare som inte klarar av arbete borde inte bli så upprörda över att de som klarar det är nöjda med sig själva.

Precis som Choklad säger, så är självkritik något i princip obefintligt i samhället. Om det går dåligt för ett företag så kan du vara övertygad om att samtliga anställda beskyller någon annan, och om ett grupparbete utförts kan du vara övertygad om att var och en av de medverkande anser att det är just dem som har gjort mest. Lika övertygad kan du vara om att samtliga vill ta äran i båda fallen. Denna självupphöjning förekommer överallt och jag tror att det är oberoende av om personen har AS eller ej.

DIProgan skrev:

Gersa skrev:Däremot håller jag med dig fullständigt i det du skriver i övrigt. Det är som sagt den kategoriska bilden jag inte riktigt håller med om. Även om den kanske stämmer på en majoritet???

Jag undrar väl lite smått vad det är du håller med om ifall Aspergare inte är en bra kategorisering. Tycker du det är mer av ett generellt betéende hos alla människor? Jag har själv ingen uppfattning om antalet Aspergare jag tycker stämmer in men ett för mig relevant antal.

Jag skulle vilja påstå att det mesta är ganska generellt beteende, sen går du också in på vissa specifika detaljer som kanske stämmer mindre generellt och mer just på Aspergare det vet jag inte. Vad jag säger att jag sett för mycket av dessa typer av beteenden för att alla skulle kunna ha Asperger.. I så fall får vi nog revidera antalet Aspergare minst tiofalt... Och då menar jag inte alla "rätt" på enskilda individer. Utan de beteenden du beskriver som företeelser.

Choklad skrev:Jag tycker att det är en attityd som inte enbart finns bland aspergare utan även bland NT.

Det finns helt klart paralleller men det sociala avtagandet ser ut på ett helt annat sätt.

Choklad skrev:Om jag hade haft jobb så hade jag klart som fan varit stolt över det och på ett plan så hade jag varit bättre än de utan jobb. Men inte skulle jag se ner på andra pga det.

Det här lät lite smutsigt, vilket plan skulle det va. Är allt värde som finns i världen mätbart i arbetsinsats?

Choklad skrev:Jag har fått uppfattningen att här finns en del aspergare som är snabba med att tro att de är odugliga

Säkerligen och det kan nog ha o göra med hur dåligt det gått i andra sociala sammanhang.

Choklad skrev:Aspergare som inte klarar av arbete borde inte bli så upprörda över att de som klarar det är nöjda med sig själva.

Kan inte minnas varken ett exempel på det eller sett någon upprörd över det.

Att skylla ifrån sig på andra tror jag kan ha att göra med ökad förekomst av manipulativa och narcissistiska drag i samhället. Här är en artikel från DN om bl.a. betygsinflation, kränkta elever och dålig självinsikt, om att fokusera på sina rättigheter och att exempelvis tro sig kunna komma in på åtråvärda utbildningar utan att behöva anstränga sig speciellt mycket och att det är lättare att skylla ifrån sig på andra än att se sitt eget ansvar i sammanhanget:

DN - När egot tar examen
Publicerad 2012-05-06 10:42

Den blomstertid nu kommer – för den elev som kan sälja in sig själv och vara sin egen entreprenör. De närmaste ­veckorna avgörs framtiden för många unga när betygen sätts. Men hur mycket betyder den egna personen? Fostras vår tids unga in i en narcissistisk tidsålder, som forskare hävdar?

BEO, barn- och elevombudet som ligger under Skolinspektionen och arbetar för att elever i skolan och förskolan ska få vistas i en miljö fri från diskriminering, trakasserier och kränkande behandling får in anmälningar från elever som är missnöjda med exempelvis betyg:

Anmälarna känner sig kränkta av anledningar som att de fått alltför lågt betyg, inte fått diskutera sitt betyg, för att de stängts av från lektioner eller prov, eller av vaga orsaker som ”dålig stämning”. Majoriteten av anmälningarna avslås. Det visar sig att eleven inte läst på ordentligt, fått information som han eller hon ignorerat, stört lektionerna, missat provtiden eller haft för hög frånvaro.

Frågan är: Hur har vi hamnat i läget att en elev, i vissa fall, ersätter självkritiken med en anmälan mot sin skola? Och varför stöder så många föräldrar sina barn, trots att de borde vara medvetna om att barnet inte läst på ordentligt?

Amerikanska psykologer menar att förklaringen kan finnas i tidsandan – de anser att vi lever i en narcissistisk tidsålder. Vissa – som professor Jean M Twenge, författare till ”Generation me” och ”The narcissistic epidemic” – kallar det just en narcissistisk epidemi.

Kanske har vi en ökning här i Sverige också av personer med en narcissistisk självbild. I USA har man i undersökningar av amerikanska studenter sett en ökning av antalet personer med en narcissistisk självbild men i Sverige finns ingen motsvarande undersökning av narcissism:

Undersökningar som gjorts på amerikanska studenter sedan 1970-talets slut visar en ökning av antalet personer med en narcissistisk självbild med 30 procent, där 2000-talet står för den största accelerationen. Jean M Twenge driver tesen att det hänger ihop med att kunskapsnivån för skolelever under samma period minskat. Man talar om en betygsinflation där amerikans­ka skolelever kan allt mindre, men att det inte märks i betygen.

I Sverige finns ett liknande problem vad gäller kunskapsnivå och betygsinflation. I rapport efter rapport ser vi hur svenska elevers kunskaper i läsförståelse, matematik och naturvetenskap dalar i jämförelse med andra länders – och då har läsförståelse tidigare varit ett område där svenska barn låg i topp.

Kanske har det blivit så viktigt med social kompetens, att kunna bygga sitt eget varumärke och att kunna marknadsföra sig själv att det numera bör schemaläggas och läras ut på skoltid:

Från och med 2011 finns ett tillägg i läroplanen att skolan ska uppmuntra eleverna att vara innovativa, kreativa, drivna – de ska lära sig entreprenörskap.
Skolan ska med andra ord forma en männi­skotyp.
– Skolan har gett upp lite av det pedagogiska, lärande ansvaret, till förmån för personlighetsutvecklande. I stället för att träna elever i minnesteknik och lära dem kunskaper de har användning för ger man kurser i social intelligens eller i entreprenörskap och innovationstänkande. Det är svårreglerade områden som kräver specifik kompetens. Man har tvingat in lärare i något de inte har förmågan att utföra. Lärare är utbildade i att lära ut, inte att vara reservföräldrar, säger Jonas Frykman, professor emeritus i etnologi.

Enligt Jean M Twenge, som skrivit ”Generation me” och ”The narcissistic epidemic”, försöker många föräldrar ge sina barn en god självkänsla genom att sätta dem på piedestal, tala om för barnen hur unika och speciella och begåvade de är – utan att de egentligen presterat någonting.

Man undviker att kritisera dem och skyddar dem från att uppleva svåra saker. Curlar dem, alltså. Och visst får det barnen att känna sig speciella – men en del känner sig lite väl speciella. De upplever att de kan det mesta, att de är begåvade och smarta, utan att egentligen vara det. Och de tar mycket plats.

Alice Höglund, 17 år som läser samhällsprogrammet på Jensen gymnasium Södra:

– Det är otroligt mycket störande människor som sitter och skriker och pratar om annat, eller i sina telefoner i skolan. Lärarna får ägna mer tid åt att säga åt dem än att undervisa. De har utvecklats till att bli föräldrar, och det är märkligt. Särskilt på gymnasiet, där man ändå är frivilligt, säger Alice Höglund.

Hon får medhåll från Sandra Gaye, 18 år, från Mediegymnasiet.

– Det är inte roligt med typerna som alltid måste synas och höras. De förstör lektioner, kommer för sent och respekterar inte att vi andra sitter och lyssnar på läraren. Sedan har de svårt för självkritik, klagar och lägger skulden på lärare som vi andra i klassen är jättenöjda med, säger Sandra Gaye.

”Curlingkören” är ett nytt begrepp som används på Nacka gymnasium om en speciell grupp elever och föräldrar:

Elisabet Börjesson Therstam är lärare i frans­ka och svenska på Nacka gymnasium:

– Vi har i dag fler och fler elever som ifrågasätter när de får ett visst betyg, eftersom de upplever att det står skrivet i pannan att de är MVG-elever. De kommer och säger att de inte är nöjda, att de vill ha en betygsdiskussion. De har en bild av att allt ska vara bekräftande, mysigt, roligt och bra, att de själva ska godkänna sina betyg, ungefär som när man trycker på ”gilla”-knappen på Facebook. Då blir det problem – eftersom skolan är en myndighet som sätter betyg.

– Skolan kan inte bekräfta elevernas egna skapade bilder av sig själva. Den måste ibland säga något annat, som: ”Du når inte målen” eller ”Du uppfyller inte kriterierna för ett visst betyg”. När eleverna börjar inse att det inte går att diskutera, kommer det ibland mejl eller telefonsamtal från föräldrarna.

– Curlingkören, som vi kallar dessa elever och föräldrar, skämtar Gunnel Thydell, lärare i svenska och engelska.

Mats Alvesson, doktor i psykologi, forskare i organisationsledning vid Lunds universitet och författare till ”Tomhetens triumf – om grandiositet, illusionsnummer och nollsummespel” menar att många studenter i högskolan fokuserar på sina rättigheter, ständigt behöver bli motiverade och är vana att bli omhändertagna:

–  Många pluggar utan något större intresse för studierna. Det finns också en viss infantilisering, många unga individer är vana att bli omhändertagna. Vi talar ibland om att man förväntas vara en ”curlinglärare”, vi måste börja med att säga självklara saker till studenterna, som att de själva ska sköta sina studier, att man inte får godkänt på tentor om man fuskar; rådgivning och hjälpfunktioner måste hela tiden tydligt lyftas fram. I stället för att själva ta ansvar för sitt liv och se till att skaffa sig de nödvändiga kunskaperna fokuserar många av studenterna på sina rättigheter – de ser sällan sina skyldigheter.

Alvesson menar att vi lever i ett hedonistiskt samhälle där fokus ligger på att allt ska vara kul.

– L’Oréals ”Because I’m worth it” kan ses som en slogan för vår tid. Man är värd höga betyg och ska få komma in på åtråvärda utbildningar utan att behöva anstränga sig särskilt mycket.

Lena Teurnell som är psykolog, psykoanalytiker och psykoterapeut har tillsammans med Bo Sigrell, professor i psykologi skrivit boken ”Narcissism – jag, mig och mitt”:

– Att försöka skrämma lärare från att ge låga betyg genom att anmäla dem för kränkning kan vara en typisk strategi för en patologisk narcissist. Både försöket till maktövertaget och förhållningssättet, att räkna med att få beröm oavsett vad man gjort, är narcissistiska idéer, säger Lena Teurnell.

Jag tror också att det är bättre att man prövar om man faktiskt klarar av att verka ute i samhället exempelvis genom att arbeta än att man bara klamrar sig fast vid en diagnos och inte vågar göra något och eventuellt utvecklas. Diagnosen kan bli en ursäkt för att inte ens anse att man behöver anstränga sig eller att man bara ger upp för att man ser eller vet andra som har liknande diagnoser som inte klarar av att jobba eller göra saker andra saker.

DIProgan skrev:Det här lät lite smutsigt, vilket plan skulle det va. Är allt värde som finns i världen mätbart i arbetsinsats?

Det är det jag menar allt värde är inte det. Jag skulle se mig som bättre ur arbetsperspektiv på sysselsättningsplanet skulle jag då vara bättre än de som inte hade jobb.

DIProgan skrev:Säkerligen och det kan nog ha o göra med hur dåligt det gått i andra sociala sammanhang.

Ja men en del tror inte det finns något rum för förbättring på den sociala biten och det är fel. Man måste försöka för att veta, och sen är det en stor skillnad mellan olika arbetsplatser och dessutom inte så som det var att gå i skolan.

DIProgan skrev:Kan inte minnas varken ett exempel på det eller sett någon upprörd över det.

Det är just det jag uppfattar denna tråden som, klagande på att vissa med arbete ser sig själva som bättre. Jag tror att något kan ha missuppfattats.

Sen är jag väl också en sån hemsk person som tror att nästan alla kan arbeta under rätt omständigheter.

Wine skrev:Jag tror också att det är bättre att man prövar om man faktiskt klarar av att verka ute i samhället exempelvis genom att arbeta än att man bara klamrar sig fast vid en diagnos och inte vågar göra något och eventuellt utvecklas. Diagnosen kan bli en ursäkt för att inte ens anse att man behöver anstränga sig eller att man bara ger upp för att man ser eller vet andra som har liknande diagnoser som inte klarar av att jobba eller göra saker andra saker.

Men detta fungerar likadant åt båda hållen... Du kan vända på resonemanget och det är minst lika viktigt och riktigt...
Därav att jag anser att man måste bedömas utifrån sin individuella förmåga och inte efter sin eventuella diagnos...

Wine skrev:

Tack, intressant läsning

Choklad skrev:Sen är jag väl också en sån hemsk person som tror att nästan alla kan arbeta under rätt omständigheter.

Beror mycket på hur du menar att det ska gå till men tack för alla dina synpunkter

Gersa skrev:Men detta fungerar likadant åt båda hållen... Du kan vända på resonemanget och det är minst lika viktigt och riktigt...
Därav att jag anser att man måste bedömas utifrån sin individuella förmåga och inte efter sin eventuella diagnos...

Du menar att det kan vara andra som inte släpper in personen med diagnos i samhället eller på en arbetsplats? Vet inte om jag förstod dig rätt.

Wine skrev:

Gersa skrev:Men detta fungerar likadant åt båda hållen... Du kan vända på resonemanget och det är minst lika viktigt och riktigt...
Därav att jag anser att man måste bedömas utifrån sin individuella förmåga och inte efter sin eventuella diagnos...

Du menar att det kan vara andra som inte släpper in personen med diagnos i samhället eller på en arbetsplats? Vet inte om jag förstod dig rätt.

Jag menar det som tråden ursprungligen handlar om, att om de Aspergare som syns och gör sig hörda framställer sig som någon form av övermänniskor så sätter det press på de som inte är övermänniskor och kanske inte besitter samma kapacitet. Både genom att de läser och ser dessa individer i den här typen av forum men även på grund av att myndighetspersoner tar till sig den extremt högfungerande Aspergaren som typ exempel...

Som jag sagt tidigare så har Funktionshindersombudsmannen i Stockholm sagt till mig att hon inte anser att Asperger är ett funktionshinder... Och det är ju helt ok, att hon tycker det, för de Aspergare som inte har något funktionshinder trots att de har en Asperger diagnos... Men det kan vara ett jätte problem för de som faktiskt har en funktionsnedsättning och en Aspeger diagnos...

Så återigen är det som jag försöker få fram som jag anser är viktigt:

Varje individ måste bedömas efter sin egen förmåga inte efter någon form av schablon bild av en diagnos som t.ex. Asperger...

Det är därför jag motsätter mig att man säger att en Aspergare fungerar så här punkt slut... Därför varje gång någon gör det, åt ena eller andra hållet så kan det drabba de som inte passar i den schablonen... Och därmed motverka att den individen får rätt stöd och hjälp om de nu behöver det. Eller att individer som inte har behov av stöd och hjälp blir behandlade som hjälplösa och pressas in i insatser av "hjälpande" myndigheter..

Gersa skrev:Som jag sagt tidigare så har Funktionshindersombudsmannen i Stockholm sagt till mig att hon inte anser att Asperger är ett funktionshinder... Och det är ju helt ok, att hon tycker det, för de Aspergare som inte har något funktionshinder trots att de har en Asperger diagnos... Men det kan vara ett jätte problem för de som faktiskt har en funktionsnedsättning och en Aspeger diagnos...

Instämmer, som jag har gjort tidigare.

Ska man vara noga är det faktiskt ett problem även för (eller med) dem som har diagnosen utan att vara funktionshindrade: då ska man nämligen inte ha den. Annat än om man var funktionshindrad när man fick den förstås. Diagnosen ska ju ställas på grund av funktionshinder – annars har man bara en aspig personlighet eller aspiga drag.

Å andra sidan har väl en del av dem en definition av "funktionshinder" som avviker från deras omgivnings. Hos en del under inverkan av bristande självinsikt, hos andra kanske inte.

Detta alltså förutom det mycket vanliga motsatta problemet: att folk runtom en, kanske också i vården, är oförmögna att inse hur stora problem man som (eventuell) aspergare kan ha med saker som för dem är självklart enkla. Kanske rentav att man inte inser det själv, eftersom man alltid har trott att det var likadant för alla andra.

Intressant inlägg om narcissism, Wine.

Jag ser det narcissistiska i vår kultur som ett stort samhällsproblem. Har formats av allt fokus på prestation och individualism som slagit över. Det är så mycket falska illusioner människor matas med. En önskan om att vara obegränsad, allsmäktig och välja bort allt som är trist, grått och få en superkarriär. Ingen kan i slutänden välja bort varken sjukdom eller död eller behovet av andra. Det kommer alltid ifatt.

Den sortens "sociala kompetens" som bygger på att sälja in sig och vässa armbågarna på bekostnad av självkritik och hänsyn till andra människor leder till uppblåsthet.

Uppblåsthet har ingenting med en sund självkänsla att göra. En sund självkänsla bygger på att jag vet om mina förmågor, begränsningar, inte behöver förvränga verkligheten eller skapa en falsk självbild. En verklig självbild vågar härbärgera det som är fungerande och bristande utan att slå över i självförakt eller tro sig vara förmer.

Gersa skrev:Det är därför jag motsätter mig att man säger att en Aspergare fungerar så här punkt slut...

Nej givetvis är inte poängen att generalisera alla med diagnos Jag tycker dock medvetenheten om denna, ska vi kalla det "personlighetstyp" är för liten. Sedan vore det såklart kul om en del som känner igen sig själva får ammunition att utvecklas vidare.

De

Zombie skrev:

Gersa skrev:Som jag sagt tidigare så har Funktionshindersombudsmannen i Stockholm sagt till mig att hon inte anser att Asperger är ett funktionshinder... Och det är ju helt ok, att hon tycker det, för de Aspergare som inte har något funktionshinder trots att de har en Asperger diagnos... Men det kan vara ett jätte problem för de som faktiskt har en funktionsnedsättning och en Aspeger diagnos...

Instämmer, som jag har gjort tidigare.

Ska man vara noga är det faktiskt ett problem även för (eller med) dem som har diagnosen utan att vara funktionshindrade: då ska man nämligen inte ha den. Annat än om man var funktionshindrad när man fick den förstås. Diagnosen ska ju ställas på grund av funktionshinder – annars har man bara en aspig personlighet eller aspiga drag.

Å andra sidan har väl en del av dem en definition av "funktionshinder" som avviker från deras omgivnings. Hos en del under inverkan av bristande självinsikt, hos andra kanske inte.

Detta alltså förutom det mycket vanliga motsatta problemet: att folk runtom en, kanske också i vården, är oförmögna att inse hur stora problem man som (eventuell) aspergare kan ha med saker som för dem är självklart enkla.

Det är en av de saker jag inte får ihop... Personer med Asperger diagnos som hävdar att de inte har några som helst problem....

När det för att ställa en Asperger diagnos finns ett kriterium som ser ut som följer:
C. Störningen orsakar kliniskt signifikant nedsättning av funktionsförmågan i arbete, socialt eller i andra viktiga avseenden.

Då är det ju så som du säger, att dessa individer helt enkelt är feldiagnostiserade???

Om det nu inte är så att dessa individer fungerar så dåligt i "andra viktiga avseenden" och inte har den insikten själva och kanske inte är bekväma med att dela med sig av den biten??

Jag vet inte vad... Men jag blir konfunderad över att det finns individer med Asperger diagnos, som enligt egen utsago inte har några som helst problem???

Gersa skrev:När det för att ställa en Asperger diagnos finns ett kriterium som ser ut som följer:
C. Störningen orsakar kliniskt signifikant nedsättning av funktionsförmågan i arbete, socialt eller i andra viktiga avseenden.

Då är det ju så som du säger, att dessa individer helt enkelt är feldiagnostiserade???

Om det nu inte är så att dessa individer fungerar så dåligt i "andra viktiga avseenden" och inte har den insikten själva och kanske inte är bekväma med att dela med sig av den biten??

Jag vet inte vad... Men jag blir konfunderad över att det finns individer med Asperger diagnos, som enligt egen utsago inte har några som helst problem???

Jag klarar av att studera och klarar av att ha vänner. Jag har ändå asperger men mina problem ligger inte på de typiska områdena som problemen brukar göra.

Sen finns det dem som fick aspergerdiagnos för länge sen och inte har problem i nuläget, dem är inte feldiagnostiserade bara för att de nu inte har några problem. Man kan bli helt problemfri trots diagnos.

Jag tycker att man borde inte få diagnosen om man inte har några problem men man kan ändå vara aspergare. Jag är aspigare än en del som har större svårigheter än vad jag har. Har man inte problem så tycker jag man kan nöja sig med en självdiagnostisering.

Jag hade klarat mig utan mina diagnoser, borde jag då inte fått dem? Att jag hade klarat mig betyder inte att jag är problemfri.

DIProgan skrev:

Gersa skrev:Det är därför jag motsätter mig att man säger att en Aspergare fungerar så här punkt slut...

Nej givetvis är inte poängen att generalisera alla med diagnos Jag tycker dock medvetenheten om denna, ska vi kalla det "personlighetstyp" är för liten. Sedan vore det såklart kul om en del som känner igen sig själva får ammunition att utvecklas vidare.

Jag förstår men kan inte se denna generella personlighetstyp du talar om. Jag kan hålla med om att det finns "drag" som är gemensamma för stora delar av de som har en Asperger diagnos...
Om du menar att bristen på förmågan till socialinteraktion skulle vara ett gemensamt drag så är det ju så per definition. Men sedan hur detta yttrar sig i individens beteende kan jag inte se något generellt mönster i...
Jag tror också att man måste betänka att det antagligen är en relativt liten grupp individer som syns och hörs mer än de med Asperger diagnos som helhet och hur passar då dessa "okända" individer in i respektive personlighetstyp??
Jag tror att du har rätt så till vida att man kan säga att det finns grupper inom de som har Asperger som har gemensamma drag. Det finns kanske också gemensamma drag bland en majoritet bland de med Asperger..
Men jag har inte sett att det finns någon dokumentation eller statistik på hur dessa i så fall skulle yttra sig på individnivå...
Det kan hända att det finns forskning jag inte känner till.
Jag grundar mina antaganden på det jag läst på olika håll under de senaste åren... Så återigen detta är min personliga tolkning av den information jag har tagit in...

Om någon vet om forskning som säger något annat kommer jag att anpassa mig efter den. Men jag har inte sett någon form av bevisning åt något håll...

Men jag vill inte acceptera att man schabloniserar ett diagnos kriterium som i sig lämnar en extremt stor variation på individens funktion och personlighet... Just av de skäl jag nämnt ovan.