Det börjar bli alltmer bekräftat: fordens "arbetshandikapp".

Vad gäller rena arbetsprestationer tillhör jag den absoluta eliten på min arbetsplats. Jag är effektiv, välorganiserad, lojal med företagets mål och värderingar, noggrann, kompetent, finner kreativa lösningar på problem, you name it....

Detta har jag fått bekräftat av ledningen, så det är ingen skröna jag själv har hittat på.

Jag har heller inga problem med att klara stress, arbetstoppar, övertid, eller att vara anträffbar på min lediga tid, SÅ LÄNGE JAG BARA BEHÖVER FOKUSERA PÅ ARBETSUPPGIFTERNA.


Det jag inte klarar och som totalt kör slut på mina krafter är istället jobbiga människor: underorndade (säsongare/sommarjobbare) som käftar emot en, visar attityd och vägrar göra som man säger, omotiverade kollegor som inte gillar att man brinner för sitt jobb och tycker man fjäskar för cheferna, självutnämnda "chefer" bland kollegor som ifrågasätter ens arbete (ibland utan att vet vad dom snackar om), intriger och skitsnack mellan kollegor, os.v.

Det handlar inte så mycket om att jag inte klarar av att reda ut den här sortens konflikter, eller att jag skulle vara mer utsatt än någon annan på min arbetsplats, snarare om att sånt här verkar stjäla så mycket av min energi, så att jag bli aldeles slutkörd, antagligen pga min as.

P.g.a. detta riskerar jag nu deltidssjukrinvning, därför att jag är helt slut som människa och börjar bli seriöst orolig för mitt fortsatta yrkesliv om det skall vara så här. -Det enda jag vill är att få arbetsro, hur svårt skall det vara!?


-Idéer?

-Synpunkter?

-Förslag på lösning?

-Egna erfarenheter?

Jag hugger "synpunkter" direkt.
Till att börja med, jag beklagar verkligen att du hamnat i den här sitsen och önskar verkligen att dessa problem inte existerade eller att de snabbt löser sig på lämligt sätt.

Med det sagt - nu kanske du själv kan se att det finns fler anledningar till att personer med AS inte arbetar än att "de är lata" eller "inkompetenta" eller "inte försöker tillräckligt", för att välja ett axplock av allt skit du både sa rätt ut och insinuerade när du själv fick arbete och plötsligt blev förmer än flera av oss andra.

tahlia skrev:Jag hugger "synpunkter" direkt.
Till att börja med, jag beklagar verkligen att du hamnat i den här sitsen och önskar verkligen att dessa problem inte existerade eller att de snabbt löser sig på lämligt sätt.

Med det sagt - nu kanske du själv kan se att det finns fler anledningar till att personer med AS inte arbetar än att "de är lata" eller "inkompetenta" eller "inte försöker tillräckligt", för att välja ett axplock av allt skit du både sa rätt ut och insinuerade när du själv fick arbete och plötsligt blev förmer än flera av oss andra.

Jag har aldrig gnällt på dom som inte arbetar, utan på dom med taskig attityd mot sina liv (negativism/offerkofta).
Jag söker faktiskt en lösning på min situation, inte en möjlighet att få gnälla i grupp om att allt är skit.
Men det var inte det som jag ville diskutera här, ni som vill gaffla om detta, vänligen starta en egen tråd, där jag troligtvis inte kommer att delta.

Låt oss återgå till trådämnet, med inriktning problemlösning och erfarenhetsutbyte.

Den diskussionen kan vi ta i en annan tråd. Alla vet dessutom att jag har en del att säga där.

Dock känner jag igen mig i Fårrrdens problematik här och det bästa jag har gjort är att hålla folk kort.
Jag pratar men jag öppnar mig inte särskilt mycket och betraktar skitsnackare/idioter med muntert förakt istället för att ta åt mig så mycket. Den förmågan har kommit först på senare år, det tar ju tid att utveckla tjockare hud.

Håll dem kort, det är väl det bästa tipset jag har.

Jag tror på det du säger så jag kommer inte att säga "jaså upplever du det så säger du" och annat skit.
När en människa skriver så här om sin tillvaro finns det ingen större anledning att ifrågasätta, det är den skrivande som bäst känner sig själv och sin situation.

Det är inte att förhäva sig att konstatera att det finns idioter.
Som Ernst-Hugo Järegård gav Jonas Gardell till råd: världen är full av idioter. Man kan inte ta hänsyn till dem. Man kan bara inte det.

Ett bra princip i ett sådant läge kan vara att sköta sitt jobb men ge fan i att lägga sig i andras.

Jag har ett tips. Läs boken En ny jord av Eckhart Tolle. Den handlar bland annat om människors ständiga sökande efter konflikter och drama och om hur man ska kunna ställa sig utanför det och inte ta det personligt. Vilket är en svår konst men väl värt att öva på.
Vissa människor mer eller mindre lever på att ta energi från andra genom provocerande drama.

För att ta ett enkelt exempel.
Jag står i kassan till en butik och ska köpa en energidricka. I självscannings kassorna finns ingen personal och då det är en energidricka som kräver manuell godkänning av personal pga åldersgräns så kan jag inte köpa den där.
Det står en kvinna före mig i kön med en överfull kundvagn.
Jag frågar vänligt om jag skulle kunna få gå före för att köpa min enda dricka och hon svarar nått i stil med: "Nej det går verkligen inte för sig för hon har minsann också stått i kö." Jag får vänta. Sedan när hon väl handlat allt och betalat och går ner för att packa i sina varor, och mitt köp påbörjas, kommer hon ihåg att hon glömt kundvagnen på andra sidan kassan. jag står då för att slå in koden till mitt kort. Hon frågar kan jag komma förbi trots att hon ser att det inte är plats dessutom har jag en ryggsäck på ryggen. Och hon kör istället kundvagnen rakt på mig. jag blir irriterad. Sådanna här situationer gör henne förmodligen full med energi och hon lever på att ta energi från andra samtidigt som det förstör min dag.

Trots att man har en förståelse för hur allt detta drama fungerar gör det en ändå irriterad och energilös men man får öva mera.

Bjäbbmonstret skrev:Ett bra princip i ett sådant läge kan vara att sköta sitt jobb men ge fan i att lägga sig i andras.

Men du förstår inte, jag lägger mig inte i andras arbete, det är vissa andra som lägger sig i mitt (=kräver att jag skall sänka min ambitionsnivå, eftersom det sticker i ögonen på dom).

Är det ok att vissa rötägg (i bemärkelsen avundsjuka, inte rötägg i bemärkelsen oambitiösa) skall få sänka ens arbetsglädje, yrkesstolthet och utvecklingsmöjligheter bara för att dom själva är trötta/omotiverade?

Skall kanske tilläggas att det rör sig om ett fåtal, men att jag är extra känslig.

Okej Ford men situationen med sommarvikarierna skulle du kanske kunnat undvika genom att säga ifrån att du har svårt att hantera att arbetsleda såna? Mental stress kan dessutom vara lika svår som fysisk så behöver du få sjukskrivet för det här så försök att få det. Kanske du också skulle behöva någon att resonera mer grundligt med angående sådana här situationer så kanske du kan komma på nya sätt att klara dig ur dem? Eller är det för sent?

Det är inte för sent, jag har en helt ok relation till dom andra på jobbet och är inte mer utsatt än någon annan. Promblemet är bara att när andra individer bara slår sånt här av sig så tar jag åt mig väldigt mycket och blir mycket mer mentalt utmattad av att ständigt behöva hålla garden uppe och spänna sina mentala muskler mot vissa individer.

De gånger man tvingas ta konflikter brukar jag faktsikt lösa det konstruktivt och resonabelt, samt vanligtvis mötas på halva vägen, det är inte det (ford irl är inte= ford på forumet), problemet är att sånt tar så pass mycket energi från mig att jag blir helt utmattad.

Bjäbbmonstret skrev:Okej Ford men situationen med sommarvikarierna skulle du kanske kunnat undvika genom att säga ifrån att du har svårt att hantera att arbetsleda såna? Mental stress kan dessutom vara lika svår som fysisk så behöver du få sjukskrivet för det här så försök att få det. Kanske du också skulle behöva någon att resonera mer grundligt med angående sådana här situationer så kanske du kan komma på nya sätt att klara dig ur dem? Eller är det för sent?

Vad gäller sommarvikarier har du egentligen rätt, det är ingen lämplig uppgift åt mig, men av organisatoriska skäl blir det mycket svårt att lösa.

Viktigare då om jag lyckas trycka på att det jag behöver i första hand är folk som är positiva och samarbetsvilliga/lätta att ha att göra med, snarare än folk som är duktiga på själva arbetet (under förutsättning att deras arbetsförmåga ändå faller inom det "normala").

Hoppas i så fall att detta respekteras till nästa år.

Ett sätt att lösa detta problem vore att:
Genomgå en arbetsinriktad fördömningsförmåga av dig, dina styrkor, vad det är som gör att du är bra på det du är. Men även vad det är du inte klarar av som är relaterat till aspergers.

Efter dom har gjort detta kan dom skriva ut ett "intyg" som förklarar hur du funktionerar som en människa pga aspergers.

Jag ska själv genomgå något liknande via socialpsykiatrin, fokus på detta är inte att avgöra hur mycket jag klarar av tidsmässigt att arbeta, utan vad jag klarar av känslomässigt.
Efter detta är fastställt kommer jag genomgå arbetsförmåga genomgång där jag via arbetsträning prövar sakta att gå upp i nivåer med arbetstid tills vi hittar något som jag klarar bra.

Problemet är ju bara att det handlar om ork, snarare än förmåga att klara konflikthantering, armbågande/revirpinkande (som tyvärr är nödvändigt för att man inte skall bli någon annans "bitch"/springpojke) och liknande på en arbetsplats och att jag verkar bli mycket svårare påverkad av dålig stämning än genomsnittet.

Eftersom jag samtidigt har en uthållighet och arbetsförmåga som t.o.m. verkar ligga över snittet, så länge det rör sig om "själva jobbet", så tror jag det kan bli väldigt svårt att få rätsida och trovärdighet i en sådan utredning.

Dessutom är jag rädd att det skulle stänga väldigt många dörrar på arbetsmarknaden.

Det finns ingenting du har att förlora på att kolla upp det här, om du genomgår vad jag beskrev så får du ett intyg på att du har problem. Om du sen väljer att dela den informationen på arbetsintervjuer är ju upp till dig så inga dörrar låsts för att du gör det.

Jag hade informationsmöte med socialpsykiatrin och activa och dom förklarade för mig att det inte spelar någon roll vilken psykisk funktionsnedsättning man har, om det finns något som man inte klarar av lika bra så ska man kunna hitta ett sätt att undvika det och fokusera på det som du är bra på.

Om man har lyckats hanka sig fram på arbetsmarknaden i ett antal år ändå som Ford har gjort är jag inte alls säkert att det är en fördel att ha ett intyg på problemen. I varje fall inte om man visar det för nån.

Bjäbbmonstret skrev:Om man har lyckats hanka sig fram på arbetsmarknaden i ett antal år ändå som Ford har gjort är jag inte alls säkert att det är en fördel att ha ett intyg på problemen. I varje fall inte om man visar det för nån.

Jo det var ju därför jag punkterade att det är hans val om han vill visa detta på framtida arbetsintervjuer.
Att ha speciella egenskaper som representeras som positiva och negativa kan vara en resurs på arbetsintervju om det uttrycks rätt, men det kan även vara ett stopsign som förstör hela intervjun.

ford skrev:Det jag inte klarar och som totalt kör slut på mina krafter är istället jobbiga människor:

Byt bransch, om det behövs för att du skall kunna starta eget företag.
På kortare sikt: Skriv ner vad som är värst, så du kan se mönster, och skapa vettigare hantering.

Bra mail av angelfairy, folk som den med kundvagnen råkar jag också ut för.
Dock gissar jag att ford hellre läser Ayn Rand: Atlas Shrugged (trots de hemska miljöskildringarna).

Att skaffa papper med ”arbetsinriktad fördömning” (bra uttryck) tror ju jag inte heller alls på.

Det är trist att du ska ha det så kämpigt på arbetsplatsen emellanåt Ford. Du har ju verkligen hittat ett arbete som du brinner för, där du är kunnig och uppskattas. Det borde gå att lösa, men hur...

Det ena jag tänker är att kanske säga ifrån vad gäller folk som ska gå bredvid och läras upp. Antingen att du ber att få vara med och välja vem, om det kommer fler till erat ställe samtidigt, eller ifall du helt enkelt kan få slippa den uppgiften.

Jag tror att du kan be om lite sådant i och med att de ser hur bra du jobbar i övrigt. Gissar att de inte vill bli av med dig i första taget utan nog kan tänka sig att anpassa vissa saker för att du inte ska byta jobb.

En annan idé kan ju vara att försöka (om det nu finns) leta efter företag/arbetsplatser där de är väldigt få anställda och på så vis minska de sociala kontakterna.

Det finns väl bara tre saker att välja på:

• Säga ifrån.
• Tiga och lida.
• Byta jobb.

Jag tycker det verkar som att du alltid får de här problemen på höstkanten. Flytta utomlands kanske?

nallen skrev:Det finns väl bara tre saker att välja på:

• Säga ifrån.
• Tiga och lida.
• Byta jobb.

Och så kan man lära sig att inte bry sig om vad andra tycker i samma utsträckning.

Jag skulle också trötta ut mig om jag engagerade mig i kontorspolitiken.

ford skrev:Det jag inte klarar och som totalt kör slut på mina krafter är istället jobbiga människor: underorndade (säsongare/sommarjobbare) som käftar emot en, visar attityd och vägrar göra som man säger, omotiverade kollegor som inte gillar att man brinner för sitt jobb och tycker man fjäskar för cheferna, självutnämnda "chefer" bland kollegor som ifrågasätter ens arbete (ibland utan att vet vad dom snackar om), intriger och skitsnack mellan kollegor, os.v.

Jag föreslår en stor dos ödmjukhet och en nerstigning från dina höga Fordhästar.
Det sätt du ser på övrig personal på din arbetsplats ger dig problem - att du hoppat på föreställningen om ett hierarkiskt system som ger dig möjlighet/rätten att se andra som underordnade lär inte ge annat än problem. Väx upp!

Det hierarkiska systemet är till för att hålla arbetshjonen i schack men det enda det ger är splittring och negativ arbetsmiljö vilket i sin tur ger personal som underpresterar och beter sig illa. Det funkar inte att trycka ner folk för att få dem att arbeta bättre. Har du ansvar för ett arbetslag är det din roll att entusiasmera och få alla att känna sig lika värda. Klarar du inte av det ska du inte åta dig ett sådant uppdrag.
Exempelvis.

Är det inte du som har ansvar över andra så bör du lägga det ansvaret där det hör hemma - på era chefer. Dock vet jag att de huvudansvariga på hierarkiska arbetsplatser ofta vill behålla strukturen som den är, jobbet blir ju gjort - skit samma om det är på någras bekostnad. Så huvudproblemet beror inte på arbetstagarna, dina besvärliga, uppkäftiga kollegor utan på hur arbetsplatsen är avsedd att fungera vilket dikteras av ledningen.
Det är liksom meningen att vissa ska vara högpresterande och kanske gå under på kuppen och att andra kan gå och dra benen efter sig. Det kommer alltid nya högpresterande när de gamla faller ifrån. De lågpresterande som orkar jobba kvar år efter år räknas till de trogna och värderas ändå högt bara därför. Det går liksom inte att "vinna" genom att vara duktig.

Med det sagt:
Jag hade ungefärligen samma problem själv och råkade i otaliga konflikter just på en arbetsplats där strukturen var strikt hierarkiskt uppbyggd.
Fortfarande stör jag mig på folk som lodar sig fram och vägrar göra sitt bästa på min nuvarande arbetsplats där det är betydligt plattare organisation men samtidigt förstår jag bakgrunden till varför vissa till slut inte orkar, vilket gör det något lättare att ha överseende med.

För överseende hade jag inte tidigare utan hade mina strikta principer om arbetsmoral och annat som gick stick i stäv med många kollegors. Hade jag tänkt litet längre på den tiden så hade jag inte tagit åt mig lika mycket och blivit så utmattad, tror jag.
Mångas verklighet idag är att de befinner sig på arbetsplatser som ligger under deras egentliga kompetensnivå, de har tvingats att ta anställningar som inte alls intresserar dem och enda anledningen till att de är där är ofta rent krasst ekonomiska.
De sitter av sin arbetstid och hoppas på att ingen kommer på dem. Det finns de som är helt slutkörda och/eller mår psykiskt/fysiskt dåligt men har ändå ingen möjlighet att ta sjukledigt eller byta jobb. Alltså stannar de kvar och försöker komma undan så gott det går.
Inte så konstigt att många av dessa till slut inte orkar uppföra sig och försöker av ren självbevarelsedrift få ner arbetstempot, kommer du då och driver på så är du en fiende.
Och jag förstår den reaktionen.

Men hoppas samtidigt att jag aldrig mer behöver hamna på en sådan arbetsplats, av ren självbevarelsedrift.
Har man möjlighet att jobba annanstans så ska man ta den möjligheten, det går antagligen inte att förändra tänket hos en hel elefanthjord, man blir bara brutalt nertrampad till slut.

Sammelsurium skrev:

nallen skrev:Det finns väl bara tre saker att välja på:

• Säga ifrån.
• Tiga och lida.
• Byta jobb.

Och så kan man lära sig att inte bry sig om vad andra tycker i samma utsträckning.

Jag skulle också trötta ut mig om jag engagerade mig i kontorspolitiken.

Gör om gör rätt och läs igenom inledningsinlägget noga denna gång. För övrigt har jag formellt arbetledaransvar över säsongare/sommarjobbare på mitt område och måste alltså bry mig.

LILITH_ skrev:

ford skrev:Det jag inte klarar och som totalt kör slut på mina krafter är istället jobbiga människor: underorndade (säsongare/sommarjobbare) som käftar emot en, visar attityd och vägrar göra som man säger, omotiverade kollegor som inte gillar att man brinner för sitt jobb och tycker man fjäskar för cheferna, självutnämnda "chefer" bland kollegor som ifrågasätter ens arbete (ibland utan att vet vad dom snackar om), intriger och skitsnack mellan kollegor, os.v.

Jag föreslår en stor dos ödmjukhet och en nerstigning från dina höga Fordhästar.
Det sätt du ser på övrig personal på din arbetsplats ger dig problem - att du hoppat på föreställningen om ett hierarkiskt system som ger dig möjlighet/rätten att se andra som underordnade lär inte ge annat än problem. Väx upp!

Det hierarkiska systemet är till för att hålla arbetshjonen i schack men det enda det ger är splittring och negativ arbetsmiljö vilket i sin tur ger personal som underpresterar och beter sig illa. Det funkar inte att trycka ner folk för att få dem att arbeta bättre. Har du ansvar för ett arbetslag är det din roll att entusiasmera och få alla att känna sig lika värda. Klarar du inte av det ska du inte åta dig ett sådant uppdrag.
Exempelvis.

Är det inte du som har ansvar över andra så bör du lägga det ansvaret där det hör hemma - på era chefer. Dock vet jag att de huvudansvariga på hierarkiska arbetsplatser ofta vill behålla strukturen som den är, jobbet blir ju gjort - skit samma om det är på någras bekostnad. Så huvudproblemet beror inte på arbetstagarna, dina besvärliga, uppkäftiga kollegor utan på hur arbetsplatsen är avsedd att fungera vilket dikteras av ledningen.
Det är liksom meningen att vissa ska vara högpresterande och kanske gå under på kuppen och att andra kan gå och dra benen efter sig. Det kommer alltid nya högpresterande när de gamla faller ifrån. De lågpresterande som orkar jobba kvar år efter år räknas till de trogna och värderas ändå högt bara därför. Det går liksom inte att "vinna" genom att vara duktig.

Med det sagt:
Jag hade ungefärligen samma problem själv och råkade i otaliga konflikter just på en arbetsplats där strukturen var strikt hierarkiskt uppbyggd.
Fortfarande stör jag mig på folk som lodar sig fram och vägrar göra sitt bästa på min nuvarande arbetsplats där det är betydligt plattare organisation men samtidigt förstår jag bakgrunden till varför vissa till slut inte orkar, vilket gör det något lättare att ha överseende med.

För överseende hade jag inte tidigare utan hade mina strikta principer om arbetsmoral och annat som gick stick i stäv med många kollegors. Hade jag tänkt litet längre på den tiden så hade jag inte tagit åt mig lika mycket och blivit så utmattad, tror jag.
Mångas verklighet idag är att de befinner sig på arbetsplatser som ligger under deras egentliga kompetensnivå, de har tvingats att ta anställningar som inte alls intresserar dem och enda anledningen till att de är där är ofta rent krasst ekonomiska.
De sitter av sin arbetstid och hoppas på att ingen kommer på dem. Det finns de som är helt slutkörda och/eller mår psykiskt/fysiskt dåligt men har ändå ingen möjlighet att ta sjukledigt eller byta jobb. Alltså stannar de kvar och försöker komma undan så gott det går.
Inte så konstigt att många av dessa till slut inte orkar uppföra sig och försöker av ren självbevarelsedrift få ner arbetstempot, kommer du då och driver på så är du en fiende.
Och jag förstår den reaktionen.

Men hoppas samtidigt att jag aldrig mer behöver hamna på en sådan arbetsplats, av ren självbevarelsedrift.
Har man möjlighet att jobba annanstans så ska man ta den möjligheten, det går antagligen inte att förändra tänket hos en hel elefanthjord, man blir bara brutalt nertrampad till slut.

Du har missat några fundamentala detaljer: för det första är de jag kallar underordnade faktiskt underordnade i ordets rätta bemärkelse, då jag de facto har formellt personalansvar för säsongspersonal och sommarjobbare som arbetar på mitt område.

För det andra kanske du skulle släppa dina fördomar och istället ta reda på hur saker verkligen ligger till innnan du svarar på inlägg.

För det tredje är det just frånvarande ledarskap och bristen på tydliga hierarkier, drä det råder ömsesidig repekt såväl uppåt som nedåt som orsakat splittring, motsättningar och negativ stämning på min arbetsplats.
Det är t.o.m. så att självaste facket på min arbetsplats har tagit upp bristande stöd från chefer och frånvanrande ledarskap som ett arbetsmiljöproblem.

Lusläs allt som jag skrivit ovan i dennna tråd, svara på nytt; gör om, gör rätt!