56 års erfarenhet ? inte minst från mitt eget liv,

56 års erfarenhet ? inte minst från mitt eget liv, givetvis, men också från fallstudier och mångårig kontakt med psykiatrin och andra olycksdrabbade människor ? har övertygat mig om att uppväxtvillkoren är den helt avgörande faktorn för utvecklingen av psykisk ohälsa. Erfarenheten har emellertid också lärt mig, att det sällan finns anledning att rikta anklagelser mot eller att skuldbelägga barns vårdnadshavare. De allra flesta gör så gott de kan och vad de tror är bäst för sina barn. Problemet ligger i en oftast omedveten oförmåga, att se och möta sina barns känslomässiga behov. En oförmåga som i sin tur ofta är grundlagd i vårdnadshavarnas egen uppväxt.

Självklart varierar den beskrivna problematiken mellan olika familjer och släkter p.g.a. individuella förhållanden, men i synnerhet i den industrialiserade världen kan man också se en generellt ökande psykisk ohälsa, som knappast har individuella orsaker. I västvärlden beräknas depressioner och liknande tillstånd inom kort bli den främsta orsaken till sjukfrånvaro (om så inte redan är fallet!).

I denna utveckling samspelar strukturella samhällsfaktorer med livsvillkoren på familjenivå. Den ekonomiska konkurrensen i världen ställer ökande krav på effektivitet i produktionen. Den tekniska utvecklingen ställer ökande krav på medborgarnas tid, kunnande och kompetens. Tempot höjs kontinuerligt och prestationskraven ökar. Sociala strukturer splittras sönder av arbetsmarknadens krav. Samhällsmaskineriet får ett överordnat egenvärde i stället för att vara medborgarnas tjänare, och människors psykosociala behov nedvärderas och blir underordnade.

Processen leder till en stigande stressnivå hos befolkningen som helhet. Stressen leder i sin tur till försämrad psykisk och kroppslig hälsa ? och inte minst till försämrad empatisk förmåga. Hela befolkningar drivs sakta med säkert i psykopatins riktning. Det skapas en ond utvecklingsspiral, där föräldrar får försämrad förmåga att möta sina barns behov, vilket i sin tur formar nya föräldrar med än sämre förmåga att möta sina barns behov. Det leder också till en vuxenvärld, som blir alltmer tondöv för hur man formar ett samhälle, som tillgodoser medborgarnas emotionella och psykosociala behov. Man ser inte hur samhällsstrukturen blir alltmer empatilös, helt enkelt för att man själv, individuellt, är drabbad av samma process!

Personligen kan jag inte se något slut på den förödande utvecklingen, som inte innefattar ett sammanbrott för dagens industrialiserade marknadssamhälle. Jag tror inte att det är någon slump, att återhämtningen från psykisk ohälsa är markant bättre i den s.k. tredje världen, än den är hos oss i den industrialiserade världen. Det är heller inte någon slump, att psykisk ohälsa närmast är ett okänt fenomen hos många naturfolk. Något mycket väsentligt för människans välbefinnande har gått förlorat i det moderna storsamhället!

/Hannes Qvarfordt


Marsianen läser Revansch
Publicerat: augusti 6, 2012 | Författare: rsmhbloggen | Postat i: Biologiskt synsätt, Hannes Qvarfordt | 3 kommentarer »

Ögnar igenom senaste numret av Revansch, som anlände för några dagar sedan. Det börjar bra, med Jimmie Trevetts ledare om boende och hämtning till tvångsvård. Texter, som jag tidigare har läst och uppskattat, här i bloggen. Därefter blir jag, i stort sett för varje artikel, allt mer modfälld. Sida upp och sida ned beskrivs psykisk ohälsa som ?sjukdom? eller ?psykisk sjukdom?, och tillstånden tycks alltid ha sitt ursprung i den enskilda individen och i hennes kropp. På sidan 5 lämnas i en intervju stort utrymme åt en läkemedelsforskares renodlat medicinska perspektiv på självmord i samband med psykofarmakabehandling. Inga kommentarer eller frågor angående alternativa tolkningar av forskningsresultaten, t.ex. ur ett brukar- och RSMH-perspektiv.

Jag läser vidare och möts av ?önskereportaget? om äventyraren Renata Chlumska. Inte för att jag har något emot denna energiska dam, som tvärtom förefaller vara av gott hjärta, men just hennes superduktighet kan möjligen få en och annan av Revansch! läsare att känna sig ännu mer vingklippt och ?misslyckad? i kampen för tillvaron. Har redaktören funderat över det?

Jag känner inte riktigt igen mitt gamla RSMH. Värderingar och synsätt har förändrats under senare år, i takt med den tilltagande biologiseringen av psykiatrin. Allt fler medlemmar, medlemsföreningar och styrelsemedlemmar tycks anamma de biomedicinska och behavioristiska (KBT) tolkningarna av psykisk ohälsa. Det gör mig nedslagen och dyster inför framtiden. Själv tillhör jag den krympande och urmodiga, lilla skara inom rörelsen, som fortfarande hävdar och allt framgent kommer att hävda det socialpsykiatriska perspektivet. Vi framstår säkert ? och upplever också oss själva ? allt mer som marsianer på Jorden. Eller kanske som jordlingar på Mars! Men vi ger oss inte. Aldrig, någonsin!

/Hannes Qvarfordt
Tankar inför hösten
Publicerat: augusti 3, 2012 | Författare: rsmhbloggen | Postat i: Öppenhet, Bemötande, Paulina Tarabczynska | Lämna en kommentar »

Jag hoppas att alla njuter av sommarlov/semester. Just nu sitter jag och skriver på artiklar för vår bilaga till Revansch som skall publicerar i slutet av sommaren. Det är mycket arbete, men det är skitkul med!

Jag ser till att ha min IMSDAL vatten flaska är med mig. Det är en bit av Norge som jag fick med mig. Har varit i Norge och hjälp till med Mental Hälsa Ungdoms sommarläger. Det har varit så kul. Jag känner att vi har mycket att lära oss av Norrmännen.

Visst jag kom hem trött och sliten och helt myggbiten. När planet lyfte från Oslo blev jag en aning panikslagen. Jag började sakna alla redan. Och fastän jag är i Sverige nu och har landat så stannade mitt hjärta kvar i Norge.

Snart kommer vi anordna vårt eget läger för RUS:are och jag har massa nya idéer och tankar om hur vi kan göra det bättre. Det handlar inte bara om hur man ser på sin sjukdom utan hur man bemöter varandra. Vi svenskar har en tendens att tycka synd om oss och inte våga prova och misslyckas. Något som jag blev förvånad över på ett positivt sätt var att ingen pratade om sina diagnoser i Norge. Inget utbyte om hur mycket man har legat på sjukhus eller vilka mediciner man tar. Istället fokuserade alla sig på att vara sig själva. Och det är vi dåliga på här i Sverige. Vi döljer oss lite bakom vår sjukdom. Snörar in oss i samtal om mediciner och läkare. Istället för att prata om hur vi mår och vad vi blir glada av.

Det är så mycket som är på G för min del. Jag har blivit antagen till Hjärnkollsutbildning i Höst och kommer ägna mitt liv åt att få oss att våga börja prata. Det kommer bli så spännande att få ta del av denna nya upplevelse. Vem säger att bara för att du blir diagnostiserad med diverse psykiska åkommor att ditt liv tar slut. Mitt liv har bara börjat och jag älskar vartenda dag. Jag tänker ta vara på dagarna som om varje var den sista. Och jag vet att jag kommer få bakslag, men det ingår lite i processen. Den biten kommer jag inte undan från. Kom ihåg. Det finns ingen början, det finns inget slut, bara förändring. Och förändring är oundviklig.

Massor med kramar till er alla.

/Paulina Tarabcynska


Ett par allmänna intryck av årets Almedalsvecka
Publicerat: juli 7, 2012 | Författare: rsmhbloggen | Postat i: Jimmie Trevett | Lämna en kommentar »

Mångt och mycket har sagts både från och om politikerveckans myller i Almedalen och Visby. Inte minst om hur mycket pengar som bränts; både bildligt och mer handgripligt som i 2010 års sedelbål signerat Gudrun Schyman. Mer eller mindre farsartade gimmicks för dyra pengar och mingel där deltagarna bjudits på både det ena och det andra har ofta i ett ganska gällt tonläge rapporterats. Och visst undrar man ibland, som novis i Almedalen, om omdömet hos vissa av arrangörerna bakom de mer än 1 800 evenemangspunkterna.

Nu har ju varken RSMH eller övriga inom brukarrörelsen så mycket fria medel att vi ser någon poäng med att lägga en slant mer omedelbart på grillen. Men, vi har något betydligt mer värdefullt. Nämligen ideellt engagerade medlemmar och förtroendevalda som är villiga att ställa upp och hjälpa till så att frågor om psykisk hälsa och rätten till stöd och insatser som främjar den inte plöjs ner i jipponas svallvågor. Under dessa dagar har jag fått många goda tillfällen att få byta tankar och erfarenheter med medlemmarna i en av RSMH:s livaktigaste lokalföreningar; RSMH Kamratringen på Gotland.

Många av dem har i veckan krängt på sig RSMH-jackan och gett sig ut för att handgripligen sprida information om psykisk ohälsa och på gator och torg prata om vägar till återhämtning med tillresta fastlänningar. De har dessutom passat på att bevaka många av de workshops och föreläsningar där frågorna om psykisk hälsa tangerats av profession och beslutsfattare. Sånt gör mig glad.

Nu har ju faktiskt också vissa arrangörer på eget initiativ bjudit in själverfarna och representanter från den organiserade brukarrörelsen till panelsamtal. Dessutom har vi själva under NSPH-paraplyet bjudit upp till dans i frågor om diskriminering, socialförsäkring, arbetsmarknad och sysselsättning m m. Även de nya PRIO-ansvariga Anders Printz och Ing-Marie Wieselgren la ut texten om regeringens nya psykiatrisatsning

I myllret har jag och andra ur RSMH:s led fått chansen att byta ett par ord inte bara med beslutsfattare på riksplanet utan även med centrala företrädare för de myndigheter med vilka våra medlemmar har att göra i vardagslag som Försäkringskassa och Arbetsförmedling. Alla har ju inte haft tid för oss enkla själar, men uppmuntrande många har stannat upp utan att behöva lockas in med rosévinsbuffé och gift-bag.

Andra som Kjell Rautio på LO har på egen hand argumenterat sig fram till ståndpunkter som väl matchar de som vi inom RSMH och NSPH letts till av våra medlemmar erfarenheter av den nu rådande halvmesyren till socialförsäkringssystem. Andra talar mer abstrakt om en omstart där även människor med funktionsnedsättning inkluderas i det goda samhället som Annie Lööf.

Men, även om nu såväl röda som blå och gröna lagen talar vackert om ett samhällsbygge där även gruppen med svårare psykisk ohälsa som hitintills fått stå utanför med svavelsticka skulle få möjligheter till ett gott liv där arbetslinjen inte är ett hån och ordet rehabilitering har ett praktiskt innehåll undrar man hur mycket av det fagra blomsterspråket som tål septemberkylan då riksdagen samlas på nytt i höst.

Jimmie Trevett




Sommartider
Publicerat: juni 1, 2012 | Författare: rsmhbloggen | Postat i: fattigdom, Khai Chau | Lämna en kommentar »

Sitter här i början av juni och tänker på den kommande sommaren. Varje år är det likadant. Det är inte bara semester, sol och bad och sen är det bra! Sommartid kan vara en enda lång pina för vissa av oss. Man kan nästan säga att de sociala kraven ökar för varje år. En del som har hälsa + pengar, kan säkert se fram emot en härlig tid. Medan vi andra får vara snälla och titta på.
Semestertider innebär också mer eller mindre stängt på de flesta kontakt-/träfflokalerna, som annars är en trygghet i vår vardag. Återigen: pengar är inte allt ? men det hjälper!

Ta det försiktigt därute i sommar

/Khai Chau
En marsians litania
Publicerat: maj 24, 2012 | Författare: rsmhbloggen | Postat i: Hannes Qvarfordt | Lämna en kommentar »

?eller kampen för att överleva (nästan) utan hopp

Först en varning: Den som redan är deprimerad bör avstå från att läsa vidare, eftersom nedanstående inlägg knappast förbättrar hälsan.

Hur gör man för att överleva, när man på tre grundläggande områden har svårt att se någon ljusning i framtiden? Jag brottas dagligen med frågan, och de tre områden jag talar om är privatlivet, utvecklingen i Sverige och tillståndet i världen.

1. Privatlivet

Efter en uppväxt, där jag har varit osedd, inte har fått känslomässig bekräftelse och där jag har tvingats dölja mitt inre inför en oförstående omvärld, har jag till sist kastats ut i en vuxenvärld, som ställer krav om självständighet och mognad och där inga relationer längre kan möta de behov som aldrig har tillgodosetts. Det har skapat en oändlig och närmast obotlig, existentiell ensamhet, som ingen egentligen kan förstå och som gör varje dag till en energislukande kamp för livet.

2. Utvecklingen i Sverige

Om vi bortser från vårt rent löjliga, materiella överflöd ser jag ett samhälle ? inte bara i Sverige, utan i hela den industrialiserade världen ? som inte tillfredsställer grundläggande, mänskliga behov och som dessutom fortsätter att utvecklas i fel riktning. Tempot höjs, stressen tilltar, sociala strukturer splittras sönder, kraven ökar på den enskilda individen. I stället för att samarbeta långsiktigt i små och täta, sociala strukturer, konkurrerar numera irrande och ensamma individer ihjäl varandra på en marknad, där vi har förvandlats från medmänniskor till designade handelsvaror och varumärken. Utvecklingen understöds av övermäktiga, ekonomiska krafter.

3. Tillståndet i världen

Människans och hela naturens existens hotas idag av miljöförstöring, klimatförändringar, pandemier, globala konflikter, resursbrister, artutrotning osv. Freds- och miljöorganisationer gör behjärtansvärda insatser för att mota olle i grind, men när de globala hoten har sin yttersta grund i överbefolkning, blir insatserna till sist fåfänga. Alla förändringar som genomförs måste göras i en så ofantlig skala, att Jorden och ekosystemen i längden ändå inte tål dem.

Som sagt, hur överlever man med sådana här perspektiv? Det som skapar någon form av mening i min tillvaro är till sist egentligen bara kampen för min egen och mina olyckssyskons upprättelse gentemot sjukförklararna och kampen för människans upprättelse gentemot ekonomismen och fascismen. Förmodligen en fåfäng kamp även det.

Jag är en marsian på Jorden. Eller måhända en jordling på Mars?

/Hannes Qvarfordt

Moderator: Tog bort en hel skärmsida med radmatningar.

Oj här var ju ett enkelt och skitbra tips om stress och kalenderplanering. Jag tror att jag ska pröva det på direkten!

http://rsmhbloggen.se/2012/02/24/att-hi ... ka-stress/

Tack Mikael för att du visade på bloggen även om du säkert gjorde det av helt andra skäl.