Jag rekommenderar en korsning muterad rottweiler/dingo/varulv. Äter allt. Tycker mycket om små barn. Hohoho.


Förlåt, kunde inte motstå frestelsen...

Om någon undrar varför jag skriver det här så var det för att någon gav Finsk Lapphund och Engelsk Springer Spaniel som förslag på hundar, så jag skriver min syn på hunden och hur just min hund är.

För ett tag sedan skaffade vi en Finsk Lapphund. Något mer "jag-bryr-mig-inte-om-dig"-attityd mot främlingar än var våran Springer Spaniel har. Han skäller om det är något misstänksamt ljud där ute, om främmande personer går in på gården (eller bara förbi huset för den delen..). Han skäller aldrig på mig. Han har skällt några gånger, men det har varit när jag stampat på bron och/eller kommit hem med någon annan. När personerna väl kommer in är han däremot väldigt trevlig och hälsar men sedan är dom oftast inte särskilt intressanta längre. Finska Lapphundar har ofta väldigt lätt till skall, men det går såklart att träna bort. Han skäller även när han blir uppjagad, vid lek och om man till exempel springer snabbt, och fyfan vilket jobbigt skall han har. Han kan verkligen skälla på olika sätt men det enda skallet som inte gör ont i huvudet är när han skäller på dörren..)

Lapphundar kräver minimal pälsvård. Regnar det så rinner vattnet av, eller så blir han blöt men bara han ruskar sig så flyger allt av och han torkar jättesnabbt. Det man kan behöva göra är att borsta lite då och då (behövs knappt). Den tovar sig inte och ser väldigt fin ut av sig själv. Min hund väger 17kg (tror jag) och det är alltså en hane. Har mött folk som haft lapphundar och de påstår att deras hundar är små i jämförelse med honom. Förmodligen då de flesta varit tikar, men lapphundarna kan väga mer och jag själv tycker att han faktiskt är liten.

Skulle beskriva han som en väldigt vaksam hund, beredd på allt. Han kan ligga nedanför mig när jag sitter vid datorn och han kan i princip sova, men bara jag är på väg att ställa mig upp så hoppar han snabbt upp och är redo att följa mig. Han blir även lättare misstänksam mot ljud och "konstiga" saker och dessutom lättare skrämd än Springern som snarare blir nyfiken (anser jag). Dessutom är han väldigt uppmärksam, märker verkligen allt på både nära och lång håll. Även om han inte är världens lydigaste hund (vårat fel - vi har inte tränat så mycket) så är han otroligt lyhörd. Han reagerar väldigt bra på positiv inlärning. Min pappa var rätt "hård" på honom och har rytit i åt honom när han var liten, och det har pappa fått ångra nu senare då han inte alls litar lika mycket på honom. Han var så van vid Springern som i princip inte skulle reagera om så en bomb släpptes bredvid honom. Men skulle man vilja lära honom ("lappen") något så har han väldigt lätt för det.

Jättetrevlig hund som älskar att mysa men inte på ett extremt sätt utan bara att han får sitta med ryggen mot en och bli kliad. Han kan nöja sig med att ligga och titta på medan Springern jämt ska vara "mitt i smeten"

När han är understimulerad, stressad och liknande saker så börjar han snurra runt och bita på sig själv. Han håller på med klickerträning, spårning, rallylydnad (hobbynivå, bara för att han ska ha kul, ha något att göra och inte flippa ur helt .)

Nu har visserligen inte våran Lapphund bott tillsammans med barn, men jag kan tänka mig att det skulle fungera bra om dom växer upp med barn då dom verkligen är jättesnälla (hundarna alltså).

Jag har skummat igenom tråden och kan ha missat ifall ni redan pratat om detta, isf sorry.

Många hundraser avlas på ett sätt som inte gynnar hundarnas hälsa. Jag tycker att detta är något som man skall väga in när man letar raser. Hundägare brukar bli väldigt fästa vid sina hundar och det gör ont när dom blir sjuka.
Så för att spara sig själv, ens familj och självklart hunden onödigt lidande rekommenderar jag dig att leta efter en snäll och frisk ras. Ett tips är att kolla hos försäkringsbolagen vilka raser som har hög respektive låg premie. Raser som oftare blir sjuka har högre premie och friskare raser lägre.
Givet är också att det är väldigt dyrt att ha en sjuk hund trots försäkring. Många av de populära hundraserna dras med sjukdomar som ökat iom vårdslös avel. Det finns även listor på sjukaste/ friskaste raserna, testa att googla.

Lycka till med hundletandet!

en hund so jag är uppväxt med är newfonland ( ursäka stavningen) de är suveräna med barn mina föräldrar skaffade en sådan när min älsta syster blev hundbiten illa som liten för att hon inte skulle bli hundrädd. Problemet är då deras päls och att de dreglar.
Själv har vi två västgötaspetsar och de är bra med barn och lite vaktiga. Tål mycket men kan tendera att bli skälliga. Tyvärr.
Dock är de med på allt och vissa som min tik kan dö fö att bi klappad tills hon inte har päls kvar. Alla hundar har bra och dåliga sidor och dessa vå gillar jag skarpt i alla fall.

Labrador och Golden retreiver är de jag har hört nämnas mest när det snackas om barnvänliga hundar.

Mamasnest skrev:Bra frågor!! Vi vill ha en stor eller mellanstor hund, men inte enorm. Lagom pälsvård. Jag skulle gärna ha en lite vaktig hund, men är inte risken stor att den blir skällig hela tiden då?

Nu vet jag! En korthårig Schäfer. De är stabila och lättlärda. De vaktar naturligt men det går att träna bort onödigt skällande. Pälsvård behöver den inte så mycket av.

Så vitt jag vet så brukar dessa raser vara friska och leva länge. Det man måste tänka på är att den avgörande faktorn i hur hunden går ihop med familjen och hur den fungerar med sådant som skällande är träningen. Det finns kamphundar som är hur lugna och trevliga som helst och det finns andra hundar av "vänliga raser" som är otroligt aggressiva och farliga.

Jag glömde att säga att västgöten är en stor hund i litet format och en frisk stabil hund då rasen inte är så hårt avlad som andra raser.Och det är ju en av våra älsta hundraser. Det är helt klart ett allternativ för folk som både vill ha den som sällskap och någon att arbeta med. Och så deras bedårande lilla stubbsvans. Vlken är medfödd på 40 % av individerna. Den jagar inte är utmärkt att gå lydnad med kan berätta att när min tik var 3 år skulle gå lydnadskurs blev hon uppflyttad och i den svårare klassen var hon den enda som kunde göra allt utan koppel utan att bry sig dt minsta om de andra hundarna. Kan ju bero på att hon är ganska matfrälst men lite får man ju skryta.

Och ett annat kul faktum är att många känner igen rasen fast den är liten. Speciellt äldre.

Jag har en portugisisk vattenhund och två barn på snart 8 och 4. Han förstår barn och är bra med dem, men än så länge alldeles för livlig för att lämnas ensam med dem. Han är iofs en ettårig okastrerad hanhund, så jag förväntar mig en förbättring över tid. Portisar brukar vara väldigt bra med barn eftersom de inte har aggressiva tendenser och är framavlade för att vara lyhörda och samarbetsvilliga. De kräver dock en hel del stimulans, framför allt mental, för att må bra och även en del pälsvård. Stort plus i kanten: fäller ingenting och är allergivänliga (Inte allergifria! Däremot kan de fungera för människor som annars inte tål hundar.)

Själv rekomender jag en sådan här hund. Ingensortshund. Är fantastisk mot allt och alla. Älskar att åka rulltrappa och gosa järnet med kidds.


Annars kanske en sådan vorde något Clumberspaniel:)

Själv väntar jag hem denna i oktober.

Läste bara inläggen i början av tråden och hittade en jäkla massa underliga påståenden. Att påstå att schäfrar är mest opålitlig och nervösa av sig är ungefär så fel man kan ha och att en veterinär påstår något dyligt är skrämmande. Det går möjligen att applicera på de schäfrar som i första hand föds upp för utställning (även om det även här bara gäller försvinnande få), men vänder du dig till en uppfödare som avlar efter psyket så är det en av de mest stabila hundar du kan hitta (förutsatt att du själv inte gör dem till något annat).
Det känns som om veterinären har blandat ihop raserna schäfer och terverens. Den senare passar precis in på beskrivningen nämligen.

Vidare golden och bitstatistik. Vad i helvete är det för veterinär du pratat med? Alltså, det finns många undersökningar som pekar på att golden är den hund som "leder ligan". Vad folk tycks glömma är att fråga sig "varför". Grejen i det här läget är att många hör att de är bra hundar att ha med barn, går ut och skaffar sig en och låter sedan barnen hänga i hunden, peta den i ögonen, dra den i öronen, bita den etc för "den är ju så snäll så det gör inget". Även hundar har rätt att få vara ifred och även hundar har en gräns för vad de tål att utsättas för innan de biter ifrån - så även med golden. Att det finns många fall där golden är inblandad beror i huvudsak på idiotiska ägare. Ungefär som med alla andra raser i den statistiken alltså.

Det första jag tycker du ska göra är att sluta lyssna på dina veterinärvänner...

EDIT: Justefan, skulle tipsa om en ras. Tollare (nova scotia duck tolling retriver) skulle vara mitt val i det här fallet, om jag ska utgå från vad du beskriver att du vill ha. Lagom stor, väldigt kärvänliga, tålmodiga och inte ett dugg skälliga.

Det jag hört är att schäfrar många gånger är sönderavlade därav nervositeten. Har också hört att Golden leder "bett-ligan". Någon pratade om öronproblem på springern och det är ju inte springerns fel utan ägarnas för man måste faktiskt göra rent öronen ungefär en gång i veckan på dom. Speciellt viktigt på raser med hängande öron. Samma öronproblem är vanligt på Golden också.

Tänk på att när du är ute och letar att du får träffa de vuxna hundarna som kenneln har då har du en chans att se vilket temperament valparna kanske får. Låt ungarna följa med och leka med de vuxna hundarna i kenneln.

Golden är vanligtvis en mycket trevlig ras som passar alla storlekar i en familj, springern likaså. Cockrar är också väldigt mysiga. Vill man inte lägga ner tid och energi på pälsjobbet så är det bara att klippa ner dom med jämna mellanrum. Är ju dumt att välja bort en mysig hund pga pälsjobb när man som sagt kan klippa ner den.

@tahlia

Jag har hört att tollare kan vara ganska jobbiga om de inte får arbeta?

Jag har ett inlägg att göra angående schäfer. Då jag vuxit upp med och fött upp några kullar. Jag vill här tillägga att min ena tik, Direktivs Calypso, var en av 80-talets högst mentalkorade schäferhundar. Hon var dessutom väldigt framstående i bruksgrenar, och utställningsringen!
Det som gjort att jag inte fortsatt med schäferasen är att jag tycker att de ihop med en väl låg stresströskel även oftast har en väl stor jaktkamplust.
Därför kräver den såå mycket av sin ägare, såsom alla vallhundar, som dessutom har stor jaktkamplust.
I det fallet var Calypso helt makalös. Kunde koppla av totalt. Medans jag idag ser hundar (schäfer bl.a.) som står och skriker och inte går att hejda i olika situationer.
Om man inte är bäredd att träna så gott som varje dag och engarera sig i sin hund, utan bara vill ha en lättskött hund som är trygg och lugn, en sällskapshund, så tycker jag man skall satsa på någon annan hundras en jakt och brukshundraserna.

Har man AS så bör man tänka sig noga för. Därför har jag tagit bort de krävande raserna ur mitt liv. Hatar man dessutom hundhår och att dammsuga, dom hårar kopiöst vid fällning.

Pudlar av alla de slag. Inga hår.
Bullterriervarianter. Undrebara hundar som älskar sovmorgon och är sjukt roliga.
Min korsning mellan Amstaff pitbull dalmatiner, fullföljer aldrig jakt. En mycket behaglig komponent!

Jag kan berätta för er att jag är utbildad lärare i hundtjänst, men har inte det stora intresset längre. Men i oktober får jag hem min minibullterrier, och då skall det bli lite hunderi igen:)

Tiblan skrev:. Någon pratade om öronproblem på springern och det är ju inte springerns fel utan ägarnas för man måste faktiskt göra rent öronen ungefär en gång i veckan på dom. Speciellt viktigt på raser med hängande öron. Samma öronproblem är vanligt på Golden också.

Ehm.. nej. Hundar med hängande öron har ofta oerhört rena öron till följd av deras utformning: Vidare, om du rengör en hunds öron en gång i veckan så kommer du att vara den som ställer till så att de får öronproblem.

Tiblan skrev:

Det jag hört är att schäfrar många gånger är sönderavlade därav nervositeten

Det där med "sönderavlad" är ett enligt mig besynnerligt utryck!?
Att "nervositet" skulle komma därav är helt befängt. Brukshundsraser av vallhundstyp skall och har ett väldigt uppmärksamt sinnelag. Att "sönderavla" är något annat.
Det betyder snarare att man använder sig av t.ex. samma avelshandjur i stor utsräckning, för att på det viset bibehålla positiva egenskaper.
En s.k. fantomavel snarare. Men vi människor gillar att använda oss av det löjliga utrycket, "sönderavlad"...

I.o.f.s. kan det även påvärka hundens fysiska såsom höftleder etz. men det är också ett sätt att kontrollera det. Seriösa uppfödare lämnar garantier på dylika deffekter.

Vi AS/adhd:are är nog oxå "SÖNDERAVLADE"...

Jag tycker att det är viktigt att nämna en hundras som INTE är bra som familjehund: Ovtjarka

Många tycker att "ååååh vad söta små valpar! En sådan ska vi ha!".




Men sanningen är den att dessa hundar är jävligt oförutsägbara och kan närsomhelst vilja "ta över flocken". När/om det händer råkar man väldigt illa ut.

Vet inte om TS skaffat hund än, eller om TS fortfarande är intresserad.

Jag rekommenderar en boxer, bästa familjehunden man kan ha. Ang vakt, finns inte enligt mig, men ser vaktig ut, det är viktigare. Den behöver daglig motion flera gånger, och trivs inte längre stunder ensam, men vi människor behöver också röra på oss.

Sheyen skrev:Jag tycker att det är viktigt att nämna en hundras som INTE är bra som familjehund: Ovtjarka

Hihi. Hugaligen för att släpa på en sådan illaluktande koloss

Jag har grubblat mig halvt ihjäl över hundras.

Kriterier:
- lättlärd
- snäll
- tillräckligt lugn sällskapsavlad hund
- INTE FÄLLA SÅ INFERNALISKT
- fågelhund
- "liten stor hund"

Svar: Pudel. Stor eller liten. Stor är lugnare, men lever kortare och upplevs större och jobbigare av folk. Liten lever längre, får lättare följa med (folk tänker "jaja, den lilla kan få komma in") men är inte lika mycket ren lugn fågelhund p.g.a. inblandingar av små ettriga raser som förekommer i de flesta småhundsvarianter. Jag kommer nog att välja en mycket liten storpudeltik, eller om jag får nys om lugna linjer av mellanpudel, och får hjälp av seriös uppfödare att välja en lugn.

Älskar setter, men sviterna av borrelia, barn m.m. gör att jag inte orkar. Hade gärna sluppit allt hår överallt också. Men fågelhund måste det vara

Yv Ericsson skrev:

Sheyen skrev:Jag tycker att det är viktigt att nämna en hundras som INTE är bra som familjehund: Ovtjarka

Hihi. Hugaligen för att släpa på en sådan illaluktande koloss

Ja, folk har ofta problem att förstå att hundar INTE bara blir vad man gör dem till. Hundar "blir vad man gör dem till, inom de genetiska ramar de har". Det går alltså inte att göra en ovtjarka till snäll fågelhund som står för rapphöns, lika lite som man kan lära fågelhunden att flyga efter viltet.

Förutom hundar som kan bli rent farliga, bör nämnas att många otroligt både vackra och trevliga jakthundar är helt olämpliga för att de kommer att må dåligt p.g.a. fel eller för lite aktivering om de inte får jaga eller aktiveras i tillräcklig mängd och med rätt aktiviteter. Hit hör många jagande fågelhundar, särskilt stående, även om det finns utställningsvarianter som kan passa (hör efter om det, och inse också att även dessa oftast tillhör de som behöver mer aktivering än vanligare sällskapshundar, även om de inte måste jaga eller aktiveras otroligt mycket).

Nog bäst att undvika Rottweiler. Kan inte mycket om hundar men min kompis hade en rottweiler och den krävde extremt mycket motion.

Det finns ju de som är ute och rör på sig jämt med hund, de ska ju givetvis ha en hund som passar för det, Rottweiler är bra för sådana människor.

Pudlar är ofta fantastiska hundar, men storpudlar, liksom Portugisisk vattenhund, kräver en hel del mental stimulans för att må bra, vilket är fallet med alla intelligenta hundraser. Amstaff från seriösa uppfödare kan vara den mest barnvänliga rasen av alla, men kräver en hel del motion. Hunden är ju rå muskelstyrka!

Labradorer är fortfarande den ultimata familjehunden vad gäller temperament, men även de kräver en del motion speciellt som de tenderar till övervikt och äter precis allt.

Jag håller med ovan om att undvika vallhundsraser, möjligtvis undantaget vanlig collie och Shetlands Sheepdog. Förutom motionsaspekten är de även ofta neurotiska och svåra att ha att göra med. Folk som har Border Collies inne i stan förstår jag mig helt enkelt inte på. Förutom att de aldrig får valla och är superintelligenta, vilket gör dem uttråkade, har de även ett kroppsspråk som provocerar andra hundar och orsakar slagsmål.

Vill man ha en jättestor hund är Grand Danois både snälla och lugna, ofta riktiga soffpotatisar, men de lider en del under sitt normalt korta liv pga den extrema tillväxt de har första året.

Retriever-raserna är överlag trevliga. Terriers är ofta en dålig ide tillsammans med småbarn eftersom de instinktivt nafsar, framför allt vid häftiga rörelser. Minihundar går faktiskt sönder vid omild behandling, så där finns en fara för hunden.

Sen är det viktigt att fundera över om man vill ha en tik eller en hanhund. Tikar av bra ras är ofta enklare i längden, lydigare och hamnar mer sällan i konflikter. Men då får man ju stå ut med löp och de lustiga grejer de har för sig då. Själv har vi en hanhund och det är klart att han behöver ett extra öga på sig nu under hormonstormarna. Inte för att han nånsin skulle slåss, men han är ung och dum och luktar som en hel hormonfabrik och har hög svansföring så andra hundar upplever honom som provocerande. Och skulle han sätta efter en löptik vore det en mardröm! Många kastrerar ju hanhundar rutinmässigt nu om de inte ska avlas på, men det tycker jag är taskigt. Dessutom blir det ibland förvirrande för andra hundar. Finns en Rhodesian Ridgeback-tik nere på gården som regelmässigt attackerar kastrerade hanhundar. Hon blir stressad av att inte få tydliga signaler om kön.

En sådan hund ska ni skaffa. Blir barnet garanterat lämnad ifred i sandlådan.

Grand danois är vanligen lugna och fungerar bra ihop med barn. Den skall till sin karaktär vara vänlig, kärleksfull och trogen sin ägare, och särskilt barn. Mot främlingar är den tillbakadragen och reserverad. Självsäkra, oförskräckta, lättuppfostrade och läraktiga sällskaps- och familjehundar eftersträvas, vilka har hög retningströskel och är inte aggressiva.

Saken gör ju inte saken bättre än att Scooby-Doo tillhör den rasen.

Scooby-Doo från de tecknade TV-serierna är av denna hundras. Även den tecknade Marmaduke, och Överste Gyllenskalps "flerfaldigt prisbelönta rasdjur" Cesar tillhör denna ras.

Miche skrev:Det finns ju de som är ute och rör på sig jämt med hund, de ska ju givetvis ha en hund som passar för det, Rottweiler är bra för sådana människor.

Rottweilers kräver mycket disciplin och en fast hand, även tikarna. de kan lätt utveckla aggression mot andra hundar och även människor om man inte vet hur man handskas med dem och jag tvivlar på deras lämplighet som barnhundar om man inte har mycket erfarenhet av rasen innan.

Grand Danois är som sagt ljuvliga hundar, men jag skulle inte kunna skaffa en med rent samvete.

"En nyfödd Grand Danois väger 600-700 gram och vid ett års ålder väger en hane ungefär 70 kilo. Alltså en explosion i tillväxt och då förstår man lätt att första året är en känslig period. På grund av den snabba tillväxten är det mycket viktigt att valpen får tillräcklig vila och sömn, rätt utfodring och lagom motion."

"Men om man väger 7 -8 hg som nyfödd och ett, två år senare väger 75-85 kg. så tar kroppen stryk, det frestar på att bära på 80 kg i flera år , både hjärta, lungor och leder blir slitna. "

Vanliga sjukdomar hos GD: magomvridning(livshotande), tonsillit, ledvärk, hälta, osteochondros, försvagade inre organ, växtvärk med tillhörande feber och immobilitet. Alla dessa uppstår eller förvärras av storleken hos hunden eller den snabba tillväxten. En Grand Danois anses gammal vid 6 års ålder och blir sällan äldre än 9.