Vad är era strategier för att cope:a med meningslöst kallprat av studie-/arbetskollegor?

För mig är det oerhört svårt att uppehålla fokus på arbete och sociala interaktioner under samma gång, synnerhet då de som försöker interagera med en kommer med 'normala, ytterst trista' utlägg om sina liv och händelser däri - ibland ska en fungera kurator för de också, då de berättar vad jag förstår, privata detaljer om sina liv. Nåja.
Det som sker, är att jag tröttnar på personen, snäser av-/fokuserar mer på arbetet-/skärmar av och framstår som socialt inkompetent-/trubbig (bufflig, cynisk, dyster-/bitter, smått elak) - vilket har varit uppe på tapeten i vissa arbetsgrupper, att en "inte är social nog".

Jag försöker visa intresse för folk och deras meningslös tjatter om händelsen 'x' som påverkar de 'y' - oftast är det ytliga händelser, eller väldigt djupa, tunga - som jag absolut inte vill diskutera - för följderna blir att de nose:ar in under ens skal.
Är det någon norm att en måste vara öppen inför alla om allt? Vissa saker är en öppen med - men allt dessa dravel i tid och otid - på arbetstid är det arbete som gäller. Tröttnar väldigt fort på arbetskollegor som inte fyller sin arbetskvot, och-/eller de som stressar och-/eller spenderar tid på skitsnack.

Endast hos vissa, enstaka individer en stött på under årens lopp har det fungerat någorlunda hyggligt samspel - dessa är själva lite 'off the chart'.

Du är alltså inte öppen med din diagnos på jobbet? För då skulle du kunna informera om att du inte klarar av att arbeta och prata samtidigt och att du är lättstörd. Det kan du väl säga även utan att prata om diagnos?

Jag brukade tänka "antingen jobbar jag el så är jag trevlig, båda klarar jag inte av". Min metod var att stänga dörren till mitt rum för att slippa allt ovidkommande tjatter. Socialt prat utföres under fika- och lunchraster.

Det låter kanske fattigt, men jag valde tidigt bort de mest sociala teamyrkena/ utbildningar med grupparbeten och PBL. Det gjorde jag många år innan diagnos. Fikarasterna dränerade mig mer än arbetet. Att inte kunna skilja på retsamma jargonger och mobbning kan göra fikarasterna till något väldigt obehagligt. Jag undvek rasterna och lade dem senare än andra. Samtidigt sökte mig till en och annan vänlig själ som det gick och få små medmänskliga utbyten och korta, vänliga hej, eller små pratstunder med. Ofta finns det någon sådan i klassen eller på arbetsplatsen.

För att kompensera för det sociala bortfallet under arbetstid väljer jag människor, sammanhang på min fritid, där det goda samtalet och eftertanken är i centrum. Det tar tid men är värt det när man hittar rätt personer och sammanhang.

Att prata och jobba är svårt, precis lika svårt som att tänka och samtidigt säga något vettigt. Min senaste strategi när någon envis jävel ställde en massa följdfrågor om framtidsplaner och ville luska ut vem jag var, svarade jag bara: jag är inte så social av mig. När det inte hjälpte ledde jag över samtalet till mitt stora konstintresse. Det sparade både mig och utfrågaren från ännu mer obehag.

Det vore kul att höra vad ni andra har för strategier. Själv har jag inga bra svar. Hur gör ni som jobbar med flera kollegor på kontor? Eller ni som jobbar i vården?

Alien skrev:Du är alltså inte öppen med din diagnos på jobbet? För då skulle du kunna informera om att du inte klarar av att arbeta och prata samtidigt och att du är lättstörd. Det kan du väl säga även utan att prata om diagnos?

Oh, been there, done that - never again. Antar det var en grundläggande anledning varför jag inte fick ett vikariat förlängt. Hade gjort ett mycket gott arbete, dock fanns det "samarbetsskäl av sociala typer" av vikt.

Alien skrev:Jag brukade tänka "antingen jobbar jag el så är jag trevlig, båda klarar jag inte av". Min metod var att stänga dörren till mitt rum för att slippa allt ovidkommande tjatter. Socialt prat utföres under fika- och lunchraster.

Jag brukar vara kort och säga att en måste fokusera - rentav säger att "det kan vi diskutera sedan", "inte nu, sen" eller "finns tid för pratstund sedan". När det gäller vara social med klienter + personal + mig, så fungerar det oftast utan problem - eftersom human relations ingår i arbetet, dessutom kul. Påtvingande socialt personal - personal avskyr jag.

kattkvinna skrev:Att prata och jobba är svårt, precis lika svårt som att tänka och samtidigt säga något vettigt. Min senaste strategi när någon envis jävel ställde en massa följdfrågor om framtidsplaner och ville luska ut vem jag var, svarade jag bara: jag är inte så social av mig. När det inte hjälpte ledde jag över samtalet till mitt stora konstintresse. Det sparade både mig och utfrågaren från ännu mer obehag.

Det vore kul att höra vad ni andra har för strategier. Själv har jag inga bra svar. Hur gör ni som jobbar med flera kollegor på kontor? Eller ni som jobbar i vården?

Jag är social på arbetet, när det gäller arbetsrutiner som kräver detta (har ett socialt arbete) - dock kräver det mycket energi, så efter en arbetsdag är jag tämligen slut.
På rasterna brukar jag smita in i vilorummet och sova en halvtimme eller timma (beroende på passet givetvis), alternativt cykla bort och sätta mig ensam i någon park under något stort träd.
För mig fungerar det med förebyggande åtgärder inför arbetsdagar (eller andra tunga sociala delar, ex telefonkontakt med myndigheter för egen del).

- Träning, synnerhet löpning -och cykling, blir något "hög" efteråt som sitter i par timmar.
- Meditation, befinner mig i lugna miljöer, tysta, mörka, rena från oljud, stank osv.
- God kost, inte slarvar med mattider, socker, fett.
- Avsätta tid för planering och vila inför arbetsdagar.

dasunbedingte skrev:Vad är era strategier för att cope:a med meningslöst kallprat av studie-/arbetskollegor?

Som jag alltid gör, jag hoppar över det helt. Jag pratar om något intressant ibland faller det under kategorin kallprat och andra gånger inte. Det kan vara om en film jag har sett, att man diskuterar någon nyhet eller bara någon helt galen tanke. Just när jag pratar om något som man normalt sätt inte gör bara sådär så har jag vissa gånger fått höra att det är kul att jag är lite annorlunda.

Jag är och har alltid varit pratig men på ett annorlunda sätt. Ibland uppskattas det till och med. Om någon berättar om något jobbigt så kan jag vilja veta allt för att kunna förstå det och det är en sådan sak som jag har hört att folk blir glada av. Mindre glada blir dem om jag istället för att sitta och känna med dem gör det jag tycker är bäst, ger användbara råd.

Jag kör på med att vara mig själv fast på bästa sätt.

I en studiesituation så har jag (nu som vuxen) lärt mig att spela en roll -där jag både kan klara att prata om det som behövs för ett grupparbete och att vara ledaren för en grupp. Den rollen håller även utanför lektionstid. Jag spelar helt enkelt någon annan version av mig och om jag vet om att jag måste kallprata så väljer jag hellre att vara den som startar samtalet så att jag har kontrollen på vilket ämne vi pratar om- för då kan jag ju välja att prata om ex rpg spel eller datorer som intresserar mig. Annars försöker jag prata om skolämnet, om byggnaden, inredning eller skolmatsalen (cafeterian) etc. Så att inget handlar om mig eller om den person jag pratar med. Jag försöker göra så även på arbetsplatsen dom ggr som jag jobbar.

Jag tror jag har fått lite hjälp att ta den rollen genom att härma tv och filmkaraktärerna samt skådespelare osv.

Kan du inte säga att du har lite svårt att koncentera dig på jobbet samtidigt som du pratar utan att nämna diagnosen? Tricket är att säga det i vänlig och lättsam ton i stället för att snäsa av. Typ - jag har lite svårt att koncentrera mig på det här samtidigt som vi pratar, kan vi inte prata senare...? Hjälper det inte får du gå vidare och säga att du allmänt har svårt att koncentrera dig på jobbet och prata samtidigt.

Bjäbbmonstret skrev:Kan du inte säga att du har lite svårt att koncentera dig på jobbet samtidigt som du pratar utan att nämna diagnosen? Tricket är att säga det i vänlig och lättsam ton i stället för att snäsa av. Typ - jag har lite svårt att koncentrera mig på det här samtidigt som vi pratar, kan vi inte prata senare...? Hjälper det inte får du gå vidare och säga att du allmänt har svårt att koncentrera dig på jobbet och prata samtidigt.

Tyvärr så har folk inte den respekten. Jag är snäll i orden första gångerna, folk kan ju missförstå mig lätt, men när folk envetet tjatar och ger inte upp (utan blir följdfrågor in absurdum).
Nu är jag endast vid behovs anställd, dock vissa veckor när en varit inne flera pass, så har en verkligen ingen motivation, ork eller sinnesstämning att utföra sina arbetssysslor med högsta kvalité pga social stress som samvaron orsakar. Tidigare har detta triggat migrän, huvudvärk, magsmärtor - men verkar blivit bättre med åren.