Jag tror att min partner som också är far till vårt gemensamma barn har Asperger. Vill börja med att säga att alla människor är olika och bara för att min partner råkar ha vissa beteenden menar jag inte att alla med asperger skulle ha dessa utan bara att jag tror att Asperger kan vara orsaken till vissa saker som för mig är obegripliga och jag hoppas kunna finns hjälp eller råd här.

Bland annat har han datorer och tv som någon form av special intresse och han har fyllt hela sin lägenhet en stor 3a med dataskärmar och lådor med platttvs. ca 20stycken gigantiska platt tvs och 75 sådana "tjock data skärmar" och 30 platt data skärmar och massvis med lapptops. Lägenheten på ca 90kvm är fylld från golv till tak och det går knappt att gå in. Kan tilläggas att det inte är inkopplat utan bara står där och han köper bara mer och mer. Och förutom det är den en väldig oreda med disk över hela golvet, tomburkar och godispapper och chipspåsar och totalt kaos.

Jag har bett honom tusen gånger att göra plats för mig och framför allt sin son i sin lägenhet men det händer aldrig. Jag har försökt att städa bort allt det som inte är intresset dvs disk godis, burkar osv men det blir lika dant på några dagar. Och ändå fastän det ser ut som det gör vill han ändå ha sin egen tid och vara mestadels för sig själv i sin lägenhet. Finns det någon annan som råkar läsa detta som har någon liknade erfarenhet och något råd om lösning?
(Vi är Särbos men jag vill ju egentligen inte ha det som ovan beskrivet och tror inte han vill det innerst inne heller. Han vet inte ens själv längre vad han ska med alla sakerna till)

Jag har läst endel om asperger bland annat 22 Things a woman must know if she loves a man with asperger's syndrome av Rudy Simone. Gjorde något nättest där svaren också visade på att han kunde ha asperger. Men han vägrar tro det själv fast han vet inget om det heller och jag är inte tillräckligt påläst för att kunna svara helt på varför jag tror detta. Är det någon annan som har något bra boktips om asperger? Eller någon bra kortfattad beskrivning. Han har dyslexi och vägrar läsa böcker så jag måste läsa och förklara.


Han säger att han ska dyka upp men dyker inte upp och hör inte av sig. någon dag senare säger han att han var för trött. Jag säger att jag vill att han ska höra av sig då och säga det istället så jag vet om han kommer eller inte så jag eventuellt kan planera att göra något annat. Men det går inte in han fortsätter tro att jag blir ledsen om han ringer och säger att han inte kommer men jag blir ju ledsen för att han inte dyker upp. Det hela har blivit som en fredagsritual det senaste året. och varje lördag har vi samma diskussion efteråt. På fredagar säger han att han ska komma men dyker inte upp och stänger av sin telefon. Hur får jag honom att förstå?

När han är här hos oss, kan det kännas som att han inte är här. Han sitter och snurrar in sig i sin dator istället. Någon som har några tankar och råd om sådana situationer?

Och för att ha råd med alla datorer, tv skärmar och annat så jobbar han dag och natt. på natten med tidningar och på dagen på lager. Och han blir trött av att vara social på lager jobbet så han vill inte umgås med människor mer än jobbet (vilket för mig också känns som ett asperger drag?) Så iaf han umgås i princip bara med mig och vår son, men orkar aldrig hitta på något eftersom han jobbar ihjäl sig. Och han har aldrig pengar till något eftersom han köper elektronik för alla sina pengar.

Det känns som en ond cirkel. Allt jag och min son vill är att få tid med vår partner/pappa. :/ Och han vägrar gå på någon form av parterapi eller utredning. Finns det någon annan som vägrat gå på utredning men sedan gått ändå? vad motiverade er?

Sedan kommer han in i långa perioder när han inte vill ha framför allt sex men även annan form av närhet. Jag älskar närhet förstår inte detta heller. Har läst att detta också kan vara ett Asperger drag någon som har erfarenhet av detta och några tankar? råd?


Att tillägga är att kärlek är kärlek och när den är där så är den där. Så den som tänker kommentera "Om du har det så jobbigt lämna han då o bla bla bla" kan skippa det. Skriv om ni har något vettigt att säga gott folk. =) Asperger är som ett språk. Jag kan inte tyska, behöver jag hjälp med något på tyska får jag fråga den som kan. detsamma i detta fall. Jag har inte Asperger så jag frågar er här som antingen har Asperger, misstänker att ni har eller är anhöriga till någon med Asperger.

Om någon har något råd så är jag tacksam för hjälp.

Varför städar du åt honom i hans lägenhet? Kan ni inte vara i din alls? Vad tycker han om att du gör det?

Stämpla han inte med något om han inte själv gjort det.

Jag tycker det låter som att han har hoarding tendenser och lite av ett köpmissbruk och det tycker jag du ska försöka få han att förstå att han behöver hjälp för.

angelfairy skrev:Sedan kommer han in i långa perioder när han inte vill ha framför allt sex men även annan form av närhet. Jag älskar närhet förstår inte detta heller. Har läst att detta också kan vara ett Asperger drag någon som har erfarenhet av detta och några tankar? råd?

Det kan även bli så när man blir deprimerad oavsett neurotyp.

Jag tycker du ska be han att söka hjälp men inte för att han kanske skulle utredas för asperger utan för de problemen han har med sitt handlande och samlande. Upplever psykiatrin det som att en utredning hade kunnat ge något så remitterar dem till utredning.
När du ber han att söka hjälp så förklara hur du känner för samlandet och ge ingen lista över vad asperger eller något annat är.

Jag städade för att jag ville hjälpa honom. För att han ville att vi skulle vara hemma hos honom för att han tycker om att vara hemma som de flesta människor och för att han skulle orka ta tag i resten så att det gick att vara där. För att vår son kanske vill se vart hans pappa bor? De flesta barn vill väll kunna se vart sin mamma eller pappa bor? Numera är det dock omöjligt att vara där med tanke på att det skulle bli en fara för vårt barns liv och jag har redan brutit revbenen när jag snubbla på all skiten där. Om vi inte kan vara i min? Jo givetvis jag och lillen är bara i min lägenhet nuförtiden. Någon gång har vi gått dit en kort stund och hjälp pappa städa lite. Förövrigt blev han oftast glad för hjälpen.

Okej det är klart att jag förstår. Jag menar bara att man måste sätta gränser för vad man själv engagerar sig i för att orka. Och att för att det är svårt att hjälpa någon som inte uttryckligen själv vill bli hjälpt.

Ja. Men det är svårt det där med gränser. Numera har han till viss del börjat ha samma destruktiva mönster här hemma med att ställa drickburkar här o där lägga tomma chipspåsen på golvet istället för i papperskorgen osv o jag får gå å plocka. Men såndana bitar är ingenting i jämförelse med vissa andra som att han inte klarar av sociala situationer som att han vägrar komma på sin sons födelsedagskalas, middagar, bröllop, föräldramöten, Liseberg, åka till stan osv.
Och försöker man ställa krav i någon form så backar han ännu mer och allt blir bara värre.

Och du som tyckte att jag inte skulle stämpla om han inte stämplat sig själv. Hur ska man kunna hjälpa någon eller hjälpa sig själv om man inte söker efter svar? Han har som sagt inte någon möjlighet att läsa själv och vägrar gå på utredning. Sen har han inga föräldrar som bryr sig om honom heller vilket jag ser som en bidragande faktor till viss del av visst avikande beteende.

Tex jag behövde operera min handled för att jag råkat ut för en olycka när vår son var bebis och jag var sådeles enarmad i 6månader (kan tilläggas att vissa enormt skillade människor kan ta om hand om en bäbis med en hand/arm men det hör inte till det normala och det kan inte jag) men han vägrade vara pappa ledig och jag fick ha flera hundra olika människor från socialen hemma hos oss istället som hjälpte mig ta hand om pojken. Efter som handleden skulle bli bra var det inget funktionshinder och sådeles ingen rätt till EN personlig assistent. Försäkringskassan i ett nötskal.. I alla fall, ett NT beteende i en sådan situation skulle varit att vara hemma med sin bäbis och dessutom få betalt i form av föräldrapenning och en bra sådan eftersom han har två jobb. Men icke sa nicke.

I alla fall nu till poängen. Efter mycket läsande om asperger har jag nu kommit fram till att en viss del av alla dessa år skulle kunna ha sin orsak i asperger. Jag vill finna svar och jag är också öppen för möjligheter att det skulle kunna vara på något annat sätt. Jag stämplar ingen. Jag söker och jag finner alternativa svar. Förövrigt sägs i anhörig boken av Rudy Simone som jag nämde ovan att det är vanligt att partnern till en man med Asperger är den första som finner diagnosen hos honom.
Och jag ser det mer som personlighets typ/ Personlighets drag precis som andra diagnoser som Adhd tex, för mig är det personlighets typ inget "fel".

angelfairy skrev:Hur ska man kunna hjälpa någon eller hjälpa sig själv om man inte söker efter svar?

Jag sa ju att jag tyckte du skulle be han att skaffa hjälp för sina uppenbara problem.

Jag ser inte poängen i att du sitter och hobby-diagnostiserar honom, han blir inte mycket bättre för det.

angelfairy skrev:han vägrar komma på sin sons födelsedagskalas, middagar, bröllop, föräldramöten, Liseberg, åka till stan osv.

Du måste kräva att han kommer på sin sons födelsedagskalas. Det är inget som man kan skippa, om jag varit i din situation och han inte döck upp på kalaset så hade det inte varit lugnt.

angelfairy skrev:ett NT beteende i en sådan situation skulle varit att vara hemma med sin bäbis och dessutom få betalt i form av föräldrapenning och en bra sådan eftersom han har två jobb.

Som jag ser det så borde det vara beteendet även för aspergare. Aspergarna jag känner hade ställt upp utan att tveka.

Helt ärligt tror jag du tassar lite för mycket på tå och borde ställa krav på honom. Krav du måste ställa är att han ska städa efter sig själv när han är hemma hos dig, att han är närvarande för allt viktigt i er sons liv och att han måste göra något åt röran om han vill att ni ska besöka honom.

Föreslå att han söker hjälp. Säger han nej och detta fortsätter då ställ krav på att han ska söka hjälp för sin sons skull.

Att gå direkt på och säga att han har aspergers och berätta om det är verkligen en dålig idé, säg vad du tror han behöver hjälp med inte vilka möjliga diagnoser han kan ha.

Det är givetvis inte alla med aspberger som inte klarar av sociala situationer. Jag ställer kravet att han ska komma, men han fixar det inte. Ställer du kravet på en rullstolsbunden att den ska ställa sig upp och gå? Mister eller miss choklad. Jag skrev från början att om man inte har något vettigt i hjälpväg att säga så behöver man inte heller säga något alls. Förövrigt har jag hyfsat goda kunskaper inom psykiatri då min mor är psykiatriker. När det förövrigt kommer till vissa "problem" som beror på diagnoser så är det inte alltid man kan ändra dem utan man får acceptera dem som de är, vara mindfull men det kan fortfarande vara skönt att hitta en förklaring till varför saker och ting är som de är.

angelfairy skrev:Ställer du kravet på en rullstolsbunden att den ska ställa sig upp och gå? Mister eller miss choklad.

Nej eftersom det inte är samma sak alls.

angelfairy skrev:Det är givetvis inte alla med aspberger som inte klarar av sociala situationer. Jag ställer kravet att han ska komma, men han fixar det inte.

Asperger med ett p. Och vad gör du när han inte kommer? Vad säger du då till honom?

angelfairy skrev:Jag skrev från början att om man inte har något vettigt i hjälpväg att säga så behöver man inte heller säga något alls.

Jag säger ju till dig att du måste ställa krav och få han att förstå att han har problem med vissa saker. Mitt råd är att inte bombardera honom med en hobbydiagnostisering.

angelfairy skrev:Förövrigt har jag hyfsat goda kunskaper inom psykiatri då min mor är psykiatriker.

Din mors kunskaper har inget med dig att göra, jag har en förälder som jobbar inom sjukvården inte vet jag något om det för den sakens skull. Jag kan inte diagnostisera någon med något bara för att min förälder hade kunnat göra det.

angelfairy skrev:När det förövrigt kommer till vissa "problem" som beror på diagnoser så är det inte alltid man kan ändra dem utan man får acceptera dem som de är,

Jag tycker inte du ska acceptera hans sjuka samlande, köpandet eller faktumet att han inte verkar förstå att han är en förälder.

Alla kan utvecklas.

Du kan inte behandla din pojkvän som ett barn eller mindre vetande, och försöka ta hand om honom som du trodde att du redan vet vad hans problem är när han själv inte ens tycks se det. Det tjänar ingen på. Och har han dyslexi finns det hjälpmedel och möjlighet till talsyntes i i stort sett varenda dator nu för tiden.

Behovet av förklaring är på det här stadiet ditt problem för att du ska orka, inte hans problem så länge han inte efterfrågar det. Och där gäller som sagt att skilja på olika saker, vad är dina behov, vad är din sons behov och vad är din pojkväns behov. om du nu gör rör det ihop det hela i en enda röra och det mår ingen bra av. Ta ett papper och skriv upp det i tre kolumner det som du redan vet/tror dig veta eller öppna diskussionen med honom. Ska du få honom söka hjälp så måste ni ha någon slags minsta gemensam nämnare för vad som är problemet. Vad tycker han själv är besvärligt och vad skulle han vilja ändra på?

Choklad ditt tips jag kan se är "Sök hjälp" och jag har redan skrivit att han vägrar söka hjälp, gå på utredning eller terapi etc:

angelfairy skrev:Och han vägrar gå på någon form av parterapi eller utredning. Finns det någon annan som vägrat gå på utredning men sedan gått ändå? vad motiverade er?

Därav att jag tyvärr inte ser några råd i din text alls. sorry.

Utifrån din beskrivning låter det som han skulle kunna ha asperger, men det går ju absolut inte att säga bara utifrån texten. Det kan lika gärna vara så att han är deprimerad och har problem med köpmisbruk, som någon skrev tidigare. Jag tänker på det där med att slänga saker på golvet; det tyder inte på asperger i sig utan låter mer som en depressiv reaktion. Att han är för trött och nere för att orka hålla ordning.

Jag har inga bra tips att ge, mer än att du måste försöka få honom att gå med på att söka hjälp för de problem han har, om inte annat för sonens skull.

Du väljer själv hur du vill göra, jag tycker inte du ska acceptera detta beteendet alls. Han verkar inte ställa upp för dig när du behöver det och verkar inte förstå att han är förälder.

Jag vet inte vad du vill höra så jag säger det jag tycker om situationen.

Du måste behandla honom som din jämlike och ställa precis samma krav på honom som du skulle göra på någon annan.

Du måste KRÄVA att han söker hjälp inte bara fråga. Hur har du gått till väga för att få han att söka hjälp tidigare?

Sälj av skiten på blocket.

Choklad skrev:Du måste KRÄVA att han söker hjälp inte bara fråga.

Kravet ska du inte ställa för din skull utan primärt för ert barns skull och möjligen hans egen skull.

Om han inte går med på det så ska du begära enskild vårdnad om barnet, har du tur så vaknar han till och faktiskt gör något åt situationen.

Jag har haft ensam vådnad hela tiden han ville inte ha nån han klarade inte av det såg det som ett krav på ansvar. för att citera rudy simone "7. There will be shock". När vi satt och skulle skriva på gemensam vårdnad svängde han och ville plötsligt inte ha någon trots att vi pratat om det minuterna innan.

angelfairy skrev:för att citera rudy simone "7. There will be shock"

Ett tips är att inte utgå från en bok om aspergers om du verkligen inte vet att det är vad han har.

Aspergers är ingen ursäkt för det han gör, han är en vuxen människa och du ska ställa krav. Det som du får acceptera kan vara sådana saker som att han inte alltid förstår exakt vad du menar om du inte säger det.

Det du beskriver är inte sådant som man bara ska acceptera som egenheter.

Jag tycker väldigt synd om ditt barn om du bara sätter dig och accepterar allt hans pappa gör och sätter en hobbydiagnos på honom istället för att visa att det hans pappa gör inte är okej.

Jag tycker att du ska ge han ett ultimatum, säg att du inte vill ha honom i ditt liv mer än på sonens födelsedagar och högtiderna om han inte växer upp, skärper sig och söker hjälp för samlandet och köpandet.

Om du verkligen älskar honom så måste du tydligt markera att det är dags att söka hjälp, det är det enda som kan hjälpa honom. Jag anser att man ska göra allt man kan för att hjälpa dem man älskar.

asperger eller inte 21 av de 22 saker som tas upp i boken stämde in på min parter. Choklad snälla sluta kommentera i min tråd det tar bara energi. finns hundratals andra trådar du kan kommentera i.

angelfairy skrev:asperger eller inte 21 av de 22 saker som tas upp i boken stämde in på min parter.

Det är din bedömning, det enda sättet att veta är om en objektiv bedömning görs och det står du han för nära för att göra.

angelfairy skrev:Choklad snälla sluta kommentera i min tråd det tar bara energi. finns hundratals andra trådar du kan kommentera i.

Jag försökte ge dig lite råd om hur du skulle göra. Jag står fortfarande för det jag har skrivit och tycker att du ska försöka ta till dig det.

Men jag ber om ursäkt för att mina råd inte gav dig en bekräftelse på att du gör rätt.

Du gör din partner en björntjänst!

Boktips: "Kvinnor som älskar för mycket" av Robin Norwood.

Det låter troligt att han har något åt npf-hållet, det där med samlandet (hoarding varning på honom http://en.wikipedia.org/wiki/Compulsive_hoarding) och oviljan att delta i sociala sammanhang och mycket mer.

Men det verkar inte vara huvudproblemet - huvudproblemet som jag ser det är att du, angelfairy, lägger så stort ansvar på dina egna axlar eftersom han vägrar att ta sitt ansvar överhuvudtaget. Det verkar inte jättetroligt att han kommer förändras till en mer fungerande individ om huvudansvaret för hans eget liv och leverne ligger hos någon annan än honom själv.
Låt inte honom slippa undan, ställ tydliga krav, hota inte med följder som du inte kan följa upp. Han är inte ditt barn fast han tydligen gärna vill ge dig rollen som den huvudansvarige, som en förälder. Det finns män som lever så hela sina liv och kvinnor som kämpar, utan att någonsin komma någonvart men som trots det vägrar att ge upp - därav uttrycket "kvinnor som älskar för mycket".

Jag förstår dock viljan att hjälpa, har hans funktionsnivåer försämrats sedan ni träffades kan det ju tyda på depression exempelvis - och det är behandlingsbart!
Men han måste vilja en förändring själv också.

I värsta fall kommer han inte att förändras nämnvärt - då måste du ta ställning till vad din roll ska bestå av i hans liv, vad du är villig att offra i ditt eget. Sedan finns det ett barn med i bilden, det komplicerar.

Om inte relationen till sonen kan locka honom att ta tag i sin situation, vad kan göra det då?

Kram och välkommen till forumet!

En annan sak som kan komplicera det hela är om han faktiskt är så trött som han kan framstå. Alltså inte bara ostrukturerad och så vidare, och trött på grund av det, utan verkligt trött i grunden. Är man NPF:ig eller allmänt kufisk, asperger eller inte, kan man också vara skör till konstitutionen – ovanligt stresskänslig och sådant.

Och två jobb, ett barn och ett specialintresse + hemsituation som har snurrat en ur händerna till den grad du beskriver kan nog sänka även en rätt robust person efter en tid. Plus den ständiga stress över sin situation och sin otillräcklighet som han väl ändå (antagligen?) känner eller känner av någonstans, och som kanske känns desto mer som en återvändsgränd om han inte ens har någon större insikt eller mod i förhållande till sitt tillstånd.

Men även om det skulle vara så, menar jag förstås inte att du skulle vara den som var pigg åt honom. Sådant orkar man inte och det skulle också bara permanenta det ohållbara. Något konkret råd har jag tyvärr inte att ge, får ansluta till Bjäbbis och LILITH_ där.

choklad väx upp och skaffa lite livserfarenhet istället innan du börjar tala om vem som gör någon annan en björntjänst. Den ende som gör en björntjänst just nu är du. Har du ens asperger? Partner med asperger? barn? Nej du har precis kommit ur tonåren. Jag har bett dig sluta kommentera i min tråd. Jag bad om hjälp av människor som kan tänkas ha vissa livs erfarenheter som ofta uppstår när asperger problematik är inblandat, råd och tips om hur de löser situationer. Inte massa drama. Om du får energi av drama kan du söka den någon annan stans. Punkt.

angelfairy skrev:choklad väx upp och skaffa lite livserfarenhet istället innan du börjar tala om vem som gör någon annan en björntjänst. Den ende som gör en björntjänst just nu är du. Har du ens asperger? Partner med asperger? barn? Nej du har precis kommit ur tonåren. Jag har bett dig sluta kommentera i min tråd. Jag bad om hjälp av människor som kan tänkas ha vissa livs erfarenheter som ofta uppstår när asperger problematik är inblandat, råd och tips om hur de löser situationer. Inte massa drama. Om du får energi av drama kan du söka den någon annan stans. Punkt.

Moderator

Du har sökt tips och råd som hjälp i en besvärlig familjesituation, och du har fått svar av ett flertal medlemmar. Det finns ingen anledning att vara så bitsk som du är i det här inlägget.

Asperger eller inte, jag tycker det låter som att din man behöver skärpa till sig en aning och anpassa sig. Eftersom han har familj måste han kunna det här med anpassning, vore han singel och barnlös kunde han väl fylla sin lägenhet med skärmar & laptops bäst han ville.