linek skrev:Livshistorierna på Avoidant Personality Disorder Home (AvPD) handlar om mig, upptäckte jag chockerat när jag försökte få kläm på den personlighetsstörningen också. Märkligast var en oväntad hemkomstens glädje, parat med sjukdomsinsiktens sorg som medlemmarna här ofta vittnar om från tiden när de hittade beskrivningar av Aspergers syndrom - något jag aldrig känt inför den diagnosen.

Om AvPD som differentialdiagnos till eller i samsjuklighet med AS skall jag inte säga något. I mitt fall tror jag på en koppling till ADHD. Russel Barkley säger att 80 % av ADHD-patienterna också lider av en ångestsjukdom - till exempel en kluster C-störning som AvPD, tolkar jag det som.

Håller med dig dig, av det jag läst känner jag igen mig massor o det där, har inte heller känt mig så hemma, eller jo bitvis men inte sådär klockrent vare sig i adhdn eller as, även om adhd känns närmare.

Någon mer som känner igen sig i de kriterierna? Jag börjar tro att det kanske är det jag har istället för AS. Kan man ha båda? Det finns ju en del likheter mellan diagnoserna. Kanske psykologen har misstagit mina symptom.



Moderator atoms - slog ihop två trådar om samma ämne.

I wikipedias lista på symptom känner jag enbart igen mig i ett. Kan tänka mig att utanförskap under längre tid kan leda till fobisk personlighetsstörning.

Vilket känner du igen dig i?

Med utanförskap menar du att t.ex inte ha haft några vänner/blivit mobbad? Jag har haft vänner under i stort sett hela skoltiden, men de har varit få. Oftast en åt gången. Har heller inte blivit mobbad. Har känt så här i hela mitt liv, så det är inget som har kommit i tonåren/tidig vuxenålder.

Peace skrev:Vilket känner du igen dig i?

Svårt att lita på andra, det har jag alltid haft. Vissa av symptomen har jag haft tidigare.

Peace skrev:Med utanförskap menar du att t.ex inte ha haft några vänner/blivit mobbad?

Ungefär, behöver inte vara mobbning inblandat. Såklart så kan det nog finnas utan en sådan orsak också. Jag var nog lite på det sättet innan tonåren kom och jag hade aldrig blivit mobbad.

Co-morbidity (finns det nåt bra svenskt ord för det?) är ju inte ovanligt. Ett problem drar på sig fler nya problem efterhand man lär sig vad som händer pga det första problemet. Du kanske har både och och klarat dig med 'aspie-'-titeln om du fått mer stöd/vuxit upp lite annorlunda?

Fördelen med oorganiska problem såsom 'störningar' är att de kan göras något åt med nya vanor, att programmera om eller snarare spela över gamla nervmotorvägar i hjärnan. Tar ju gott om tid, och de gamla banorna finns ju kvar och kan aktiveras vid förhöjd stress och sådär.

Sen kan man ju 'få autism' (eller autismliknande tillstånd) av att tex tappas i golvet, förgiftas, eller misshandel, i bebis/växande år, men då kan det ju åtminstone delvis läkas/tränas bort över tid med stimulans/blod-svett-tårar och sådant.

Hmm, det stämmer väldigt väl in på mig, så det skulle inte förvåna mig om det visade sig vara det och inte något inom autismspektrat.

En av de saker som får mig att tro att det inte kan vara asperger jag har är mitt minne.
Vad jag har förstått så har personer med AS ett väldigt bra och detaljrikt minne, de behöver i princip bara läsa en sak en gång för att komma ihåg det etc.
Jag är verkligen inte sådan, jag har ett uruselt minne, även när det gäller saker jag tycker är intressant, måste verkligen banka in information.

Så kan man verkligen ha AS eller liknande och samtidigt ha ett kasst minne?

Varg86 skrev:Så kan man verkligen ha AS eller liknande och samtidigt ha ett kasst minne?

Ja det kan man.

Alien skrev:Jag känner också igen mig, jag kanske är en undvikande personlighet?

Undvikande personligheter är rädda för att bli avvisade. Detta gör att de undviker varje relation i vilken de riskerar att bli avvisade. De tål inte människor som inte är genomgoda och som riskerar att förolämpa dem liksom alla sådana situationer i vilka de riskerar att känna sig illa till mods: nya bekantskaper, en viktig ställning, en intim relation.
De utgår från följande övertygelser:
”Jag är underlägsen andra människor.”
”Andra människor är i stånd att såra mig.”

http://socialpsykologi.twice.se/undvikande_personlighet.html

Det stämmer exakt på mig, särskilt de två övertygelserna.

När jag var liten vågade jag inte ta kontakt med någon, inte över huvud taget närma mig någon även när jag verkligen behövde det. Jag gjorde alla grupparbeten i skolan där man fick välja vem man skulle jobba med själv eftersom att jag inte vågade fråga någon om den ville jobba med mig. Lärare vågade jag absolut inte prata med, de uppgifter som man var tvungen att visa för en lärare satt jag i flera veckor och gjorde om och om igen eftersom att jag inte vågade säga till dem och komma. Jag kunde inte heller strunta i uppgiften, för då kunde jag göra fel och få kritik för det och det var så smärtsamt att jag inte kunde uthärda det.

Jag har verkligen ingen självkänsla alls, känner mig värdelös och sätter mina egna behov under alla andras. Jag är extremt sluten, vågar inte berätta vad jag tänker, känner och tycker och inte göra någonting som inte alla andra förväntar sig att jag ska göra förutom inför ett fåtal personer som aldrig sårar mig.

Tar jag kontakt med andra får jag skuldkänslor, tänker alltid tankar som att jag nog stör den jag pratar med, att den inte vill prata med mig just nu, att den irriterar sig på mig och det jag säger, och känner som sagt skuld för att jag tar kontakt.

Jag vågar absolut inte bryta mot regler på grund av att jag är livrädd för kritik. Jag vågade inte gå upp i lärarrummet i skolan därför att jag hört att det var förbjudet för fyra år sedan och var rädd för smärtan att bli kritiserad och utskälld för att vara där. Att en annan lärare sagt att jag fick det nu hjälpte inte.

Jag har mycket svårt att acceptera allting av mig själv som inte är en norm, får ångest om jag har känslor som inte alla andra har i samma situation ( som sorg över att inte få träffa en viss person ) för att jag kan bli kritiserad för det. Jag är så rädd för kritik att jag hellre lider inuti mig själv istället för att visa mina känslor utåt, att jag hellre går ensam när jag vill ha kontakt, att jag alltid sätter andras vilja före min egen.

Dessa problem beror troligen på mobbing och dåligt bemötande av andra när jag var liten. Jag var avvikande och de andra jag mötte accepterade inte mig som jag var, så jag lärde mig att jag var konstig och fel och aldrig dög i något sammanhang.

Jag har fobisk personlighetsstörning (och kasst minne ) tillsammans med min autismdiagnos.

Alien skrev:Jag känner till en flicka som aldrig talade i skolan. Dvs hon talade nog med talpedagogen, kanske också ensam med läraren. Men inte med klasskamraterna.
Idag undrar jag om hon har aspergers. Men jag antar att selektiv mutism också drabbar andra?

Här är kriterierna:
A. Oförmåga att tala i vissa sociala situationer (där det förväntas att man skall tala, t ex i skolan) trots att barnet talar i andra situationer.

B. Störningen försämrar prestationsförmågan i studier eller arbete eller försvårar social kommunikation.

C. Störningen varar i minst en månad (dock inte enbart den första månaden i skolan).

D. Oförmågan att tala beror inte på någon brist på kunskap eller förtrogenhet med det talade språk som barnet förväntas använda i sammanhanget.

E. Störningen förklaras inte bättre med någon kommunikationsstörning (t ex stamning) och förekommer inte enbart vid någon genomgripande störning i utvecklingen, schizofreni eller andra psykotiska syndrom.
Autismforum

Är det någon som har haft selektiv mutism?

Jag hade selektiv mutism när jag var liten. Jag svarade inte ens på tilltal i skolan förrän i tredje klass.

pointblank skrev:Hej på dig!

Min fd pojkvän har just UPS (=undvikande personlighetsstörning, och jag har AS då). Våra olika svårigheter ställde till en hel del problem för oss. Det jag upplever som skiljer mest är:

1. Att en person med UPS ständigt söker bekräftelse från omgivningen. Alla männsikor har säkert ett visst behov av bekräftelse från andra, men för mig spelar det ingen roll vad grannen eller expediten i kassan kan antas tänka om mig, utan det är endast några få - för mig viktiga - personers eventuella omdömen jag bryr mig om.

2. En med UPS lider ofta av extrema skamkänslor, är i princip aldrig nöjd med sin egen instas i något sammanhang. Om han gjort något "bra" så kunde det ändå ha gjorts bättre, så det var ju dåligt att han inte klarade det för det borde han verkligen gjort... Tror att en med AS har lättare för att lita på sitt eget omdöme och se att det här gjorde jag bra, eller det här gjorde jag mindre bra men det innebär inte att hela jag är dålig.

3. En med UPS ältar alla de situationer där han upplevt sig som bortgjord i om och om igen. Jag tror att en med AS har lättare för att släppa passerade händelser och gå vidare, men där kan vi säkert fungera olika sinsemellan.

4. Alkohol används ofta för att lättare klara av de sociala situationerna och som ångestreducering. Det vet jag egentligen inte hur pass vanligt det är bland personer med AS.

Nu är min bild av en person med UPS såklart färgad av just den person jag haft en nära relation till, och alla med UPS fungerar säkerligen inte precis som honom. Men jag tror att de flesta har mer eller mindre problem med just skam, vad andra ska tycka och att känna sig nöjd med sin egen person och insats i det sociala samspelet. En med AS kan nog också ha svårt för att känna sig nöjd med sin insats i det sociala samspelet, men där inbillar jag mig att det mera handlar om en svårighet att förstå - eller vara osäker på - hur man ska bete sig, inte att man ser sig själv som underlägsen alla andra.

Väldigt bra att jag fick läsa detta.
Det här med undvikande personlighetsstörning verkar stämma in på mig väldigt bra.
Ändå sitter jag här med aspergerdiagnos och de vill att jag skall jobba på systemet då jag tydligen kan memorera siffror överlägset (nej!)...
Dock kan jag säga att dricka öl är lite av ett specialintresse..

Kan en läkare ändra diagnos eller är det prestige?

Varför håller psykiatrin bara på med neuropsykiatri idag, och mindre med dessa diagnoser (personlighetsstörningar)?

Är det lättare att ge folk sjukersättning /stödformer med asperger kontra fobisk personlighetsstörning eller varför håller de på att trakassera mig så här?

bilbauer skrev:

pointblank skrev:Hej på dig!

Min fd pojkvän har just UPS (=undvikande personlighetsstörning, och jag har AS då). Våra olika svårigheter ställde till en hel del problem för oss. Det jag upplever som skiljer mest är:

1. Att en person med UPS ständigt söker bekräftelse från omgivningen. Alla männsikor har säkert ett visst behov av bekräftelse från andra, men för mig spelar det ingen roll vad grannen eller expediten i kassan kan antas tänka om mig, utan det är endast några få - för mig viktiga - personers eventuella omdömen jag bryr mig om.

2. En med UPS lider ofta av extrema skamkänslor, är i princip aldrig nöjd med sin egen instas i något sammanhang. Om han gjort något "bra" så kunde det ändå ha gjorts bättre, så det var ju dåligt att han inte klarade det för det borde han verkligen gjort... Tror att en med AS har lättare för att lita på sitt eget omdöme och se att det här gjorde jag bra, eller det här gjorde jag mindre bra men det innebär inte att hela jag är dålig.

3. En med UPS ältar alla de situationer där han upplevt sig som bortgjord i om och om igen. Jag tror att en med AS har lättare för att släppa passerade händelser och gå vidare, men där kan vi säkert fungera olika sinsemellan.

4. Alkohol används ofta för att lättare klara av de sociala situationerna och som ångestreducering. Det vet jag egentligen inte hur pass vanligt det är bland personer med AS.

Nu är min bild av en person med UPS såklart färgad av just den person jag haft en nära relation till, och alla med UPS fungerar säkerligen inte precis som honom. Men jag tror att de flesta har mer eller mindre problem med just skam, vad andra ska tycka och att känna sig nöjd med sin egen person och insats i det sociala samspelet. En med AS kan nog också ha svårt för att känna sig nöjd med sin insats i det sociala samspelet, men där inbillar jag mig att det mera handlar om en svårighet att förstå - eller vara osäker på - hur man ska bete sig, inte att man ser sig själv som underlägsen alla andra.

Väldigt bra att jag fick läsa detta.
Det här med undvikande personlighetsstörning verkar stämma in på mig väldigt bra.
Ändå sitter jag här med aspergerdiagnos och de vill att jag skall jobba på systemet då jag tydligen kan memorera siffror överlägset (nej!)...
Dock kan jag säga att dricka öl är lite av ett specialintresse..

Kan en läkare ändra diagnos eller är det prestige?

Varför håller psykiatrin bara på med neuropsykiatri idag, och mindre med dessa diagnoser (personlighetsstörningar)?

Är det lättare att ge folk sjukersättning /stödformer med asperger kontra fobisk personlighetsstörning eller varför håller de på att trakassera mig så här?

Sedan utesluter ju inte det ena det andra. Vid asperger är det vanligt med komorbiditet, d.v.s. samsjuklighet. Jag har länge trott att jag också har AvPD. Agorafobi är också någonting som är vanligt att det uppträder tillsammans med AS. Numera är jag inte så noga på dessa små "bonusdiagnoser" man kan dra på sig - det finns ingen hjälp att få för dem ändå. Aldrig att jag varit med om en fungerande KBT. Diagnosen autismspektrumstörning räcker för att få den hjälp jag behöver av läkaren; sjukskrivning och mediciner. Allt annat känns som ett slöseri med tid och kraft.

Ja det kan jag också tänka mig. Att det är vanligt med social fobi och ångest om man har autism. Men tror det blir snurrigt om man gör ett omvänt resonemang.
Sedan tror jag också att det handlar om sjukskrivning och ersättningar, alltså lite bluff och båg. Fk kräver mera biologiska förklaringsmodeller, att man haft det svårt eller sociala skäl gillas inte längre.