hysteriskt skrev:

rattlelizard skrev:Jag tycker om din bild är det verkligen jordgubbar du äter där?
Det ska jag plocka till sommaren.

Det är hallon! (:
Men det är inte jag på bilden, och det är (tyvärr) inte min bild heller...
Det är en bild från en film, min favoritfilm - Le Fabuleux destin d'Amélie Poulain (Amélie från Montmartre)

Hallon är också goda men de ska var nyplockade helst lite solvarma och söta!

lindrin skrev:Det sjuka är att när jag först kom fram till honom så var min tanke - jaja, han lever, då är det ju ingen fara.
Sen var det inte mer med det liksom.
Jag har ofta blivit kallad för KALL och KÄNSLOLÖS (vilket jag faktiskt inte är!) Men just precis i detta fallet var det en klar fördel att inte vara så känslig av sig!

Så fungerar jag oxå i pressade situationer. Jag är kolugn när andra blivit chockade eller på annat sätt tappat kontrollen p.g.a. stress eller så.

rdos skrev:

lindrin skrev:Det sjuka är att när jag först kom fram till honom så var min tanke - jaja, han lever, då är det ju ingen fara.
Sen var det inte mer med det liksom.
Jag har ofta blivit kallad för KALL och KÄNSLOLÖS (vilket jag faktiskt inte är!) Men just precis i detta fallet var det en klar fördel att inte vara så känslig av sig!

Så fungerar jag oxå i pressade situationer. Jag är kolugn när andra blivit chockade eller på annat sätt tappat kontrollen p.g.a. stress eller så.

Jamanvisst. Så är det. Blir det kris och kaos så blir jag oftast lugn och analytisk. Men det kanske mest intressanta är att man samtidigt kan ha väldigt dålig stresstålighet.

Det kan är skillnad på vardagsstress och riktigt stort kaosstress?

rattlelizard skrev:

hysteriskt skrev:

rattlelizard skrev:Jag tycker om din bild är det verkligen jordgubbar du äter där?
Det ska jag plocka till sommaren.

Det är hallon! (:
Men det är inte jag på bilden, och det är (tyvärr) inte min bild heller...
Det är en bild från en film, min favoritfilm - Le Fabuleux destin d'Amélie Poulain (Amélie från Montmartre)

Hallon är också goda men de ska var nyplockade helst lite solvarma och söta!

Björnbär o. blåbär é mums! Speciellt blåbär i paj.

lindrin skrev:Jösses, inlägget blev ju en mindre novell!! Förlåt

Be inte om ursäkt för något som var både spännande, intressant och informativt att läsa!

Shit sån tur att du var där! Ni ser, det finns riktigt bra saker med att inte vara en av hönsen, en av de där som vimsar runt och när det kommer till kritan sätter sej och grinar ist f att hjälpa killen som nästan blivit mosad.

Eloge och blommor till lindrin!!

hysteriskt skrev:Jag kunde inte förklara efteråt för mig själv varför jag kände mig så sårad och ledsen... Men nu förstår jag. Jag GILLAR att vara "distanslös"... Jag ser det som min personlighet, jag vill vara öppen och ärlig. Liksom som på ett nästan barnslig sätt.
Varför ska jag ändra på det när jag tycker att det är bra?

Undrar jag någonting så frågar jag... Är det för personligt så är det OK om folk säger det till mig. Jaha, då vet jag. Så är det inte mer med det, då kan vi prata om något annat. Eller så kan personen i fråga dra.

Folk som känner mig vet att jag är den som alltid frågar det jag undrar, säger det jag tycker, är 99 % ärlig. Och de uppskattar det. Annars skulle de nog inte stå ut med att vara mina vänner.
Vissa ser det kanske som ett handikapp att vara distanslös och inte veta/bry sig om alla oskrivna "normer" - men jag ser det som min personlighet.
Asperger eller ej, jag är inte Asperger-Anna, jag är bara Anna.
En frågvis och rak Anna. Jag orkar inte med allt "hysch pysch" - det är ju ändå ingen som fattar någonting då, även om många låtsas.

Länge leve distanslösheten och de som uppskattar mig för den jag är.
Jag hoppas att jag alltid kommer att vara sådan, så länge jag trivs med det.

Detta ska jag skriva ut och visa dem på kursen. PANG PÅ, BARA! :wink:

Jag håller med in i minsta detalj!

*uppskattar*

rdos skrev:

lindrin skrev:Det sjuka är att när jag först kom fram till honom så var min tanke - jaja, han lever, då är det ju ingen fara.
Sen var det inte mer med det liksom.
Jag har ofta blivit kallad för KALL och KÄNSLOLÖS (vilket jag faktiskt inte är!) Men just precis i detta fallet var det en klar fördel att inte vara så känslig av sig!

Så fungerar jag oxå i pressade situationer. Jag är kolugn när andra blivit chockade eller på annat sätt tappat kontrollen p.g.a. stress eller så.

Jag signerar här också! Har varit på plats vid några olyckor och har ganska snabbt skaffat mig en uppfattning om vad som behövs göras och i vilken ordning och agerat. Har blivit irriterad över folks handlingsförlamning och kommenderat dem att göra olika saker och de har snällt gjort vad jag sagt.

weasley skrev:

hysteriskt skrev:Jag kunde inte förklara efteråt för mig själv varför jag kände mig så sårad och ledsen... Men nu förstår jag. Jag GILLAR att vara "distanslös"... Jag ser det som min personlighet, jag vill vara öppen och ärlig. Liksom som på ett nästan barnslig sätt.
Varför ska jag ändra på det när jag tycker att det är bra?

Undrar jag någonting så frågar jag... Är det för personligt så är det OK om folk säger det till mig. Jaha, då vet jag. Så är det inte mer med det, då kan vi prata om något annat. Eller så kan personen i fråga dra.

Folk som känner mig vet att jag är den som alltid frågar det jag undrar, säger det jag tycker, är 99 % ärlig. Och de uppskattar det. Annars skulle de nog inte stå ut med att vara mina vänner.
Vissa ser det kanske som ett handikapp att vara distanslös och inte veta/bry sig om alla oskrivna "normer" - men jag ser det som min personlighet.
Asperger eller ej, jag är inte Asperger-Anna, jag är bara Anna.
En frågvis och rak Anna. Jag orkar inte med allt "hysch pysch" - det är ju ändå ingen som fattar någonting då, även om många låtsas.

Länge leve distanslösheten och de som uppskattar mig för den jag är.
Jag hoppas att jag alltid kommer att vara sådan, så länge jag trivs med det.

Detta ska jag skriva ut och visa dem på kursen. PANG PÅ, BARA!

Jag håller med in i minsta detalj!

*uppskattar*

tack!

Intressanta inlägg!

Vissa föredrar att hålla käft, visa av tidigare skador, vissa föredrar att köra sitt eget race, för att kunna behålla sin identitet, sin personlighet.

Och här måste vi ju var och en välja vår egen väg. Sedan jag blev upplyst, dvs diagnosticerad, är jag ju medveten om min distanslöshet i högre grad än förut. Det finns en liten röst som viskar: "Behärska dig nu. Håll god min. Säg inte vad du VERKLIGEN tycker. De fattar ändå inte. De är neurotyper och anser att genom att inte tala om de tråkiga aspekterna av jordelivet och genom att vända bort ansiktet, så blir livet bättre."

Sedan håller jag tyst så länge jag orkar, sedan drämmer jag till med SANNINGEN hårt och obevekligt, när jag tycker jag måste.

Liksom lindrin reagerar jag i krissituationer genom att starta hjärnans problemlösningscentral. Jag går rakt på och igenom problemen.

T ex, det ligger en man på en sidogata; alla går förbi. Men Barnet, dvs Aspergaren kan inte gå förbi. Jag är trött efter en lång resa och ställer mig en bit ifrån mannen och avvaktar: kommer någon att ingripa? Nix!
Jag går fram till mannen. Alkolist eller inte, han bara ligger där helt väck. Jag ringer ambulans och väntar hos mannen tills den kommer. Pratar lite med honom. En kille kommer senare och lägger mannens mössa mellan huvudet och gatustenen. En aspergare till kanske?

Distanslöshet kan alltså vara att inte kunna skilja sitt eget lidande från andras??? Jag kan inte det. Kan inte förhålla mig passiv till lidandet som står i just min väg. Men då kanske vi bytta ämne från distanslöshet till socialt rättspatos, ett annat aspiedrag?

Eller en bättre formulerad fråga: Brukar du berätta ditt livs historia för en person du möter på ett tåg och reser med tre timmar?

Jag har två problem med distanslöshet.
Det ena är att jag har benägenhet att vara distanslös.
Det andra är att distanslöshet handlar om distans till andra. Dvs att komma för nära, bli för intim. Tex att börja prata om ens underlivs- eller potensproblem med människor man halvkänner. Och som ofta kanske inte vill diskutera ens "illaluktande flytningar", för att citera TV-reklam. Eller samtala om ens erektions- eller för-tidiga-utlösnings-problem. (För att vara litet extra-tydlig.)

Är det OK att tvinga på andra, kanske flyktiga bekanta, med sånt? Det kanske är saker som inte är nummer ett på deras önskelista.

Ja, man skall inte sätta på sig själv tvångströjor. Inte begå övergrepp på sig själv. Men man kanske skall göra sitt bästa att visa hänsyn?

Att diskutera problem med underlivet med halvkändisar är väl inte direkt distanslöst, snarare ohyfsat.

Jag är mer för att diskutera tankar, funderingar, rätt och fel, sanningar, saker av mer filosofisk natur än slika (o)hygieniska ting. Man kan tydligen vara distanslös även på den fronten verkar det som...

Exttrema fall, medges. Men ändå inom ramen för distanslöshet.

Problemet är just att det är ohyfsat att vara mer intim/närgången än vad den andra vill. Man tränger sig på. Man kan ju tänka sig att vi har revir på andra områden än de rent fysiska. Känslomässiga tex. Eller kulturella. Eller etniska.
Vissa saker är det inte OK att prata om. Med gamla moster Elsa. Eller grannar man träffar då och då. Eller grannens sambo.

Tycker Lindrin gjort en intressant iakttagelse. Min uppfattning är att de 'sociala', alltså känslomänniskorna, inte är mycket att hänga i gran när det händer. Det som gäller när det krisar ihop sig är att stänga av känslorna helt, att hålla huvudet kallt och tänka praktiskt. Det fixar de inte, eftersom de är sådana utpräglade flockmänniskor (jag gör ingenting om inte ngn annan börjar), och reagerar känslomässigt. Kanske är det typiskt aspergare att kunna hålla huvudet kallt, jag kan det iaf.

Debbido skrev:Eller en bättre formulerad fråga: Brukar du berätta ditt livs historia för en person du möter på ett tåg och reser med tre timmar?

Brukar och brukar... Det har hänt två gånger tror jag.
Jag åker tåg ofta, men jag pratar sällan med någon (annan än mig själv)...
Men om jag har anledning att prata med någon så gör jag det "distanslöst"...
Om det är någon person som jag tycker om, alltså.
Annars pratar jag inte med dem överhuvudtaget... hihi

KrigarSjäl skrev:Tycker Lindrin gjort en intressant iakttagelse. Min uppfattning är att de 'sociala', alltså känslomänniskorna, inte är mycket att hänga i gran när det händer. Det som gäller när det krisar ihop sig är att stänga av känslorna helt, att hålla huvudet kallt och tänka praktiskt. Det fixar de inte, eftersom de är sådana utpräglade flockmänniskor (jag gör ingenting om inte ngn annan börjar), och reagerar känslomässigt. Kanske är det typiskt aspergare att kunna hålla huvudet kallt, jag kan det iaf.

Jag håller med.

Har faktiskt upplevt liknande händelser förut, även om ingen varit lika allvarlig som lindrins. En gång var det en i min kurs som fick ett stort skåp över sej - det var inte fastskruvat. De flesta yrade runt, men jag lyckades få in tjejen för undersökning och omplåstring och följde med henne till sjukhuset sen. Tyvärr var hon så envis på att promenera att jag i denna dag är lite grinig på att jag inte var hårdare på att vi skulle ta sjuktaxi.

Att diskutera problem med underlivet med halvkändisar är väl inte direkt distanslöst, snarare ohyfsat.

Jag tycker nog att distanslöshet när man talar om att dela sitt hela liv med en främling inte går att jämföra med distanslöshet t.ex. vid en plötslig händelse som kräver beslutsamhet och handlingskraft.

Jag tror snarare att det handlar om att man när man har AS gärna skulle vilja ta genvägar och att alla andra kunde släppa sina moraliska preferensramar om så bara för ett ögonblick.
Det hade känts väldigt skönt att inte behöva förhålla sig till socialaspel
regler överhuvudtaget ,faktiskt.

Det känns väldigt Lutheranskt när någon säger man är ohyfsad, då undrar jag utifrån vilka preferensramar kan man vara ohyfsad om man inte medvetet är ute efter att göra någon illa?

Förbud mot distanslöshet är nått som fega NT:s har hittat på eller nått... jag vet inte hur många gånger jag fått utskällningar för att jag antingen varit för öppen eller för stängd...

jag kan också vara sådan att jag avslöjar privata saker för främlingar, ibland människor jag aldrig kommer att träffa igen. tex när jag har åkt tåg så har det hänt att jag har pratat med den som satt jämte och berättat massa privata saker om mg själv hela tågresan, men den som jag har pratat med har då också berättat privata saker om sig.
så på något sätt har det blivit ett väldigt personligt samtal, där vi båda har lärt känna varandra.
sedan när tågresan är över så har vi sagt adjö och aldrig träffats igen
medan andra människor som man träffar flera gånger i veckan i flera år, t.ex klasskamrater har jag inte pratat en tiondel så mycket med på tre år och känner överhuvudtaget inte.
konstigt att jag är sådan
jag minns att när jag varliten så spelade jag lite teater i en lokal förening och jag var inte nervös att uppträda inför männisskor som jag inte kände, för att jag tänkte att det gör inget om det blir fel eftersom jag ändå inte träffars dessa igen, däremot var jag jättenervös när vi skulle spela teater i skolan och det bara var föräldrar eftersom då visste man att alla skulle prata om pjäsen hemma och man skulle träffa alla klasskamrater i skolan dagen efter

rattlelizard skrev:Jag tror snarare att det handlar om att man när man har AS gärna skulle vilja ta genvägar och att alla andra kunde släppa sina moraliska preferensramar om så bara för ett ögonblick.
Det hade känts väldigt skönt att inte behöva förhålla sig till socialaspel
regler överhuvudtaget ,faktiskt.

Det känns väldigt Lutheranskt när någon säger man är ohyfsad,
då undrar jag utifrån vilka preferensramar kan man vara ohyfsad om man inte medvetet är ute efter att göra någon illa?

Om man märker att motparten verkar generad el obehaglig till mods, så är det ohyfsat att bara gå på som en ångvält.

Nu kan ju problemet för en aspergare vara att den inte ser sånt. Men har man inte levt i total isolering, så har man lärt sig vissa regler om NT-livet.

Om man märker att motparten verkar generad el obehaglig till mods, så är det ohyfsat att bara gå på som en ångvält.

Jo men det skrev jag också att då är man kanske medvetet ute efter att göra den andre så illa då.

Man märker väl om de börjar lipa då har man ju misslyckats totalt.

Jag har själv en syster som inte pratat med mig på över tre år bland annat för saker som jag sagt som jag inte hade blivit sårad om någon sagt till mig men hon tydligen blev det.
Vissa sanningar ska man tydligen inte säga men så har jag inte en fet ryggsäck med grejer om den och den att bära omkring på.

weasley skrev:Att diskutera problem med underlivet med halvkändisar är väl inte direkt distanslöst, snarare ohyfsat.

Jag är mer för att diskutera tankar, funderingar, rätt och fel, sanningar, saker av mer filosofisk natur än slika (o)hygieniska ting. Man kan tydligen vara distanslös även på den fronten verkar det som...

Tittar igenom lite äldre trådar och ramlar på mig själv här och där (så jääääkla skönt med igenkänningen).. Själv kan jag nästan inte öppna mun utan att andra reagerar på att jag har så märkliga (ibland är det positivt i deras ögon) frågor, "djupa funderingar" osv. Jag tycker jag lydigt pratat om väder och vind och lite annat kanske, men tydligen slank det med en massa oväntat. Undrar exakt HUR samtal är som räknas som normala, om mitt alldeles vanliga pratande är "djupt"?? På allvar alltså, inte som falsk blygsamhet.

underjord skrev:Jag har tidigare varit sådan att jag avslöjat personliga saker för folk som jag inte kände så väl. Jag har en väldigt stark tendens att behandla alla som sedan länge goda vänner, vilket hittills har varit mig mest till förfång.

En del har dragit sig tillbaka på grund av det och en del har utnyttjat det för att kunna få reda på så mycket som möjligt och sedan sprida ut valda delar för att få mig att framstå i dålig dager.

Nu har jag blivit tvärtom och pratar sällan om mig själv annat än i slutna sällskap om ens där. Det händer ibland här på forumet att jag skulle vilja gå in på personliga detaljer, men vågar inte: Fel person kanske läser.

Jag hade en period en e-korrespondens som fick ur mig en del utan att jag tänkte på det. Det visade sig senare att det var en hel grupp av personer som bestämt sig för att driva med mig. De bodde till och med i samma stad. Detta har gjort att jag dragit mig tillbaka från umgänge med de flesta människor.

Helst skulle jag vilja skita i skyggheten och vara så öppen som jag egentligen är, men det är inte lätt.

Ditt inlägg var som ett hårt slag i magen på mig. Jag mår fysiskt illa när jag läser det. Hur kan människor vara så elaka att de medvetet låtsas vara någon annan för att driva med någon? Det är så elakt att jag blir så arg att jag skakar. Idioter!
Jag kanske reagerar extra starkt på detta, men jag har ofta upplevt att folk låtsas vara ens vän, men de pratar illa om en bakom ens rygg, och har även råkat ut för att folk har låtsas vara jag på nätet för att snoka i mina affärer. Lite paranoid kan man bli för mindre. Men att någon så medvetet går in för att såra någon annan... nä, fy fan!
*skickar en bamsekram om du vill ha en, annars kramar jag bara luften vid sidan om så du ska förstå ändå*

Nilale skrev:Hur kan människor vara så elaka att de medvetet låtsas vara någon annan för att driva med någon?

Jag börjar vänja mig vid att människorna är sådana. Undantagen är dessvärre få, men de finns. Tack för omtanken!