Hej

Jag skapade min användare här för några år sen och skrev lite när jag första gången funderade på att göra en AS-utredning. Det rann ut i sanden hos de vårdkontakter jag hade (de tyckte väl inte att det var så troligt kanske?) och jag vågade inte stå på mig. Sen tyckte jag mig inte ha "rätt" till att hänga här på forumet.

Nu några år senare ska jag ändå göra en AS-utredning. Den här gången började det i vintras med att jag blev inlagd (frivilligt) i slutenvården två månader pga atypisk anorexia, ångestattacker och suicidtankar. Jag fick fylla i olika screeningtester på avdelningen och det gav något resultat åt asperger/autismhållet så de skickade remiss. Efter att jag blev utskriven har jag gått i dagvårdsbehandling på ätstörningsenheten och ska ha min sista återbesöksvecka där nästa vecka.

Utredningen skulle ha börjat i våras och jag fick kallelser till några tider. Jag cyklade sjukt nervös dit till första tiden och fick vänta en kvart efter utsatt tid. Då kom psykologen och sa att hon skulle bli sjukskriven och kunde därför inte utreda mig, så jag kunde cykla hem igen. Hon skulle fråga om den andra psykologen kunde ta över mig och återkomma så snart som möjligt. Jag hade tid hos både en kurator och arbetsterapeut samma vecka men då hade de vänligheten att ringa en timme i förväg och berätta att de var sjuka så jag inte cyklade dit i onödan. Psykologen hörde inte av sig igen så efter att ha ringt 2-3 gånger själv fick jag besked att jag skulle få göra min utredning nu i höst efter semestrarna istället. Det blev ett antiklimax för mig. Jag blev så slut och fick sådan ångest av den anspänningen att först ladda för utredningen som sedan inte blev av att jag någon dag efteråt fick gå till psykakuten och sova kvar över natten på lugnande.

För några veckor sen fick jag nya kallelser. Två tider hos psykologen nästa vecka och tider hos kurator och arbetsterapeut veckan efter det. Idag ringde de och sa att jag kunde stryka tiderna hos psykologen nästa vecka för att ”hon inte är där då” (ej specificerat varför). De andra tiderna har jag (än så länge??) kvar. Jag börjar fundera på om det är så att det inte är meningen att jag ska utredas?! Jag har förstått att det kan vara långa köer på utredning men brukar det dra ut så här på tiden när det faktiskt ska börja eller har jag bara extrem otur?

Jag är i allt det här också jättenervös för att jag inte har någon ”anledning” till att få göra en utredning, att jag inte har rätt till det. Att jag hittat på, överdrivit och velat ha någonting att skylla mitt dåliga mående på. Att jag kommer ta upp deras tid i onödan för någon som verkligen behöver en utredning. Tänk om de när utredningen är klar kommer säga något i stil med ”hur kunde du ens tänka dig att du kunde ha något sådant” med överseende röst och göra mig till åtlöje. Jag inser att risken inte är stor att de kommer säga så till mig men tänk om de tänker så? Tänk om det är så?

Någon som har tips på hur jag ska kunna låta blir att stressa upp mig och bli ännu mer nervös de veckor som är kvar till utredningen? Och hur jag ska kunna låta bli att känna mig som världens mest parasiterande, uppmärksamhetstörstande idiot om det visar sig att jag inte har någon diagnos?

Mitt råd är att försöka att inte göra det till en så stor sak. Försök att vara dig själv bara, slappna av så gott det går, du är den du är och de har tydligen ansett att det finns en anledning att utreda dig.

Gryningsflickan skrev:Jag är i allt det här också jättenervös för att jag inte har någon ”anledning” till att få göra en utredning, att jag inte har rätt till det. Att jag hittat på, överdrivit och velat ha någonting att skylla mitt dåliga mående på. Att jag kommer ta upp deras tid i onödan för någon som verkligen behöver en utredning. Tänk om de när utredningen är klar kommer säga något i stil med ”hur kunde du ens tänka dig att du kunde ha något sådant” med överseende röst och göra mig till åtlöje. Jag inser att risken inte är stor att de kommer säga så till mig men tänk om de tänker så? Tänk om det är så?

Det var precis så jag kände precis innan min utredning, ta det lugnt om du har blivit skickad till utredning så är det för att någon i vården tyckte det var rätt steg att ta.

Gryningsflickan skrev:Och hur jag ska kunna låta bli att känna mig som vtärldens mest parasiterande, uppmärksamhetstörstande idiot om det visar sig att jag inte har någon diagnos?

Det är inte du som bestämt att du ska genomgå en utredning utan vården. Skulle du inte få en diagnos så är ändå utredningen till nytta, då har ni kanske uteslutit vissa diagnoser och det finns på papper mer om hur du fungerar. Det utreds mer än bara eventuell diagnos, ni kommer undersöka dina styrkor och svagheter.

Tycker det låter som vården där du bor är lite rörig.

TS man kan ju inte i förväg veta om du kommer att få diagnos eller inte och det är så att skulle man själv kunna lista ut allt om sig själv så skulle läkare få ordinera medicin åt sig själva, det får de inte och det är för att det kan bli väldigt fel om man försöker vara sin egen läkare, man märker ju inte själv om man håller på gå överstyr alla gånger.
Och man kan ju inte avgöra själv i förväg om man har AS eller inte, bara gissa, det finns en orsak att det tar lång tid att utreda AS, det är nämligen svårt att avgöra om man har det eller inte.

Tack för era svar!

Jag måste väl lyckas banka in i mitt huvud att även om jag själv vill göra en utredning så skulle de inte ha remitterat mig om de inte trodde det kunde ligga någonting i det jag berättat. Och att jag inte är "misslyckad" om jag inte får någon diagnos.

Jag får se vad det blir av utredningen, första tiden om två veckor ungefär. Just nu sitter jag och skriver ett lite bittert mail till psykologen där jag klagar på att det krånglat så mycket och skriver ner mina egna tankar om eventuell diagnos, för och emot. Det blir av någon "underlig" anledning rätt så många sidor, jag tycker nästan synd om den stackaren som måste läsa det. Men jag får ju inte missa något?! Alla fakta måste framkomma för att kunna ge en rättvisande bild

Återkommer med hur det går, så länge hänger jag lite här i forumet. Oavsett om jag nu får någon diagnos eller inte känner jag mig ganska bekväm och trivs ofta med "aspergare".

Har psykologen bett om ett sådant mail?

Psykologer är bara människor och de flesta människor gillar inte kritik även om den är berättigad (eller i synnehet om den är berättigad). Så bättre att spara kritiken tills efteråt om du inte vill vända dem emot dig innan ni ens börjat. Finns förstås de som kan ta kritik på ett bra sätt också, men de är enligt min erfarenhet i minoritet så dumt att chansa.

Något annat som inte brukar uppskattas är att man själv lägger sig i utredningen. Det är superaspigt att komma med en egen lista, och att noja över att inte vilja missa något, men grejen är att det är inte ditt jobb utan deras. De får betalt för att inte missa något.

Det enda du behöver göra är att gå dit, göra de tester som efterfrågas och svara på de frågor som ställs. Frågorna är utformade för att ge en bild av det de behöver veta för att ställa diagnos och testerna brukar bara vara roliga.

Ev kan du lista saker för dig själv så du kommer ihåg dem när du blir tillfrågad och inte dagen efter, men visa inte listan för dem för det kan tolkas som att du redan bestämt dig för vad du vill ha för diagnos och det är inte upp till dig att bestämma.

Så försök slappna av bara och låta dem ha rodret. Om du har AS kommer de upptäcka det.

Förstår att det måste vara sjukt jobbigt att de är så struliga och få inställt om och om igen när man laddat för något så viktigt (verkligen inte Aspie-vänligt!). Men om man ska tolka det i mer psykologiska eller metafysiska termer så tror jag snarare att strulet speglar dina egna tvivel på dig själv än att det "inte är meningen".

Försök släppa det bara och ha tillit till att du får den diagnos du ska ha.

Iridia skrev:Har psykologen bett om ett sådant mail?

Psykologer är bara människor och de flesta människor gillar inte kritik även om den är berättigad (eller i synnehet om den är berättigad). Så bättre att spara kritiken tills efteråt om du inte vill vända dem emot dig innan ni ens börjat. Finns förstås de som kan ta kritik på ett bra sätt också, men de är enligt min erfarenhet i minoritet så dumt att chansa.

Det ligger mycket i det du skriver, som tur var skickade jag aldrig mailet jag skrev. Men det var nog bra att jag fick jag avreagera mig lite genom att skriva det, så jag inte gör något destruktivt av min frustration

Något annat som inte brukar uppskattas är att man själv lägger sig i utredningen. Det är superaspigt att komma med en egen lista, och att noja över att inte vilja missa något, men grejen är att det är inte ditt jobb utan deras. De får betalt för att inte missa något.

Så klok du är . Jag tycker det är så mycket enklare att få fram saker när jag skriver och är så rädd att alla fakta inte ska komma med annars. Jag ska försöka att helt enkelt lita på dem, det är ju vad de jobbar med.

Hos den terapeuten jag har nu på ätstörningsenheten skriver jag som "dagbok" några gånger i veckan med det jag tänker, känner och vill ta upp. Så börjar vi varje samtal med att hon läser och diskuterar sen kring det. Annars är det så lätt att jag inte vågar säga det jag känner för att det känns "fånigt". Det är väl där jag är rädd att jag ska hamna om jag inte skriver nu, att jag inte kommer våga svara helt ärligt på frågor för att jag skäms. Inte så att jag kommer ljuga, men kanske inte berätta hela sanningen för att jag är så rädd för att säga något "konstigt" eller "fel". (phu..)

Förstår att det måste vara sjukt jobbigt att de är så struliga och få inställt om och om igen när man laddat för något så viktigt (verkligen inte Aspie-vänligt!).

Nej, jag är förvånad över att det krånglat så mycket på just ett sådant ställe där jag antar att många har problem med just sådant. Självklart kan man bli sjuk, men jag tycker de hade kunnat sköta det på något annat vis och kanske ha lite mer framförhållning än att berätta när jag redan är där. Fast det kanske är en del i utredningen, se hur jag hanterar det?

Försök släppa det bara och ha tillit till att du får den diagnos du ska ha.

Tack Jag känner mig faktiskt lite lugnare!

Apropå det där med att ha med en egen lista så beror det nog på vem som utreder en huruvida det mottages positivt eller ej. När jag utreddes hade jag med en lista på ca 2 A4 och min psykiater tyckte det var bra att jag hade gjort den och hon tog med sig den och läste den. Sen kändes det bra för mig att ha den att titta på när jag skulle komma ihåg vad det var jag ville ta upp. Så ta du med dig en lista till mötena så kan du ju se om din utredare vill titta på den annars kan du ju bara ha den som stöd när du pratar.

Lycka till!

Oj, nu blev det svårt! Att det kan vara bra att ha en lista eller inte beroende på vem man träffar, hu. Det skulle ju vara så mycket lättare om något av de alternativen var rätt och det andra fel. Jag kanske ska fråga henne om hon vill ha den?

Förutom alla mina egna tankar har jag min förra chefs anteckningar om mig från våra medarbetarsamtal som jag tror kan bidra till hur jag är i arbetssituationer från en annan persons perspektiv. Det dokumentet borde jag aldrig ens ha vetat att de fanns men vid ett tillfälle upptäckte jag av misstag att spärrarna till de "hemliga mapparna" hade försvunnit och jag kunde bara inte låta bli att kolla och kopiera över det i ett mail. Usch, är det ens tillåtet? Jag är en hemsk snokande människa...

Nä, nu ska jag sova och imorn drar jag till fjällen några dagar och rensar huvudet! (fast jag lär inte kunna hålla mig ifrån datorn där heller )

Du är samma person före testen som efter, enda skillnaden är att du kommer få veta om du har AS eller inte vilket.

Det du får göra på testet är inga konstiga grejer vilket du kommer märka direkt. Var själv nervös innan eftersom man inget vet eller får veta men tyckte det var kul att göra testet.

Håller med ovanstående. Du behöver inte alls vara nervös! Det är ju bara olika lekfulla uppgifter. När det gäller själva testen.
Så gör de ju en utredning från de som haft med en att göra. Och det var mycket intressant! Hur folk uppfattat en och så.
Att skriva är det bästa som finns för att bota sig. Eller hur?

Tråkigt att du hamnade i något stök där på utredningen. Säkert bara tillfälligt.

Om dom skulle säga så till dig är dom ju verkligen dumma! Vare sig du har diagnos eller ej, så kommer det ju att bli en lättnad för dig.

Kram igen

Jag var också väldigt nervös innan jag fick min diagnos. Var rädd att dom inte skulle hitta något speciellt utan bara bekräfta att jag var allmänt knäpp och inbillade mig saker. Men jag var orolig helt i onödan. Utredaren var mycket trevlig och testet var roligt. När jag sen fick bekräftat att jag faktiskt hade Aspberger, kändes det som om en tung sten lossnade! Helt plötsligt fick jag svar på varför jag var som jag var, och det var helt okey!! Jag behövde inte längre pressa mig till att göra saker som jag faktiskt inte klarade av, utan jag började acceptera mig själv som jag var.
Stort lycka till! Slappna bara av och var dig själv!

Om det stod något väsentligt i det där medarbetarsamtalsdokumentet som du vill att de ska veta så kan du ju alltid relatera till det muntligen som "min chef" eller "en av mina chefer" har sagt.
För övrigt skulle jag ha blivit skitförbannad om jag två gånger hade blivit hanterad så med tider hos någon vårdinrättning och allra minst ringt och skällt ut mottagningen.

Nu är utredningen äntligen igång sedan några veckor tillbaka! De har pratat klart med mig så nu väntar jag bara på att de ska komma fram till något.

Jag mailade psykologen i förväg och frågade om det var ok att jag skickade ett mail med mina funderingar, hon tyckte bara att det var bra, så då kunde jag skriva av mig alla mina förvirrade tankar, skönt! Sen fick jag världens ångest när jag väl skulle göra alla tester hos henne så vi fick börja med att gå ut och gå en promenad så jag lugnade ner mig lite innan vi satte igång.

Men mina tankar är ju bara för inkonsekventa?! Nu tänker jag att om det skulle vara så att de sätter någon diagnos på mig så är det bara för att jag överdrivit mina problem och "lurat" dem. En del av mig vill ju att jag ska få en diagnos för att kunna förstå mig själv bättre, men en annan del av mig är jätterädd att jag "omedvetet" överdriver och vinklar det jag säger åt det hållet så det skulle vara på felaktiga grunder om de skulle ge mig någon diagnos.

De har redan nu kommit fram till att jag har för taskigt arbetsminne och är ljudkänslig. De har gett mig ett intyg så jag skulle kunna få anteckningsstöd, tenta i eget rum och ha en mentor att bolla saker med på universitetet.

Och visst tycker jag att ljud är lite jobbigt, men jag har ju jobbat i en reception och klarade av det? Och jag lyckades gå ut gymnasiet med toppbetyg så varför skulle jag ha rätt till anteckningsstöd? Det finns nog de som har betydligt svårare att hänga med än mig. Det känns som jag roffar åt mig något jag inte har rätt till, även om en del av mig skulle tycka det var skönt för jag blir helt slut.

För jag har sagt att jag är så stressad av att ha börjat plugga heltid på universitetet nu och jag knappt orkar göra något alls i veckorna förutom gå på föreläsningarna och försöka renskriva anteckningar. Men det är väl jobbigt för alla som börjar på universitetet för första gången, och speciellt om man varit sjukskriven över ett halvår precis innan? Och med de 4-5 st i klassen som jag varit i seminarie-grupp med och hängt lite med i pauserna babblar jag glatt på utan att tänka nämnvärt på hur jag ska bete mig.

Och tänk om anledningen till att jag var så dålig på testerna av arbetsminnet var för att jag var så nervös och hade tagit lite lugnande theralen innan (bara lite iof) så jag presterade sämre än vad jag borde ha gjort?

Jag har så otroligt lätt för att fastna i funderingar och snurra in mig mer och mer, hur skjutton lär man sig sluta med det? Det ska bli så skönt när det är klara oavsett vad de säger! Då ska jag bara lyckas förmå mig själv till att inse att de vet vad de pysslar med och inte skulle dra några slutsatser utan riktiga grunder, sen kanske jag får lite ro i mig själv

Att du sedan tidigare klarat av något till en hög kostnad betyder inte att du nödvändigtvis klarar det just nu. Att jobba kräver oftast inte samma koncentration som att lära sig nya saker.

Vad det än blir för svar så är du ju samma person, så jag tycker inte att du ska fundera så mycket på det. Skulle det visa sig att du har en diagnos så har du ju någonting att utgå ifrån, man får en annan förståelse för sig själv. Så upplevde i alla fall jag det när jag fick min diagnos och det hade fått sjunka in lite.

Nu har jag äntligen fått tid för att få ta del av utredningsresultatet!

Om precis två veckor ska jag träffa psykologen och kuratorn på vuxenhab och få veta vad de kommit fram till, nervöst men skönt att äntligen få ett svar att förhålla mig till. Det känns som en evighet fram till dess men jag hoppas tiden går fort!

Nu har jag äntligen fått veta vad utredningsteamet kommit fram till!

De har tydligen diskuterat mycket fram och tillbaka och jag är gränsfall, men de beslutade sig ändå för en aspergerdiagnos till mig.

De hade resonerat något i stil med att även om jag varit så välfungerande och klarat av väldigt mycket har det tagit väldigt mycket energi av mig för att hålla mig på den nivån, vilket lett till att jag mått/mår dåligt.

De har inte hunnit sammanställa utredningen klart ännu men jag ska få den när de gjort det. Ska bli spännande att ta del av!

Det känns skönt att äntligen ha ett svar! En bekräftelse på att det inte bara är jag som överdriver saker och vill ha uppmärksamhet. Tankarna hoppar runt som pingpongbollar i huvudet. Är det verkligen sant? Vad händer nu? Hur ska jag gå vidare med den här vetskapen?

Det kommer nog att ta tid för det här att sjunka in, men än så länge känns det bra, en tyngd har lättat.

Grattis! Eller något åt det hållet.

Känner igen mycket i den oro du känt angående detta med att överdriva problemen etc. under utredningen och tiden innan. Har även själv haft de tankarna.

Jag hoppas du får den hjälp och det stöd du behöver för att fungera optimalt nu.

Banzai skrev:Grattis! Eller något åt det hållet.

Tack Banzai!

Jag har fortfarande inte riktigt tagit det till mig än men antar att det kommer ta sin tid, på måndag ska jag träffa psykologen igen och prata igenom det i alla fall, det ska bli skönt!

Skönt att det är klart och att du kan få hjälp nu!

Känner igen mig enormt mycket i allt du beskrivit.

Det är så skönt nu att man äntligen kan slappna av lite för första gången sen barndomen och få acceptera sig själv för den man är.

Är det något jag märker mer och mer ju äldre jag blir så är det just hur mycket energi som försvinner pga de mest triviala saker.
Och att det inte är normalt att antingen gå runt hyperstressad och ångestdriven, sitta helt apatisk i depression eller sova de mesta av dygnets timmar pga utmattning...
Så var livet förut.

Jag har nyligen fått reda på att jag ska göra en neuropsykiatrisk utredning, och till råga på allt att det kommer ske ganska snart. Att jag har problem har jag förstås alltid vetat, men jag har inte förstått att det kunde röra sig om detta! Psykologen verkade dock övertygad. Allt är fortfarande så nytt och nu är jag jättenervös inför utredningen.

Det som gör mig mest obekväm är att de vill intervjua ens föräldrar. Jag förstår förstås syftet med detta tilltag, men tycker det känns väldigt olustigt. Liksom, vad frågar de ens? Hur mycket påverkar det de säger slutresultatet? Vad händer om vi har olika uppfattningar om min barndom? Kan de genom intervjun få reda på andra saker om mig som bara vården vet?

Jag undrar även vilka slags frågor de kommer ställa till en själv? Eftersom jag har svårt att prata om mig själv skulle det kännas skönt att veta på ett ungefär vilken nivå det ligger.

Sedan oroar jag mig för att utredningen kommer visa att jag inte har några problem. Självklart vill jag att den ska vara korrekt, och det är inte precis så att jag önskar mig någon viss diagnos, utan det är väl snarare så att jag skulle vilja ha svar på varför jag är som jag är. Dock har jag ägnat hela mitt liv åt att dölja alla mina problem, samt ansträngt mig för att vara så normal som möjligt, så jag är rädd för att jag på ytan kan passera normalare än jag verkligen är. Är det vanligt att man blir skickad på utredning och det sedan inte utmynnar i någon diagnos? Hur ska jag tänka/göra för att vara så ärlig som möjligt och varken förstora eller förminska problemen, nu när jag "tyvärr" har läst in mig på AS och hur testen går till?

Någon som har några lugnande ord att dela med sig av?

Oj!
Jag trodde nästan det var jag som skrivit inlägget. Fast min utredning är igång. Om någon sagt att det bör göras en utredning så har de väl sett dina problem? Är du kille eller tjej? Tjejer ska ha större tendens att dölja sina problem generellt.

Jag upplevde att hela utredningen var guidad nog för att jag skulle kunna svara vettigt på frågor, även vad gällde själva intervjun. Det jobbiga för mig var att fokusera genom själva kunskapstesten. Det kändes lite drygt efter ett tag. Men på sätt och vis var det lite roligt med.

Jag tillät ingen anhörigintervju vilket ställde till det en del. Men eftersom jag var väl in i vuxen ålder så kände jag att jag har inte lust att dra in lastgamla föräldrar med förutfattade meningar. Jag tror dock att även anhörigintervjun är rätt strukturerad så att de kan få ut vissa fakta de letar efter. Så de är nog OK med såvida föräldern inte sitter och blåljuger. Men de kan nog se igenom sådant, de är ofta vana vid att föräldrar kan vara i förnekelse. Dt är därför de inte bara låter dem tala fritt utan det förekommer specifika frågor.