Och eftersom det är svårt för mig (och vad jag har förstått, många andra "AS-individer" med..) att vara "untruthfull" blir det ju ofta missförstånd.
Jag vet ju att om någon berättar att någonting hemskt har hänt dem ska man säga någonting tröstande och förstående.
Men det känns lögnaktigt att låtsas bry sig, om man inte förstår hur de mår blir det svårt att säga någonting ärligt.

T.ex. En person jag känner blev av med sin far, när jag sedan träffade denna person visste jag redan om vad som hade hänt.

Exakt såhär gick konversationen till:

Bekant: - Jag blev ju av med min pappa förra veckan.
Jag: - Ja, jag hörde det.
----------------------------------------------------

Inget "Jag beklagar" eller så, för jag gör ju inte det, om jag ska vara 100% ärlig.

kattkvinna skrev:"När man har AST har man i olika grad problem med den kognitiva empatin. De känner med andra och läser in andras känslor, men de förstår inte alltid. När de väl förstått vill de oftast göra allt för att hjälpa eller svara på annat lämpligt sätt. Och ofta läser de av andras känslor bättre än oss “normalstörda”. Det är oerhört tröttande och krävande!"

Det är exakt så jag är! Kan inte "filtrera bort" andras känslor. Blir oundvikligt påverkad av dem.

Choklad skrev:Ibland upplever jag att tolkningen av ansiktsuttryck och allt annat enbart ställer till det för mig när det gäller att förstå känslor. Vid vissa tillfällen har jag gått in i ett rum och det har varit precis som jag känner alla andras känslor också utan att förstå varför, när jag tittar på dem så känns det som det blir alldeles förvirrat vad de egentligen känner.

Vet inte om mitt sista stycke makes any sense, känns som att ingen riktigt uppfattar känslor på det sättet. Någon som känner igen sig i det jag skriver?

Absolut! Jag är också den intuitiva typen (som jag inte trodde riktigt platsade inom autismspektrum). Jag känner av andras känslor och stämningar och vet inte riktigt på vilket sätt. Någonstans "genom huden". Däremot kan jag inte alltid förstå varför personen ifråga känner just så...

Joakoni skrev:Absolut! Jag är också den intuitiva typen (som jag inte trodde riktigt platsade inom autismspektrum). Jag känner av andras känslor och stämningar och vet inte riktigt på vilket sätt. Någonstans "genom huden". Däremot kan jag inte alltid förstå varför personen ifråga känner just så...

Precis så är det. Jag trodde inte jag platsade någonstans med det, NT jag beskrivit det för och mina AS-syskon verkar inte förstå.

@ Choklad och Joakoni: Stämmer in på mig också, så tack för det tjejer.

Den intuitiva typen platsar i allra högsta grad inom autismspektrumet.

Jag ser problemet är att: vad ska man göra med det?

Jag känner väldigt mycket med andra personer. Jag har inget problem med empati. Däremot grumlar andras sinnesstämning min, så jag inte vet om det är jag eller någon annan som känner det jag känner. Det har därför varit jätteviktigt för mig att ha vänner som liknar mig i sinnet.

Tycker att det är lättare att känna empati om jag själv har varit med om samma sak. När det gäller djur, barn eller någon i min familj så känner jag empati direkt. Kan ha svårare om det är någon annan vuxen som inte ingår i familjen. Har också svårt att tycka om och lita på folk. Tror det också har lite med empati att göra.

Jag har ganska lite empati, varför vet jag inte, jag har accepterat att jag är sån så jag tänker inte mycket på det.

Mycket av det NT kallar för empati är enbart inlärt beteenden. När ditten händer, skall man gråta när, när datten höänder skall man beklaga, och se medlidsam ut.
Sen går man och gör något roligt.
Själv kan jag känna olidlig sorg när jag tänker på människor som behandlas illa, råkat ut för olyckligheter, som svälter eller får utså annan skymf av överhet.
Om man inte förstått de sociala koderna, är man för evigt loost.

Jag tror inte att det är inlärt, jag tror att det faktiskt är så illa att NT-personer reagerar rent instinktivt på olika händelser utan att veta varför. Det är vi som har Asperger som lär oss hur det "ska" funka för att uppfattas som socialt acceptabelt av NT-världen, vi behöver inte använda det beteendet bland andra med AS.

Miche skrev:Jag tror inte att det är inlärt, jag tror att det faktiskt är så illa att NT-personer reagerar rent instinktivt på olika händelser utan att veta varför. Det är vi som har Asperger som lär oss hur det "ska" funka för att uppfattas som socialt acceptabelt av NT-världen, vi behöver inte använda det beteendet bland andra med AS.

Hade ett "samtal" i chatten om detta igår, och detta var vad jag kom fram till då också.

Oerhört stark empati och förmåga att läsa människor kännetecknar mig. Det kommer nog från ett specialintresse som jag har, nämligen språk! Jag har problem med att stå ut med folk, men inte med att förstå deras känslor/läsa dem. Det kan också ha tränats upp i och med mitt gigantiska intresse för film.

Men, min empati för djur är nog större. Jag minns diskussioner på "vanliga" forum där folk ställde frågan "Skulle du rädda din hund eller en okänd människa från att drunkna?". De blev skogstokiga när jag utan tvekan svarade "Min hund, varför ska jag rädda någon jag inte känner och låta min bästa vän dö? Det borde väl finnas annat folk som kan rädda människan...". Ganska dum fråga om de inte kan acceptera andra svar än "Oh ja, jag skulle självklart låta min hund drunkna för att rädda en okänd människa, min hund betyder inte mer för mig än prispokalerna han kan inbringa!". Idioter.

Jotta skrev:Det kan också ha tränats upp i och med mitt gigantiska intresse för film.

Men, min empati för djur är nog större. Jag minns diskussioner på "vanliga" forum där folk ställde frågan "Skulle du rädda din hund eller en okänd människa från att drunkna?". De blev skogstokiga när jag utan tvekan svarade "Min hund, varför ska jag rädda någon jag inte känner och låta min bästa vän dö?

Agreed.

"Det kan också ha tränats upp i och med mitt gigantiska intresse för film."

Detta kan hjälpa väldigt mycket, tror jag. Jag ser också mycket på film och har stort intresse för drama. Dramafilmer är filmer som förändrat mig mest, kan inte säga att jag känner till någon komedi som förändrat mig särskilt mycket. Inte heller sci-fi eller action. Det faller sig logiskt att drama förändrar en mest när det kommer till hur man förhåller sig i mellanmänskliga relationer, hur man förstår människor och känslor.

Det ÄR ett val som verkligen sätter en på vågen. Ska jag rädda min jamande katt som helt förlitar på mig och som varit en av mina bästa vänner genom livet, eller en person som kanske är totalt dum i huvudet mot andra människor och djur och inte respekterar annat än sitt eget liv (som också är ganska fucked)? Ärligt talat. Jag skulle känna mig mycket värre om jag lät min katt dö. Mitt värde skulle sjunka dramatiskt i mina ögon, jag skulle nog förstöra mig själv.

Jag skulle utan tvekan rädda en kär individ till kostnaden av en okänd individs liv.
Om jag fick välja mellan att rädda ett syskon eller 10 främlingar skulle jag rädda mitt syskon, direkt.

För i min lilla värld (hehe) är mina "kära" mycket mer värda än främlingar.

Med husdjur vet jag inte, har aldrig haft något.

Jag med. Jag räddar någon av mina bröder. Men...

"Logic clearly dictates that the needs of the many outweigh the needs of the few."

But then again, we are just humans.

Idiot skrev:Jag skulle utan tvekan rädda en kär individ till kostnaden av en okänd individs liv.
Om jag fick välja mellan att rädda ett syskon eller 10 främlingar skulle jag rädda mitt, direkt.

För i min lilla värld (hehe) är mina "kära" mycket mer värda än främlingar.

Samma här. Om 10 främlingar dör påverkar inte det mitt liv det minsta. Men om någon jag verkligen tycker om dör kommer jag att må dåligt. Därför räddar man ju den som man tycker om.

earlydayminer skrev:"Logic clearly dictates that the needs of the many outweigh the needs of the few."

But then again, we are just humans.

Stämmer, men varför ska jag bry mig om "the needs of the many" egentligen?
Logiskt och objektivt sett är det möjligtvis bättre att 1 person dör än att 10 dör, men vem bryr sig om rättvisa när en kär person är i fara?

Usch!... Man vill inte ställas inför sådana val...

Idiot skrev:

earlydayminer skrev:"Logic clearly dictates that the needs of the many outweigh the needs of the few."

But then again, we are just humans.

Stämmer, men varför ska jag bry mig om "the needs of the many" egentligen?
Logiskt och objektivt sett är det möjligtvis bättre att 1 person dör än att 10 dör, men vem bryr sig om rättvisa när en kär person är i fara?

Precis. Man är människa. Jag tror de allra flesta människor räddar sin nära och kära än att rädda 10 totala främlingar. Endast ett fåtal tvingas göra det dock.

Frågan är att om du försöker rädda din nära och kära, denne överlever men du själv dör - skulle du göra det i valet med att överleva om du räddar 10 totala främlingar? Denna frågan är något svårare.

Hur som helst.. Jag tycker allting är svårt att svara på. Det är oerhört, OERHÖRT.. svårt att föreställa sig situationen. Det är chemical disturbance deluxe i hjärnan under en sådan situation.

earlydayminer skrev:Precis. Man är människa. Jag tror de allra flesta människor räddar sin nära och kära än att rädda 10 totala främlingar. Endast ett fåtal tvingas göra det dock.

Frågan är att om du försöker rädda din nära och kära, denne överlever men du själv dör - skulle du göra det i valet med att överleva om du räddar 10 totala främlingar? Denna frågan är något svårare.

Hur som helst.. Jag tycker allting är svårt att svara på. Det är oerhört, OERHÖRT.. svårt att föreställa sig situationen. Det är chemical disturbance deluxe i hjärnan under en sådan situation.

Ja det är nästan omöjligt att veta hur man skulle agera om man hade ca 10 sekunder på sig att bestämma sig och göra valet.
Men om man räknar bort paniken, låt oss säga att man får 1 vecka på sig.

Personligen tvekar jag faktiskt inte länge, jag skulle fortfarande rädda "min nära".
Mina familjemedlemmar skulle jag "lätt" välja framför mig själv.
Men vänner eller kompisar är en annan fråga.

Att argumentera sig in i perfekt logik kring empatiska frågor tenderar bara att leda till oempatiskt handlande och dåliga känslor om sig själv. Var modiga nog att hantera situationerna när de uppkommer så som ni faktiskt är innuti istället för att ha en väl utarbetad plan a'la kontrollfreak Aspergerare. Det är då det blir fel på riktigt.

earlydayminer skrev:Det ÄR ett val som verkligen sätter en på vågen. Ska jag rädda min jamande katt som helt förlitar på mig och som varit en av mina bästa vänner genom livet, eller en person som kanske är totalt dum i huvudet mot andra människor och djur och inte respekterar annat än sitt eget liv (som också är ganska fucked)? Ärligt talat. Jag skulle känna mig mycket värre om jag lät min katt dö. Mitt värde skulle sjunka dramatiskt i mina ögon, jag skulle nog förstöra mig själv.

Vilket som nu väcker mina minnen om ett ställningstagande som jag gjorde klart för min klassföreståndare och mina s.k klasskamrater i Åk6 någon gång på 1960-70talet föranlett av en vild diskussion om varför jag (mitt fån) var emot de plågsamma djurförsök som med bl.a tex den så föråldrade men vedertagna LD50metoden uppfunnen någon gång på 1920-talet http://en.wikipedia.org/wiki/Median_lethal_dose plågade skiten ur djuren.

Dvs jag fann inget skäl till att mitt eller någon annans kära husdjur eller något djur alls offrades för att med någon som helst illa vald vetenskap och att med tvivelaktiga djurförsök dessutom plågsamma sådana slentrianmässigt studera människors konsekvenser av tex en miljöförstöring eller den av en egen förskyllan väl förkovrade ohälsa pga sin benägenhet att odla en ohälsosam bekvämlighet etc

Hehe, jag coachades nu av klassföreståndaren resten av läsåret till att tänka om i valet av min katt och mina så "värdefulla" och "empatiska" klasskamrater som gärna såg djurförsök som ett svar på deras nu uppväckta patologiska mardrömmar och hypokondriska dödsskräck m.m besvär, som knappast skulle lindras med att jag vek ner mig och det till ett mänsklighetens fromma utveckling som labbråtta för nya världsrekord på en allsköns av plågade djur nerskitna arenor.

Men det blev nu en "coaching" utan annan framgång än att det kostade mig ett av mig efterlyst och redan uteblivet stöd med bl.a en undervisning i grammatik, språk m.m, jag tror nog att det upplevdes lite makabert att jag stod mig rak i ryggen från trycket av klassen som var påhejat av den upprörde läraren ...

Känslor har jag men empatin kan jag uppleva som något som är och kan bli till ett flyktigt värderande av medmänniskors egenskaper och det beroende av hur pass "sympatiskt" människor passar in i min tankevärld en tankevärld som jag dock stänger av vid skarpt läge och agerar mer djuriskt än mänskligt dvs primitivt men med det av vad stundens allvar som krävs och vad jag har för egna resurser att uppbåda och sätta in för att minska ett lidande ...

Men att ens komma på tanken att offra katten, hunden eller någon annan än mig själv har jag hittills inte tvingats att ta någon ställning till och därmed kommit lindrigt undan med att mitt samvete på den punkten kunnat hållas hyfsat intakt.

Fan vad jag nu framställer mig mer ädlare än en ädelost, likt en Gorgonzola "liksom" stinker av ädelmod och har mig, lite mer möglig än vad som mögligt är och det för vart år som går

Dystopisk och därmed känsligt empatisk för de som behandlar sina nära och kära husdjur välförtjänt väl ...

DIProgan skrev:Att argumentera sig in i perfekt logik kring empatiska frågor tenderar bara att leda till oempatiskt handlande och dåliga känslor om sig själv. Var modiga nog att hantera situationerna när de uppkommer så som ni faktiskt är innuti istället för att ha en väl utarbetad plan a'la kontrollfreak Aspergerare. Det är då det blir fel på riktigt.

Tack DIProgan och earlydayminer

Pieohpah skrev:Jag känner väldigt mycket med andra personer. Jag har inget problem med empati. Däremot grumlar andras sinnesstämning min, så jag inte vet om det är jag eller någon annan som känner det jag känner. Det har därför varit jätteviktigt för mig att ha vänner som liknar mig i sinnet.

Jag känner också av andra människors sinnestämningar, även om jag inte känner empati för dom. Det tog lång tid för mig att inse att det inte var mina känslor jag kände, utan någon annans.