Hej!

Känner ni er lika illa till mods som jag gör när ni får frågor om arbete, studier och framtidsplaner?

Frågorna väcker obehag när de underförstått innehåller förväntningar på stora planer och högt ställda ambitioner. Det är ett av de vanligaste sätten att skapa snabba och förhastade slutsatser om människor, och färdiga kategorier att stoppa in dem i. Det är exkluderande mot människor som står utanför arbetsmarknaden.

Många är säkert helt aningslösa om obehaget frågorna skapar och gör det bara för att inleda ett samtal. Andra för att de är nyfikna på sin omgivning. En del gör det trots att man aldrig mer träffas igen, så helt meningslöst!

Tyvärr nöjer sig inte folk med mina korta och lite undvikande svar. Följdfrågorna kommer alltid.
Ibland tar jag mod till mig att följa min linje och ge intryck av att "stå för det jag gör". En tanke bakom det jag har valt att göra är viktigare än vilka svar på vilket yrke. Alltså att studera/ göra något för att jag själv vill/ mår bra av det.

Problemet är att jag inte vill slösa bort min tid eller integritet på människor som inte är värda att få veta.

Hur bemöter ni envisa utfrågare?

Så här säger jag till dessa människor, jag jobbar inte, jag bryr mig inte, jag har livstids sjukpension och jag njuter av livet och lever för mig själv och endast mig och nej du får inte veta var jag bor eller vad jag heter

När dom blir aggressiva säger jag, över 15 år kampsport, samt vapenutbildning, är det värt det? då backar dom. Normala människan = intelligenta djur. Djur förstår när dom inte ska fortsätta vara aggressiva och backa. Så funkar även den normala människan.

Samt brukar jag undvika dessa människor som pesten, dom är inte värda min tid och för primitiva för att ens få något ut av dom.

Ibland säger jag att jag pluggar (blir dock jobbigt om följdfrågan blir "Aaaah! Vad pluggar du då?").

Känner mig lite illa till mods för att folk blir så förskräckta och försöker trösta mig när jag berättar varför jag inte jobbar . Oftast lyssnar jag bara på när de föreläser om hur jag skulle kunna jobba och så säger jag, ah om jag mirakulöst tillfrisknar så ska jag komma ihåg dina råd. Eller om jag är sur säger jag shut up and swallow.

Ja, det gör jag. Det är ju drygt om man inte har något att komma med, men framtidsplaner kommer jag alltid med. Det är inte roligt att behöva säga att man är arbetslös, dock. Men jag biter ihop och säger att det är så fallet är, men att det finns en grundlig plan.

Har t ex kommit underfull med att jag ska ansöka om praktik på ett bibliotek. Det finns inget bättre ställe för någon som trivs med att sortera/organisera/kategorisera och någon som tycker det måste finnas en specifik regel om att det ska vara rofylld stämning.

I värsta fall skryter jag bara om att min sambo är akademiker, då brukar det lugna sig.

Jag säger som det är. jag har typ sjukpension med sjukersättning. Det är inte krångligare än så.

Det finns något som ligger i par med denna frågan, det är "så, ni båda har semester nu". Min sambo säger glatt ja och jag tittar bortåt och säger "nej" tyst för mig själv.

Oftast; så säger jag att jag är sjukskriven p.g.a. min fibromyalgi. Det är förvisso sant, om än inte hela sanningen.

Ibland kan det också hända att jag säger att jag är "emellan jobb" och "försöker klura ut vad jag vill göra med mitt liv härnäst".

De flesta av utfrågarna har nöjt sig så.

En liknande tråd:
fragor-av-typen-vad-arbetar-du-med-till-er-sjukskrivna-t24235.html

Säger man "Jag jobbar på en daglig verksamhet" så kan d tolkas som att man:

1. e anställd själv och jobbar med s k brukare/kunder

2. har DV som sysselsättning enligt LSS

earlydayminer skrev:
I värsta fall skryter jag bara om att min sambo är akademiker, då brukar det lugna sig.

Aha, å jag som har hört o läst flera ggr att examen bara e till för dom som inte vill veta mer

Eftersom jag själv är medveten om att så många är sjukskrivna/ arbetslösa, är inte jobb det första jag frågar om. Är försiktig med de frågorna och försöker luska ut vad personen gillar att göra. Ofta pratar människor om vad de gillar eller är mitt uppe i.

Om en ny bekantskap börjar prata mycket om sitt jobb på ett engagerat och positivt sätt, tyder det på att personen älskar sitt jobb. I sådana lägen känns det relevant att fråga mer om jobb.

Långt innan min aspiediagnos (ca: 20 år) blev jag sjukpensionär p.g.a. reumatism. Men om jag har oturen att hamna i en situation där frågor om social status förekommer väljer jag att spela pajas. "Nämen du vet jag är en arbetsbefriad ensamvarg ... fru & ungar? Inte sista jag kollade, det räcker så bra med att ha hund. O.S.V"

Jag svarar undvikande på sådana frågor,om personen som frågar går in i "Intervju-mode" och vägrar ge sig... Vilket jag tycker är väldigt kränkande och ohyfsat.
Fortsätter jag bara med undvikande svar - så länge det behövs.

Finns ingen anledning för mig att vräka ut min livshistoria för någon bara för att hon/han vill det, för att om man ska förklara allt är det massa som ska berättas. Det känner jag oftast inte för.

Flinta skrev:

earlydayminer skrev:
I värsta fall skryter jag bara om att min sambo är akademiker, då brukar det lugna sig.

Aha, å jag som har hört o läst flera ggr att examen bara e till för dom som inte vill veta mer

Hehe.

Allvar:
Suget efter ett PhD finns.

kattkvinna skrev:Hej!

Känner ni er lika illa till mods som jag gör när ni får frågor om arbete, studier och framtidsplaner?

Frågorna väcker obehag när de underförstått innehåller förväntningar på stora planer och högt ställda ambitioner. Det är ett av de vanligaste sätten att skapa snabba och förhastade slutsatser om människor, och färdiga kategorier att stoppa in dem i. Det är exkluderande mot människor som står utanför arbetsmarknaden.

Många är säkert helt aningslösa om obehaget frågorna skapar och gör det bara för att inleda ett samtal. Andra för att de är nyfikna på sin omgivning. En del gör det trots att man aldrig mer träffas igen, så helt meningslöst!

Tyvärr nöjer sig inte folk med mina korta och lite undvikande svar. Följdfrågorna kommer alltid.
Ibland tar jag mod till mig att följa min linje och ge intryck av att "stå för det jag gör". En tanke bakom det jag har valt att göra är viktigare än vilka svar på vilket yrke. Alltså att studera/ göra något för att jag själv vill/ mår bra av det.

Problemet är att jag inte vill slösa bort min tid eller integritet på människor som inte är värda att få veta.

Hur bemöter ni envisa utfrågare?

Känner igen mig mycket....
Och jag mår alltid så dåligt när de här frågorna kommer.
Just nu är jag i en svacka också och känner att jag blir galen om jag får en enda fråga om vad jag ska jobba med!
Det är inte alltid så enkelt tyvärr...

Jag jobbar inte. Har förtidspension. Jag brukar säga att jag är hemmafru. Folk kan vara hemska... Jag kan sitta och prata med någon om samhället, vetenskap, politik... Ja, vad som helst. När vi sedan kommer in på arbete och dom får reda på att jag är hemmafru, är jag inte lika intressant längre. Det är precis som om jag skulle vara dum i huvudet eller något helt plötsligt. Det känns inte bra.

Jag har ju ett litet barn och får sällan frågan numera. Innan jag fick barn svarade jag bara att jag inte gjorde någonting och inte var intresserad av att göra det heller. Inga närmare detaljer. Nu känns det viktigare på något sätt att jag gör något vettigt med livet och det är lite jobbigt om andra föräldrar frågar vad jag jobbade med innan jag fick barn. Jag brukar säga att jag mest rest runt (vilket ju stämmer) och om någon frågar vad jag ska göra senare säger jag att jag vill plugga (stämmer också) men att jag ska vara hemma med barnet ganska länge.

Det här har varit en jobbig fråga under åren, men med tiden har det gått från ursäktande svar till helt raka, ärliga svar. Sist nån frågade om jag jobbade svarade jag bara "nej". Personen såg obekväm ut och frågade om jag studerade ist. Jag svarade bara "nej" igen.
Jag ser inte att jag har nån skyldighet att svara utförligare eller ursäktande på en så enkel fråga. Det är ju sanningen, och kan dom inte hantera det så är det ju deras problem, inte mitt.
Jag tror jag aldrig skulle nöja mej med att inte kunna ge ett rakt, ärligt svar.

Förr i tiden brukade jag glatt kunna svara "Jag siktar mot att bli veterinär!" eller "Ambulanssjukvårdare!", men allt eftersom drömmarna har grusats pga min oförmåga att anpassa mig till samhällets normer, så har jag börjat undvika att svara eller så säger jag att jag inte har några planer...det är inte enklare än så. Jag skulle jättegärna vilja vara en sådan som kan arbeta och studera och sätta upp mål i livet, men det har inte fungerat för mig hittills så varför försöka? Jag kan skatta mig lycklig om jag kan jobba i en matbutik utan att känna ångest inför det i framtiden. Just nu har jag aktivitetsersättning i 2 år och det var en STOR lättnad att få detta. Studier? Uteslutet, jag klarar inte av vanlig skolgång. Arbete? Jag har mycket svårt att fokusera längre stunder på någonting om det inte är en del av mina intressen, såsom djur eller spel. Också har man det där med samhället anpassat för A-människor...upp klockan 7, borta till 4-5 på kvällen, äta, para sig, sova, repeat. Jag.Klarar.Inte.En.Sådan.Tillvaro!! Jag skulle hellre dö än gå in i den.

...det kanske vore något?

- Så, vad har du för planer inför hösten då, Jotta?
- Jag har aktivitetsersättning i 2 år och sedan vet jag ärligt talat inte...
- Men...vill du inte bilda familj och skaffa ett riktigt arbete?
- JAG DÖR HELLRE!!!!!!!!!!!!!!

...DET om något skulle väl få folk att knipa igen med sina närgångna frågor...

Det blir märklig stämning om man är ärlig och säger som det är.

-Vad har du för planer inför sommaren?
-Inga alls. Har inte råd.
----tyst--

Men folk vill ju bara ha käcka svar och en käck attityd till allting varför jag är rätt trött på sk vanligt folk. Allting ska vara så jävla TJOHO! och positivt!! hela tiden.

Finns av ovanstående och flera andra anledningar inga skäl till att socialisera med släktingar och ytligt bekanta, springa runt och mingla och grejer.
Det ger ingenting, man märker direkt att man är annorlunda och ses som något katten släpat in. Att en del tittar sig omkring lite oroligt i rädsla för att jag ska öppna mun och säga något ärligt och riktigt i den där kompakta sommarvarma trivselatmosfären med dukat bord på blommig duk.
Nå, jag kanske är nåt katten släpat in på självaste finmattan men jag är i vart fall inte sådär äckligt POSITIV!!.

Jag snackar alltså heller inte jobb med folk. Finns ingen anledning.
Så länge de inte kan anställa mig personligen kan de inte göra något åt min situation och jag kan inte få bort mina aspergerdrag medelst självhypnos & coachmetoder.

Jag har inga problem med att säga att jag är sjukpensionär...

och
att jag inte ska göra något under sommaren, att jag ska vara ensam på midsommarafton och lägga mig klockan nio
att jag inte gillar att resa, att jag inte vill uppleva nya saker
att jag inte har några vänner, att mjukisdjur är mina bästa vänner
att jag aldrig haft sex
...
och
att jag inte har någon som helst anledning att skämmas för att jag är den jag är.

KrigarSjäl skrev:Så länge de inte kan anställa mig personligen kan de inte göra något åt min situation

Om de kunde inse det och sluta plåga folk med närgångna frågor.
De kommer ändå inte få de hurtiga svar de vill ha.
Det vore skönt om folk ville tänka efter innan de frågar om något.

KrigarSjäl skrev:Det blir märklig stämning om man är ärlig och säger som det är.

-Vad har du för planer inför sommaren?
-Inga alls. Har inte råd.
----tyst--

Men folk vill ju bara ha käcka svar och en käck attityd till allting varför jag är rätt trött på sk vanligt folk. Allting ska vara så jävla TJOHO! och positivt!! hela tiden.

Finns av ovanstående och flera andra anledningar inga skäl till att socialisera med släktingar och ytligt bekanta, springa runt och mingla och grejer.
Det ger ingenting, man märker direkt att man är annorlunda och ses som något katten släpat in. Att en del tittar sig omkring lite oroligt i rädsla för att jag ska öppna mun och säga något ärligt och riktigt i den där kompakta sommarvarma trivselatmosfären med dukat bord på blommig duk.
Nå, jag kanske är nåt katten släpat in på självaste finmattan men jag är i vart fall inte sådär äckligt POSITIV!!.

Jag snackar alltså heller inte jobb med folk. Finns ingen anledning.
Så länge de inte kan anställa mig personligen kan de inte göra något åt min situation och jag kan inte få bort mina aspergerdrag medelst självhypnos & coachmetoder.

Bra inlägg. (Dvs. igenkänning)