Tycker att det är lite jobbigt att vissa NT-personer verkar tro att personer med en diagnos inom autismspektrat inte kan känna empati och inte har känslor. För det stämmer inte. Att man är lite sämre på att förstå att någon känner något av att bara se på ansiktet betyder inte att man inte kan märka att någon känner något på ett annat sätt.

När känner ni empati och hur upplever ni känslor? Har själv alltid varit väldigt kritisk mot människor och måste nästan lära känna dem på djupet för att verkligen känna empati. Och känslor lägger sig nästan alltid på djupet och jag håller dem för mig själv.

Frågan jag brukar ställa tillbaka är; måste en visa känslouttryck till personer som en ej känner någon nära samhörighet med?

Jag säger det från och till, men det är det enda som får mig att förstå var skillnaden ligger.

ASD (autism spectrum disorder) =

Affektiv empati - Välfungerande.
Kognitiv empati - Dåligt till hyfsat fungerande.

Saxat från Wikipedia, men det ger en bra bild av vad betyder vad.

Affektiv empati är den aspekt av empati som involverar att det automatiskt väcks en matchande eller instrumentell affekt hos subjektet när denne observerar en annan. Matchande affekt är delvis beroende av emotionell smitta och refererar till att en liknande affekt väcks hos subjektet - den som känner empati, som hos den andre dvs. att exempelvis ledsamhet väcks då den andre observeras vara ledsen. En instrumentell affekt refererar till en komplementär affekt, så som exempelvis tröst då den andre observeras vara ledsen.

Kognitiv empati är den aspekt av empati som innebär att empaten tar den andres perspektiv, samt anpassar och reglerar affekterna utifrån det specifika sociala sammanhanget. Den här förmågan är nödvändig för att kunna förstå och besvara en annan person på ett adekvat sätt. Den här förmågan utvecklas senare och är beroende av frontala delar av hjärnan. De allra första tendenserna till kognitiv empati, anses först vara då barnet är runt två år gammalt. Ett visst minimum av kognitiv empati (perspektiv tagande) krävs för att hjälpande beteende och tröstande av en annan ska kunna ske.

Det är inte alla som vill erkänna kognitiva funktionsnedsättningar, men det är främst kognitivt vi med olika NPF får kämpa lite extra.

Jag tycker de flesta NT-människor gör rätt som skiter i Aspergare. Det är inte värt det att vara precis så som Aspergare vill ha dem och det i en mindre evighet innan det litas på dem så mycket att de kanske får se ett litet léende tillbaka. Finns i princip ingen vinning för NT-människan att vara Aspies till lags. Chansen att få veta mer än de någonsin velat veta om tåg eller kundvagnar eller?

DIProgan skrev:Jag tycker de flesta NT-människor gör rätt som skiter i Aspergare. Det är inte värt det att vara precis så som Aspergare vill ha dem och det i en mindre evighet innan det litas på dem så mycket att de kanske får se ett litet léende tillbaka. Finns i princip ingen vinning för NT-människan att vara Aspies till lags. Chansen att få veta mer än de någonsin velat veta om tåg eller kundvagnar eller?

Do we not like ourselves today?

Den här texten är hämtad och klippt från prestationsprinsen.wordpress.com
Tycker den förtydligar skillnaden mellan affektiv och kognitiv empati och reder ut missförståndet om autism och empati.

"När man har AST har man i olika grad problem med den kognitiva empatin. De känner med andra och läser in andras känslor, men de förstår inte alltid. När de väl förstått vill de oftast göra allt för att hjälpa eller svara på annat lämpligt sätt. Och ofta läser de av andras känslor bättre än oss “normalstörda”. Det är oerhört tröttande och krävande!

Men de kan också tro att alla känner som de själva t.ex. som den här killen med Asperger som trodde att alla tyckte äta var jobbigt och tråkigt, för det tycker han. Eller att alla känner glädje för det jag känner glädje för t.ex. ett specialintresse.

Lotta Abrahamsson, autismpedagog, sa (ungefär) i en föreläsning: "hellre att man känner med andra, men svårt att förstå deras känslor, som vid autism. Än att förstå andras känslor, men inte bry sig, som en psykopat…"

Jag har mycket av både empati och sympati. Särskilt mot svaga människor/människor som har det svårt och mot djur.

Några jag däremot saknar empati/sympati för öht är grova brottslingar, som det daltas med och tycks synd om så mycket i detta landet.

Igår googlade jag runt på affektiv och kognitiv empati. Affektiv empati fungerar utmärkt hos mig, hos personer med AS. Vi känner med andra, bryr oss, känner en spegling av ledsenhet i oss själva när vi ser att någon vi står nära är uppenbart ledsen. Kognitiv empati, att förstå och läsa av andras känslor (mentalisering eller perspektivtagande) fungerar sämre hos oss med autism, men kan tränas.

Jag kan behöva starkare signaler för att läsa av och tolka rätt, men när jag ser att någon jag tycker om far illa, vill jag trösta och bry mig och engagerar mig starkt känslomässigt. Kan även känna med människor jag inte känner särskilt väl, men då vågar jag inte gå fram, för jag vet inte hur jag ska göra.

Ja, precis.

Intressant, jag vet inte hur många som ljuger här, men jag vet att jag har verkligen låg empati och känslor till min närhet. Svårt att ha känslor till saker som ändrar sig stup i kvarten om vad dom tycker och hur dom är som person.

Vissa människor har en väldig förmåga att ofta tycka synd om sig själva för skitsaker, då kan det vara svårt att vara empatiskt mot dom.

Kan vara svårt att vara empatisk om man själv har problem, man tenderar att bli egoistisk bara för att överleva.

Här finns en omröstning om empati:

hur-empatisk-ar-du-omrostning-t8391.html

Känner igen mig fullständigt.
Det var en bra beskrivning av hur jag var som barn/tidig tonåring.

Jag känner väldigt mycket men jag har förmågan att stänga av när det verkligen krävs. I en krissituation kan jag stänga av mina känslor tillfälligt men när det är okej igen och all stress är borta så kommer alla känslorna.

Ibland kan jag vara något okänslig för att jag inte förstår att någon är upprörd men så fort jag förstår det så gör jag vad jag kan för att personen ska bli glad igen.

Ibland upplever jag att tolkningen av ansiktsuttryck och allt annat enbart ställer till det för mig när det gäller att förstå känslor. Vid vissa tillfällen har jag gått in i ett rum och det har varit precis som jag känner alla andras känslor också utan att förstå varför, när jag tittar på dem så känns det som det blir alldeles förvirrat vad de egentligen känner.

Vet inte om mitt sista stycke makes any sense, känns som att ingen riktigt uppfattar känslor på det sättet. Någon som känner igen sig i det jag skriver?

Choklad skrev:Vid vissa tillfällen har jag gått in i ett rum och det har varit precis som jag känner alla andras känslor också utan att förstå varför, när jag tittar på dem så känns det som det blir alldeles förvirrat vad de egentligen känner.

Iris Johansson (författare och föreläsare) som skrev boken: "En annorlunda barndom", verkar ha en extrem och ovanlig gåva att ta in andras känslor men samtidigt svårt att förstå dem. Hon "ser" och översätter människors känslor till färger, former. Hon har intuition att ta in andras känslor och kompenserar sin autistiska brist på mentalisering eller kognitiv empati.

Själv kunde jag känna en tryckt och konstig känsla när jag gick in på kontoret, en dag på mitt förra jobb. Vid receptionen stod några tätt ihop och såg bekymrade ut. Jag hälsade och knappt ingen hälsade tillbaka. Några med slappa ansiktsuttryck vände sig bara om. Jaha, problem av något allvarligt slag de försöker lösa, tänkte jag.

Om känslan slog emot mig när jag öppnade dörren, innan eller efter jag tittade på deras kroppsspråk/ansikten, har jag svårt att svara på. Är säker på att jag reagerade på att de inte pratade och hälsade som vanligt och reagerade på att något avvek från det vanliga. Jag är extremt känslig för förändringar och blir orolig då.

Kan vara så att jag är känsligare för att läsa av vissa ansiktsuttryck som ledsamhet, än de tusen nyanser och antydningar och "fina vinkar"som förekommer i sociala sammanhang. Ändå blir jag osäker på tolkning av mimik, väntar in tills någon säger något.
- Kattkvinna, om du undrar över varför vi är så konstiga idag är det för att X, en medarbetare, har avlidit.

Alltså, jag tycker eller TROR inte att jag har bra empati av något slag.

Däremot har jag rätt bra lärt mig läsa av, på samma sätt som man lär sig läsa av hundar t.ex. Jag vet vad vissa uttryck och gester betyder, jag är uppmärksam på signalerna som säger att en person kommer att vilja ta i hand. Sådant ser jag medvetet och kan detaljerat redogöra för folk (vid en diskussion) att det eller det tecknet visade att en person tänkte ta i hand men ångrade sig o.s.v. Jag vet nästan ingen annan, SÄRSKILT INTE NT som kan se detta så medvetet och detaljerat. Bara några andra aspergare, eller "vem som helst" som studerat sådant här på skola, vet jag som kan redogöra på samma eller liknande sätt.

Så på det sättet tror jag att NUMER är det kognitiva bättre. Men det kanske INTE ALLS är det kognitiva? Det är ju inte något jag bara har, utan jag har lärt mig alltihop genom medvetet studerande och analyserande, lite läsande i böcker o.s.v.

Något jag har rätt lätt för, är NUMER att upptäcka när folk blir utanför, se mobbing som andra inte ser, märka när någon känner sig utanför (vare sig den rent fysiskt är det eller ej) o.s.v. Allt detta är sådant jag själv blivit utsatt för, eller känt, i hög grad och ofta.

Jag har också relativt enkelt kunnat upptäcka statusrang, eller vad som är manligt resp kvinnlig. Tyvärr har det inte hjälpt mig, då jag inte kunnat hantera informationen. Lite lustigt att jag såg vad som var manligt resp. kvinnligt väldigt tidigt, men ALDRIG NÅGONSIN satte mig själv i det kvinnliga facket och ALDRIG NÅGONSIN tänkte att jag borde ditten eller datten. Tog aldrig någonsin heller vare sig medvetet eller omedvetet till mig och rättade mig efter kvinnliga normer. Jag hade aldrig någonsin en tanke på det lite lustiga i att kunna tycka att brandman var ett killyrke, och själv vilja bli det. Tyckte inte att jag var udda alls då, även om jag skulle kunna tycka det om andra tjejer (nu vill jag inte bli brandman, det var bara ett enkelt exempel).

Liknande med status och rang. Jag kan se den, men vet inte hur jag själv ska fungera inom den. Har efter 30 års ålder insett att jag nog är lägst (innan insåg jag inte att jag säkert hade en plats på den där rangskalan, precis som de jag själv såg - varför insåg jag inte det???). Jag har dock gjort bort mig ofta genom att som yngre tänka att det som den som är högst gör, måste ju vara det som är mest rätt, annars hade den inte varit högst. Och så tog jag efter lite. Problemet är bara att när man är lägst, så får man inte bete sig eller säga saker som den som är högst

Nåja jag kom nog lite OT.

Jag tycker inte att jag så lätt känner av alla stämningar eller känslor. Men att det blir bättre med åren. Det jag känner av bäst är nog just det där när jag eller annan blir utanför, eller att jag rätt lätt upptäcker att "oj, nu har jag gjort något fel, det märks, men vad vet jag inte" (fast ibland går det att lätt räkna ut att om jag bara sade en sak så måste det ju vara det de reagerar på...). Otäck känsla att kunna läsa av att folk tycker man har gjort något udda eller konstigt, men inte veta vad. Nästan bättre förr när jag var lyckligt ovetande om hur konstig jag var.

Bror Duktig skrev:Däremot har jag rätt bra lärt mig läsa av, på samma sätt som man lär sig läsa av hundar t.ex. Jag vet vad vissa uttryck och gester betyder, jag är uppmärksam på signalerna som säger att en person kommer att vilja ta i hand. Sådant ser jag medvetet och kan detaljerat redogöra för folk (vid en diskussion) att det eller det tecknet visade att en person tänkte ta i hand men ångrade sig o.s.v. Jag vet nästan ingen annan, SÄRSKILT INTE NT som kan se detta så medvetet och detaljerat. Bara några andra aspergare, eller "vem som helst" som studerat sådant här på skola, vet jag som kan redogöra på samma eller liknande sätt.

Intressant! Ja, den långa energikrävande vägen genom att medvetet studera detaljer och lära sig vad det betyder.

Bror Duktig skrev:Det jag känner av bäst är nog just det där när jag eller annan blir utanför, eller att jag rätt lätt upptäcker att "oj, nu har jag gjort något fel, det märks, men vad vet jag inte

Har säkert att göra med att vi har upplevt utanförskap tidigare och därför snabbt kan känna igen det.

Bror Duktig skrev:Otäck känsla att kunna läsa av att folk tycker man har gjort något udda eller konstigt, men inte veta vad.

Fy, det är en riktigt läskig känsla, när man gör allt för att smälta in i sociala sammanhang.

Bror Duktig: Menar du att du saknar affektiv empati, men med kognitiv empati intakt?

Enligt min pojkvän är jag väldigt empatisk och förstående.

Peace skrev:Jag har mycket av både empati och sympati. Särskilt mot svaga människor/människor som har det svårt och mot djur.

Känner igen mig i det du skriver Peace!
När jag jobbade med barn var jag en mästare att möta barnen precis där de var. Jag var en poppis fritidsledare. Jag hade alltid bäst hand om "strulungarna". Idag hade de antagligen haft en Neuropsykiatrisk diagnos.

Jag har märkt att NT är minst lika noga med "personkemin" som vi med AS kan vara. På en arbetsplats anställde de fem nya kollegor. De var väldigt lika varandra, stöpta i samma form. Jag har läst att långa företagsledare anställer andra företagsledare med samma längd.

Jag håller jämt på att läsa av vad människor känner för mig. Ofta leder det till att jag tror att de tycker illa om mig (Ibland har jag rätt, framför allt på jobbet). Det är väl knappast empati?

earlydayminer skrev:Bror Duktig: Menar du att du saknar affektiv empati, men med kognitiv empati intakt?

Nej, men att det kanske är problem med båda, fast det är lättare att mekaniskt lära sig läsa av kroppsspråk och signaler, än att lära sig automatisk känslomässig inkänning.

Bror Duktig skrev:

earlydayminer skrev:Bror Duktig: Menar du att du saknar affektiv empati, men med kognitiv empati intakt?

Nej, men att det kanske är problem med båda, fast det är lättare att mekaniskt lära sig läsa av kroppsspråk och signaler, än att lära sig automatisk känslomässig inkänning.

Ja, det är enklare att lära sig det på ett mekaniskt sätt. Det är så jag tänker om allt jag lär mig, att jag lär mig det på ett mekaniskt sätt. Att jag t ex förstår musik på ett mekaniskt sätt, att jag känner den på ett mekaniskt sätt.

Visst kan man ha besvär med både kognitiv och affektiv empati, det är väl som jag förstått det ett besvär som finns inom autism. Men det kan också vara så att man har svårt att tolka sina känslor och därför inte kan erkänna det man inte fullt förstår. Känslorna kan också uttrycka sig på olika sätt som kanske yttrar sig närmare i särskilda tankar/tankemönster, beteenden, ritualer osv. Det är i o f s besvär det med, men kanske inte i den utsträckningen att man har svårigheter med något annat än "budbäraren" (signalen) rent affektivt. Det är i alla fall det jag har förstått och även tycker är rätt. Eftersom man med den kognitiva delen då har svårigheter i större utsträckning blir det ännu svårare att "känna in och förstå", tänker jag... Men jag kanske har fel.

Har nog "dålig" empati rakt av, både kognitiv och affektiv.
Affektiv empati upplever jag väldigt sällan, jag förstår ju t.ex.. om en person är ledsen osv men jag "känner inte med..." denna person alls.

Svårt att leva mig in i hur andra har det och känna empati, men om jag själv varit med om liknande saker så kan jag ibland känna mig empatisk.

Låt oss säga att jag någon gång i livet hade blivit mobbad på grund av *infoga anledning*, om jag sedan bevittnar någon annan bli mobbad för samma anledning skulle jag förstå hur han kände.
Men om jag inte hade upplevt denna mobbning själv innan, hade jag antagligen inte brytt mig.


Vet inte om det blev dåligt förklarat nu, så jag sammanfattar:

||Din mormor dör.||
- Jag kommer nog inte förstå hur du känner.
------------------------------

||Min mormor dör först (Har nu lärt mig hur det känns), och sen dör din mormor 2 veckor senare.||
- Jag kommer antagligen förstå hur du känner, och vara relativt empatisk.
------------------------------------------------------------------------


Problematiken ligger i att man kan upplevas som en person som inte bryr sig, vilket visserligen kan stämma, men absolut inte till 100%.
När jag säger att "Jag kommer nog inte förstå hur du känner" menar jag:
Jag förstår ATT du känner som du gör, och kanske till och med VARFÖR.
Men jag förstår inte HUR det känns.

Det är "enklare" att "lida med" någon om man själv varit med om samma sak.

Jag själv brukar förklara att jag inte riktigt vet vad jag ska säga, att jag inte till fullo kan begripa hur det känns - men jag ger också ett kanske något utdragen tal där jag riktar in mig på liv och värde. Det är lite av en specialitet jag har skaffat mig under åren. Det kan låta uträknat, men det är något jag kan göra med 100% välvilja och autenticitet.

Det är VÄLDIGT komplext. Empati är VÄLDIGT komplext. Det är alltid mycket svårare än vad vi tror att begripa empati. Det är inte bara "känna in" och "tänka in", så det blir svårt om vi definierar egenskapen empati (och/eller tankar kring begreppet) på olika sätt.