När jag började växa upp och närma mig kvinnofasen blev jag som många andra tjejer väldigt utseendefixerad. Men jag gick nog in för det lite för mycket. Spenderade ungefär 3000 kronor på krämer, gjorde ekvationer för hur ett vackert ansikte ser ut och lärde mig nästan allt om innehållet i balsamflaskor. Tjatade dessutom jämt och ständigt på folk om det.

Sedan släppte det bara. Blev till och med nästan arg när jag såg en vacker kvinna. Tror det var lite för att jag märkte att killar inte började gilla mig mer hur jag än höll på, och det enda jag ville var att bli älskad. Har andra intressen nu, men eftersom jag blivit så totalointresserad av utseendet så är det svårare att vara hälsosam. Kan till exempel bli överviktig utan att märka det...:/ Är svårt att bara bli lite intresserad av något för mig. Är ni likadana. Vad försöker ni göra åt det i så fall?

Autismsmurfen skrev:När jag började växa upp och närma mig kvinnofasen blev jag som många andra tjejer väldigt utseendefixerad. Men jag gick nog in för det lite för mycket. Spenderade ungefär 3000 kronor på krämer, gjorde ekvationer för hur ett vackert ansikte ser ut och lärde mig nästan allt om innehållet i balsamflaskor. Tjatade dessutom jämt och ständigt på folk om det.

Sedan släppte det bara. Blev till och med nästan arg när jag såg en vacker kvinna. Tror det var lite för att jag märkte att killar inte började gilla mig mer hur jag än höll på, och det enda jag ville var att bli älskad. Har andra intressen nu, men eftersom jag blivit så totalointresserad av utseendet så är det svårare att vara hälsosam. Kan till exempel bli överviktig utan att märka det...:/ Är svårt att bara bli lite intresserad av något för mig. Är ni likadana. Vad försöker ni göra åt det i så fall?

Jag hade min period under högstadiet när jag sminkade mig som mest.
Idag är jag bara mig själv.

Jag klär mig praktiskt (mest träningskläder) och eftersom jag tränar såpass mycket är det opraktiskt att sminka sig. Jag åker inte till gymmet för att vara snygg!

Jag tänker väl på utseendet när det gäller kroppsform/muskler, en av anledningarna till att jag tränar liksom! Om jag ska iväg på nåt speciellt klär jag givetvis upp mig och sminkar mig.

Jag tror dock inte att jag kommer hitta min partner på krogen när jag är uppklädd utan snarare på gymmet - för det är DÄR folk som delar mitt intresse håller till. Och då spelar det egentligen ingen roll hur man ser ut. Jag vill ju att en kille ska gilla mig för den jag egentligen är - inte för att jag är snygg när jag är sminkad.

Jag har också varit utseendefixerad tidigare. Oooooootroligt mkt smink och så vidare.
Sedan släppte jag sminkdelen totalt. Tyckte det var arbetsamt.

Vet inte om det har med AS att göra eller bara mognad. Jag har insett länge sedan att jag duger som jag är.

Orka lägga tid i sånt.

Red and green skrev:Jag har också varit utseendefixerad tidigare. Oooooootroligt mkt smink och så vidare.
Sedan släppte jag sminkdelen totalt. Tyckte det var arbetsamt.

Vet inte om det har med AS att göra eller bara mognad. Jag har insett länge sedan att jag duger som jag är.

Orka lägga tid i sånt.

+1

Kvinnor är i regel mer tilltalande utan smink än med smink (hade gud velat att kvinnor hade röda läppar, kala ben och armhålor, foundation-finish på ansiktshyn o.s.v. hade han skapat er just så).

Red and green skrev:Jag har också varit utseendefixerad tidigare. Oooooootroligt mkt smink och så vidare.
Sedan släppte jag sminkdelen totalt. Tyckte det var arbetsamt.

Vet inte om det har med AS att göra eller bara mognad. Jag har insett länge sedan att jag duger som jag är.

Orka lägga tid i sånt.

+1

Finns intressantare saker och ting att lägga tid på imho.

Jag tycker att personligheten är ett snäpp viktigare än utseendet.

Har aldrig haft intresse för att se ut som schablonbilden/ modellbilden av en kvinna. En och annan kanske tycker jag ser androgyn ut. Det speglar bara att jag känner en balans mellan det kvinnliga och manliga i mig. Men jag vill trivas med min kropp och tränar för att den inte ska gå sönder i förtid. Jag har turen som älskar att röra på mig. Jag klär mig praktiskt och klassiskt, lite sportigt/ frilufts blandat med en personlig stil. Modekläder för tjejer är så sköra och opraktiska!

Smink provade jag i högstadiet för att mamma tjatade på mig om att "stora flickor gör så". Tröttnade fort. Jag bryr mig om utseendet på mitt eget sätt och klipper håret regelbundet i korta frisyrer jag trivs i. Har aldrig orkat lägga tid på smink och tvätta av det på kvällen när jag är trött.

Oj,vad jag känner igen mig! Tyvärr hade jag också utseende/smink som specialintresse en period under tonåren - lite konstigt eftersom jag aldrig annars varit intresserad av smink och liknande. Under ett par års tid kunde jag inte gå utanför dörren utan att ha hållt på med sminket åtminstone en och en halv timme. Blev det minsta lilla fel tog jag bort allt och började om... Jag mådde dessutom väldigt dåligt över mitt utseende, eftersom när man granskar sig själv så mycket i spegeln lägger man ju märke till alla fel. Jag förstorade upp små defekter och trodde jag såg helt grotesk ut.

När jag tänker på det i efterhand mår jag lite dåligt över hur ytlig jag var (ytligheten gällde dock bara mig själv, jag granskade sällan andras utseenden på samma sätt). Numera har jag svårt att bry mig om vikt, smink och kläder alls. Precis som du säger är det antingen eller. Som tur är verkar det omöjligt för mig att bli överviktig hur mycket jag än äter, men det här med sminket alltså... jag brukar ta på ögonpenna och mascara på morgonen men det är lätt att det spårar ur - jag har någon princip som säger att antingen sminkar jag mig inte alls eller så lägger jag en perfekt sminkning med foundation, puder, mascara, kajal, rouge, ögonskugga, allt. Det tar lååång tid för mig eftersom jag vill att det ska se perfekt ut.

Jag vet verkligen inte hur man ska bry sig lagom. Jag har barn nu så jag hinner inte hålla på i evigheter med sminket, det där har löst sig självt, men jag skulle vilja lära mig hur man känner "nu är det bra, nu är jag nöjd" efter man sminkat sig. Skulle också vilja lära mig bry mig lagom om kosten. Antingen äter jag exakt vad jag känner för när jag vill, vilket jag gör nu, eller så räknar jag kalorier helt maniskt. I-landsproblem måhända, men det skulle kännas som en befrielse att kunna bli lite mer lagom i allt!

Jag har också varit väldigt fascinerad av smink och sådant, mest för att det är intressant ur ett konstperspektiv - hur påverkar ljus, skugga och färg? - men det intresset har jag tappat helt. Jag tror inte man mår bra av att sminka sig och korrigera sitt utseende och tänker inte göra det så länge det inte är lika accepterat för båda könen, om ens då.

Abbreviation skrev:tänker inte göra det så länge det inte är lika accepterat för båda könen, om ens då.

Den känslan har jag alltid haft för smink sedan jag var liten. Jag minns hur orättvist jag tyckte det var att pojkar och män slapp smink. De duger ändå, tänkte jag och det gör jag också.

Kan tycka det är kul om någon sminkar sig för att förstärka en personlig stil, en punkig, eller konstnärlig eller något annan stil.

Jag har varit mer eller mindre intresserad av mitt utseende sen tonåren och jag vet att det lätt går till överdrift (det finns faktiskt gränser för hur mycket tid som är vettigt att lägga på klädval...). Har också en del tendenser till anorektiskt beteende. Visst, jag vill vara slank och snygg men dels så tycker jag ju faktiskt inte att mager+superfixad är så värst snyggt egentligen, dels tycker jag själv att utseendefixerade människor oftast är rätt tråkiga att umgås med och ffa finns det så mkt annat som jag vill lägga min energi på än att optimera mitt yttre.

Jag är medveten om att jag lätt "snöar in" på olika områden (eller helt tappar intresset) så jag försöker att aktivt välja en nivå som verkar rimlig och som känns bra. Helt osminkad är jag sällan men oftast får det räcka med vattenfast mascara (som funkar vid träning, bad osv), och så färgar jag ögonbrynen och tar bort lite hår här och var. Håret på huvudet hamnar oftast i en slarvig tofs eller knut. Så det är max 10 min om dagen som jag lägger på mitt utseende om man bortser från att jag fortfarande tenderar att fastna framför någon spegel provandes kläder. Tycker själv att det känns som en rimlig insats och att resultatet duger gott för mig

När jag gick i högstadiet försökte jag sminka mig, alla andra gjorde ju det, men jag kom på ganska snabbt att det inte var riktigt min grej.Jag bryr mig inte alls om hur jag ser ut, bara jag är hel och ren. Kan inte heller riktigt det där med kläder och vad som passar till vad. Det är svårt att handla kläder. Jag tar på mig det som jag tycker är bekvämt. Förr brydde jag mig om vad folk tyckte och tänkte, och ville alltid göra ett gott intryck. Nu har jag lärt mig att man inte kan vara älskad och omtyckt av alla, det är inte ens någon ide att försöka.

Jag tyckte en gång att en tjej på jobbet var snygg, sen försov hon sig en morgon och hann inte sminka sig. Wow. Hon var mycket attraktivare utan smink.

Varför kan inte tjejer bara skita i smink?

Abbreviation skrev:tänker inte göra det så länge det inte är lika accepterat för båda könen, om ens då.

En riktig karl smink sig int.

KrigarSjäl skrev:En riktig karl smink sig int.

Egentligen är det lite konstigt att det ofta ses som OK för män att tatuera sig men inte sminka sig. Varför är det mera "manligt" med permanentfärgning av huden än med färg som går bort?

har nog glömt bort hur tjejer ser ut utan smink när jag tänker efter. fulaste är när ögonbrynen ska plockas och jag vet inte all vad, finns inget fulare.

Gafsan skrev:

KrigarSjäl skrev:En riktig karl smink sig int.

Egentligen är det lite konstigt att det ofta ses som OK för män att tatuera sig men inte sminka sig. Varför är det mera "manligt" med permanentfärgning av huden än med färg som går bort?

Det ska till en process innan det är ok att smycka sig enligt den manliga stereotypen. Brottat upp en krokodil för att få ha en tand runt halsen eller som för tatuerandet genomlidit en massa nålar. Hade det inte gjort ont hade det aldrig blivit manligt med tatueringar.

Gafsan skrev:

KrigarSjäl skrev:En riktig karl smink sig int.

Egentligen är det lite konstigt att det ofta ses som OK för män att tatuera sig men inte sminka sig. Varför är det mera "manligt" med permanentfärgning av huden än med färg som går bort?

Ja vad tror du själv??
Är du så korkad att det är ett mysterium för dig tänker jag inte ens försöka förklara något för dig.

KrigarSjäl skrev:Ja vad tror du själv??
Är du så korkad att det är ett mysterium för dig tänker jag inte ens försöka förklara något för dig.

Jag har faktiskt ingen aning. För att vissa män är korkade kanske? (nej, du behöver verkligen inte göra dig besvär med att svara)

Har nog tappat för både mitt och andras utseende. Viktigast är ju insidan.
Har med åren insett att det är insidan man blir tvungen leva ihop med.
Oavsett hur vacker utsidan är.

DIProgan skrev:Det ska till en process innan det är ok att smycka sig enligt den manliga stereotypen. Brottat upp en krokodil för att få ha en tand runt halsen eller som för tatuerandet genomlidit en massa nålar. Hade det inte gjort ont hade det aldrig blivit manligt med tatueringar.

Den som vill vara fin får lida pin, alltså En rejäl korsett kanske vore något för de riktiga karlakarlarna som KS & Co - konstant andnöd och knäckta revben är ju inget att leka med.

Jag använder mjukgörande kräm i ansiktet.

Styrketränar för att få en snygg kropp. Jag vill inte bli beef, men se någorlunda ut som en gymnast. MTB och åker längdåkningsskidor - mest för att må bra i hjärnan och i kroppen, samt komma ut i skogen.

Gafsan skrev:

DIProgan skrev:Det ska till en process innan det är ok att smycka sig enligt den manliga stereotypen. Brottat upp en krokodil för att få ha en tand runt halsen eller som för tatuerandet genomlidit en massa nålar. Hade det inte gjort ont hade det aldrig blivit manligt med tatueringar.

Den som vill vara fin får lida pin, alltså En rejäl korsett kanske vore något för de riktiga karlakarlarna som KS & Co - konstant andnöd och knäckta revben är ju inget att leka med.

...och där fick bitterfeministen kvällens garv.

KrigarSjäl skrev:...och där fick bitterfeministen kvällens garv.

Haha, vem är det som är bitter egentligen - den som skrattar eller den som blir skrattad åt?