Mardröm skrev:rapchic: Om det är din manlige sexbekante så är väl det ett bra sätt att börja träna på, likaså köra bil, "så det flyter".

En svätt alkohol är inte heler fel för at lära ig känna, förm mig går det där fra o tillbaka, ett tag var det som jag gick på moln nu trampar jag mest på spikar. Men det har ju me fysik att göra också, var rörelse måste planeras.

he he vi är både nykterister... men tryckare kan han... då dansar man så nära att han bara följer efter mig säger han

Träning, fy tusan vad tråkigt. Själv har jag bara tränat om någon tvingat mig. Promenera eller cykla kan jag visserligen göra - om jag ska någonstans.

Det skulle vara coolt att träna någon form av en äldre kinesisk Kung Fu.

Men helst skulle jag vilja träna någon vietnamesisk kampsport som typ viet vo dao (se nedan).

http://www.mooto.fr/blog/images/0508Sp02L.jpg

earlydayminer skrev:Det skulle vara coolt att träna någon form av en äldre kinesisk Kung Fu.

Men helst skulle jag vilja träna någon vietnamesisk kampsport som typ viet vo dao (se nedan).

ska inte aspergare ha problem med hand-öga koordination och andra viktiga egenskaper för sånt? jag kan inte ens fånga en boll om någon lobbar den mot min hand, jag hade inte velat få någon kampsportare på mig.

Adkit skrev:

earlydayminer skrev:Det skulle vara coolt att träna någon form av en äldre kinesisk Kung Fu.

Men helst skulle jag vilja träna någon vietnamesisk kampsport som typ viet vo dao (se nedan).

ska inte aspergare ha problem med hand-öga koordination och andra viktiga egenskaper för sånt? jag kan inte ens fånga en boll om någon lobbar den mot min hand, jag hade inte velat få någon kampsportare på mig.

Hehe, jag hade otroliga svårigheter med motoriken när jag var yngre, men allt går att träna upp!

Jag spelade klassfotboll från årskurs 1 eller om det var 2, och då var jag mellan 7-8 år. Sen har jag åkt mycket skridskor och spelat hockey med kompisar på vintern. Jag spelade handboll men efter en incident med den största spelaren som blev tokig när jag lyckades blockera honom (jag hoppar högt) så våga jag mig inte dit igen. Jag har testat amerikansk fotboll (wide receiver) men sträckte ljumsken och kände mig lite utanför gentemot de som spelat ett tag (trots att några var mina vänner) så det rann ut i sanden. Jag åkte skateboard i 9 år. Jag spelade mycket brännboll när jag bodde hos min kontaktfamilj som barn och tonåring. Jag spelar gitarr och har gjort det sen jag var 12 år. Jag har väl helt enkelt tränat upp det.

Handboll, Amerikansk Fotboll, Brännboll - Hand, Arm, Reaktionsförmåga (se bakåt, åt sidorna men framförallt framåt och fånga en boll), Koordinationsförmåga

Ishockey, Fotboll - Ben, Balans, Koordinationsförmåga, Reaktionsförmåga

Skateboard - Balans, Koordinationsförmåga, Reaktionsförmåga, Spänst

Gitarr - Fingrar, Koordinationsförmåga

Jag tror det stämmer så iallafall.

Men det är klart, kampsport är oerhört mycket koncentration också. Det är väl där det skulle klämma, fast om jag går in i någon "roll" och leker Jean-Claude Van Damme i Kickboxer 1 så går det nog bättre. För jag koncentrerar mig mer när jag går in i en "roll".

Adkit skrev:

earlydayminer skrev:Det skulle vara coolt att träna någon form av en äldre kinesisk Kung Fu.

Men helst skulle jag vilja träna någon vietnamesisk kampsport som typ viet vo dao (se nedan).

ska inte aspergare ha problem med hand-öga koordination och andra viktiga egenskaper för sånt? jag kan inte ens fånga en boll om någon lobbar den mot min hand, jag hade inte velat få någon kampsportare på mig.

Njae, inte alltid. Jag har haft extremt lätt för mig i alla möjliga sporter sedan väldigt ung ålder och har tävlat en del. Siming, tennis, Judo, Karate, boxning, friidrott m.m.
Sedan kräver ju musikinstrument utövande på hög nivå rätt mycket finkoordination och timing, så det är väl bara ytterligare ett kriterium på vilket många av oss varierar mycket.

Jepp, men det positiva i detta är ju att vi lär inte bli sämre.
Träning ger färdighet, eller hur är det man säger.

Och oja, "musikinstrument utövande på hög nivå rätt mycket finkoordination och timing"!
Att spela komplicerat och välgjort med en riktigt schysst timing får hjärnan att arbeta något så fruktansvärt. När jag spelar seriöst och noggrant (gitarr) då hamnar jag i någon form av "hyperfocus"-tillstånd. Det är roligt.

Det vill jag hamna i när jag tittar på film eller när jag tittar på stjärnorna. Det vore skönt att fullständigt leva sig i det och pressa bort allt runt omkring, alla tankar, alla rörelser, alla ljud etc.

uniqueNr5 skrev:

Adkit skrev:[ska inte aspergare ha problem med hand-öga koordination och andra viktiga egenskaper för sånt? jag kan inte ens fånga en boll om någon lobbar den mot min hand, jag hade inte velat få någon kampsportare på mig.

Njae, inte alltid. Jag har haft extremt lätt för mig i alla möjliga sporter sedan väldigt ung ålder

Sånt här får mig att undra om vi verkligen kan vara avvikande på samma sätt i det här gänget. Visst kan jag bli skicklig på olika slags kroppsutövande och på musikinstrument, trevligt nog men bara om det finns utrymme att lära in det på mitt aspievis:
Studerar rörelsen länge, med alla sinnen, sen försöker jag mig på den. Om jag får fortsätta att sätta ihop dess delar enligt samma princip så går det fort sen.

Det här återspeglar helt teorin (sorgligt ihålig men empiriskt välunderbyggd) att mitt neurala nätverk behöver rejält tydliga mönster för att bestämma sig för vilken association det ska göra. Tills dess lagrar det gärna riktigt rejäla mängder av möjliga mönster; nätverket missar inte många tolkningar (jag är rätt smart), det är inte därför jag står och funderar över vad jag ska göra med bollen. Det är inte därför jag gör samma misstag varje gång i den där akrobatiska rörelsen, i den där dansrörelsen eller i det där kampsportsmomentet.

Jag gör ständigt bort mig, därför är det väldigt skralt med men min fysiska träning. Folk tappar tålamodet vilket får mig att tappa geisten.

Hur går det om du inte tänker och analyserar så mycket utan bara använder kroppen och går mer på känsla? Man pratar ju om tex bollkänsla. Om man börjar tänka för mycket på hur man ska slå ett slag (i någon racketsport) så blir det oftast inte alls lika bra som när man slappnar av och istället låter kroppen sköta det själv och bara fokuserar på spelet och vart man vill placera bollen...

pointblank skrev:Hur går det om du inte tänker och analyserar så mycket utan bara använder kroppen och går mer på känsla? Man pratar ju om tex bollkänsla. Om man börjar tänka för mycket på hur man ska slå ett slag (i någon racketsport) så blir det oftast inte alls lika bra som när man slappnar av och istället låter kroppen sköta det själv och bara fokuserar på spelet och vart man vill placera bollen...

undrar om den taktiken funkat i tex schack också.

pointblank skrev:Hur går det om du inte tänker och analyserar så mycket utan bara använder kroppen och går mer på känsla? Man pratar ju om tex bollkänsla. Om man börjar tänka för mycket på hur man ska slå ett slag (i någon racketsport) så blir det oftast inte alls lika bra som när man slappnar av och istället låter kroppen sköta det själv och bara fokuserar på spelet och vart man vill placera bollen...

Just vad gäller många (kanske inte alla) oss aspergare tror jag faktiskt att det ofta krävs mer teori än vad det gör för andra, innan man kan lära sig att utföra en rörelse, eller något annat praktiskt.

Min erfarenhet är att jag först måste göra en teoretisk analys för att fatta hur en rörelse skall utföras, innnan jag kan börja nöta in den rent praktiskt och börja öva upp känslan.
När jag inte gjort på detta vis har jag inte fattat någonting, och oftast överhuvudtaget inte lyckats lära mig hur mycket jag än kämpat.

Det gör allting mycket mera omständigt, och gör så att det tar längre tid att lära sig, än vad det gör för NT:s, men tyvärr är det ofta den enda metod som funkar.

Adkit skrev:

pointblank skrev:Hur går det om du inte tänker och analyserar så mycket utan bara använder kroppen och går mer på känsla? Man pratar ju om tex bollkänsla. Om man börjar tänka för mycket på hur man ska slå ett slag (i någon racketsport) så blir det oftast inte alls lika bra som när man slappnar av och istället låter kroppen sköta det själv och bara fokuserar på spelet och vart man vill placera bollen...

undrar om den taktiken funkat i tex schack också.

Adkit har fångat poängen. Det går bättre när jag kör min aspiga metod - om jag får utrymme för den. Det går bättre då än med den gängse avslappade inlärningsstilen, totalt sett går det snabbare med min metod, lika snabbt som det går för en lika smart entis att lära sig till samma nivå. I övrigt finns det ett par skillnader:

Det finns grejer som jag fixar bättre och/eller snabbare än andra lika smarta, "i gengäld" är det vanligt att själva naturen har dåligt med utrymme för min metod och det gör ju inte saken bättre att vår kultur har rent erbarmligt dåligt med sådant utrymme. Summa sumarum så har det aldrig blivit någon fysisk mästare av mig, snarare liknar väl meritlistan en sant handikappads. Ändå vägrar jag på de flesta områden att ta till avslappningsmetoden, även om den åtminstone kunnat göra mig till en dålig utövare av sånt som jag nu inte kan alls. Det är min stolthet förnär.

Sen drygt två terminer tränar jag en gång i veckan i grupp med en alldeles fantastisk ledare Tyvärr går hon i pension i sommar så till hösten får jag försöka hitta någon annan möjlighet att komplettera stavgång på egen hand och andra promenader med

Vi fungerar säkert olika. Jag är kanske inte så aspig vad gäller detta. Det är ju bra att du hittat vad som fungerar bäst för dig jonsch. Det var inte meningen att kritisera din metod, utan bara en reflektion.

Jag var kanske lite otydlig också hur jag menade. Om man är helt nybörjare på något så behövs såklart teorin för att lära in hur man gör. Syftade på när man redan kan grunderna i något och vill bli lite bättre. För mig (och här kanske jag fungerar som en typisk NT - vad vet jag?) så går det bättre om jag inte är för upptagen med hur jag gör varje rörelse. För då är det lätt att rörelsen blir i stackato och saknar flyt.

Om det är tillämpbart i schack, he, he?! Då blir det svårare, men de har ju problem med att göra riktigt bra schackdatorer just för att de saknar irrationella element. Att göra något helt oväntat kanske kan vara att "gå på känsla"? Fast det är nog inte den sport där det är bäst tillämpbart precis! I bridge däremot är min erfarenhet att det ofta är vad som skiljer en god spelare från en medelgod. Att ha känsla för spelet och inte alltid göra vad konventionen säger. Fast du kan ju inte helt koppla bort hjärnan! Det var inte heller riktigt det jag menade... men uttryckte mig väl klumpigt.

Tycker pointblank´s resonemang i största allmänhet är väldigt vettigt, jag tror att det är exakt så, att personer med asperger tänker _för_ mycket och inte vågar "lita på känslan". Den finns där hos alla, det gäller bara att slå ihop handflatorna framför ansiktet och säga "nu skärper du dig för helvete, stå inte och dagdröm utan fånga bollen istället".

Jag har lärt mig mycket på fyllan (faktiskt), att vara avslappnad och inte tänka ut varje rörelse. Också social interakition (utan att gå in på detaljer ), och jag tror ärligt talat att jag hade presterat sämre ute i livet om det inte vore för "allt jag lärt mig" efter festande.

Jag lyfter vikter och mår skitbra av det.
Verkar som att tråden har kommit av sig mer eller mindre men jag håller med ovanstående inlägg, för mig har det varit nyttigt att festa för att man lär sig slappna av helt enkelt.

Jag brukar träna 3 ggr i veckan, men har höjt till 4 ggr nu. Man blir av med frustration, framför allt pga jobbet. Styrketräning/jogging, 1 timme/gång. Har joggat sedan 15-årsåldern med vissa avbrott för barn/nytt jobb, ca 27 år snart.

Bor man i Stockholm känns det lite extra tryggt att både kunna springa och slåss

Alien skrev:Nu går jag inget som är "anpassat för personer med asperger". Och det betyder att jag har problem med koordinationen. Ska man göra nåt med vänster ben och höger arm så måste jag tänka så det blir rätt. Ofta får jag strunta i armarna och bara röra benen, för jag hinner inte med annars.

Svårt att hålla takten också. Trångt är det med, så om jag svänger ut med armen till vänster när alla andra svänger till höger, så riskerar jag att krocka med grannen.

Jag hoppade in på bodycombat en gång och ställde mig och skuggboxade i takt med musiken och tyckte det funkade bra...... Ända tills de sa att:
- nu var det minsann färdigtränat för dig!
jag åkte ut efter att halvt misshandlat de andra deltagarna
jag lovar att än idag så förstår jag inte vad som gick fel men det måste varit koordinationen.


Moderator: Ändrade så det framgår från vem citatet kommer.

Jag har provat simning, styrketräning, ju-jutsu, professionell dans samt lite annat. Samtliga fick jag i olika mån tvinga mig själv till, och samtliga lämnade jag slutligen för att jag inte stog ut med känslan av meningslöshet längre. Lagsporter är värst, dom orkar jag inte ens se på TV!

Jag tror jag har snöat in lite grann på att gå promenader. Det började med att jag försöker ha en hyfsad dygnsrytm och gå i.a.f. någon promenad. Och sen helt plötsligt så gör jag inget annat än går promenader. Jag går ungefär 3*1.5timmar om dagen nu, vill gå ännu mer men får skavsår och knäproblem och sånt.

Jag funderar på att lyfta lite skrot, men jag måste arbeta ut ett schysst arbetsflöde och få det att funka först.

Ihålig skrev:Jo, jag tycker det här passar i aspergerforumet!


Fysisk aktivitet. Sysslar ni med detta?

Mina erfarenheter är enbart positiva. Efter att ha gått ett anpassat gymansieprogram för personer med asperger har jag sett "first hand" vilken positiv effekt det har på samtliga, både mig själv och andra.

Jag tror att många pesoner med autism och aspergers kan dra stor nytta av att träna ett par ggr i veckan. Det frigör energi och spänningar i kroppen, och likväl utsöndras endorfiner i blodet som gör att vi känner oss mer glada och positiva. Man känner att man gör något meningsfullt, och även om man inte är den 'sportiga typen' finns det många olika sätt att aktivera sig på.

Jag rekommenderar alla att träna, i synnerlighet om man har aspergers och "är en tänkare med huvudet fullt" som jag själv. Det är viktigt att filosofera över livets stora frågor, men också att ta hand om sig. Kropp och sinne är ett. Kanske är en ökad självkänsla och tron på sig själv att man klarar nya utmaningar den bästa medicinen av alla.

Träning har i alla fall för mig varit hjälpen att nå en ny fas och komma vidare i livet!

Den där killen hade iaf grymt läckra armar....

jag tränar ofta, alldeles för ofta. Min blogg är en träningsblogg... Och träningen för mig är fysisk aktivitet, motion, konditionsträning, att bli svettig. Ofräscht? Nej, det är jätteskönt att svettas när man tränar. Porerna öppnas och rensas, man duschar ju givetvis efteråt. Folk som tränar tycker jag i allmänhet är fräschare än stillasittande personer. Du får en bättre hållning av träning och kroppen blir svarvad. Jag är inte pinnsmal, snarare överviktig, men jag har ändå en tränad kropp. Hade jag haft samma vikt fast INTE tränat hade jag sett helt annorlunda ut.

Det negativa är dock att jag har träningen som en ångestdämpare. Jag dövar andra känslor genom att träna, och det gör jag i stort sett varje dag. Nu har det dock blivit lite tight med tid så nästa träning blir nog inte förrän på söndag eller i värsta fall tisdag... *suck!*

Hehe, ja men det är ju bra att du tränar! Att du väljer att hålla din kropp sund och i form, det är skitbra. Och övervikt kan ju faktiskt ställa till med bekymmer, men du verkar ju göra vad du kan för att hålla läget under kontroll! Och det är oerhört imponerande.

Jag är ingen tränings-nisse själv, jag har en tendens till att aldrig bli nöjd med vissa saker så jag låter mig vara som jag är.
Och as far as muscles goes så skulle väl en kropp som gymnaster har sitta fint!

Men jag orkar inte bry mig om det ytliga längre, det gjorde mig aldrig något gott.

Fighterbabe skrev:Det negativa är dock att jag har träningen som en ångestdämpare. Jag dövar!

Känner jag igen och har personlig erfarenhet av. Måste man nog ha för att inte bara ösa beröm. Va i "marathonform", men mådde heldåligt psykiskt. Träningen blev en dålig flykt för att uthärda och överleva extremt jobbiga saker jag genomled. Tränade så jag fick en livslång skelettskada, så jag kommer inte kunna träna som jag vill i framtiden.

Det jag hade behövt var ngn som såg mig och någon att gå i terapi hos. Hade ngn sagt detta till mig då, hade jag definitivt tagit starkt avstånd från den personen och känt mig "hotad", men hade förhoppningsvis lett till att jag fått insikt i mitt dåliga träningberoende /tidigare/.

Det är svårt med balansgången... Många som tränar uppskattar just att komma bort från vardagskrav och tycker om att koppla bort dessa när de tränar. Men jag hanterade min situation med överdriven träning, när det eg var professionellt! psykologiskt omhändertagande jag behövde .