Det hela började när jag blev utbränd och kraschade ihop och blev sjukskriven. Första månaderna efter kraschen sov jag större delen av dygnet och orkade inte vara vaken mer än högst tre fyra timmar i sträck. Det föll sig ganska naturligt att aldrig fälla upp persiennerna. Dessutom var jag extremt ljusskänslig i samband med detta och hade nästan inte några lampor tända inne heller, trots att jag hade nerdraget. När jag började må bättre så började jag väl fälla upp persiennerna, i alla fall några timmar på dagen, ibland kanske t.o.m. ofta.

Sedan har det gått i perioder, beroende på hur jag har mått och hur jag har sovit. När dygnsrytmen är helt skev och jag sover på dagarna snarare än nätterna så fäller jag förstås inte upp persiennerna. Det skulle ju i så fall bli framåt kvällen när det snart vore dags att fälla ner dem igen. Fast många gånger har jag dragit mig för att fälla upp persiennerna ändå, för att jag har så stökigt inne; jag bor nämligen på bottenvåning så att folk lätt ser in hos mig. Och det är ett annat problem, insyn. Jag tycker inte alls om att bo så att folk ser in hos mig, och egentligen var det urbota dumt av mig att överhuvudtaget flytta in i en lägenhet på bottenvåningen en gång i tiden, men gjort är gjort. I takt med att åren gick och jag fortfarande var sjukskriven så fick jag alltmer lust att isolera mig bakom persiennerna bara av det skälet. Och att de flesta lägenheter i huset har hunnit byta ägare under tiden har inte gjort saken bättre, det har snarast gett mig ännu mer benägenhet att vilja isolera mig.

Men så slog det mig nyligen, som en av alla miljarder saker som har slagit mig sedan jag fick diagnosen. Tänk om det kanske också, eller t.o.m. mest handlar om att jag inte vill hindra folk från att se in, utan hindra mig själv från att se ut? Kan de vara så att det egentligen är väldigt jobbigt för mig med en massa människor som springer förbi utanför fönstret, och cyklar, och bilar som parkerar och kör igen, och ungar från daghemmet som leker på lekplatsen utanför? Är det kanske mest att jag vill skärma av mig från en massa jobbiga synintryck som jag inte har bett om och inte har valt (ljuden kan jag inte slippa lika lätt, tyvärr)?

Jag tog upp detta med min LSS-psykolog nyligen. Hon var inte alls förvånad, utan hade fått intrycket att ganska många med AS verkade ha svårt med alla intryck och därför gärna fällde ner sina persienner.

Är det fler än jag här som gör så, och vad har ni för tankar och känslor kring detta?

Jag har löst detta med att bo med en massa skog utanför vårt sovrum och träden rör sig bara måttligt!

Jag störs mycket av ljud & rörelser, så jag anpassar mig efter det. Går jag & frugan ut och äter tex så sitter jag alltid med ryggen ut mot restaurangen för att inte störas lika mycket av alla intryck. Har mitt skrivbord på kontoret placerat så att jag inte behöver se alla som springer i korridoren utanför rummet. Sitter så långt fram jag kan i bussen för att inte behöva ta in alla intryck etc etc. Nu har vi som tur var ingen insyn hemma, men jag hade def. dragit ner persiennerna om det var spring utanför fönstren. Har helt enkelt "sensory overload". Går ofta med hörlurar på mig ute på stan för att skärma av. När sinnena blir överbelastade så kan jag bli yr & disträ.

Hörlurar är skitbra för att skärma av.

Gärna med zappa i.


Ljudstörningar är värst. Men då vissa typer av ljud. Höga gälla skrikiga, och skrapande av en viss typ.

Intressant tråd.

Jag fäller också ner mina persienner, av flera anledningar faktiskt. Jag har ett stort fönster på mitt rum så man känner sig lite som en guldfisk om man har den uppe och det springer en massa folk utanför, jag tycker inte om att känna mig uttittad. Sen har en granne och kompis börjat titta in i mitt fönster varje gång hon går förbi, så jag brukar säga att jag har en alldeles egen fönstertittare. Men till skillnad från ASterix så sitter jag hellre längst bak i bussar och liknande så att jag har koll på läget lixom, kanske är lite smått paranoid för om jag har dörren till mitt rum öppen så känns det som att folk sitter utanför och lyssnar på allt jag gör. Det känns riktigt obehagligt men det går ju över så fort jag stänger dörren så det är inget jätteproblem.

Drar ner mina persienner, mest för att jag tycker det är behagligare med dunkel belysning. Fullt dagsljus som strömmar in, nej tack.

Ibland kan jag ha svårt att filtrera bort ljud, särskilt om jag är trött. Då typ bara surrar det i huvudet. Ljud jag har speciellt svårt för är borrande. Sätter nå`n igång o. borrar börjar jag morra för mig själv direkt. Ettrigt folk o. folk som tjafsar om bagateller o. typ aldrig verkar blir klara kan irritera mig enormt speciellt om jag är trött. Min toleranströskel sänks snabbt när jag är trött. Själv är jag en riktig pratkvarn ibland, så jag är lite förundrad att folk inte oftare säger till mig eller tröttnar på mig.

Insynen slipper jag en del av iom. att jag bor på 2:a vån. Jag störs inte så mkt. av folket utanför (har mkt. trafik utanför) om det inte tvunget ska glo rakt in. Drygare är det med grannar som frågar saker de inte har med o. göra och/eller om det gnäller över småsaker typ att man råkat gå i rabatten en gång. För mkt. insyn, kontroll o. nyfikenhet - Nej tack!

Nja, jag tror det är insynen.

Jag har en stor ek, och på andra sidan ser jag ut över en böljande gata med hus. Ett fönster har jag insyn i, och det är alltid fördraget, de andra brukar jag öppna upp när jag kommer på det, men, det är mkt harmoniskt att bara se en jätteek.

Jag har mest träd utanför, inga människor som kan se in ifall dem inte använder helikopter. Det är högt upp så på den västliga sidan täcker de ingenting av ljuset fastän jag bor i skogen med höga träd så solen kommer in ändå. Använder persienner. Gardiner har jag aldrig orkat skaffa annars kunde nog det räckt med de.

Jag har långa gardiner i köksfönstret. Fönstrena går från taket och ner till bordshöjd så det känns som ett stort skyltfönster. jag har visserligen inte så många grannar, men mitt på dagen när solen ligger på blir det lätt över 30 grader om jag inte har gardinerna för...

Persienner har jag på övervåningen åt söder. Sovrummet och relaxrummet har jag inte täckt för nånting. Jag har ju bara min tomt där på baksidan och sedan är det en hög kulle som skärmar av bort mot gångbanan.

Förr bodde jag på bottenplan, då hade jag alltid nere persiennerna för att hindra insyn. Nu på andra våningen har jag nere persiennerna på kväll/natt främst för att hindra insyn, men även för att sova mörkt.

Möjligen har jag nere persienner nån sällan gång pga värmen från solen, men normalt öppnar jag hellre i så fall ett fönster/balkongdörr för värmeregulering.

Persinenner i aluminium kanske kan va bra?

Ni får gärna diskutera andra aspekter på det hela också, men det vore intressant om flera av er fokuserade lite på min huvudfråga: Om ni brukar ha persiennerna nere dagtid, tror ni det beror på att ni vill hindra insyn, eller att ni vill skärma av er från en massa synintryck (eller både och eller något helt annat).

Krigis t.ex, du säger att det är behagligare. Har du funderat något närmare på varför du upplever det så? Ljuskänslighet, skärma av synintryck, slippa insyn (mindre troligt eftersom du nämnde dagsljus).

Mina persienner är nästan jämt nere nuförtiden. Så fort jag drar upp dem kan jag inte låta bli att spana på alla grannar och undra vad de är för människor och vad de lever för liv Kort sagt intryck som jag inte klarar av. Bättre att ha dem neddragna.

Min persienn i vardagasrummet är ofrivilligt nerdragen sedan typ ett år o. hyresvärden säger att det är mitt eget ansvar att laga den, men nu har de äntligen gått med på att fixa det men det finns en hake i det.
Tur att jag kan vinkla den iaf. för jag hatar att ha mörkt jämt o. ständigt. Känner mig så innestängd när jag inte kan se ut.

I mitt sovrumsfönster har jag ingen persienn utan en gammal julgardin som precis täcker hela fönstret. Den är alltid fördragen för jag är i princip inte i mitt sovrum om jag inte är naken eller ska sova, så insyn där vill jag icke ha. Om jag är på besök eller får beök vill jag gärna inte sitta så jag har en bra syn utåt där det är livligt. jag är så himelens lättdistraherad så jag tappar helt enkelt bort vad det var jag pratade om (eller vad min samtalspartner pratar om), om jag nu skulle få se något därute som lockar tills sig min uppmärksamhet. Inte särskilt lämpligt många gånger.

Radio och tv blir jag fullständigt galen på om dom surrar i bakgrunden vid ett samtal. Jag har så svårt med att hålla fokus just vid ljudstörningar, att några ord i den där meningen försvann med det där hemska skrattet på tv som öronen ansåg vara mer intressant. Så det blir ingen fönsterplats eller soffplats för mig om man vill ha vettiga samtal.

Jättebump!

Jag ogillar insyn. Många vill absolut bo på nedre botten (kan låta barnen springa ut direkt, lättare om man har rullstol/rullator). Men jag tycker just det att alla som går förbi kan kasta en blick in är en stor nackdel. Samma nackdel om andra gången har en loftgång förbi lägenheterna.

Sedan så gillar jag inte för starkt ljus heller, särskilt inte om jag ska sitta vid datorn el kolla på teven. På kvällen är det ju mörkt, men då känns det åas som om alla kan se mig utan att jag kan se ut. Persienner är räddningen.

Jag kommer ihåg när jag jobbade i ett stort rum på universitetet där jag dels skulle ta emot studenter och svara i telefon, dels föra in resultat (fick inte bli fel). Även när jag inte hade besök blev jag jättestörd av sorlet när studenter gick förbi i korridoren. Ibland slog några sig ned i någon soffa där och då upphörde ju aldrig sorlet. Så det var två saker som gjorde det svårt att jobba: Dels att jag blev störd av det eviga springet och sorlet, dels att jag kände mig som sittande i ett skyltfönster.

Insyn är läbbigt.

I våra hus är det bra för det är en trappa eller halvtrappa till första våningen så man kan inte se in så lätt där.

Men de hus som har bottenvåningen platt på marken och därtill gångväg eller liknande precis inpå, det skulle jag bli rädd av, även om jag drog för. Alltså om det brukade gå folk där.

Skulle jag ha litegranna insyn skulle jag nog vilja ha fördraget, men hellre med lite textil, ser lite vänligare ut. Sen finns det inte persienner överallt, har inte sådana själv.

När jag tänker efter har jag nog aldrig bott där det var mycket insyn. Värsta var ett hus platt på marken men då hade jag turen att ha rum mot baksidan medan alla andra hade rum mot framsidan. På baksidan kunde det eventuellt vara ett lekande barn en bit bort. På framsidan så var det gångväg bara ett par meter från fönstren.

Nu har de börjat bygga källarlägenheter här och de har pyttesmå fönster och man ser rätt in. Det måste vara jobbigt om man flyttar in där för täcker man det lilla lilla fönstret blir det ju becksvart...

Jag har inte några problem med insyn eller så, så jag skulle ju gärna kunna bo på botten- våningen för den delen. Eller det gör jag redan nu, men det är ju på landet en mil från staden, så det är inga problem här. Och när det gäller persienner, så fäller jag bara ner dem när solen skiner för starkt in i just det rummet. Och mitt sovrum ligger åt nordväst, så det är inga problem där utom på sommarhalvåret.

Både ock skulle jag säga (om jag vill titta ut vill jag kunna göra det i smyg) men för enkelhetens skull är fönstren alltid täckta med diverse material.

Jag blir redan distraherad av ljud. Vad var det som lät? Var lät det? Kommer det att låta igen?

Fördragna gardiner, bor mitt i stan, hatar insyn och vill slippa leva som en fisk i ett akvarium.

Om världen inte var så fruktansvärt ljus skulle jag inte ha nått emot öppna persienner. Nu bor jag dock på loftgång så när jag minst anar det står man där naken och brevbäraren är 1m bort.... Men ja, det hör inte hit..

Kan dock säga att jag mår mycket bättre när persiennerna är öppna, dygnsrytmen får en chans att fungera om man får in lite sol.

I år flyttade jag in i en lägenhet i markplan, jag är rullstolsburen så fick lägenheten för att den var anpassad.
Men på framsidan är det en gata med trottoar utanför köksfönstret, och på baksidan är det en gångväg och en stor gård där folk tycker om att gå fram och tillbaka.
Jag är inte särskilt förtjust i insyn, så jag har persiennerna nerdragna hela tiden, men på dagen vinklar jag de så det kommer in lite ljus.

Jag har nog mest ont av insyn, men som i mitt sovrum där jag har nere persiennerna och har mörkläggningsgardiner fördragna hela tiden så är det nog även för att minska intryck.
Det är skönt att gå in i sovrummet där det är mörkt och inte så mycket synintryck och lägga sig i sängen och vila en stund.

Jag har även en granne som tycker om att gå och titta in i mina fönster och knacka på fönstret när jag minst anar det...

rbroberg skrev:Jag har även en granne som tycker om att gå och titta in i mina fönster och knacka på fönstret när jag minst anar det...

Usch jag skulle tappa behärskningen totalt och fråga vad fan dom sysslade med. Hade en mupp en gång som bodde i ett gruppboende i bostadsområdet jag bodde i, men där förstod jag att det inte stod rätt till och lät det bero, i och för sig knackade hon inte på fönstret.