Jag vill be så mycket om ursäkt för mina arga och bittra inlägg.
Som förklaring kan jag säga det att jag har nyligen fått kontakt i mitt inre och lär mig mer och mer om mig själv dag för dag.

Det jag lärde mig ikväll, när jag satt och såg på tv var det att jag är ju inte bättre som klagar på folk för att de inte är på ett speciellt sätt.
Jag blir ju själv ledsen för att folk är på mig om hur jag är med mer.
Jag vill verkligen be om ursäkt.

Jag har svårt att koppla samman vissa känslor med varför jag känner som jag gör.
När jag fick min diagnos var det ingen som lärde mig mer om mig själv, jag fick min diagnos, sedan fick jag klara mig själv.

Jag ber verkligen om ursäkt för mitt beteende och att jag gnällt på er!!!!

Förlåt mig!!!

Men det är inget fel att gnälla, det är det du som säger. Du är inkonsekvent i och med att du själv gnäller, men fel med gnäll, nej det tycker jag inte att det är, gnäll behövs, för det finns mycket att gnälla på.

Mig behöver man inte be om ursäkt för att man käftat lite. Relax, man...

Får du mothugg så är ju det tecken på att du väckt debatt, Dunderbar. Då är det diskussionsdags, bemöta kommentarer, vidareutveckla vad du menar etc som ska göras. Inte be om ursäkt, vad är det för fjaskforen? Ta tag i debatten .

Håller med både Sugis och Krigis. Du får säga vad du tycker som alla vi andra, så får de andra som vill ta sig samma rätt. Du hade omdöme att inte gå på någon enskild person.
Så lär man sig saker - om man kan och vill, vilket tyvärr inte är självklart som du vet. Men du har låtit det här sätta igång en läroprocess i dig, och fort gick det också.
Finemang, precis som det ska vara!

Anledningen till att jag ber om ursäkt är inte för att jag är ledsen att jag gjort något ledsen. Utan för att jag märker att jag varit en idiot som inte sett mig själv och hur jag betett mig.
Utan bara stört mig på hur andra varit.

Jag lär känna mig själv mer och mer....
Är det debatt ni vill ha ska ni minsann få det....*ler*

Inget fel i att be om ursäkt om man känner att man borde ha hållt inne med något och vill bejaka sitt inre och/eller egentligen bara vill sprida positiva vibbar. Inte för att någon kräver ursäkten utan för att man själv vill det.

edit: det han komma inlägg innan jag skrev färdigt.

Se där, perfekt . Nu utvecklade du vad du menade etc, Dunder. Självkännedom får man aldrig för mycket av, och inte debatter heller.

Kära Dunderbar,

Inne i den autistiska bubblan - hur väl kan man där se sin egen spegelbild? Om man kan ana den i bubblans glansiga väggar - är då inte spelgebilden något förvrängd och svängd?

Vi är dåliga på att fatta hur andra känner och varför de reagerar som de gör - hur bra är vi då på att se och förstå det vi själva gör med/mot vår nästa?

Jag är nydiagnosticerad. Spånar...

Försöker se mig utifrån och försöker förstå vad i mig som så lätt leder till konflikt med människor och vårdpersonal. Jag befinner mig i ständig kollisionskurs med människor som INTE är superintelligenta änglar, och de flesta är ju varken änglar eller superintelligenta.

Har träffat en idiotisk ortopedtekniker några gånger. Han har försett mig med skor som jag inte kan gå i utan en ständig försämring av vristerna som totalt saknar stöd i de mjuka skorna och obefintliga inläggen. Den idioten påskyndar mitt liv som rullstolsbunden. Det har varit iskallt i rummet där mina klagorop studsat mot de vita väggarna och den nedgipsade mannen, med minimal hjärna.

Så dök det upp en skyddsängel, förklädd till sjukgymnast - på Habiliteringen. Hon masserar mig varje vecka och ger mig guidad meditation. Vad är annars änglar till för?

Hon fixade fram en ny och snällare ortopedtekniker, dessvärre inte intelligentare, men mera formbar, som gips. Sjukgymnasten gick med mig till besöket och liksom vadderade rummet med sina mjuka och flexibla ord så att läget inte blev ohållbart, som det brukar annars. Vi konstaterade att felet låg hos de ansvariga för skoimporten, inte hos ortopeden. Nu kunde jag tycka lite synd om ortopeden, men mest om mig!

Min skyddsängel stoppade de verbala stenar jag var på väg att kasta iväg mot ortopeden och formulerade mina önske(klago-)mål på ett mjukt och fint sätt.

DÅ insåg jag: Herre Gud, jag är ju en social katastrof!!! Jag kan inte prata som Hon, inte lägga orden så där lent i munnen och leverera dem som en mild sensommarbris. Jag är som öppna den Atlanten, en novemberdag - med orkanvarning.

Jösses, hur kan jag bli social, lagom, mild, söt och snäll? HJÄLP! Någon?
Jag vill inte springa in i murar varje dag!

Jag vill ha fred mellan mig och de där konstiga människorna runt omkring mig!!! ...
och med den där konstiga människan som är JAG!

Vad ska jag skriva... det där var en del av mig också det.

Dunderbar skrev:Jag vill be så mycket om ursäkt för mina arga och bittra inlägg.
Som förklaring kan jag säga det att jag har nyligen fått kontakt i mitt inre och lär mig mer och mer om mig själv dag för dag.

Det jag lärde mig ikväll, när jag satt och såg på tv var det att jag är ju inte bättre som klagar på folk för att de inte är på ett speciellt sätt.
Jag blir ju själv ledsen för att folk är på mig om hur jag är med mer.
Jag vill verkligen be om ursäkt.

Jag har svårt att koppla samman vissa känslor med varför jag känner som jag gör.
När jag fick min diagnos var det ingen som lärde mig mer om mig själv, jag fick min diagnos, sedan fick jag klara mig själv.

Jag ber verkligen om ursäkt för mitt beteende och att jag gnällt på er!!!!

Förlåt mig!!!

Egentligen har du inget att be om ursäkt för. När jag läser mitt inlägg i din andra tråd så ser jag att det andsa en smula avundsjuka. Det finns nog ingen här som inte gläds med dig. Och som själva skulle vilja ha det så. Det är nog mer så att det inte är så lätt.

Alla dessa saker som vi vet att vi kan. Men som inte går att göra i alla fall. Detta att veta vad som behöver göras. Och att veta att vi kan göra det. Men inte kunna göra det i alla fall. Det är en förfärlig börda. Det skapar både dåligt samvete och ångest. Som bara gör saken värre. Jag skall inte tala för alla. Bara mig själv. Men jag vet att många känner så.

Alla dessa goda råd och glada tillrop som plågat mig i årtionden har bara gjort allt värre. Men det är inte ditt fel Dunderbar. Snarare skulle jag vilja be om utsäkt, om det var mitt sura och ironiska inlägg du reagerade på. Du är utan skuld. Men jag kommer att fortsätta att glädjas med dig. Men jag kan inte garantera att det kan komma ett likadant utbrott nån gång i framtiden. Dunderbar, var lycklig så länge och så mycket du kan. Jag kämpar vidare.

Instämmer med Ganesh här!

Den som kan säga ordet FÖRLÅT och verkligen mena det har uppnått en hög grad av mognad.

(Politikernas sätt att be om förlåtelse: "Det finns ingenting som inte kan bli bättre. Vi arbetar ständigt på att förbättra våra rutiner" är inte att rekommendera. Deras sätt är klart UNDERKÄNT!)

Dunderbar.

Att säga förlåt är bra. Att kunna se sej själv är bra. Bara för att man är positiv som du är, är man inte ofelbar. Men du kan se dej själv och du kan säga förlåt. Det är bra. Du är bra.

Verkligen fint summerat, Weasley! Sekunderar helhjärtat!

Bra Dunderbar, det är ett mycket sympatisk beteende att kunna erkänna när man gjort fel eller har gjort något dumt. Jag misstänker att vi Aspergare kanske ofta är sämre än folk i allmänhet på den saken. I vart fall brukade jag själv ha väldigt svårt för det när jag var yngre, men hoppas och tror att jag har bättrat mig på den punkten.

Oj, jag kunde aldrig ana att detta inlägg skulle ge dessa svar, men jag är glad över dem.

Grejen är den att jag är glad innerst inne, vill ha roligt, men vårt samhälle är svårt att ha skoj i.
Folk mår dåligt och verkar älska att hacka ner på andra som är glad.
Lite som någon av er skrev, att det var avundsjuka.
Men nu tänker jag inte på er här i forumet.
Jag tänker i allmänhet.

Går jag på stan har jag lätt för att spexa och bjuda på mig själv...detta är ju inget svenskar är vana vid och detta gör att jag får mysko blickar och kommentarer.

Då och då försöker jag komma på idéer hur jag ska kunna ha roligt, men när jag tänker vidare på dem så spricker min idé för de är inte logiskt möjliga...

Vart är vårt samhälle på väg?
Ska man inte få vara glad längre?

Dunderbar, jag håller med dig i mycket av det du skriver. Men nu var det väl ingen som klagade på att du är glad och visar det. Själv tycker jag det är underbart, förlåt, jag menar dunderbart, att du lyckas vara så glad och positiv trots din svåra sjukdom. Vad alltihopa handlade om var bara just detta, tyvärr alltför vanliga, fenomenet att tro att folk som mår dåligt blir hjälpta av att man säger åt dem att rycka upp sig. Som många av oss har påpekat så får det ofta bara motsatt effekt. När man mår som många här gör, och som jag har gjort tidigare, så är ett sådant uttalande ungefär lika effektivt som ett slag på käften, och ett sådant tror jag inte du heller skulle tolerera utan att bil sur.

Visst kan det vara jobbigt när folk gnäller, men som sagt, de som bara gnäller lite sådär allmänt om småsaker bara, de kallpratar nog helt enkelt utan att mena så mycket med det. De som gnäller mera och oftare och mera konkret mår nog ofta dåligt själva, och då är det inte så konstruktivt att bara gnälla tillbaka på deras gnällande. Vi har en person i släkten som nästan ingen står ut med för att hon gnäller så väldigt och ofta bär sig väldigt egocentrerat åt. Jag är en av de få som verkar fungera någorlunda bra ihop med henne. Inte så att vi har mycket gemensamt, det är nästan ingenting, men jag inser att hon egentligen mår fruktansvärt dåligt och har förmodligen en högre tolerans för det pga. min egen erfarenhet av att må dåligt. Förmodligen gör det att jag bemöter henne på ett mera vänligt och förstående sätt än de flesta andra. Lika lite som de flesta i släkten tycker om henne, lika lite verkar hon tycka om de flesta i släkten. Men mig har hon av någon anledning alltid gillat. Förmodligen av det skäl jag nämnde.

Känner det är dags att jag oxå ger tecken ifrån mig i denna tråden. Kanske jag kan verka okänslig ibland, men det är inte menat så. Det blir lite väl rakt av ibland kanske. Dock står jag för det jag skrivit. Jag kan förstå att folk har det jobbigt.

Jag tar nog och tar tillfället i akt jag också. Bekänner lite, helt enkelt... ;-D

Både här på forumet och IRL har jag blivit anklagad för att vara "fyrkantig" eller "hård" eller "överdrivet akademisk" och liknande saker. Jag vet att jag vinnlägger mej om att vara korrekt, men jag är ändå lite förvånad över de här reaktionerna. Pss som jag är förvånad när jag får höra att jag ser "farlig" ut.

Jag är ju värsta mesen egentligen. Vill pyssla om alla och se till att alla har det bra. Visserligen har jag väldigt svårt för infantil dumhet och träskallighet, men jag visste inte att det kunde ge mej epitet som jag nämnt ovan.

Kan någon härinne förklara för mej varför jag upplevs som fyrkantig? Jag skulle uppskatta det.

Nåväl. Jag är inte den sura bitch som det kanske upplevs som. Men jag erkänner glatt att jag har svåra problem med dumhet. I övrigt vill jag egentligen bara vara snäll och jag förstår inte vad som gör att det inte märks.

Efter lite eftertanke måste jag bara tillägga att jag inte är ute efter något fjäsk eller så, om nu någon fick för sej att tro det.

Jag undrar alltid varför man uppfattar mej på ett visst sätt - vare sej det är bra eller dåligt. Mest har det nog att göra med att jag oftast kan säga mycket precist VAD det är hos en person jag uppskattar, även om jag ju är 100% medveten om att en liten del av en person inte är samma som hela personen. Det verkar dock inte vara så många som besitter den förmågan; för det mesta får man svävande svar av typen "jooo, men du är ju så [insert_random_meningslöst_uttryck_här]".

Exempel:

"Du är en bra person eftersom du är rolig."

Ovanstående är en helt obegriplig mening. Vaddå "rolig"? Rolig hur? när? var? Varför är man bra för att man är rolig? Det behöver man ju inte alls vara!

Bättre exempel:

"Du är rolig och det uppskattar jag."

Fortfarande ställer sej frågorna runt begreppet "rolig" sej själva. Vaddå "ROLIG"?

Bäst:

"Du är rolig eftersom du [insert_kort_förklaring_kanske_med_irl-exempel] och det uppskattar jag."

Är det bara jag som filosofierar för mycket?

Jag ser inget fel med att tycka en person är bra för att vederbörande är rolig, eller liknande argument. Förutsatt personen är rolig och du inte är känd för att inte uppskatta humor så torde ingen närmare förklaring behövas.

Men det är väl väldigt typiskt aspergskt (måste ju börja använda mitt nyuppfunna ord) att gå och älta och analysera sådana saker. Min LSS-psykolog påpekade att andra människor oftast inte funderar mycket alls över vad man har sagt och det inte finns någon anledning att gå och älta sådana saker i efterhand.

Vet inte om jag ältar, vet bara inte VAD det handlar om ifall det inte sägs, typ.

Jag ser att det varit hallabaloo här. Kunde inte Dunderbar upprätthålla sin ursäkt månne?

Kvasir skrev:Jag ser inget fel med att tycka en person är bra för att vederbörande är rolig, eller liknande argument. Förutsatt personen är rolig och du inte är känd för att inte uppskatta humor så torde ingen närmare förklaring behövas.

Men det är väl väldigt typiskt aspergskt (måste ju börja använda mitt nyuppfunna ord) att gå och älta och analysera sådana saker. Min LSS-psykolog påpekade att andra människor oftast inte funderar mycket alls över vad man har sagt och det inte finns någon anledning att gå och älta sådana saker i efterhand.

Kvasir,

Tycker det lät klokt sagt av din LSS-pyskolog. De flesta människor har fullt upp med sig själva så de hinner inte bry sig om något annat.

Weasley,

Det är en intressant iakttagelse du gör. Jag känner mig träffad för att ha några gånger gett dig komplimanger för att du skrivit roliga inlägg. Och jag kan nog ibland ha låtit lite "fjäskig" som att "du verkar vara en bra person eftersom du är rolig". Fast jag har aldrig menat på det sättet.

Jag tror på följande tes: om någon gjort något dumt så ska man inte säga "du är en dålig människa för att du gjorde det där" utan "det där var dumt men jag är inte arg på dig som person utan på det du gjorde". Inte minst viktigt är detta när det gäller barn.

Samma sak borde rimligen gälla för roligheter precis som du skrev - man ska inte innefatta hela personen bara för att personen ifråga sade/skrev något kul.

Lär inte Robert Gustafsson ha sagt att han inte är alls rolig privat? Om man kan jämföra med ett "vanligt" yrke så tror jag det är ungeför som att en sjuksköterska kan framstå som oengagerad och kall när h*n är ledig trots att h*n ger allt av sig själv till andra människor när h*n arbetar. Jag har ett sådant exempel i min egen bekantskapskrets. Det handlar om att få energin att räcka. Överlevnadsstrategi.

Ingen är 100 % på nånting. Den som påstår det ljuger. Tror jag.

Utom möjligen.....hmm...Susanna Kallur?

* ursäkta för spretigt inlägg *

/Barracuber