Är jag feldiagnosticerad med AS?
59 inlägg
• Sida 1 av 3 • 1, 2, 3
Är jag feldiagnosticerad med AS?
Har jag fel diagnos? de säger asperger, jag säger knappast
De på psykiatrin tror att jag har asperger, men jag själv tror att det är snarare ett starkt tekniskt intresse och allmän ointresse inför vad de menar är normal social aktivitet.
Jag är 26 och arbetar som ingenjör.
- Jag har ett par vänner och alla finns inom samma branch som jag.
- Är inte gift och har aldrig haft längre förhållanden. Men jag känner inte heller för det och lider inte direkt av att inte ha något fast förhållande.
- Jag har egen lägenhet och har inga problem med ekonomin.
Problemet som de anser att är viktigt är att jag inte vill arbeta inom andra brancher, samt att jag inte har intressen utanför det tekniska.
Anledningen till att jag kom i kontakt med psykiatriker var att jag hade panikattacker. Men det är ju ett helt annat problem och inte nödvändigtvis kopplat till varken asperger eller annat.
Jag vet inte, egentligen kanske det inte spelar så stor roll. Det finns inga mediciner eller annat, så ser man på situationen på det sättet så behöver jag kanske inte bry mig vilket som.
Moderator: Slog ihop med liknande tråd och ändrade rubriken.
De på psykiatrin tror att jag har asperger, men jag själv tror att det är snarare ett starkt tekniskt intresse och allmän ointresse inför vad de menar är normal social aktivitet.
Jag är 26 och arbetar som ingenjör.
- Jag har ett par vänner och alla finns inom samma branch som jag.
- Är inte gift och har aldrig haft längre förhållanden. Men jag känner inte heller för det och lider inte direkt av att inte ha något fast förhållande.
- Jag har egen lägenhet och har inga problem med ekonomin.
Problemet som de anser att är viktigt är att jag inte vill arbeta inom andra brancher, samt att jag inte har intressen utanför det tekniska.
Anledningen till att jag kom i kontakt med psykiatriker var att jag hade panikattacker. Men det är ju ett helt annat problem och inte nödvändigtvis kopplat till varken asperger eller annat.
Jag vet inte, egentligen kanske det inte spelar så stor roll. Det finns inga mediciner eller annat, så ser man på situationen på det sättet så behöver jag kanske inte bry mig vilket som.
Moderator: Slog ihop med liknande tråd och ändrade rubriken.
Senast redigerad av robotuprising 2011-05-04 13:33:27, redigerad totalt 1 gång.
- robotuprising
- Ny medlem
- Inlägg: 8
- Anslöt: 2008-04-06
har jag fel diagnos? de säger asperger, jag säger knappast
Nej, det är skitsamma, egentligen, diagnosen är rätt meningslös sådär, fast du "får" ju vara "knäpp" och vägra jobba med annat än teknik tex.
Å andra sidan kan det ju hända grejer om ngt händer som är ditt fel, du kan komma undan eller få skit för att du är "störd".
Å andra sidan kan det ju hända grejer om ngt händer som är ditt fel, du kan komma undan eller få skit för att du är "störd".
Senast redigerad av Mardröm 2011-05-04 13:33:27, redigerad totalt 1 gång.
har jag fel diagnos? de säger asperger, jag säger knappast
Om du redan har ett jobb du trivs med, varför skulle du behöva byta bransch?
Om du har ensidiga intressen, så angår det väl ingen annan?
Du kan ha AS men eftersom livet funkar för dig och du inte behöver någon hjälp el stöd från LSS, vad ska du med en diagnos till?
Om du är nyfiken kan du läsa på här och på andra ställen om AS.
Huvudsaken är att du får hjälp för dina panikattacker, får du KBT?
Om du har ensidiga intressen, så angår det väl ingen annan?
Du kan ha AS men eftersom livet funkar för dig och du inte behöver någon hjälp el stöd från LSS, vad ska du med en diagnos till?
Om du är nyfiken kan du läsa på här och på andra ställen om AS.
Huvudsaken är att du får hjälp för dina panikattacker, får du KBT?
Senast redigerad av Alien 2011-05-04 13:33:27, redigerad totalt 1 gång.
har jag fel diagnos? de säger asperger, jag säger knappast
Jag går inte pâ terapi eller annat ännu, kanske blir det senare.
Problemen de fokuserade på var:
Få vänner, begränsat intresse av att skaffa fler, inte gift och inga barn fast jag är 26, inget fast förhållande, begränsade intressen, smal utbildning med fokus på teknik, osv...
Jag har läst lite här och på wrongplanet och tycker att jag känner igen mig till viss del. Men det känns konstigt med att få diagnos som vuxen.
Problemen de fokuserade på var:
Få vänner, begränsat intresse av att skaffa fler, inte gift och inga barn fast jag är 26, inget fast förhållande, begränsade intressen, smal utbildning med fokus på teknik, osv...
Jag har läst lite här och på wrongplanet och tycker att jag känner igen mig till viss del. Men det känns konstigt med att få diagnos som vuxen.
Senast redigerad av robotuprising 2011-05-04 13:33:27, redigerad totalt 1 gång.
- robotuprising
- Ny medlem
- Inlägg: 8
- Anslöt: 2008-04-06
har jag fel diagnos? de säger asperger, jag säger knappast
Alien: Man gör som barnen lärt sig: Jag har NPF, jag kan inte rå för att jag osv.
Det kan skyllas på ngt annat än dig, en störning du inte kan rå för,om du vill, och vem ska säga emot egentigen?
Det kan skyllas på ngt annat än dig, en störning du inte kan rå för,om du vill, och vem ska säga emot egentigen?
Senast redigerad av Mardröm 2011-05-04 13:33:27, redigerad totalt 1 gång.
har jag fel diagnos? de säger asperger, jag säger knappast
Har du svårt att få nya kamrater, trots att du verkligen vill det, då är det inte omöjligt att du har AS.
Men, är du inte ens intresserad, hur vet man då om du är socialt klumpig utan att ens vara medveten om det.
Tänk om du är en normal standard INTP:are. (eller rätt o slätt, naturligt introvert.)
Panikångester och dylikt kan alla få vid för hög arbetstakt, när tiden till allt man vill få gjort inte räcker till. Kanske är det bara du som lägger på dig alltför höga krav på ditt egna arbetsutövande.
Eller varför inte...
Tänk om det är samhällets krav på att du skall gänga ihop dig med nå brutta och skaffa familj, villa o vovve.
Utav det du nämnt anser jag vara vagt, inte nog fog att skrika Asperger.
Kolla intp-forumen och se om du känner igen dig ännu mer.
Bland vissa av oss är det så små om inte obefintliga skillnader i INTP <-> AS. Bland andra, ganska milsvid.
Men, är du inte ens intresserad, hur vet man då om du är socialt klumpig utan att ens vara medveten om det.
Tänk om du är en normal standard INTP:are. (eller rätt o slätt, naturligt introvert.)
Panikångester och dylikt kan alla få vid för hög arbetstakt, när tiden till allt man vill få gjort inte räcker till. Kanske är det bara du som lägger på dig alltför höga krav på ditt egna arbetsutövande.
Eller varför inte...
Tänk om det är samhällets krav på att du skall gänga ihop dig med nå brutta och skaffa familj, villa o vovve.
Utav det du nämnt anser jag vara vagt, inte nog fog att skrika Asperger.
Kolla intp-forumen och se om du känner igen dig ännu mer.
Bland vissa av oss är det så små om inte obefintliga skillnader i INTP <-> AS. Bland andra, ganska milsvid.
Senast redigerad av JOR 2011-05-04 13:33:27, redigerad totalt 1 gång.
har jag fel diagnos? de säger asperger, jag säger knappast
Engelska autism-experter anser att det som kallas AS bara är extremt manlig hjärna, eller att man är specialist istället för generalist, och mer intresserad av sina intressen än av att slösa för mycket tid på socialt umgänge.
I alla fall är AS ingen störning i vanlig bemärkelse utan mer en personlighetstyp, ofta begåvad sådan dessutom, även om många också har vissa svårigheter, framför allt då sociala, i vissa fall motoriska eller sensoriska.
Om du själv är nöjd med din inriktning och inte saknar relation så finns det ingen anledning att ge dig diagnos. Det står uttryckligen i de diagnostiska manualerna att avvikelserna ska vålla lidande och problem i vardagen (eller något åt det hållet) för att man ska kvalificera sig för diagnos.
Men att bara vara en smula originell i förhållande till majoriteten eller introvert i största allmänhet är inte tillräckligt grund för diagnos. Såvitt jag vet är det ingen sjukdom att vara singel eller ingenjör.
Läs gärna mer på min hemsida om de olika aspekter som kan ingå i AS/NPF om du är intresserad. Annars skulle jag nog ta psykologen med en nypa salt. Många av oss som har AS har fått vänta i åratal på att psykvården skulle fortbildas till att känna igen tecknen på NPF och kunna ge korrekt 'diagnos'. Nu när de äntligen fått lära sig dessa tecken så kan de bli lite överivriga i att se dem överallt.
I alla fall är AS ingen störning i vanlig bemärkelse utan mer en personlighetstyp, ofta begåvad sådan dessutom, även om många också har vissa svårigheter, framför allt då sociala, i vissa fall motoriska eller sensoriska.
Om du själv är nöjd med din inriktning och inte saknar relation så finns det ingen anledning att ge dig diagnos. Det står uttryckligen i de diagnostiska manualerna att avvikelserna ska vålla lidande och problem i vardagen (eller något åt det hållet) för att man ska kvalificera sig för diagnos.
Men att bara vara en smula originell i förhållande till majoriteten eller introvert i största allmänhet är inte tillräckligt grund för diagnos. Såvitt jag vet är det ingen sjukdom att vara singel eller ingenjör.
Läs gärna mer på min hemsida om de olika aspekter som kan ingå i AS/NPF om du är intresserad. Annars skulle jag nog ta psykologen med en nypa salt. Många av oss som har AS har fått vänta i åratal på att psykvården skulle fortbildas till att känna igen tecknen på NPF och kunna ge korrekt 'diagnos'. Nu när de äntligen fått lära sig dessa tecken så kan de bli lite överivriga i att se dem överallt.
Senast redigerad av Inger 2011-05-04 13:33:27, redigerad totalt 1 gång.
har jag fel diagnos? de säger asperger, jag säger knappast
robotuprising skrev:Få vänner, begränsat intresse av att skaffa fler, inte gift och inga barn fast jag är 26, inget fast förhållande, begränsade intressen, smal utbildning med fokus på teknik, osv...
Med tanke på att medelåldern för förstföderskor i Göteborgsregionen nu är uppe i 31 år enligt någon rubrik jag såg häromdagen så är det väl knappast konstigt om en person inte har några barn vid 26 års ålder!!!
- Bjäbbmonstret
- Inlägg: 10604
- Anslöt: 2007-11-15
- Ort: Östergötland
Svårt att acceptera Aspergers diagnos
Hej!
Jag blev medlem på det här forumet för att få lite information om Aspergers.
Jag har haft långvarig kontakt med BUP psykologer och har ätit antidepressiv medicin i snart ett år.
Om en månad ska jag läggas in och genomgå en undersökning och förmodligen få en diagnos. Jag tycker att det hela är väldigt krångligt och jag har svårt att acceptera min situation.
Hade ni svårt att acceptera er diagnos?
Jag blev medlem på det här forumet för att få lite information om Aspergers.
Jag har haft långvarig kontakt med BUP psykologer och har ätit antidepressiv medicin i snart ett år.
Om en månad ska jag läggas in och genomgå en undersökning och förmodligen få en diagnos. Jag tycker att det hela är väldigt krångligt och jag har svårt att acceptera min situation.
Hade ni svårt att acceptera er diagnos?
Senast redigerad av Nom de guerre 2011-05-04 13:34:10, redigerad totalt 1 gång.
- Nom de guerre
- Ny medlem
- Inlägg: 4
- Anslöt: 2008-04-08
Diagnos är inget man ska identifiera sig med. Just nu är det hippt att vara aspergare, och alla pengar läggs på personer med den diagnosen.
Om fem år kanske dem kommit på en annan mycket coolare diagnos och då är det den gruppen som får pengar.
Diagnos är lite som ett lotteri. Men för det mesta handlar det bara om att fördela reurser.
Om fem år kanske dem kommit på en annan mycket coolare diagnos och då är det den gruppen som får pengar.
Diagnos är lite som ett lotteri. Men för det mesta handlar det bara om att fördela reurser.
Senast redigerad av tillbakadragen 2011-05-04 13:34:10, redigerad totalt 1 gång.
- tillbakadragen
- Ny medlem
- Inlägg: 12
- Anslöt: 2008-04-07
Haha. Woho, neuro-mode i läkarnas fikarum. Men "då är det den gruppen som får pengar" är ju skitsnack.
Nej, för mig var det inge svårt, men i början av allt blev jag jävligt irriterad. För då uppfattade jag det som om jag blivit felbehandlad en ganska lång period. Då gick jag och spotta å svor en stund om hur de kunde misslyckas med att lära sig operera bort denna "sjukdom", hur jag varje gång skulle se en "sjukdom" jag kollade mig själv i spegeln. Men så blir jag om allt som bara "dyker upp". Det går fort över.
Det kunde ha varit värre.
Men det känns lite som om de som får den för det mesta nu käkar antidepp, det känns lite lurigt.
Av någon anledning så har jag, personligen, lyckats undkomma depressioner och medicinering.
Jag är ganska emot viss medicinering, jag tror det gör betydligt mycket större skada än förväntat av alla.
Nej, för mig var det inge svårt, men i början av allt blev jag jävligt irriterad. För då uppfattade jag det som om jag blivit felbehandlad en ganska lång period. Då gick jag och spotta å svor en stund om hur de kunde misslyckas med att lära sig operera bort denna "sjukdom", hur jag varje gång skulle se en "sjukdom" jag kollade mig själv i spegeln. Men så blir jag om allt som bara "dyker upp". Det går fort över.
Det kunde ha varit värre.
Men det känns lite som om de som får den för det mesta nu käkar antidepp, det känns lite lurigt.
Av någon anledning så har jag, personligen, lyckats undkomma depressioner och medicinering.
Jag är ganska emot viss medicinering, jag tror det gör betydligt mycket större skada än förväntat av alla.
Senast redigerad av earlydayminer 2011-05-04 13:34:10, redigerad totalt 1 gång.
- earlydayminer
- Inlägg: 12419
- Anslöt: 2008-03-11
- Ort: Wermland
Jag har själv nyligen fått min diagnos och jobbar på att försöka acceptera den.
Den svåraste biten är känslan att diagnosen på något sätt ger mina mobbare från barndomsåren rätt
Det VAR mig det var fel på
Den svåraste biten är känslan att diagnosen på något sätt ger mina mobbare från barndomsåren rätt
Det VAR mig det var fel på
Senast redigerad av Manar 2011-05-04 13:34:10, redigerad totalt 1 gång.
För mig var det en stor befrielse. Helt plötsligt förstod jag vad alla konstigheterna i mitt liv berott på.
Senast redigerad av Savanten Svante 2011-05-04 13:34:10, redigerad totalt 1 gång.
- Savanten Svante
- Frivilligt inaktiverad
- Inlägg: 10005
- Anslöt: 2007-03-13
- Ort: Utility muffin research kitchen
Men heeey
Så ska du inte känna, det finns ingenting som är rätt med att banka på folk. Du förstår att, herregud hur ska jag förklara det här. Hm, hm.
Det här är ingenting du kan "hjälpa", det här är ingenting som bara försvinner. Alltså ge mig namnen på personerna så ska jag dänga skiten ur dem. Hehe, nej men liksom. Jag är sjukt trött på denna orättvisa nu.
Varför ska så många av oss få lida, liggandes och halvt kvävda för att människor inte har varken kunskap eller förstånd nog att vilja lära sig, att acceptera det här.
Vi kan nå platser och finna en betydelse hos saker ingen av dessa någonsin kommer förstå. Finn din styrka, och använd den med all kraft du har.
Krossa både berg och ondska för att nå dit du ska.
We're into this together.
Så ska du inte känna, det finns ingenting som är rätt med att banka på folk. Du förstår att, herregud hur ska jag förklara det här. Hm, hm.
Det här är ingenting du kan "hjälpa", det här är ingenting som bara försvinner. Alltså ge mig namnen på personerna så ska jag dänga skiten ur dem. Hehe, nej men liksom. Jag är sjukt trött på denna orättvisa nu.
Varför ska så många av oss få lida, liggandes och halvt kvävda för att människor inte har varken kunskap eller förstånd nog att vilja lära sig, att acceptera det här.
Vi kan nå platser och finna en betydelse hos saker ingen av dessa någonsin kommer förstå. Finn din styrka, och använd den med all kraft du har.
Krossa både berg och ondska för att nå dit du ska.
We're into this together.
Senast redigerad av earlydayminer 2011-05-04 13:34:10, redigerad totalt 1 gång.
- earlydayminer
- Inlägg: 12419
- Anslöt: 2008-03-11
- Ort: Wermland
Tack för svaren
Hur har ni gjort med er skolgång?
Jag går i första året på gymnasiet, men jag har knappt varit där. Då jag har varit där har jag gått i en speciell aspergerklass. Men det har inte fungerat alls. Att vara med personer som har aspergers har bara fått mig att känna mig mycket sämre.
Det känns även mycket skamligt att gå där när jag träffar före detta "klasskamrater" från högstadiet då det är i samma lokaler.
Hur har ni gjort med er skolgång?
Jag går i första året på gymnasiet, men jag har knappt varit där. Då jag har varit där har jag gått i en speciell aspergerklass. Men det har inte fungerat alls. Att vara med personer som har aspergers har bara fått mig att känna mig mycket sämre.
Det känns även mycket skamligt att gå där när jag träffar före detta "klasskamrater" från högstadiet då det är i samma lokaler.
Senast redigerad av Nom de guerre 2011-05-04 13:34:10, redigerad totalt 1 gång.
- Nom de guerre
- Ny medlem
- Inlägg: 4
- Anslöt: 2008-04-08
Ta den hjälp du kan få
Ta den hjälp du kan få om du verkligen behöver den! men bry dig inte om vad andra ska tycka huvudsaken är att du får det bra i ditt liv ju.
Om du verkligen är en Aspergian så ju fortare du accepterar att andra inte löser problem och sociala grejer som du har desto fortare kommer andra också acceptera dig.
Man är inte sin diagnos men man får ju hoppas att diagnosen kan hjälpa till att beskriva vad man är, och sina styrkor och svagheter naturligtvis.
Och akta dig noga för Aspergetroner eller Curbees de är inget bra.
Om du verkligen är en Aspergian så ju fortare du accepterar att andra inte löser problem och sociala grejer som du har desto fortare kommer andra också acceptera dig.
Man är inte sin diagnos men man får ju hoppas att diagnosen kan hjälpa till att beskriva vad man är, och sina styrkor och svagheter naturligtvis.
Och akta dig noga för Aspergetroner eller Curbees de är inget bra.
Senast redigerad av rattlelizard 2011-05-04 13:34:10, redigerad totalt 1 gång.
- rattlelizard
- Inlägg: 453
- Anslöt: 2008-04-06
- Ort: nordvästra skåne
Gick du i vanlig klass i grundskolan, och i så fall, hade du problem med det? Om inte, tror du att du behöver anpassning av skolgången i gymnasiet eller skulle det kanske fungera att gå i en vanlig klass på vanliga villkor? Aspergerklassen kanske är en service som du egentligen inte behöver och som slår bakut i ditt fall?
När jag gick i skolan var inte ens fenomenet Asperger känt, så då fanns det inga Aspergerklasser att förvisas till. Å andra sidan tror jag att det på många sätt var lättare att vara Aspergare i skolan på den tiden, genom att det var lugnare och mera ordning på lektionerna etc.
När jag gick i skolan var inte ens fenomenet Asperger känt, så då fanns det inga Aspergerklasser att förvisas till. Å andra sidan tror jag att det på många sätt var lättare att vara Aspergare i skolan på den tiden, genom att det var lugnare och mera ordning på lektionerna etc.
Senast redigerad av Kvasir 2011-05-04 13:34:10, redigerad totalt 1 gång.
tillbakadragen skrev:Diagnos är inget man ska identifiera sig med. Just nu är det hippt att vara aspergare, och alla pengar läggs på personer med den diagnosen.
Om fem år kanske dem kommit på en annan mycket coolare diagnos och då är det den gruppen som får pengar.
Diagnos är lite som ett lotteri. Men för det mesta handlar det bara om att fördela reurser.
Håller klart med om att diagnosen inte är något man ska identifiera sig med, men däremot det är superviktigt att lära sig acceptera den o. lära sig hantera svårigheterna/problemen men oxå ta vara på styrkorna med diagnosen/funktionshindret för de finns där de oxå.
En sak som ajg upplever som svår är att om/när det går snett veta om det beror det på f.hindret eller ej. Det tar tid att lära sig. Jag har inte haft diagnosen så länge, men i det stora hela vet jag hur AS. funkar på mig. Det gick ganska snabbt för mig iom. att jag är ett gränsfall o. numera känner mig själv ganska väl.
Jag hade inte svårt o. acceptera, men jag tror det beror på att jag har en lindrig form/är ett gränsfall o. aldrig blivit mobbad. Dock är det jobbigt för en del ggr. har jag känt mig utanför o. det är jobbigt att vara annorlunda än andra vad gäller vissa saker/situationer. I övrigt känns det för mig precis som för Savanten svante.
Tycker oxå att du ska ta den hjälp som DU anser att du behöver. Vuxenhabeliteringen kan vara bra, särskilt o. börja o. prata med om man inte har ngn. annan kontakt o. vad gäller jobb har vi med funktionshinder rätt till mer hjälp hos AF. än gemene man. (Speciella pengar avsatta). Tandvårsintyg har vi oxå rätt till. Antingen kan man prata med landstinget eller kommunens LSS-handläggare. Beror på om man har LSS-insatser eller ej.
Lycka till!
Senast redigerad av sommar 2011-05-04 13:34:10, redigerad totalt 1 gång.
I korthet är jag glad över att få en diagnos. Dels så lär jag mig då lite hur jag skall förbättra saker, altså vad jag behöver, dels så vet jag nu, att mina misslyckanden inte alls berott på lathet, slarv och arrogans och annat som folk beskyllt mig för... det berodde mer på bla koncentrationssvårigheter (ADHD) och att jag faktiskt har svår att förstå/umgås andra. Nu vet jag vad jag ska plugga på, för att dte förhoppningsvis ska gå smidigare med tiden
Senast redigerad av MsTibbs 2011-05-04 13:34:10, redigerad totalt 1 gång.
Manar skrev:Jag har själv nyligen fått min diagnos och jobbar på att försöka acceptera den.
Den svåraste biten är känslan att diagnosen på något sätt ger mina mobbare från barndomsåren rätt
Det VAR mig det var fel på
Ja, så känner jag det också. Förut såg jag det som att det var mobbarna det var fel på, inte mig. Sen blev jag mobbad av min egen arbetsgivare när de fick veta att jag hade AS. Jag var inte välkommen tillbaka till jobbet.
Då insåg jag att det var mig det var fel på. Och att de som har makten alltid har rätt att mobba den avvikande. Inte moralisk rätt men i praktiken har de den rätten.
Senast redigerad av Alien 2011-05-04 13:34:11, redigerad totalt 1 gång.
Nom de guerre skrev:Tack för svaren
Hur har ni gjort med er skolgång?
Jag går i första året på gymnasiet, men jag har knappt varit där. Då jag har varit där har jag gått i en speciell aspergerklass. Men det har inte fungerat alls. Att vara med personer som har aspergers har bara fått mig att känna mig mycket sämre.
Det känns även mycket skamligt att gå där när jag träffar före detta "klasskamrater" från högstadiet då det är i samma lokaler.
Om du inte blivit mobbad av dina klasskamrater förr och kunde följa med undervisningen, så behöver du väl inte aspergerklass.
Jag hade fått uppfattningen att i grundskolan är det en fördel att gå i aspergerklass, eftersom man som aspergare ofta blir mobbad och utfrusen av sina klasskamrater. Men när man kommer upp i gymnasiet så har folk mognat, så man slipper direkt mobbning, och då är inte en särskild klass lika nödvändig.
Begär att få gå i en vanlig klass. Men om det inte går direkt, så gå i aspergerklassen, annars kommer du bara efter med skolarbetet. Och sluta att skämmas för att du har asperger. Du är lika intelligent som andra och kan studera på universitet och/el få jobb, precis som andra. Försök att acceptera de andra aspergarna och inte se dem med "NT-ögon".
Senast redigerad av Alien 2011-05-04 13:34:11, redigerad totalt 1 gång.
Tack för svaren.
Jag har gått i en normal klass från lågstadiet till högstadiet. Sedan i högstadiet började mobbing och jag var sällan där.
I slutet av högstadiet gick jag i skola på sjukhuset som gick mycket bra. Det var en liten grupp på 5 ungdomar, men de var där av andra anledningar.
Jag har redan bett om att få gå i en annan klass än aspergerklassen, men det finns inga platser för närvarande.
Jag har haft svårt med detta då jag inte visste vad aspergers var för några månader sedan. Men jag har utan tvekan en rad aspergerdrag, men samtidigt är det ganska mycket som inte stämmer in på mig.
Det hela är väldigt förvirrande.
Jag har gått i en normal klass från lågstadiet till högstadiet. Sedan i högstadiet började mobbing och jag var sällan där.
I slutet av högstadiet gick jag i skola på sjukhuset som gick mycket bra. Det var en liten grupp på 5 ungdomar, men de var där av andra anledningar.
Jag har redan bett om att få gå i en annan klass än aspergerklassen, men det finns inga platser för närvarande.
Jag har haft svårt med detta då jag inte visste vad aspergers var för några månader sedan. Men jag har utan tvekan en rad aspergerdrag, men samtidigt är det ganska mycket som inte stämmer in på mig.
Det hela är väldigt förvirrande.
Senast redigerad av Nom de guerre 2011-05-04 13:34:11, redigerad totalt 1 gång.
- Nom de guerre
- Ny medlem
- Inlägg: 4
- Anslöt: 2008-04-08
Nom de guerre skrev:Tack för svaren.
Jag har gått i en normal klass från lågstadiet till högstadiet. Sedan i högstadiet började mobbing och jag var sällan där.
I slutet av högstadiet gick jag i skola på sjukhuset som gick mycket bra. Det var en liten grupp på 5 ungdomar, men de var där av andra anledningar.
Jag har redan bett om att få gå i en annan klass än aspergerklassen, men det finns inga platser för närvarande.
Jag har haft svårt med detta då jag inte visste vad aspergers var för några månader sedan. Men jag har utan tvekan en rad aspergerdrag, men samtidigt är det ganska mycket som inte stämmer in på mig.
Det hela är väldigt förvirrande.
Det låter ju som att mobbingen var andledningen att sätta dig i Aspergerklass, men då skulle man ju ha gjort det på högstadiet, när du blev mobbad, och inte först på gymnasiet där det inte fanns någon anledning att förutsätta att du fortfarande skulle bli mobbad.
Finns ingen plats i vanlig klass! Vad är det för dumt argument? Eller var det så att du på något sätt ändå valde eller att man övertalade dig att frivilligt välja Aspergerklass? I så fall kanske man kan acceptera argumentet som ett skäl att inte få byta på kort sikt, men i annat fall låter det mycket märkligt.
Klarar man att gå i vanlig klass utan alltför mycket problem, så tror jag det är klart att föredra. Alltför många andra här på forumet som är så unga att de kunde få, och också fick, diagnos redan som barn verkar ha fått problem, eller tycker i alla fall själva att det har gett dem problem, att få en diagnos så tidigt. Klarar man då att delta på så normala villkor som möjligt i livet åtminstone under barn- och ungdomsåren så är det nog en fördel att försöka göra det också, så man inte känner sig stämplad och utanför från början.
Men sedan har vi också erfarenheten från många av oss äldre som fått diagnosen efter många, många års försöka att leva normalt liv utan att veta om att vi har AS förrän vi redan har kraschat och inte längre orkar jobba och så. Ofta orkar man inte i längden att försöka leva ett normalt vuxenliv. Att få diagnosen tidigt kan säkert vara utmärkt, om man använder den, och får använda den, med förnuft. Dvs. i den mån man kan och orkar försöka leva normalt och utbilda sig och så vidare så ska man nog göra det. Men så ska man samtidigt ha i bakhuvudet att man kanske ändå är lite annorlunda och kanske inte i längden kommer orka leva på precis samma sätt och villkor som andra. Då har man nog förutsättningarna att leva ett så normalt liv det går, men kanske ändå höra varningsklockorna i tid, innan man går in i utbrändhet och annat elände.
Senast redigerad av Kvasir 2011-05-04 13:34:11, redigerad totalt 1 gång.
earlydayminer skrev:Haha. Woho, neuro-mode i läkarnas fikarum. Men "då är det den gruppen som får pengar" är ju skitsnack.
Knappast läkarna som fördelar pengarna. Du ska veta att ni får massa resurser som t.ex aldrig schizofrena skulle få. Och ja, det går mode i diagnoser. Fråga min läkare!
Senast redigerad av tillbakadragen 2011-05-04 13:34:11, redigerad totalt 1 gång.
- tillbakadragen
- Ny medlem
- Inlägg: 12
- Anslöt: 2008-04-07
Återgå till Aspergare och vården