Det finns så många som mår dåligt, som istället för att ta tag i sitt liv är elak mot andra.
Jag tänker på alla de som mobbar, kränker, talar skit om andra med mer.

Ta tag i ert liv för fan, sitt inte där och gnäll och var elak mot andra.
Ni vill ju inte att någon ska vara elak mot er själva, men ni är det mot andra.

Välj själv, är du en I:or eller Tiggr (tänker på åsnan och tigern i Nalle Puh)

Vill du vara en I:or, mes, som sitter hemma och tycker synd om dig själv, gnäller över hur jobbigt du har det, hur synd det är om dig medan du då och då är elak mot andra för att slippa ta tag i ditt liv.

Eller är du en Tiggr, som ser det ljusa i livet. Ser allt bra du har livet och njuter av livet.
Visst, kan inte komma överens med alla personer, men det skiljer rejält på att vara elak mot en person och att inte säga något alls.

Ta tag i ditt liv.

Många jag träffat säger "Det är inte lätt när man har ont här och där, eller annat som är jobbigt"
Näe, vem har sagt att det ska vara lätt?
Men vill du vara en person som sitter där hemma och tycker synd om dig själv, eller vill du njuta av livet.
Det kan vara slut när man minst anar det.

Du har bara ett liv, passa på att njuta av det medan du kan.

Jag är ior, när jag är låg.
Jag är nasse när jag är feg.
Ibland är jag tiger, och då händer det att jag skuttar ner folk i floden bara för att jag är så glad!
ibland är jag nalle puh, och äter honing!

och på mina specialintressen är jag uggla. Och skriver skyltar i stil med "tillbaka i jensen" och stavar mitt namn till gugla och är intellektuell.





/svante - vilse i sjumilaskogen

ha ha ha ha ......du är är rolig

Tackar!

svante alltså...savanten....

Dunderbar skrev:Eller är du en Tiggr, som ser det ljusa i livet. Ser allt bra du har livet och njuter av livet.

Jag är äckligt positiv i mitt tankesätt samtidigt som jag är en bitter cyniker som bekämpar ondska i samhället. Men jag är inte riktigt lika snuskig som Tigger, jag hoppar inte på björnar och gör 69:an på dem när de går skogspromenader.

Jag är rädd för att förlora det jag har. Livrädd. Jag fruktar och är rädd för att inte vara tillräckligt tacksam. Älskar jag min sambo tillräckligt mycket, eller sänder jag ut negativa energier som gör att han kommer att ramla och halka och slå ihjäl sig på vägen hem nu. Jag väntar och hoppas att han kommer in genom dörren livs levande. Jag har varit tacklsam i hela mitt fucking liv. Likt förbannat håller min mamma på att dö och jag är livrädd för att det beror på mina negativa energier. Behöver höja dosen på min antipsykotiska medicin snarast. Men hur jävla tacksam ska man vara för att inte skada andra? Jag blir förbannad när folk säger att man inte är tillräckligt tacksam, för det är jag tamejsatan, tacknämlig hela jävla tiden.

Tänk på oss dyslektiker, jag läste "Ta ditt liv"....

Jonte skrev:Tänk på oss dyslektiker, jag läste "Ta ditt liv"....

Hehehe.

Jag läste också först Ta ditt liv .

Håller med om att man ska försöka ta tag i sitt liv o. inte bara tycka synd om sig själv jämt. Dock tar jag på mig offterkoftan nå`n gång ibland o. det tycker jag man kan få göra. Det viktiga är o. komma ur den o. i grunden försöka tänka positivt, fortsätta kämpa, utveckla sig själv o. försöka njuta. Jag har kommit lite på väg , men har mkt. kvar. Ser det som en lärorik o. rolig, men ibland jobbig "resa"o. lätt är det inte. Det finns endast några få som åker igenom livet på ett bananskal. Mao. är jag ibland Ior, ibland Nasse, ibland Nalle Puh vilket jag tycker är ok. iofs, men strävan är att vara mest Tigger o. där är jag mer o. mer!

Att tycka synd om sig själv hänger nog ofta ihop med depressioner, och då är det ofta meningslöst att prata om att sluta tycka synd om sig själv och liknande, utan då är det i första hand depressionen man måste försöka åtgärda. Blir man av med den så försvinner nog oftast tycka-synd-omandet också. Så har det varit för mig i alla fall.

Kvasir skrev:Att tycka synd om sig själv hänger nog ofta ihop med depressioner, och då är det ofta meningslöst att prata om att sluta tycka synd om sig själv och liknande, utan då är det i första hand depressionen man måste försöka åtgärda. Blir man av med den så försvinner nog oftast tycka-synd-omandet också. Så har det varit för mig i alla fall.

Jo, sant. Men, då jag skrev tänkte jag inte på sjukdomar utan generellt sett på människor som mår hyfsat bra o. har i princip vad de behöver.

sommar skrev:Jo, sant. Men, då jag skrev tänkte jag inte på sjukdomar utan generellt sett på människor som mår hyfsat bra o. har i princip vad de behöver.

Jo, men då kan man fråga sig om de mår så bra egentligen? Depression och ångest drabbar alla, från tiggare till miljardärer.

Dunderbar skrev:Många jag träffat säger "Det är inte lätt när man har ont här och där, eller annat som är jobbigt"

Det kanske gör ont för dom! Eller har du någon telepatisk förmåga så du kan känna hur ont, alternativt inte ont det gör? Min farsa klagar ofta på saker att han har haft ont, men det verkar ofta som att det handlar om att han tycker synd om sig själv så som du säger, själv så tror jag att det har med ålder+att han tänker för mycke på saker o är för dåligt engagerad i stora projekt nu för tiden vilket gör att han tänker på sig själv mestadels, men om personen har ont just nu så är det väl relativt korkat att tro att de ljuger?
Har man jävligt ont alt. det skadade gör att man inte kan fungera normalt så är det inte konstigt att man tycker synd om sig själv.

Kvasir skrev:

sommar skrev:Jo, sant. Men, då jag skrev tänkte jag inte på sjukdomar utan generellt sett på människor som mår hyfsat bra o. har i princip vad de behöver.

Jo, men då kan man fråga sig om de mår så bra egentligen? Depression och ångest drabbar alla, från tiggare till miljardärer.

Klart dep. kan drabba vem som helst. En del som gnäller har nog fog för det, men många gnäller över småsaker trots att de inte borde gnälla.

sommar skrev:Klart dep. kan drabba vem som helst. En del som gnäller har nog fog för det, men många gnäller över småsaker trots att de inte borde gnälla.

Jo så är det väl också, men i många fall kanske man helt enkelt får se det som ett personlighetsdrag, precis som våra problem med kommunikation etc.

När folk gnäller mycket och ofta så tycker jag nog att det oftast brukar märkas på dem att de egentligen mår väldigt dåligt. har man mått riktigt dåligt själv och varit nere i depressioner och ångest och liknande så brukar man känna igen tecknen på det.

Jag kan inte med den här sammanblandningen som folk ofta gör mellan

1) sorg och smärta (inkl. ångest, depression men också helt oettiketterade mildare (eller inte mildare) tillstånd) och
2) tycka synd om sig själv.

För somliga kanske det är samma sak; många, som aldrig har varit där själva (eller bara stängt av då - kanske av ensamhet, för att överleva) beskyller andra för det.
I sig och för åtminstone mig är det helt olika saker. Som kanske hänger ihop ungefär som äpplen och päron båda är rosfrukter, men därav följer inte att man måste äta båda när man äter den ena.
"Självmedlidande"? När man är ledsen? Det är en förolämpning! Och en varning att den människan är olämplig att anförtro sig åt, måste få sina egna problem lösta först för att inte såra andra.
Egocentriker, å andra sidan, finns både glada och ledsna (surprise!).

Och de som gnäller på småsaker, kverulanterna, har säkert att gnälla på - fast det inte är på det de gnäller. Kanske av hopplöshet och vanmakt (som det klassiska fruntimmersgnället på den tiden då kvinnor uppfostrades till frustrerade neurotiker och sedan inte fick välja sina egna liv som vuxna heller); kanske av ensamhet (alla kan inte fejsa en avgrund av helt okänt djup utan någon att hålla i handen); kanske av begreppslöshet - de vet inte vad det är, ingen har gett dem de verktygen att tänka med; ibland också av vana, slentrian, mildare former av rädsla för det okända (mycket nutida fruntimmerskverulans och -offerattityd) - men då är ju det i sig ett problem man kan behöva hjälp med, eller hur? Annars skulle nog vederbörande redan vara i färd med att lösa det.

Savanten Svante skrev:Jag är ior, när jag är låg.
Jag är nasse när jag är feg.
Ibland är jag tiger, och då händer det att jag skuttar ner folk i floden bara för att jag är så glad!
ibland är jag nalle puh, och äter honing!

och på mina specialintressen är jag uggla. Och skriver skyltar i stil med "tillbaka i jensen" och stavar mitt namn till gugla och är intellektuell.



/svante - vilse i sjumilaskogen

Vackert sagt!
Javisst är det så.
Alla är vi i olika mån alla personerna i en bra saga.

Zombie skrev:Jag kan inte med den här sammanblandningen som folk ofta gör mellan

1) sorg och smärta (inkl. ångest, depression men också helt oettiketterade mildare (eller inte mildare) tillstånd) och
2) tycka synd om sig själv.

Exaktamente. Det är någonting som förargar mig mycket och ofta.

När man är fastlimmad i sitt tillstånd av exempelvis svår depression hjälper det inte att läsa en artikel om höstdepression och dricka berocca. Och då blir folk typ arga när man sedan kommer och säger att deras tips inte är applicerbara. De tror liksom inte på att man faktiskt både läst artikeln och druckit beroccan.

Självklart utgår man från sig själv och försöker applicera sina erfarenheter på andra, men när det sker in absurdum kan det bli rent av skadligt.

Två andra begrepp som ofta likställs är:

1) Oförmåga (kan svårligen eller inte alls med all viljestyrka i världen kliva ur soffan). Och om någon drar en ur soffan blir man stående apatisk.

2) Lättja (det är skönare att ligga kvar i soffan) Men väl ur soffan händer det saker, tänder borstas, disk plockas undan etc.

sugrövmanövern skrev:Två andra begrepp som ofta likställs är:

1) Oförmåga (kan svårligen eller inte alls med all viljestyrka i världen kliva ur soffan). Och om någon drar en ur soffan blir man stående apatisk.

2) Lättja (det är skönare att ligga kvar i soffan) Men väl ur soffan händer det saker, tänder borstas, disk plockas undan etc.

Ja! Tack för fortsättningen!
Och exemplen kan mångfaldigas, men tänk efter själva för jag orkar inte ge några just nu.

sugrövmanövern skrev:Två andra begrepp som ofta likställs är:

1) Oförmåga (kan svårligen eller inte alls med all viljestyrka i världen kliva ur soffan). Och om någon drar en ur soffan blir man stående apatisk.

2) Lättja (det är skönare att ligga kvar i soffan) Men väl ur soffan händer det saker, tänder borstas, disk plockas undan etc.

Utmärkt beskrivet. Punkt 1 känner jag igen alltför väl både från min långa utbrändhet och från tidigare perioder av djup depression och ångest. Dvs. ofta har jag inte mått så bra att jag skulle orka bli kvar stående heller.

Mycket väl talat, Zombie och Sugis!

depressionerna i mitt liv avlöser varandra hela tiden frekvent och jag är glad för samtidigt som Aspergers har varit en orsak till depression så är det Aspergers som hindrar mig från att i tysthet bara försvinna och bli till stoft.

Jag har bara en sak som hindrar mig från självmord och det är att jag är rädd för att när jag precis tagit självmord så dagen efter spelar man den i mitt tycke helt fulländade låten på radio.
Den vill jag inte missa och när jag som nu är inne i en djup kris så lyssnar jag på radion frekvent och letar efter det där enda mästerverket.

jag har tre barn och jag struntar fullständigt i dem tyvärr, jag träffar dem över dagen en gång i månaden.Jag har verkligen försökt älska dessa barn men jag tycker det är svårt och vill inte göra dem besvikna på Pappa.

Jag vill verkligen inte vara en kall människa men tyvärr kan man tyckas det ibland...

rattlelizard skrev:
jag har tre barn och jag struntar fullständigt i dem tyvärr, jag träffar dem över dagen en gång i månaden.Jag har verkligen försökt älska dessa barn men jag tycker det är svårt och vill inte göra dem besvikna på Pappa.

Jag vill verkligen inte vara en kall människa men tyvärr kan man tyckas det ibland...

Men tror du att du egentligen är kall och innerst inne inte bryr dig om dina barn då? Är det inte snarare så att din hjärna bara inte orkar med att bry sig om andra människor för att den redan har svårt att orka med det som behövs för att du själv ska må bra och hålla dig flytande? Framförallt depressioner tar enormt mycket kraft och sliter hårt på hjärnan. Så måste ju vi Aspergare få lite tid och resurser till våra specialintressen också för att stå ut med tillvaron.