Jag är en kanske föredetta schizofren som nu ska testat för asperger.
Det här inget önskemål jag framfört själv. Hade helst bara velat vara ett vanligt schizo

Nu är det visst så att för att jag ska kunna få mer boendestöd och resurser ut i samhället räcker inte en schizoaffektiv diagnos.
(Ni aspergare har det för jävla bra. Rätt till vilken hjälp ni vill.)

Nu undrar jag lite hur en sådan här utredning går till. Är det i form av samtal eller är det olika "tester" man ska genomgå också?

Jag har väl rätt många aspergerdrag..men mycket stämmer inte heller..
Tycker lite synd om er som bönar och ber om en diagnos då jag själv får det nästan helt ofrivilligt.

Jag har aldrig dragit mig till andra personer med AS. Men det verkar vara fler än jag på det här forumet som undviker det.

Om jag minns rätt så är det en blandning av både samtal och tester, fast det var rätt längesen jag fick min diagnos.

Pontus: Tack för svar! Verkar inte vara så många som vill dela med sig av sina erfarenheter.

Det är nog bara att ingen har hunnit eller orkat, för att det redan har skrivits så mycket om det på forumet redan.

Utredningen brukar bestå av både samtal, frågeformulär och vissa tester. Ofta brukar man nog vilja att föräldrarna är med vid ett samtal för att få deras syn på barndomen, men det gör man nog bara om alla inblandaded tycker att det är OK.

Är det några specifika tester man gör, typ sätta ihop klossar, eller hur fungerar dem? Tack för svar förövrigt

tillbakadragen skrev:Är det några specifika tester man gör, typ sätta ihop klossar, eller hur fungerar dem? Tack för svar förövrigt

Vissa av testerna kan påverkas om du vet om i förväg vad de går ut på, så jag tror det är bäst att inte säga för mycket i förväg. Sedan verkar det variera lite hur många och vilka tester man behöver göra. De flesta verkar ha fått göra fler tester än mig, till exempel. Det kan möjligen bero på om vissa saker går att bedöma på andra sätt för vissa individer.

Kvasir skrev
Vissa av testerna kan påverkas om du vet om i förväg vad de går ut på, så jag tror det är bäst att inte säga för mycket i förväg. Sedan verkar det variera lite hur många och vilka tester man behöver göra. De flesta verkar ha fått göra fler tester än mig, till exempel. Det kan möjligen bero på om vissa saker går att bedöma på andra sätt för vissa individer.

Jag kan bara instämma i svaret här ovan.
Men allt som sker under en utredning är på något sätt en "test".
Däremot tror jag att det är betydligt svårare att få en diagnos, än att bli utan. Framför allt vi som ligger i en "gråzon" eller där det finns ev andra diagnoser som påminer en del om varandra.

Sam skrev: "Däremot tror jag att det är betydligt svårare att få en diagnos, än att bli utan. Framför allt vi som ligger i en "gråzon" eller där det finns ev andra diagnoser som påminer en del om varandra."

Sommar skriver: Det tror jag oxå. Jag ligger precis på gränsen, men fick diagnos tackvare att de i utredningsteamet är duktiga o. löveräkaren/psykiatrikern i spetsen har just intresserat sig för gränsfallen tack & lov. Dessutom har både läk. o. psykologen många års erfarenhet.

tillbakadragen skrev: Nu är det visst så att för att jag ska kunna få mer boendestöd och resurser ut i samhället räcker inte en schizoaffektiv diagnos.
(Ni aspergare har det för jävla bra. Rätt till vilken hjälp ni vill.)

Jag förstår hur du tänker för vi har rätt/möjlighet till en del hjälp, men ibland är det så att det låter så fint på pappret men är ngt. annat i verkligheten. Inte minst när det gäller jobb o. praktik o. AF. ska hjälpa till.

Sätta ihop klossar gör man nog bara om det misstänks att du har en låg intelligens. Är man autistisk på det sättet att man inte pratar alls me folk så är det såklart risk att någon kan misstänka det men kan du prata med andra människor så minskar det rejält. Jag tror att de ofta under npf utredningar behöver någon annan t.ex någon av den undersöktes föräldrar med för att få deras upplevelser.


Varför vill du veta i förväg hur utredningen går till? Brukar du känna att du behöver veta saker i förväg så är väl bara det en icke-NT grejj.

tillbakadragen skrev:Pontus: Tack för svar! Verkar inte vara så många som vill dela med sig av sina erfarenheter.

För min del berodde det på att jag blev lite avogt inställd pga ditt påstående:

(Ni aspergare har det för jävla bra. Rätt till vilken hjälp ni vill.)

Jag tycker inte jag har det "för jävla bra". Jag har en låg pension, jag kan inte jobba och det är vad jag helst vill.

För övrigt testades jag av en psykolog. Den formella diagnosen gjordes av en psykiater på grundval av psykologens utredning.

Alien skrev:Jag tycker inte jag har det "för jävla bra". Jag har en låg pension, jag kan inte jobba och det är vad jag helst vill.

För övrigt testades jag av en psykolog. Den formella diagnosen gjordes av en psykiater på grundval av psykologens utredning.

Jag har gått igenom psykoser, djupa depressioner och massa annat skit också. Har det inte så jävla bra själv. Kan inte jobba själv.

Det jag menade är att ni har rätt till så oändligt mkt mer hjälp och stöd
än vad t.ex psykossjuka har. På det sättet har ni det "jävligt bra".

tillbakadragen skrev:Det jag menade är att ni har rätt till så oändligt mkt mer hjälp och stöd
än vad t.ex psykossjuka har. På det sättet har ni det "jävligt bra".

Kanske det, om du tänker på LSS. Saken är ju den att AS (och NPF i allmänhet) inte är sjukdom, och alltså inte faller inom sjukvården efter att ha diagnosticerats. Av det skälet (förmodar jag) har man skapat LSS-lagen för att försäkra att vi inte släpps vind för våg helt utan hjälp. T.ex. psykos däremot är väl en sjukdom, och då är man sjukvårdens ansvar, och är med och delar på sjukvårdens totala resurser, vilka som bekant alltid är för små. Det handlar nog alltså mycket om att man har tillförsäkrat oss resurser specifikt för att vi inte ska bli helt utan och inte vara någons ansvar.

Kvasir skrev:Kanske det, om du tänker på LSS. Saken är ju den att AS (och NPF i allmänhet) inte är sjukdom, och alltså inte faller inom sjukvården efter att ha diagnosticerats. Av det skälet (förmodar jag) har man skapat LSS-lagen för att försäkra att vi inte släpps vind för våg helt utan hjälp. T.ex. psykos däremot är väl en sjukdom, och då är man sjukvårdens ansvar, och är med och delar på sjukvårdens totala resurser, vilka som bekant alltid är för små. Det handlar nog alltså mycket om att man har tillförsäkrat oss resurser specifikt för att vi inte ska bli helt utan och inte vara någons ansvar.

Statistiskt tror jag det är fler med aspergers som jobbar och har familj än schizofrena. På det sättet tror jag inte schizofreni är mindre handikappande än aspergers. "att vi inte släpps vind för våg helt utan hjälp", många schizofrena gör just det, och sedan hittar man dem döda i någon lägenhet någonstans, där ingen tittat till dem på flera månader.
Men jag vill inte ha det här till en diskussion schizo vs asperger.
Både är jobbiga handikapp. Hur resurser fördelas är politikernas ansvar.

tillbakadragen skrev:Statistiskt tror jag det är fler med aspergers som jobbar och har familj än schizofrena. På det sättet tror jag inte schizofreni är mindre handikappande än aspergers. "att vi inte släpps vind för våg helt utan hjälp", många schizofrena gör just det, och sedan hittar man dem döda i någon lägenhet någonstans, där ingen tittat till dem på flera månader.
Men jag vill inte ha det här till en diskussion schizo vs asperger.
Både är jobbiga handikapp. Hur resurser fördelas är politikernas ansvar.

Nu tror jag du missförstod mig. Jag pratade om att släppas vind för våg eller inte i teorin. Har man en sjukdom så är man sjukvårdens ansvar på papperet, men NPF är inte sjukdom och därför behövs en lag som gör oss till någons ansvar på papperet. Att det sedan i praktiken inte alltid betyder så mycket att någon har ansvar på papperet är en annan och tråkig sak.

Kvasir skrev:Nu tror jag du missförstod mig. Jag pratade om att släppas vind för våg eller inte i teorin. Har man en sjukdom så är man sjukvårdens ansvar på papperet, men NPF är inte sjukdom och därför behövs en lag som gör oss till någons ansvar på papperet. Att det sedan i praktiken inte alltid betyder så mycket att någon har ansvar på papperet är en annan och tråkig sak.

Tack för förtydligandet. Kan nog tycka ändå att "sjukdom" eller "störning" eller vad det nu kallas bara är en luddig definitionsfråga.
Dem allra flesta vänder sig ju trots allt till psykiatrin i första hand ändå.

Borderline och anda diverse personlighetsstörningar är ju inga sjukdomar heller. Och ingen garanterad LSS för dem heller.

tillbakadragen skrev:Borderline och anda diverse personlighetsstörningar är ju inga sjukdomar heller. Och ingen garanterad LSS för dem heller.

Kanske det, men det är väl diagnoser där man står kvar under sjukvården. Vid närmare eftertanke så handlar det kanske snarare om att vid NPF så finns varken bot eller medicinering, och det är av det skälet man oftast kastas ut från sjukvården om man inte samtidigt har andra diagnoser som motiverar att man är kvar där.

tillbakadragen skrev:Tack för förtydligandet. Kan nog tycka ändå att "sjukdom" eller "störning" eller vad det nu kallas bara är en luddig definitionsfråga.
Dem allra flesta vänder sig ju trots allt till psykiatrin i första hand ändå.

Visst kan det tyckas lite luddigt och kanske är det också det ibland. Ofta handlar det väl om att man vill undvika att etikettera människor som att det är något fel på dem. Enligt WHO är en sjukdom ett fel på individen. Det är något som inte fungerar som det ska. Ett funktionshinder (som t.ex. AS) är däremot inget fel på individen utan bara att individen fungerar på ett sätt som ger problem i interaktionen med andra människor och samhället. Det handlar väl i grunden om att undvika att säga att det är något fel på oss och att vi bara fungerar annorlunda, men att detta i sin tur ger oss problem i förhållande till omvärlden i övrigt.