Jag är tacksam för min diagnos på speciellt en punkt och det är att det kan bli fel på det positiva hållet också!

Jag tycker helst inte om att säga hej och vara artig mot folk det känns helt tomt att göra det för mig.

Sen lärde jag mig att aha man kan få fördelar med att vara vänlig i sitt möte och helst ge komplimanger till folk som inte så ofta får det av NT personer.
Jag tackar så mycket det går och hälsar överväldigande falskt....

Nu vet jag efter min diagnos att det får folk att känna sig obekväma med ett för konstlat glatt uppträdande.

slutsats: jag vill inte träffa människor längre IRL

Att få det att kännas rätt är svårt enligt min erfarenhet. Själv är jag fåordig när jag hälsar på folk, fast ibland tänker jag på hur det skulle kunna gå bättre om jag var lite mer pratsam. Ofta får jag känslan efter ett möte att jag skulle ha kunnat få ut mer av det om jag varit annorlunda, sällsynt är att jag känner mig nöjd, men det händer.

Man får försöka hitta en balans mellan den obligatoriska kommunikationen och ens egna preferenser. Det är visserligen inte säkert att det får en att känna sig nöjd alla gånger, men det är bättre än inget.

Jag har (sedan senare delen av skolgången) varit hyffsat duktig på att stryka folk medhårs när det behöver. Smöra är ordet jag brukar använda. Jag mår skit när jag gör det, men har tjänat massor på det genom åren.
Nu ger jag dock fan i det - med ålderns rätt, och gör mig hemmastadd i "satkärring"-rollen på både skola och FK

Jag har oxå tränat upp mina social skills till max....men hatar det medans jag gör det, och är ofta helt slut efteråt, och irriterad!

Jag har tränat upp mina social skill, jag är bra på det, och jag tycker det är rätt roligt. Men... man blir TRÖTT efteråt, och behöver glo i väggen efteråt.

Jag provade en intressant grej en gång på en arbetsplats....
Jag gick och log åt alla och kollade hur maxat trevlig man kan vara ända tills en nära arbetskamrat kollade mig rätt i ögonen och sa: -slutar du inte vara glad omedelbart så får du en fet smäll!


och där tog experimentet slut.

Ja, det är intressant... det blir ju reaktionen i längden... sorgligt nog.

Jag har tydligen lärt mig att vara trevlig. Kanske skulle jag till och med kunna vara det om jag slappnade av. (Ibland har en vän (eller vad jag nu har kunnat visa av mig själv för att kunna kalla det vänskap) sagt "jamen då glömde du dig för ett ögonblick - och oj vad charmig du blev! Slappna av och var du bara!" Jaha. Jag visste ju av många genomförda experiment att jag skulle få en fet mental smäll om jag försökte att medvetet upprepa det. )
Men jag litar inte på min förmåga att vara trevlig. Under större delen av mitt vuxna liv har jag gjort så många blundrar, som har verkat helt obegripliga och ofta oursäktliga i andras ögon - och mest just när jag har trott mig kunna slappna av. Blixtar från klar himmel i regel.

Och fler modiga experiment? Efter så mycket smällar? Vem får jag gråta hos i timtal? Vem skulle hålla ihop mig medan jag kände mig krossad - "absurt" mycket och länge? Vem skulle stå ut med det hat mot andra som jag nog skulle behöva bejaka då?

Som flera här skriver, blir jag också så in i norden trött.
Och ännu tröttare av rädslan, anspänningen, misstron mot mitt eget omdöme som jag försökte beskriva ovan.

Tyvärr är jag en människokär person till den grunddel som inte är Asperger. Så det här är ett moment 22 för mig.

Jag tror att detta är ett ämne som berör fler på forumet så bara keep it coming...

Jag hade inte en susning om att det verkligen fanns andra människor som saknar dessa preferenser precis som undertecknad.
Man blir fort trött av att försöka gång på gång att hitta ett mellanläge i de vardagliga kontakterna med andra så man hittar någon sorts måttfullhet i sitt uppträdande.
Jag har fortfarande lite svårt att ta in att folk kan bli ledsna på mig om jag är överdrivet glad!

Ja, att lägga sig "lagom" är också något jag känner igen. För att inte få bistra blickar som åt ett styggt barn, respektlöst överseende skratt som åt ett harmlöst, folk inte ska bli rädda när man skrattar (synd att jag inte har längre hörntänder och ett väsande skratt)... med mera, tristare, som jag är för mosig i huvudet för att erinra mig just nu.

Särskilt mycket humor eller leklust ska man inte heller ha som vuxen. Eller kreativ associationsförmåga, se samband. Särskilt inte "djupa" sådana. Och "djup" naturligtvis: det är ju paradexemplet på vad man inte ska vara. Eller låtsas om när något viktigt tynger sinnet för någon. Eller för alla närvarande! Och... nåja.
Här skulle jag kunna sälla mig till "NT"-föraktarna om jag ville. Jag tycker en hel del sånt här är deras förlust, inte min. Men så blir det ändå mig det går ut över. För om en är frisk och alla andra sjuka så är det ju den friska som är sjuk.
(Gäller på många områden. Har för mig att Alien skrev något av sitt myckna vettiga om det i någon tråd nyss.)

Precis!

Jag kan tala om en något konstig situation jag råkade ut för häromveckan som fler kanske känner igen sig i.

Jag och min fru var och handlade och jag stod och tittade på datumstämplarna på en limpa bröd jag tänkte lägga i korgen.

klapp på min axel.
- Står du här och försöker byta prislappar på varorna!?

Jag blir iskall vänder mig om och där står en gubbe som jobbar på min frus företag.
Jag blir helt ställd och vet inte vad jag ska svara.
tankarna i mitt huvud far rundor :,jag är ju ingen tjuv! ska jag slå han med limpan och springa mot utgången! MiN ÖVERREAKTION LIGGER JÄTTENÄRA NU!

Min fru kommer och räddar mig som så ofta förut.

De börjar prata med varann. Jag står tyst och tittar i golvet.

Jag skulle svarat något fyndigt på NT-språk till svar men hela situationen blir därefter konstig för jag fattar inte skämtet han menade inget illa alltså!
Jag fattar långt senare och då är hela poängen borta och mitt sociala samspel är för den stunden förlorat till denna gubben som tydligen är en reko kille och ville bara skämta med mig.

Jag tackar skräddarna för uppfinningen av huvjackan för när jag går ut med hunden och den är uppe även om solen skiner så vet grannarna att det numera inte är lönt att hälsa.
JAG VILL INTE HÄLSA PÅ NÅGON DÅ.

Väldigt mycket handler det nog dessa saker om vana och övning. Det tar bara så förbålt lång tid för oss Aspergare att lära oss det hela på rimligt fungerande nivå, och vi måste köra huvudet i väggen så fasligt många gånger och gå på så enormt många nitar innan vi börjar få grepp om det. Jag tycker nog att jag för det mesta fungerar bra i sociala situationer numera, och folk verkar i allmänhet tycka att jag är social och trevlig.

Men vägen dit har varit lång och krokig, och kantad av depressioner och ångest och självmordstankar, och ältande år ut och år in av formuleringar som jag oroat mig över men som andra förmodligen inte ens har reflekterat över. Så har jag nog haft en del hjälp av att halka in på intresseområden där det finns många människor som är trevliga och sociala men samtidigt lite udda och förlåtande mot sådana som oss, och där man samtal och sociala situationer kanske ibland är lite av det bästa från både NT- och AS-världen.

rattlelizard- Jag känner mkt igen mig i din berättelse!!

Min fördel är att jag lyckats träna upp tiden, det tar för mig att fatta "skämtet", så att jag blivit duktig på att dölja att jag först inte fattade , utan blev arg.

Men trots det står jag ofta som ett stort när dom där situationerna dyker upp.

Förutom att somliga kan vara dåliga på att förstå skämt i allmänhet så handlar det nog oftast om att vi AS är dåliga på att läsa av andra människor, så vi har svårt att tolka signaler som antyder om en person skämtar eller menar allvar. Det ger en osäkerhet och våra hjärnor är fullt sysselsatta med att både analysera om det sagda kan tänkas vara ett skämt och om det i så fall också är menat som ett sådant.

På motsvarande sätt kan vi vara dåliga på att sända ut sådana signaler. När jag var yngre upplevde jag ofta problem med att folk tog mig på allvar när jag skämtade och trodde jag skämtade när jag menade allvar. Numera hör det till ovanligheterna, eller det händer givetivis, men jag tror inte att det händer nämnvärt oftare än för folk i allmänhet (NT har inte alltid så lätt att förstå varandra heller).

Det är värt att notera att skämt ofta förutsätter vissa gemensamma referensramar och inte alltför stor skillnad i intelligens (eller snarare att skämtet är anpassat för mottagarens intelligensnivå) för att fungera. Jag har sett många skämt även från andra personer misslyckas totalt för att mottagaren är osäker och antingen inte förstår skämtet eller inte vågar gissa om det är menat som skämt eller om det är något djupt som övergår vederbörandes intelligens.

Precis så känns det , som att hjärnan alltid har fullt upp! Med att sortera, analysera.....osv. Du beskrev det väldigt bra Kvasir.

Jag tycker jag har löst det där som skallerödlan pratade om med limporna ganska bra. Jag har nånstans antagit en defaultinställning att folk skojar med mej, eller försöker göra sej lustiga över mej. Det har nog fått många potentiellt märkliga situationer att avslutas i skratt.

För att ta det konkreta exemplet med limpan i affären:

Jag hade som default förutsatt att "karln försöker skoja" och kanske svarat med att låtsas norpa en limpa och se ut som om jag skulle rusa iväg. Eller kanske låtsats distrahera karln med en limpa.
Två scenarion är möjliga på detta, nämligen

1) karln försökte skoj och jag skojar tillbaka med mitt låtsade tillgrepp.

2) karln trodde på allvar att jag fipplade med limporna.

Är det nr 1) så är ju situationen frid och fröjd, ett skämt har besvarats och jag är insorterad i gruppen "roliga personer som jag är lagom bekant med".

Är det nr 2) så kan två saker hända.

a) karln ser att jag låtsas snatta limporna.

b) karln ser att jag försöker ta limpor.

Är det alternativ a) kan karln antingen

(#) tro att jag försöker göra mej lustig över honom

eller

(##) inse att hans kommentar var lite rolig och att jag spinner vidare på det.

I fallet med (##) är det också frid och fröjd. Karln är smart och vi kan fnissa åt det tillsammans.

I fallet med b) eller (#) kan det vara knivigare. Man måste alltså kolla på hur karln ser ut. Ser han sammanbiten ut skojar han INTE och man måste förklara lite glatt att man skojade och gärna säga något smålustigt om hur tokigt det kan bli såhär när det har varit mycket på jobbet och bilen inte går bra och familjen är förkyld.
Om karln trots denna förklaring ser sammanbiten och grinig ut så är det ett surkart och man behöver inte bry sej så mycket om surkart.

Det här skulle egentligen passa bäst som ett flödesschema, det blir lite svårt att åskådliggöra alternativen utan roliga rutor och pilar. Poängen är iallafall att man har större sannolikhet att rädda situationen om man utgår från att folk skojar när de säger obegripliga saker av den där sorten. Skulle det ändå visa sej att det INTE var på skoj har man ändå deltagit i situationen ett tag, och på det viset lyckats samla tillr mkt information om den att man kan ursäkta sitt misstag med en lämplig svada.

Hmmm, hoppas nån förstår vad jag försöker säga nu... hehe..

Jag förstod dig.
men det är ju inte ansiktet på den som tilltalar mig jag möter först utan att jag tittar på hans skor eller skjorta.
Jag hinner inte uppfatta att det är en bekant.
men nu har jag också problem med att jag glömmer ansikten jag får ha med mig en bok med foton jag tar på folks ansikten och myndighetspersoner annars tror jag att de är främlingar när jag pratar med dem.
Endast efter ett tag kan jag känna igen människors ansikten.
Och tro mig detta har vållat mig stora bekymmer när folk i omgivningen går rätt fram till mig och börjar fortsätta en konversation vi haft för några dagar sedan.

Jag står och pratar med en främling om något bara han känner till och han tror att jag vet vem han är så det blir konstigt att ställa frågan: vem är du? känner jag dig?
Jag får falskt svara på lite frågor sedan skynda mig i skymundan och bläddra i boken och se vad som står i den.
Har ni sett en film som heter MEMENTO jag lever mitt liv som han i huvudrollen en minnesbild i taget.
ibland vet jag inte heller vilken veckodag det är och mina föräldrar har köpt en födelsedagsalmanacka så jag tittar i den emellanåt.
jag har ett bankomatkort jag fått utbytt flera gånger för jag glömmer koden totalt
Jag tror faktiskt jag har ett specialintresse i att glömma

Detta får mig att fundera över något jag alltid gjort, men som jag (fram till nu) trodde alla människor gjorde:
När jag ska lägga fram något på ett möte t.ex så kan jag gå i dagar och slipa på formuleringen i huvudet. Är det någon fler som gör så?
Det jobbiga är att, när jag är rätt nöjd med forumleringen, så går jag igenom den om och om igen så fort jag får lite "dötid" mentalt över.

När jag sitter här och funderar nu så inser jag att alla människor kanske inte gör så, vilket jag alltid har trott.

Det är sådana där "smågrejor" jag upptäcker till och från, som jag faktiskt inte hade en aning om att det kunde vara relaterat till min AS, eller att inte alla andra är så.
Lite skrämmande är det när sådana där "a-ha"-grejor dyker upp.

tahlia, det du skriver om kan jag inte tänka mej att du skulle vara ensam om! Jag gör också så, fast problemet är att jag slipar så på formuleringarna att jag tänker mej vad motparten ska säga också. Naturligtvis följer inte motparten min föreställning ens det minsta, varvid alla mina fina ordvändningar går om intet. *lol*

Tur att man är kvicktänkt ibland jag säger bara det.... ;-D

weasley skrev:tahlia, det du skriver om kan jag inte tänka mej att du skulle vara ensam om! Jag gör också så, fast problemet är att jag slipar så på formuleringarna att jag tänker mej vad motparten ska säga också. Naturligtvis följer inte motparten min föreställning ens det minsta, varvid alla mina fina ordvändningar går om intet. *lol*

Tur att man är kvicktänkt ibland jag säger bara det.... ;-D

Det är ungefär som de där fåniga parlörerna som inte bara berättar vilken fras man själv ska använda på det främmande språket utan även berättar vad tulltjänstemannen/kyparen/hotellreceiptionisten kommer svara.


Men jag håller med om att det nog är ganska vanligt att gå och fundera och slipa på presentationer och liknande, och kurser/anvisningar i hur man gör presentationer och framträdanden brukar ju uppmana till sådant, så det får nog anses som ett önskvärt beteende. Själv brukar jag ha svårt att komma till skott att verkligen köra igenom presentationen och ta tiden (på konferenser har man en viss tid på sig, basta), så det brukar bli väldigt sent, kanske inte förrän kvällen innan. Lyckligtvis verkar jag ha övat upp en förmåga att bedöma ungefär hur mycket material jag hinner med på en viss tid och så har jag övat upp en förmåga att vara lite flexibel att ta med mer eller mindre detaljer beroende på hur jag håller tiden. Däremot går jag förstås också och funderar väldigt mycket över vad jag ska säga och hur jag ska presentera materialet, fast på ett mera ostrukturerat sätt, inne i huvudet, fram till att jag börjar försöka fästa ner det på overheader.

Förstår och känner igen mig i både Weasley, Tahlia och Kvasir. Och i princip i Skallerödlan, fast med delvis andra yttringar. Och skrattar gott åt Weasleys roliga sätt att vara allvarlig.
Fan vad ni är skärpta och har orden i er makt allihop!

Kvasir skrev:Förutom att somliga kan vara dåliga på att förstå skämt i allmänhet så handlar det nog oftast om att vi AS är dåliga på att läsa av andra människor, så vi har svårt att tolka signaler som antyder om en person skämtar eller menar allvar. Det ger en osäkerhet och våra hjärnor är fullt sysselsatta med att både analysera om det sagda kan tänkas vara ett skämt och om det i så fall också är menat som ett sådant.

På motsvarande sätt kan vi vara dåliga på att sända ut sådana signaler. När jag var yngre upplevde jag ofta problem med att folk tog mig på allvar när jag skämtade och trodde jag skämtade när jag menade allvar. Numera hör det till ovanligheterna, eller det händer givetivis, men jag tror inte att det händer nämnvärt oftare än för folk i allmänhet (NT har inte alltid så lätt att förstå varandra heller).

Kommer ihåg när nån på jobbet sa att jag hade ett sånt pokeransikte att man inte förstod att jag skojade. Pokeransikte, jag? I själva verket hade jag förstås varit dödligt allvarlig, men det jag sa var tydligen så konstigt att de trodde att det måste vara skämt.

Eftersom jag har så svårt att komma ihåg ansikten blir jag alltid osäker om jag ska hälsa el inte. Är det en granne el nån som hälsar på grannen?

Kommer ihåg när jag mötte en arbetskamrat på biblioteket som började prata med mig. Jag tyckte visserligen att hon såg bekant ut men kom inte på vem el i vilket sammanhang. Hon såg förstås min förvirring och frågade rent ut "känner du inte igen mig?" Nej, svarade jag och då sa hon sitt namn. Jag skämdes men ursäktade mig inom mig med att hon iaf inte jobbade på min avdelning. Hon var placerad i "jobbfacket" och nu var jag ju inte på jobbet (där skulle jag känt igen henne).

I ett program av Fredrik Lindström nämndes att svenskarna (som enda folk?) stod och tittade/lyssnade innanför dörren innan de gick ut för att kolla att inte grannen gick ut också, så de måste hälsa på den. Svenskar är kanske aspiga i förhållande till andra folk?

rattlelizard skrev:Jag förstod dig.
men det är ju inte ansiktet på den som tilltalar mig jag möter först utan att jag tittar på hans skor eller skjorta.
Jag hinner inte uppfatta att det är en bekant.
men nu har jag också problem med att jag glömmer ansikten jag får ha med mig en bok med foton jag tar på folks ansikten och myndighetspersoner annars tror jag att de är främlingar när jag pratar med dem.
Endast efter ett tag kan jag känna igen människors ansikten.
Och tro mig detta har vållat mig stora bekymmer när folk i omgivningen går rätt fram till mig och börjar fortsätta en konversation vi haft för några dagar sedan.

Jag står och pratar med en främling om något bara han känner till och han tror att jag vet vem han är så det blir konstigt att ställa frågan: vem är du? känner jag dig?
Jag får falskt svara på lite frågor sedan skynda mig i skymundan och bläddra i boken och se vad som står i den.
Har ni sett en film som heter MEMENTO jag lever mitt liv som han i huvudrollen en minnesbild i taget.
ibland vet jag inte heller vilken veckodag det är och mina föräldrar har köpt en födelsedagsalmanacka så jag tittar i den emellanåt.
jag har ett bankomatkort jag fått utbytt flera gånger för jag glömmer koden totalt
Jag tror faktiskt jag har ett specialintresse i att glömma

Hej!
Jag råkade snubbla in på denna tråd jag själv gjort tydligen.
Jag letar efter trådar som jag gjort för detta är något helt nytt jag visste inte ens att jag hade skrivit denna tråden så jag får nog be admin om det finns någon form av länkar till det som jag själv skrivit från min profil så jag kan bevaka trådarna därifrån.Eller någon annan här på forumet kan hjälpa mig.

Det är ju bara att klicka på din egen Profil. Där under ser du "Alla trådar som rattlelizard gjort" och så klickar du på den texten, och upp kommer alla dina trådar.