Jag fick också min diagnos sent i livet, vid 55 års ålder. Jag var nyfiken, undrade varför "normala" verksamhetschefer med flera bar sig så konstigt åt här i småstaden. Jag har tidigare bott i Stockholmstrakten och det har alltid fungerat att få jobb där. Arbetsklimatet är svårare nu, flera personer vid en intevju. Jag var många år arbetslös här och lyckades komma in på ett "friår". Sedan har jag lyckats hanka mig fram på vikariat. Jag har alltid haft svårt att ha ögonkontakt som normala, förstår inte undermeningar, att människor kan ljuga. Jag måste säga att när jag går på en nit så lär jag mig. Jag blir duktigare och duktigare att avläsa människor. Ibland är jag social men ibland tycker jag det är skönt att vara ensam.

Jag tycker att det är som med Aspergare och "normala". De är rätt lika varandra, en del är smutsigare än andra, en del tycker att dem är bättre än andra. Det är viktigt att inte tycka synd om sig själv, för det mår ingen bra av. Utnyttja det som du är bra på, var stolt över dig själv. Det är jag!

Knoten skrev:Många aspergare är arbetsvägrare, detta är något jag ej sympatiserar med. Själv startade jag min första firma vid ålder 14 och har aldrig bett om allmosor.

Jag anser att det snarare är de flesta arbetsgivare som "arbetsvägrar"; de vägrar anställa folk som inte är som "alla andra", t ex som har svårigheter med det sociala.

Och alla kan nu inte starta egna företag.

Så om man inte får arbete/klarar av att arbeta så ber man om allmosor och ska skämmas för det tycker du? Jag vägrar att skämmas, jag har jobbat hårt och blivit utbränd. Alla dessa arbetsgivare som tycker att jag inte duger (både privata och offentliga): Det är inte mer än rätt att staten som dissar mig får betala mig skattepengar att inte jobba när de inte ville betala mig för att fortsätta jobba. Likaså alla privata företag som heller aldrig skulle vilja anställa mig, de får betala skattevägen i stället.

Ja, här är verkligen tal om skilda värderingar!

Alien skrev:

Knoten skrev:Många aspergare är arbetsvägrare, detta är något jag ej sympatiserar med. Själv startade jag min första firma vid ålder 14 och har aldrig bett om allmosor.

Jag anser att det snarare är de flesta arbetsgivare som "arbetsvägrar"; de vägrar anställa folk som inte är som "alla andra", t ex som har svårigheter med det sociala.

Och alla kan nu inte starta egna företag.

Så om man inte får arbete/klarar av att arbeta så ber man om allmosor och ska skämmas för det tycker du? Jag vägrar att skämmas, jag har jobbat hårt och blivit utbränd. Alla dessa arbetsgivare som tycker att jag inte duger (både privata och offentliga): Det är inte mer än rätt att staten som dissar mig får betala mig skattepengar att inte jobba när de inte ville betala mig för att fortsätta jobba. Likaså alla privata företag som heller aldrig skulle vilja anställa mig, de får betala skattevägen i stället.

Ja, här är verkligen tal om skilda värderingar!

Ursäkta om jag mot bättre vetande lägger mig i....

Knoten specificerade "vägra att arbeta". Om du jobbat och blivit utbränd så är uttalandet inget som har med dig att göra ö h t. Därför finns det väl ingen anledning för dig att ta åt dig?

Om Knoten kunnat försörja sig själv sen 14 utan att ha blivit utbränd så är det väl bara att gratulera? Dock kan inte alla det bara för att Knoten kunde det. (Att andra inte funkar som man själv brukar man - i bästa fall - upptäcka så småningom.)

Man kan rent av trivas. Några av de få människor jag umgås /har umgåts med och trivts med, har visat sig ha asperger.

Däremot kan det bli jobbigt också, att kanske inte förstå vad den andre menar och envist hävda att man varit tydlig. man vet inte vem som är otydlig och vem som bara inte förstår.. är man med NTS kan man utgå ifrån att dom är otydliga och jag har svårt att fatta

Jag står nästan inte ut med Nt-människor jag har tröttnat på att dom har sin lilla insnöade värld av hur allt ska vara och om det inte är så är det fel och hemskt.. inte bara annorlunda.

Kortsiktigt kn jag stå ut med det mesta.
Efter en stund trivs jag bättre med vissa personer (oavsett eventuell diagnos) än andra.
På sikt orkar jag inte vara social utan att få "vila" ibland.

Knoten har en poäng i att AS inte behöver betyda att man inte kan arbeta. Sedan finns det säkert många här som kraschat efter att ha jobbat i många år, men det handlar om ett slags "bias". De som fortfarande jobbar hänger i allmänhet inte här och har oftast inga diagnoser.

Jag jobbar iaf fortfarande, och det tänker jag nog fortsätta med

rdos skrev:Knoten har en poäng i att AS inte behöver betyda att man inte kan arbeta. Sedan finns det säkert många här som kraschat efter att ha jobbat i många år, men det handlar om ett slags "bias". De som fortfarande jobbar hänger i allmänhet inte här och har oftast inga diagnoser.

Visst, men det var väl ingen nyhet. Knoten pratade om folk som arbetsvägrar, och det tror jag personligen är mera ovanligt bland AS än bland NT, om det nu är någon skillnad.

Pemer skrev:Ja, det är sant, vi betalar ju faktiskt mer skatt på våra ersättningar än vad arbetande gör på sina löner...

Helt rubbat, verkligen, att vi ens betalar skatt på bidragen. Hur mycket enklare skulle det inte vara om sådana ersättningar vi fick bara var ett nettobidrag utan skatt inblandat.

Det skulle kräva mindre administration runt omkring och både kunna räcka till några kronor mer till oss, plus några kronor mindre i skatt för de som arbetar.

Det stämmer nog, att administrativa kostnader äter upp en hel del av kostnaderna för bidrag.

Läste nånstans att om man slopade alla instanser som ger ut bidrag som folk bollas mellan, FK, A-kassa, soc etc. och istället införde en villkorslös medborgarlön så skulle alla kunna ha motsvarade 14k/månad.

CSN är ju en annan instans som kostar mycket pengar, och om man slopade det så skulle alla studenter kunna få bidrag på motsvarade A-kassa till samma kostnad som CSN innebär idagsläget.

Kvasir skrev:Visst, men det var väl ingen nyhet. Knoten pratade om folk som arbetsvägrar, och det tror jag personligen är mera ovanligt bland AS än bland NT, om det nu är någon skillnad.

Det håller jag nog med om. Att "göra rätt för sig" inbillar jag mig vara ett autistiskt drag utifrån vad jag sett.

Att sedan vissa inte klarar av det är en annan sak.

Fast, det kan ju oxå vara så att vissa som får diagnos tidigt i livet "ger upp" utan att ha försökt.

Moggy skrev:
Det stämmer nog, att administrativa kostnader äter upp en hel del av kostnaderna för bidrag.

Läste nånstans att om man slopade alla instanser som ger ut bidrag som folk bollas mellan, FK, A-kassa, soc etc. och istället införde en villkorslös medborgarlön så skulle alla kunna ha motsvarade 14k/månad.

CSN är ju en annan instans som kostar mycket pengar, och om man slopade det så skulle alla studenter kunna få bidrag på motsvarade A-kassa till samma kostnad som CSN innebär idagsläget.

Men man kan sparka säkert 70% av arbetskrafte genom at gå igenom "behövs detta verkligen".


Om man sen inför en klausul att om man inte kan skita, äta, har smärta, är psykotisk över 70 års ålder ska morfin överdoseras till döden, så...annars blir det extraskatt. Jag skulle själv helst vilja dö i ett sådant läge men jag kan nte begå självmord ens ju, plus att det är fel att taga sig själv av daga medvetet sådär.

rdos skrev:Fast, det kan ju oxå vara så att vissa som får diagnos tidigt i livet "ger upp" utan att ha försökt.

Det kan tänkas, men jag tror nog inte att det så ofta handlar om någon arbetsvägran heller, utan i så fall om att de känner sig stämplade och förklarade som sämre fungerande från början, och att de kanske inte vågar söka ett jobb på vanliga villkor för de har blivit intalade att det är omöjligt etc. Det är i alla fall det intryck jag får på forumet av sådana personer.

Inger skrev:Ursäkta om jag mot bättre vetande lägger mig i....

Knoten specificerade "vägra att arbeta". Om du jobbat och blivit utbränd så är uttalandet inget som har med dig att göra ö h t. Därför finns det väl ingen anledning för dig att ta åt dig?

Om Knoten kunnat försörja sig själv sen 14 utan att ha blivit utbränd så är det väl bara att gratulera? Dock kan inte alla det bara för att Knoten kunde det. (Att andra inte funkar som man själv brukar man - i bästa fall - upptäcka så småningom.)

Jo, jag retar mig på själva uttrycket "arbetsvägare" och att allt ansvar ofta läggs på dem som inte har arbete, de söker inte tillräckligt. Men det är ju arbetsgivarna som bestämmer om de ska få arbete el inte. Ingen kan tvinga sig på en arbetsgivare (el tvinga sig kvar) hur arbetsvillig man än är.

Det finns en avgrund mellan dem som ev anses arbetsföra och dem som arbetsgivaren anser anställningsbara.

Jag har varit med på träffar i grupper genom vuxenhab. Jag har inte bott i Borlänge så länge och träffade även folk på mitt förra place. En del kände jag direkt "Det där är ingen som jag skulle kunna umgås med privat". Några var väl sådär... Nu kanske alla andra tycker samma sak om mig, vad vet jag. Men alla hade något fel som inte stämde överens med mig... Antingen var de tysta, blyga, stel mimik, dålig koordination, babbal på och kunde inte vara tysta, kunde inte sitta still, avvikande utseende (vilket inte personer med A.S. har generellt)... Listan kan göras lång... Men då kände jag mig oftast mer som NT... Jag har de sociala bristerna i vissa sammanhang men ser mig annars som ganska "lagom".

Jag har en diagnos och det är jag glad för, annars hade jag inte klarat mig så bra som jag gör idag (rent ekonomiskt). Det blir för mycket för mig med heltidsstudier/heltidsjobb, men nu kan jag leva som OM jag hade varit heltidssysselsatt...

Jag har varit på massor av träffar och träffat många andra med asperger,jag tycker de träffar som gett mest är de där man hittat på saker och inte bara suttit och pratat,omväxling är bäst.
Jag har verkligen upplevt bredden inom diagnosen,vi är alla väldigt olika.
Vi är sällan lagom i något avseende som någon här tidigare skrivit.
Många säger nästan inget och vissa pratar alldeles för mycket,jag själv pratar mycket.

Det som är trist många gånger är att man retar sig på varandras egenskaper och därför kommer många inte tillbaka till träffar.
Jag har drivit en träffgrupp själv i snart 2 år och detta har lärt mig mycket.

slatten skrev:Jag tycker att det är som med Aspergare och "normala". De är rätt lika varandra, en del är smutsigare än andra, en del tycker att dem är bättre än andra. Det är viktigt att inte tycka synd om sig själv, för det mår ingen bra av. Utnyttja det som du är bra på, var stolt över dig själv. Det är jag!

Klokrent! Jag försöker vara stolt över mig själv. Vägen dit är varit lång o. jag har en bit kvar, men jag är på rätt väg!!

Håller med slatten i att det är viktigt att inte tycka synd om sig själv,jag har varit på en del träffar där många har gnällt över sina tråkiga liv och det kommer man ingen vart med.

Moggy skrev:

Pemer skrev:Ja, det är sant, vi betalar ju faktiskt mer skatt på våra ersättningar än vad arbetande gör på sina löner...

Helt rubbat, verkligen, att vi ens betalar skatt på bidragen. Hur mycket enklare skulle det inte vara om sådana ersättningar vi fick bara var ett nettobidrag utan skatt inblandat.

Det skulle kräva mindre administration runt omkring och både kunna räcka till några kronor mer till oss, plus några kronor mindre i skatt för de som arbetar.

Det stämmer nog, att administrativa kostnader äter upp en hel del av kostnaderna för bidrag.

Läste nånstans att om man slopade alla instanser som ger ut bidrag som folk bollas mellan, FK, A-kassa, soc etc. och istället införde en villkorslös medborgarlön så skulle alla kunna ha motsvarade 14k/månad.

CSN är ju en annan instans som kostar mycket pengar, och om man slopade det så skulle alla studenter kunna få bidrag på motsvarade A-kassa till samma kostnad som CSN innebär idagsläget.

Utred; om sant så inför, om osant så inför det närmast liknande!

Sedan kanske man äntligen kan börja göra upp med det här försanthållandet i vår kultur att människan i allmänhet i grunden vill vara parasit, inte naturligen vill fylla funktion, göra nytta, tyckas om.

*Nej. Jag är inte naiv. Jag har erfarenhet i ryggen.*

rdos skrev:

Kvasir skrev:Visst, men det var väl ingen nyhet. Knoten pratade om folk som arbetsvägrar, och det tror jag personligen är mera ovanligt bland AS än bland NT, om det nu är någon skillnad.

Det håller jag nog med om. Att "göra rätt för sig" inbillar jag mig vara ett autistiskt drag utifrån vad jag sett.

Att sedan vissa inte klarar av det är en annan sak.

Vad jag har sett också.

rdos skrev:Fast, det kan ju oxå vara så att vissa som får diagnos tidigt i livet "ger upp" utan att ha försökt.

Ja. Och det mår de nog inte så värst bra av.
_________________________________________________

tvilling99 skrev:Håller med slatten i att det är viktigt att inte tycka synd om sig själv,jag har varit på en del träffar där många har gnällt över sina tråkiga liv och det kommer man ingen vart med.

Kan ju inget säga om dem du talar om.

Men allmänt (och apropå häromdan...) så beror det på hur man gör det. Att ventilera, älta, ruska av sig, få bekräftat att man inte är ensam om sin uppfattning eller upplevelse, beteende- eller reaktionsmönster, kan i sig självt ge både lisa och praktiska nycklar. Högst positivt alltså. Rentav en förutsättning för många att orka särskilt länge.

Men det är inget behov som alla har. Och en mindre andel av oss i "AS-" än i "NT-"spektret, antar jag.

Visst ska man få det göra det till en del. "Tack forumet & ni som är här o. skriver o. debatterar!" Men jag menar att förjämnan sitta o. tycka synd om sig själv leder ingen vart. Man har alltid ett ansvar o. ett val o det handlar om hur man tänker enbart negativt enbart positivt eller blandat. Jag föredrar positivt + en dos realism. Kan ju enkelt kallas sunt förnuft. Sedan förnekar jag inte att det oftast är svårare att orka ju fler ggr. man misslyckas och/eller om man har sjukdom och/eller funktionshinder.

Alien skrev:

Knoten skrev:Många aspergare är arbetsvägrare, detta är något jag ej sympatiserar med. Själv startade jag min första firma vid ålder 14 och har aldrig bett om allmosor.

Jag anser att det snarare är de flesta arbetsgivare som "arbetsvägrar"; de vägrar anställa folk som inte är som "alla andra", t ex som har svårigheter med det sociala.

Och alla kan nu inte starta egna företag.

Så om man inte får arbete/klarar av att arbeta så ber man om allmosor och ska skämmas för det tycker du? Jag vägrar att skämmas, jag har jobbat hårt och blivit utbränd. Alla dessa arbetsgivare som tycker att jag inte duger (både privata och offentliga): Det är inte mer än rätt att staten som dissar mig får betala mig skattepengar att inte jobba när de inte ville betala mig för att fortsätta jobba. Likaså alla privata företag som heller aldrig skulle vilja anställa mig, de får betala skattevägen i stället.

Ja, här är verkligen tal om skilda värderingar!

Alien:

Med den attityden diskvalificerar du dig själv!

rdos skrev:Knoten har en poäng i att AS inte behöver betyda att man inte kan arbeta. Sedan finns det säkert många här som kraschat efter att ha jobbat i många år, men det handlar om ett slags "bias". De som fortfarande jobbar hänger i allmänhet inte här och har oftast inga diagnoser.

Jag jobbar iaf fortfarande, och det tänker jag nog fortsätta med

rdos:

Du har helt rätt!

sommar skrev:Visst ska man få det göra det till en del. "Tack forumet & ni som är här o. skriver o. debatterar!" Men jag menar att förjämnan sitta o. tycka synd om sig själv leder ingen vart. Man har alltid ett ansvar o. ett val o det handlar om hur man tänker enbart negativt enbart positivt eller blandat. Jag föredrar positivt + en dos realism. Kan ju enkelt kallas sunt förnuft. Sedan förnekar jag inte att det oftast är svårare att orka ju fler ggr. man misslyckas och/eller om man har sjukdom och/eller funktionshinder.

sommar:

Jag instämmer helhjärtat!

sommar skrev:Visst ska man få det göra det till en del. "Tack forumet & ni som är här o. skriver o. debatterar!" Men jag menar att förjämnan sitta o. tycka synd om sig själv leder ingen vart. Man har alltid ett ansvar o. ett val o det handlar om hur man tänker enbart negativt enbart positivt eller blandat. Jag föredrar positivt + en dos realism. Kan ju enkelt kallas sunt förnuft. Sedan förnekar jag inte att det oftast är svårare att orka ju fler ggr. man misslyckas och/eller om man har sjukdom och/eller funktionshinder.

Sedan är det ju så att man helt enkelt kommit fram till att man inte klarar ett jobb och har accepterat faktum. Det behöver inte betyda att man sitter och tycker synd om sig själv. Jag tycker inte ett dugg synd om mig själv - det är ju bara såhär det är.
Och tro mig, hade jag kunnat ändra det eller gjort något åt det, så skulle jag ha gjort det för länge sedan. Oavsett vad Knoten tror, så går man inte hemma för det stora nöjets skull. Jag skulle mycket hellre må bra och jobba, än att må som jag gör nu och gå hemma.

tahlia skrev:Sedan är det ju så att man helt enkelt kommit fram till att man inte klarar ett jobb och har accepterat faktum. Det behöver inte betyda att man sitter och tycker synd om sig själv. Jag tycker inte ett dugg synd om mig själv - det är ju bara såhär det är.
Och tro mig, hade jag kunnat ändra det eller gjort något åt det, så skulle jag ha gjort det för länge sedan. Oavsett vad Knoten tror, så går man inte hemma för det stora nöjets skull. Jag skulle mycket hellre må bra och jobba, än att må som jag gör nu och gå hemma.

Tahlia:

Ingenstans skriver jag att du eller någon annan går hemma för sitt höga nöjes skull.

Det är även en skillnad i att inte vilja arbeta och intala sig att man inte kan det för att det bara är så det är. Den första är lathet; den andra är flathet.

Knoten skrev:
Tahlia:

Ingenstans skriver jag att du eller någon annan går hemma för sitt höga nöjes skull.

Det är även en skillnad i att inte vilja arbeta och intala sig att man inte kan det för att det bara är så det är. Den första är lathet; den andra är flathet.

Ber om ursäkt om jag misstolkat den första delen.

Vad det gäller den andra delen så har jag (och antagligen många med mig) upptäckt att arbete inte funkar genom att försöka, prova på, testa - vad helst du nu vill kalla det.
Jag brakade dessutom ihop 6 år innan jag ens fick min AS-diagnos, och kunde, redan före den, konstatera att jag inte klarar av ett jobb. Så jag har knappast använt AS som en ursäkt för att inte jobba.

Sedan håller jag med om att AS inte alltid betyder att man inte klarar av att jobba. Men faktum kvarstår, vi befinner oss alla på helt olika delar av AS-skalan. Våra svårigheter ser ju inte likadana ut bara för att vi delar diagnosen. Asperger är en mycket bred diagnos, där allt från människor som ingen märker är annorlunda finns, till människor som inte fungerar öht.