Måste bara få klaga av mig lite...

Står verkligen inte ut med mer sociala grejer just nu! Kan väl tycka det är trevligt ibland, men nu när jag har tvingats med på olika grejer under några dagar i rad så står jag inte ut. Det är inte alls så att jag är emot människor, men blir trött på att de inte verkar klara av att gå in för något annat än det som är omkring dem. Och klarar inte av alla ljud, lukter och färger som tydligen måste ingå när man umgås med folk. Får ångest. Känner ni samma sak?:)

Tror att nästan alla med AS känner samma sak, ja.

Genomled Junibacken (med barn) under ganska tätbesökt tid i går... det var utmattande. Vet inte om det var därför jag stekte min mobil på kvällen (Jo, bokstavligen: lade mobilen på spisen när jag gjorde pannkakor, satte därefter på fel platta. Tyckte det luktade lite underligt. Lyckligtvis överlevde den trots att plastskalet började smälta. )

Min sambos åsikt är väl tvärtemot min: "Vi har inte åkt på semester bara för att sitta i en lägenhet och uggla."

För mig vore det ett perfekt sätt att vila upp mig... att flänga runt och myllra bland människor är motsatsen.

Jodå, vissa perioder kan jag vara oerhört utåtriktad och bekväm i sociala miljöer, även meningslösa sådana (har lätt att spela olika roller; förstärka vissa personlighetsdrag, m.m, teater-/rollspelande är väl det närmsta en kommer) - oftast är läget att det är just jobbigt, det kräver en hel del extra att vara omgiven bland folk.

Folk i närmsta omgivningen vet ju om att en stänger ute ibland när det blivit lite för mycket, och då låts jag vara ifred.

Numera klarar jag bara tvångsumgås med folket på jobbet. Jag team-arbetat 20 år och det har gått bra men numera suger alla dessa människor musten ur mig.

Går till jobbet. Lyssnar på snacket som aldrig tar slut. Hem. Skittrött. Ingen energi kvar någonstans.
Det som är mkt bra är att jag har utomordentliga möjligheter för återhämtning under min fritid. Jag har inga barn, har kastat ut varenda kille jag haft förhållande med, så jag kan stänga dörren efter mig när jag kommer hem från jobbet o då får jag vara ifred och göra vad jag vill eller inte göra ett piss. Jag kan stänga av hela världen runt om kring mig. Inre liv är mycket viktigt för mig och jag behöver mycket tid att vara ensam. Trivs ensam och blir aldrig uttråkad, är kreativ och gör roliga saker, skapar, älskar teknik, pysslar i trädgården och tar hand om mina älskade djur.

Jag kan säga att om jag inte hade möjlighet att göra det ovanstående så LPT skulle vara ett faktum.

I det stora hela: Ja

Just att vara bland folk är inget större problem för min del, att vara bland folk man känner är en helt annan femma.
På en gata eller på en scen(där man inte har någon riktigt relation med publiken) är man fortfarande relativt anonym och kan gå runt i sina egna tankar.
I många sociala situationer läggs förväntningar på att 'vara med' som jag i de flesta fall upplever väldigt jobbigt och, i vissa fall, väldigt stressande.

-Självklart känner man igen sig.

Men det finns bara så mycket tvång och måsten som man tillåter. Glöm inte det. Själv skippar jag sånt som bara är jobbigt.

Jag känner absolut igen mig. Jag fixar inte att vara på sociala grejer flera dagar i rad, utan måste ha min egentid för att kunna återhämta mig och må bra. Och det har ingenting att göra med folk personligen eller att jag inte tycker om människor, utan bara att jag är delvis ensamvarg och behöver min egentid. Det där är nog ganska olika från person till person. Känner NT-människor som också vill ha egentid och har full förståelse för att jag är likadan, medan jag också känner NT-människor som mår dåligt av att vara ensamma hemma en kväll.