Är det bara jag som har svårt att tolka verkligheten?

Jag har byggt mig en egen inom mig eftersom jag tolkar den "riktiga" verkligheten fel.

Folk tror ofta att jag ljuger, men jag tolkar min omgivning helt annorlunda än vad de menar så något de säger kan bli något helt annat inom mig. Några som känner igen sig?

Du tycks sträcka ut en hand ändå i och med deltagandet här

DIProgan skrev:Du tycks sträcka ut en hand ändå i och med deltagandet här

Vad menar du, kan du vara lite tydligare

xxxxx skrev:Är det bara jag som har svårt att tolka verkligheten?

Jag har byggt mig en egen inom mig eftersom jag tolkar den "riktiga" verkligheten fel.

Folk tror ofta att jag ljuger, men jag tolkar min omgivning helt annorlunda än vad de menar så något de säger kan bli något helt annat inom mig. Några som känner igen sig?

till viss del och till viss del inte.

Dra nåt exempel ur din vardag.

Moggy skrev:Dra nåt exempel ur din vardag.

Att man alltid missförstår sånt andra säger och gör det till något negativt, varje lilla blick eller leende är för de tycke jag beter mig konstigt. Och eftersom man alltid känner sig missförstådd, att alla är dumma och att man känner sig undergiven så bygger man upp en känsla av att man är speciell och inte som alla andra som är dumma, eftersom jag är uppmärksamm på varje detalj och blick andra gör tror jag alltid de menar något dumt. och då försöker man klara av verköigheten och få en självkänsla.

Men då aggerar man som om någon man inte är. Och folk tror man är dominant, överlägsen och vet, kan bäst , inte accepterar andra bara fr att man själv fösöker visa att man duger och försöka härma någon annan men allt blir bara fel. att världen är emot en typ. och försöka förklara vad man menar men alla bara missförstår och det blir kaos inom en och alla ttycker man är sjuk i huvet.. Man försöker licksom visa att jag är minsann inte undergiven, mog kan ni inte behandla hur som helst. men då tror människor man är "högfärdig"...

Något annat kan vara att man tror någon har gjort något dummt mot en, fast man tolkade det fel. Och när man berättar det så säger folk att man ljuger och inte tänker på vad personen känner vid anklagandet, fast en själv trodde att personen var dum...komplicerat.


Och Om man är mycket ensam och inte känner sig förstådd och accepterad kanske man bygger upp en "drömvärld" inom sig.. och ibland i den riktiga verkligheten kan de blandas ihopp så folk tror man är konstig.

xxxxx skrev:Och Om man är mycket ensam och inte känner sig förstådd och accepterad kanske man bygger upp en "drömvärld" inom sig.. och ibland i den riktiga verkligheten kan de blandas ihopp så folk tror man är konstig.

Det var vad jag menade med mitt tidigare inlägg att du trots att du byggt upp en drömvärld ändå är beredd att fortsätta leta efter människor som är som du. Det låter glädjande för mig.

Jag får ångest av att leva i verkligheten, för jag förstår mig inte på alla NT-personer och har ibland även svårt att förstå mig på Aspergare (fastän jag själv är Aspergare)

I min drömvärld behöver jag inte bli jämförd med någon annan. I verkligheten blir jag jämförd hela tiden. Jag hatar att bli jämförd med personer som anses vara vackrare och duktigare än mig. Och jag hatar när alla kommenterar mitt utseende och jämför mig med mina syskon och mitt fåtal kompisar. Det är fullständigt förjäkligt att bli jämförd med sina syskon och sina kompisar hela tiden!

I verkligheten är alla konstiga, jag blir mobbad vad jag än gör och vad jag än säger. Till och med personer med Asperger-liknande beteende brukar mobba mig! Fast jag tror bara att de är osäkra på hur de ska ta kontakt med mig, speciellt för att de själva inte vet om de har diagnos eller inte. Då vill de bli kompis med mig men vet inte hur de ska börja prata.

Tror inte det är någon idé att köra "the-blame-game" utan reda ut vad som är missförstånd och vad som är egentlig kränkning så man kan utveckla sätt att hantera situationerna istället. Må så vara att det behövs lite drömvärld ibland.

De hånflinar åt mig. Och tittar föraktfullt.

DIProgan skrev:Tror inte det är någon idé att köra "the-blame-game" utan reda ut vad som är missförstånd och vad som är egentlig kränkning så man kan utveckla sätt att hantera situationerna istället. Må så vara att det behövs lite drömvärld ibland.

Vad menar du med blame-game?
Menar du att jag kränker någon?..

Hm. Känns som hur jag föreställer mig att vara född blind, veta om att de flesta andra är seende, försöka relatera min egen verklighet till deras, utifrån beskrivningar de ger.. Samtidigt ha andra sinnen som är känsligare, som uppfattar mer subtila intryck, inte kunna dela verkligheten (den egna) med någon annan. Inte ha ord för "min" verklighet (hur skulle det vara möjligt för dem som fostrade mig att ge mig ord för något de inte uppfattar?) Så få NT personer intresserar sig, anpassningen görs av minoriteten, d.v.s. de (vi) som har en annorlunda perception. Skrivet som ett konstaterande, sorgen är förbi, och frustrationen, sedan många år. Som ung trodde jag att någonstans fanns fler, som var annorlunda (liknande annorlunda, som jag själv). Let me show you the world in my eyes... Har dock lärt mig att det kräver så mycket energi att relatera till andra, att de flesta med en lätt annorlunda perception inte bryr sig om det. Jag äger dock själv en dåres envishet, och har inte slutat söka efter andra som också vill mötas, även om det är svårt. I kväll hittade jag hit.

xxxxx skrev:

DIProgan skrev:Tror inte det är någon idé att köra "the-blame-game" utan reda ut vad som är missförstånd och vad som är egentlig kränkning så man kan utveckla sätt att hantera situationerna istället. Må så vara att det behövs lite drömvärld ibland.

Vad menar du med blame-game?
Menar du att jag kränker någon?..

Mitt inlägg var mest riktat till användaren Honest men kan förklara ändå.

Med blame-game menar jag att man koncentrerar sig på vem som gör fel istället för att göra saker så bra man kan. Ibland är det missförstånd som behöver ordnas upp och ibland är det faktiskt någon som är elak men det gäller ändå att göra livet så bra som möjligt.

När det är missförstånd får man försöka att förklara på andra sätt och komma ihåg att lyssna på vad de andra säger. När det är personer som är elaka så gör man oftast bäst i att ta bort dem ur ens liv på ett eller annat sätt.

xxxxx skrev:Att man alltid missförstår sånt andra säger och gör det till något negativt, varje lilla blick eller leende är för de tycke jag beter mig konstigt. Och eftersom man alltid känner sig missförstådd, att alla är dumma och att ma känner sig undergiven så bygger man upp en känsla av att man är speciell och inte som alla andra som är dumma, eftersom jag är uppmärksamm på varje detalj och blick andra gör tror jag alltid de menar något dumt. och då försöker man klara av verköigheten och få en självkänsla.

Men då aggerar man som om någon man inte är. Och folk tror man är dominant, överlägsen och vet, kan bäst , inte accepterar andra bara fr att man själv fösöker visa att man duger och försöka härma någon annan men allt blir bara fel. att världen är emot en typ. och försöka förklara vad man menar men alla bara missförstår och det blir kaos inom en och alla ttycker man är sjuk i huvet.. Man försöker licksom visa att jag är minsann inte undergiven, mog kan ni inte behandla hur som helst. men då tror människor man är "högfärdig"...

Något annat kan vara att man tror någon har gjort något dummt mot en, fast man tolkade det fel. Och när man berättar det så säger folk att man ljuger och inte tänker på vad personen känner vid anklagandet, fast en själv trodde att personen var dum...komplicerat.

Jag tänker så där, och är även medveten om att jag inte kan lita på min egen upplevelse.
"Ingenting blir sant och verkligt"

Jag är inte säker på att jag kan skilja på välvilja och baktanke.
Den ena dagens beröm, och nästa dags kritik av min person. Blir inte logiskt för mig, när det som kritiseras är det som ger det resultat som beröms.
Att tro sig förstå saker man inte ens anar innebörden av. Eller inte tro sig kunna det man har full koll på.
Verkligheten blir bisarr, när man inte vet om det man vet, är sant.

UDFy-38135539 skrev:

xxxxx skrev:Att man alltid missförstår sånt andra säger och gör det till något negativt, varje lilla blick eller leende är för de tycke jag beter mig konstigt. Och eftersom man alltid känner sig missförstådd, att alla är dumma och att man känner sig undergiven så bygger man upp en känsla av att man är speciell och inte som alla andra som är dumma, eftersom jag är uppmärksamm på varje detalj och blick andra gör tror jag alltid de menar något dumt. och då försöker man klara av verköigheten och få en självkänsla.

Men då aggerar man som om någon man inte är. Och folk tror man är dominant, överlägsen och vet, kan bäst , inte accepterar andra bara fr att man själv fösöker visa att man duger och försöka härma någon annan men allt blir bara fel. att världen är emot en typ. och försöka förklara vad man menar men alla bara missförstår och det blir kaos inom en och alla ttycker man är sjuk i huvet.. Man försöker licksom visa att jag är minsann inte undergiven, mog kan ni inte behandla hur som helst. men då tror människor man är "högfärdig"...

Något annat kan vara att man tror någon har gjort något dummt mot en, fast man tolkade det fel. Och när man berättar det så säger folk att man ljuger och inte tänker på vad personen känner vid anklagandet, fast en själv trodde att personen var dum...komplicerat.

Jag tänker så där, och är även medveten om att jag inte kan lita på min egen upplevelse.
"Ingenting blir sant och verkligt"

Jag förstår hur du menar med att inte kunna lita på sin upplevelser. Men för mig är det istället att jag alltid har rätt och tolkar rätt och andra tolkar "fel" eftersom jag ser alla "detaljer" men när jag börjar fundera är det väll såklart jag som är den som tolkar fel men även om jag är medveten om det så vid nästa "tolkniing" tror jag ändå att jag tolkar rätt och andra fel och missar "budskap" m.m. fast jag är ju medveten utav min bristande verklighetsuppfattning...

xxxxx skrev:Jag förstår hur du menar med att inte kunna lita på sin upplevelser. Men för mig är det istället att jag alltid har rätt och tolkar rätt och andra tolkar "fel" eftersom jag ser alla "detaljer" men när jag börjar fundera är det väll såklart jag som är den som tolkar fel men även om jag är medveten om det så vid nästa "tolkniing" tror jag ändå att jag tolkar rätt och andra fel och missar "budskap" m.m. fast jag är ju medveten utav min bristande verklighetsuppfattning...

Det som ställer till det, är att ibland har man rätt, när man tolkar annorlunda. Men jag lyckas aldrig förstå varför just det blev rätt, och de andra gångerna fel.
Jag ser också "alla" detaljer, och lyckas oftast inte förstå vilka jag missar. Det är som att försöka se ultraviolett ljus. Man behöver något slags hjälpmedel.

Oj vad jag känner igen mej i den här tråden... har alltid trott att det är jag som är utvald till något som ingen annan förstår. Men nu vet jag att jag har en annorlunda verklighetsuppfattning än "normala" människor. Jag har alltid haft en fantasivärld som jag lever i också, men när man försöker sej på att vara verklig blir det bara fel. För ingen förstår vad jag menar och jag tror alltid att alla vill mej nåt ont. Men i själva verket har jag ingen aning vad som händer.

UDFy-38135539 skrev:

xxxxx skrev:Jag förstår hur du menar med att inte kunna lita på sin upplevelser. Men för mig är det istället att jag alltid har rätt och tolkar rätt och andra tolkar "fel" eftersom jag ser alla "detaljer" men när jag börjar fundera är det väll såklart jag som är den som tolkar fel men även om jag är medveten om det så vid nästa "tolkniing" tror jag ändå att jag tolkar rätt och andra fel och missar "budskap" m.m. fast jag är ju medveten utav min bristande verklighetsuppfattning...

Det som ställer till det, är att ibland har man rätt, när man tolkar annorlunda. Men jag lyckas aldrig förstå varför just det blev rätt, och de andra gångerna fel.
Jag ser också "alla" detaljer, och lyckas oftast inte förstå vilka jag missar. Det är som att försöka se ultraviolett ljus. Man behöver något slags hjälpmedel.

Jag förstår precis vad du menar. För mig är det också så.
Med dettaljern är det som att man fastna i alla detaljer utan att få ihopp helheten och att alla detaljer väger in lika mycket trots att vissa är helt meningslösa och det gör att man inte förstår vad ex en persons avsikt.. Alltså de verkliga och riktiga detaljerna. Förstår du vad jag menar?

onlyhell skrev:Oj vad jag känner igen mej i den här tråden... har alltid trott att det är jag som är utvald till något som ingen annan förstår. Men nu vet jag att jag har en annorlunda verklighetsuppfattning än "normala" människor. Jag har alltid haft en fantasivärld som jag lever i också, men när man försöker sej på att vara verklig blir det bara fel. För ingen förstår vad jag menar och jag tror alltid att alla vill mej nåt ont. Men i själva verket har jag ingen aning vad som händer.

Jag är verkligen PRECIS sådär!! Det känns skönt att det finns någon mer som är som "mig".
Även om att just detta kan vara väldigt jobbigt och leda till konstiga situationer, det har det lett till för mig iallafall...

Hur förhåller du dig till detta i "verkliga" livet eller vardagen. Har du något speciellt sätt att tänka så det slipper bli konstiga "krockar" eller situationer, Om du förstår vad jag menar?
Det skulle vara givande och intresant att få veta eftersom jag behöver nog lite tips.. Har du haft asperger diagnos länge? Förändrades det något för dig efter du fick den, alltså diagnosen?

UDFy-38135539 skrev:Jag är inte säker på att jag kan skilja på välvilja och baktanke.
Den ena dagens beröm, och nästa dags kritik av min person. Blir inte logiskt för mig, när det som kritiseras är det som ger det resultat som beröms.
Att tro sig förstå saker man inte ens anar innebörden av. Eller inte tro sig kunna det man har full koll på.
Verkligheten blir bisarr, när man inte vet om det man vet, är sant.

Jag blir ofta missförstådd av min omgivning. Folk tror jag ljuger när jag talar sanning. Beror på att jag har svårt se folk i ögonen längre stunder. Jag blir generad och börjar skratta.

onlyhell skrev:har alltid trott att det är jag som är utvald till något som ingen annan förstår. Men nu vet jag att jag har en annorlunda verklighetsuppfattning än "normala" människor.

Att tro sig förstå andras avsikter, kan få märkliga konsekvenser när man ger sig på de stora tänkarna, som Gud och hens kompisar.
Det skulle vara mycket intressant att uppleva verkligheten som "normala" människor. Skulle man bli besviken, eller blev det bara en befrielse.

xxxxx skrev:Med dettaljern är det som att man fastna i alla detaljer utan att få ihopp helheten och att alla detaljer väger in lika mycket trots att vissa är helt meningslösa och det gör att man inte förstår vad ex en persons avsikt.. Alltså de verkliga och riktiga detaljerna.

Att "se" problem innan de uppkommer, är jättebra när de uppkommer, men alla de gånger det inte blir några problem(för att man eventuellt, i sin nördighet, har förebyggt dem)får man alltid veta att man krånglar till allt i onödan. Med andra ord vilka detaljer är de verkliga o riktiga

maxholm skrev:Jag blir ofta missförstådd av min omgivning. Folk tror jag ljuger när jag talar sanning.

Jag tror att endel NT har ännu svårare att sätta sig in i ett annorlunda tankesätt än jag.(kan ju vara så att jag jag inte förstår)
Men ibland får jag intrycket att endel tror att det bara finns ett sätt att uppleva verkligheten, deras.

xxxxx skrev:Jag är verkligen PRECIS sådär!! Det känns skönt att det finns någon mer som är som "mig".
Även om att just detta kan vara väldigt jobbigt och leda till konstiga situationer, det har det lett till för mig iallafall...

Hur förhåller du dig till detta i "verkliga" livet eller vardagen. Har du något speciellt sätt att tänka så det slipper bli konstiga "krockar" eller situationer, Om du förstår vad jag menar?
Det skulle vara givande och intresant att få veta eftersom jag behöver nog lite tips.. Har du haft asperger diagnos länge? Förändrades det något för dig efter du fick den, alltså diagnosen?

För att slippa utstå det här, så har jag slutat försöka umgås med människor överhuvudtaget. Jag gillar inte att vara med andra, för mej skapar det bara massa ångest.
Jag har inte fått diagnos än men ska strax börja en utredning, men har ju förstått i hela mitt liv att jag varit annorlunda.
Så tyvärr har jag inte några tips att dela med mej av.
Men jag får väl fortsätta forska i det resten av livet...

onlyhell skrev:

xxxxx skrev:Jag är verkligen PRECIS sådär!! Det känns skönt att det finns någon mer som är som "mig".
Även om att just detta kan vara väldigt jobbigt och leda till konstiga situationer, det har det lett till för mig iallafall...

Hur förhåller du dig till detta i "verkliga" livet eller vardagen. Har du något speciellt sätt att tänka så det slipper bli konstiga "krockar" eller situationer, Om du förstår vad jag menar?
Det skulle vara givande och intresant att få veta eftersom jag behöver nog lite tips.. Har du haft asperger diagnos länge? Förändrades det något för dig efter du fick den, alltså diagnosen?

För att slippa utstå det här, så har jag slutat försöka umgås med människor överhuvudtaget. Jag gillar inte att vara med andra, för mej skapar det bara massa ångest.
Jag har inte fått diagnos än men ska strax börja en utredning, men har ju förstått i hela mitt liv att jag varit annorlunda.
Så tyvärr har jag inte några tips att dela med mej av.
Men jag får väl fortsätta forska i det resten av livet...

Okej, jag har också kännt så i perioder och isolerat mig..
Hur började du ana just asperger, vad är de största "symptom" du har?

Jag ska nämligen också starta min utredning... i september. Jag har också vetat om att jag är annorluna m.m. men jag har alldrig tänkt på någon funktionsnedsättning, när min psykolog tog upp asperger tänkte jag bara nej det har INTE jag men jag började "forska" i det och kände igen mig oerhört. Det kändes som en lättnad för mig... Allt fall på plats bara jag fick veta om just asperger.